Sigrids hemlighet av Karin Wahlberg (2009)

Karin Wahlberg har tidigare skrivit några deckare (som jag inte läst) och för nu vidare Historisk Medias projekt - Släkten. Idén om att ge liv åt Sveriges historia i en sorts staffett-serie av romaner av olika författare, är en idé jag sympatiserar med. Men ju mer jag tänker på det, dyker det upp farhågor om fallgropar ...

Hela idén bäddar mer för krönikor, än romaner. Vi får följa ett kronologiskt förlopp, en följd av människoliv. Den största faran är naturligtvis att ämnet inte värkt fram ur författarnas eget inre behov att få berätta en viss historia, utan att de fått ett uppdrag. Den historiska ramen är given: Sveriges historia. I den kan man stoppa in vilka fantasiser som helst, eller?
Romanförfattaren lever alltid under tvånget av 'sannolikhet', för att läsaren skall köpa fiktionen, måste den vara sannolik.

Karin Wahlberg säger själv att hon haft perioder av vånda inför detta projekt. Och deklarerar: "Jag är inte historiker, jag är berättare - och boken skildrar i första hand människors villkor, då som nu." Hon påstår sig tidigare inte ha varit speciellt intresserad av historia. Hen helt klart är hon intresserad av människor och deras livsvillkor. Han ska också ha studerat nordiska språk tidigare i livet, vilket brukar innehålla en viss kännedom om historisk utveckling. Så helt obevandrad kan hon inte ha varit.

Hon har definitivt lyckats. Människorna hon beskriver stiger fram levande för mitt inre. Där finns djup och medkänsla. Liksom spänning som väcker min fasa inför människors hårda livsvillkor - i synnerhet kvinnorna, med den stora risk barnafödandet var, men också hur prisgivna kvinnorna var åt omgivningens godtycke. Detta kan jag leva mig in i och tro på. Utgångsläget är klokt. Vi får länge uppleva det smått obegripliga livet och miljön via en 11-12-årig flickas ögon. Hennes drömmar och insikter. Det är en ypperlig ingång för den som inte är insatt i den tiden, vikingatidens sista skälvande år (1029-1050).

Men där finns också partier om kungar och strider mellan olika nordiska ledare/kungar, mer eller mindre kända. Och den osäkerhet som råder om vad som är sant eller inte, är inte mer störande än det faktum att vanliga människor ute i byarna naturligtvis inte heller visste mer än vad de rykten som förmedlades bar med sig.

Och den överblick jag får är så milsvida mer klargörande än vad en påläst 'arkeolog/historiker?' som Ingelman-Sundberg lyckas förmedla i sina böcker. Märkligt, eller? Hon som skrivit den fantastiska Boken om viktingarna som innehåller alla de fakta och den överblick som man kan önska sig från 200 år av vikingavälden... Mycket läsvärt. Till skillnad från hennes romaner, då jag saknar allt detta.

Det var information om bok Mäktig mans kvinna, som gjorde mig uppmärksam på författaren Ingelman-Sundberg. Att den behandlar Ingegerd, dotter till Vikingafursten Olov Skötkonung, som präglade Sveriges första mynt i Sigtuna, men pga internt groll med Olav, denne norske kung som sedermera blev Den helige, han vars grav gav upphov till mirakler, och valfarsorten Nidaros. I stället blev hon bortgift med storfursten av Kiev, och kanske just därför det första kända svenska kvinnoödet, med namn och allt.

Men trots all kunskap Ingelman-Sundberg sitte inne med - det vet vi från Boken om vikingarna (och även Forntida kvinnor, som jag dock ännu inte läst) - så kan hon inte levandegöra sina kunskaper för mig i romanform. Mäktig mans kvinna är visserligen något mer lättsmält för mig än Vikingablot. Men det är fortfarande samma bildliga 'filmiskhet' som står i vägen för mig. Det är mest dialog, med sex och fars insprängt här och där, men saknar helt överblick. En rad vikingahövdingar med diverse namn strider uppenbarligen med varandra i olika hörn av nordEuropa, men jag har svårt att hänga med var, för ingenstans förklaras detta. Verket saknar berättare. Ibland dyker det upp ett forntida ortnamn, som historikern kanske vet vad det står för, men inte jag som lekmanna-läsare. Det är en skriande brist i mina mening.

Kronologiskt går Mazettis, Ingelman-Sundbergs och Wahlbergs böcker in i varandra. Mazetti inleder med sin frejdigt fantasifulla färd från Kiev (där Ingegerd en dag skall hamna) till det betydligt mindre flärdfulla Blekinge, flodfärder, handelsfärder. Frejdigt mustig inte minst genom sejdande trollkvinnor och att slavar av såväl gul som svart hudfärg hamnar i Norden. Minns inte om Ingegärd nämndes i Blandat Blod, den tilldrar sig ju i 'utkanten' Blekinge, från hennes synvinkel sett. Men hon bör åtminstone ha fötts vid denna tid i slutet av 900-talet. I Sigrids hemlighet är hon redan bortgift till Kiev, och en sorts idol eller förebild, att hon trots allt blev rikt gift 'trots sin höga ålder' (drygt 20 år!) och fick leva sitt liv klädd i guld och siden.

Sigrid får inte ett lika lyckosamt gifte. I Släkten-böckerna ritas ett 'släktträd' i slutet av boken, de viktigaste personerna som tas upp i böckerna. Det är uppenbart - efter två kvinnliga författare - att det inte är 'familjefaderns' linje som räknas. Det är betydligt lättare att veta vem som är mor till ett barn, än vem som är far...

Måste dessutom tillägga att jag njöt verkligen av Karin Wahlbergs språk. Äntligen. Jag tröttnar aldrig på böcker som har ett kärnfullt och behagligt språk, rensat från allt onödigt. Man kan öppna boken på vilken sida som helst, tar här bara ett exempel från s. 339:

"Men åren som därefter följde hade inte varit olevda. Tiden hade satt sina spår. Bothilds hår var helt grånat under doket, ansiktsdragen tunnare och skarpare, huden lösare och ett mjukt häng syntes under hakan, men hon var i stort sett sig lik; rask i steget och snabb till beslut. Avståndet mellan tanke och handling hade alltid varit kort, och så var det alltjämt. Hon fick mycket ur händerna, nu precis som tidigare."

En rikt talade bild, personkarakteristik, med så renrensade meningar. I detta sköna språk sjunker jag in, och allt känns sannolikt, trovärdigt - griper mig med sig.