Folkungaträdet - Verner von Heidenstam (1905-1907)

Förutom några få diktstrofer, måste detta vara en av Heidenstams idag mest läsbara texter. Han ville vara diktare, inte romanförfattare. Och blev också i början närmast popikonisk kändis. Och när jag läser de två delarna av Folkungaträdet, som var menat att bli en trilogi, så upplever jag inte texten som 'roman' utan mer som en ballad i prosaform. Att Heidenstam kastar in oss mitt i händelserna, utan kontext, utan beskrivningar. Med ålderdomliga ordvändningar skapar han en bildrik atmosfär från brytningtiden mellan hedendom och tveksamhet inför kristendom och civilisation. Men ofta rör den sig samtidigt lätt, i dialogform. Det blir en Vikinga-fantasy, som Heidenstam tycks ha yrat fram i en feberdröm.

Första delen, Folke Filbyter (1905), handlar mest om Bjälboättens urfader, som idag anses vara ren legend, vilket tyder på att inga skriftliga källor finns. Men om Heidenstam haft någon text att utgå ifrån eller inte, vet jag inte. Hur mycket har han diktat upp själv? Han förlitar sig ju på sin egen inspiration, känslor hos individer, hellre än översiktsbilder och fakta. Vi får sjunka in i en skitig hård urtid, nära naturen och asatron, fylld av slavar. Vi rör oss alldeles i slutet när vikingatågen upphört, och två av Folke Filbyters söner istället fått arbete som vakter hos den östromerske kejsaren. Mot slutet inträffar också den brand som raserade Uppsala asa-tempel mot slutet av 1000-talet. En välkänd brand, men höljd i dunkel, då källor saknas. Alltså får vi nöja oss med en brutal text i saga-form, som manar fram en brytningstid i Nordens förhistoria mellan Asa-tro och Kristendom, kampen mellan den kristne Inge, och asa-trons Blot-Sven.

Men jag kan inte säga att jag begriper allt vad Heidenstam vill ha fram. Hela tiden tycks han blanda 'blonda' och 'dvärgar', med 'läderhud som inte kan rodna' - två olika sälkttrad som Heidenstam hela tiden låter tvinna och brottas inom Bjälboätten, likaväl som utanför den.

Del 2, Bjälboarvet (1907) har gjort ett hopp på 200 år i tiden, till Birger Jarl och  hans fyra söner, främst då Valdemar och Magnus, och deras kamp sinemellan. För den som inte läst den gamla tidens historieböcker centrerad kring legender om kungar och drottningar, slängs vi in i en okänd kontext. Allt känns så vagt ur historisk synpunkt. Heidenstam är diktaren, som låter baladen förstora skillnaderna mellan bröderna, Jag vill ha någon fakta att ta på och hittar fakta om deras drottningar, det historiska skelettet stämmer, men känns ändå mer som legend och Heidenstam älskar att brodera ut, erserad i gammalspråkliga vändningar. Rakt på människornas förvirrade känslor - på bitvis uppslukas man och tar texten till sig. 

Tiden det rör sig om är alltså samma som slutet av Guillous Arn-series, alltså Arvet efter Arn, och 1200-talets strider för att ena delar av landet på 1200-talet. Men övriga likheter saknas. Inga idéer om samhälls-bygget. I stället får vi en ballad i prosaforom, med ytterligheter och brudrov och ond bråd död. Vad jag har extra svårt för hos Hedenstam, det obegripliga' är vad han egentligen menar med att typisera släktdragen, de två arven,'de blonda' och de 'dvärglika mörka' till 'dvärgarna, de mörka med läderhud som inte kan rodna'. Vad är han  ute efter? Dessa två 'arv', som tvinnas och brottas, inom Bjälboätten, boken igenom. 

Vad står de för? Vad är det Heidenstam kallar finn-dvärgar??? De svarthåriga? Det känns både obegripligt idag, utan den nationalistiska agendan som pågick alltifrån 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Och jag både vill och vill inte veta. Eftersom det är strider inom samma släkt, så blir det inte ett rent vi-och-dom-tänk, utan mer som psykologiska karaktärsdrag, mellan den blonde förföraren Valdemar, nära kvinnor och naturtro, den som inga rikedomar samlar på hög, i motsats till brodern, den mörke falske Magnus, som tagit till sig Centraleuropas riddarideal, men samtidigt avskiljer sig från kvinnor och kärlek, och helt vill hänge sig åt lagar och riddarideal. 

Hans bok om Heliga Birgitta var ett första steg i den riktningen, som fick mig intresserad, att försöka se vad Heidenstam ville hitta för psykologiska typer. Och denna gång har han tagit ett steg till, djupare in i urtiden. Men vad menar han? Allt känns ovanligt tvinnat, inte så renodlade typideal, varken från tidigare eller senare litteratur.

Alltså lite av en gåta att fundera över. Heidenstam har alltså mediterat över känslor och karaktärer. Det är ju en släktsaga, och saknar romanintrig. Han avslutade inte sin serie, han hade först planerat en trilogi, så vart han ville komma vet vi inte. Början och slutet av varje del är svårast att ta till sig, innan i Heidenstams diktarflöde tar fart, och sedan när allt ebbar ut och försvinner ...

Att uppfinna sanningen - Marta Morazzoni (1988)

Har nu läst ytterligare en 'stämningsbok' av Morazzoni. På sid 101 står det om den ena huvudpersonen, John Ruskin, en viktoriansk kännare av gotisk konst:

"Vid närmare eftertanke verkade det som om herr Ruskin aldrig hade levt i tiden, eller åtminstone som om tiden hade lindat in honom och bara snuddat vid honom: han var barnet som nyfiket tittade på de havsvågor som en efter en bröt mot stranden ..."

Det känns som om det kunde vara ett självporträtt av författarinnan Morazzoni själv. Så upplever jag hennes texter, som ett närmast andlöst frammanande av förgångna tider.

Att uppfinna sanningen har två parallella historier, där tillverkningen av Bayeux-tapet (om slaget vid Hastings 14 oktober 1066) beskrivs i vartannat kapitel, och vartannat kapitel rör John Ruskin på 1880-talet, hans smått förvirrade fixering vid Amiens gotiska katedral.

Jag har svårt att se något större samband mellan historierna, förutom medeltida konst. Men det kanske räcker. Brodösen Anne Elisabet är en av 300 som arbetar på den 70 meter långa Bayeux-väven. Och John Ruskin, en gång specialiserad på den tidens konst och arkitektur. Skillnaden mellan kvinnornas textila värld och den manliga konsten huggen i sten, väcker naturligtvis ett visst oartikulerat spänningsfält, som ligger mer under ytan än poängteras.

Vikingafurstinnan Ingegerd

Och så har jag då tagit mig till slutet av Catharina Ingelman-Sundbergs Mäktig mans kvinna (2001). Att det tagit tid beror visserligen delvis på att jag varit en del ledig (!) och alltså inte åker buss till jobbet lika regelbundet, och därför inte läser lika regelbundet i min pocketbok. Men tyvärr också på att romantekniken är så valhänt. Jag läser med stor ansträngning, som om mina glasögon var suddiga. Bilden blir inte så klar att jag kan följa med. Inte som i faktatexten 'Boken om vikingarna', där är allt klart och intressant. Återigen - romanskrivande är ingen enkel konst.

Känner dock att denna bok är den bästa av de tre historiska romaner jag läst av författaren. Antagligen för att storyn har så många autientiska källor att bygga på. Det ovanliga med Ingegerd är att hon (trots att hon är kvinna!) finns omnämnd i flera källor, ovanligt väldokumenterad kan man säga. Och hennes 1000 år gamla grav finns kvar i Kiev.

Vad jag dock hellre vill nu, är att själv gå tillbaka till källorna, t ex Nestorskrönikan och Snorre Sturlason, för att se om jag får en bättre helhet den vägen, än vad romanen lyckats förmedla.

Hösten stormar dock hastigt närmare. Snart är det ny litteraturkurs på gång (kunde inte motstå frestelsen att anmäla mig, första kursen gav mig blodad tand). Tror dock att det blir en bok till som ren nöjesläsning innan dess. En av mina favorit historiker, Dick Harrison, har även han gett sig på att skriva en roman: Ofärd. Håller tummarna för att han inte gjort det förgäves. Den romanen ligger dock något före Vikingatiden. Den tilldrar sig på 600-talet och blir därmed mer jämngammal med Beowulf, den gamla gotiska sagan.

Sigrids hemlighet av Karin Wahlberg (2009)

Karin Wahlberg har tidigare skrivit några deckare (som jag inte läst) och för nu vidare Historisk Medias projekt - Släkten. Idén om att ge liv åt Sveriges historia i en sorts staffett-serie av romaner av olika författare, är en idé jag sympatiserar med. Men ju mer jag tänker på det, dyker det upp farhågor om fallgropar ...

Hela idén bäddar mer för krönikor, än romaner. Vi får följa ett kronologiskt förlopp, en följd av människoliv. Den största faran är naturligtvis att ämnet inte värkt fram ur författarnas eget inre behov att få berätta en viss historia, utan att de fått ett uppdrag. Den historiska ramen är given: Sveriges historia. I den kan man stoppa in vilka fantasiser som helst, eller?
Romanförfattaren lever alltid under tvånget av 'sannolikhet', för att läsaren skall köpa fiktionen, måste den vara sannolik.

Karin Wahlberg säger själv att hon haft perioder av vånda inför detta projekt. Och deklarerar: "Jag är inte historiker, jag är berättare - och boken skildrar i första hand människors villkor, då som nu." Hon påstår sig tidigare inte ha varit speciellt intresserad av historia. Hen helt klart är hon intresserad av människor och deras livsvillkor. Han ska också ha studerat nordiska språk tidigare i livet, vilket brukar innehålla en viss kännedom om historisk utveckling. Så helt obevandrad kan hon inte ha varit.

Hon har definitivt lyckats. Människorna hon beskriver stiger fram levande för mitt inre. Där finns djup och medkänsla. Liksom spänning som väcker min fasa inför människors hårda livsvillkor - i synnerhet kvinnorna, med den stora risk barnafödandet var, men också hur prisgivna kvinnorna var åt omgivningens godtycke. Detta kan jag leva mig in i och tro på. Utgångsläget är klokt. Vi får länge uppleva det smått obegripliga livet och miljön via en 11-12-årig flickas ögon. Hennes drömmar och insikter. Det är en ypperlig ingång för den som inte är insatt i den tiden, vikingatidens sista skälvande år (1029-1050).

Men där finns också partier om kungar och strider mellan olika nordiska ledare/kungar, mer eller mindre kända. Och den osäkerhet som råder om vad som är sant eller inte, är inte mer störande än det faktum att vanliga människor ute i byarna naturligtvis inte heller visste mer än vad de rykten som förmedlades bar med sig.

Och den överblick jag får är så milsvida mer klargörande än vad en påläst 'arkeolog/historiker?' som Ingelman-Sundberg lyckas förmedla i sina böcker. Märkligt, eller? Hon som skrivit den fantastiska Boken om viktingarna som innehåller alla de fakta och den överblick som man kan önska sig från 200 år av vikingavälden... Mycket läsvärt. Till skillnad från hennes romaner, då jag saknar allt detta.

Det var information om bok Mäktig mans kvinna, som gjorde mig uppmärksam på författaren Ingelman-Sundberg. Att den behandlar Ingegerd, dotter till Vikingafursten Olov Skötkonung, som präglade Sveriges första mynt i Sigtuna, men pga internt groll med Olav, denne norske kung som sedermera blev Den helige, han vars grav gav upphov till mirakler, och valfarsorten Nidaros. I stället blev hon bortgift med storfursten av Kiev, och kanske just därför det första kända svenska kvinnoödet, med namn och allt.

Men trots all kunskap Ingelman-Sundberg sitte inne med - det vet vi från Boken om vikingarna (och även Forntida kvinnor, som jag dock ännu inte läst) - så kan hon inte levandegöra sina kunskaper för mig i romanform. Mäktig mans kvinna är visserligen något mer lättsmält för mig än Vikingablot. Men det är fortfarande samma bildliga 'filmiskhet' som står i vägen för mig. Det är mest dialog, med sex och fars insprängt här och där, men saknar helt överblick. En rad vikingahövdingar med diverse namn strider uppenbarligen med varandra i olika hörn av nordEuropa, men jag har svårt att hänga med var, för ingenstans förklaras detta. Verket saknar berättare. Ibland dyker det upp ett forntida ortnamn, som historikern kanske vet vad det står för, men inte jag som lekmanna-läsare. Det är en skriande brist i mina mening.

Kronologiskt går Mazettis, Ingelman-Sundbergs och Wahlbergs böcker in i varandra. Mazetti inleder med sin frejdigt fantasifulla färd från Kiev (där Ingegerd en dag skall hamna) till det betydligt mindre flärdfulla Blekinge, flodfärder, handelsfärder. Frejdigt mustig inte minst genom sejdande trollkvinnor och att slavar av såväl gul som svart hudfärg hamnar i Norden. Minns inte om Ingegärd nämndes i Blandat Blod, den tilldrar sig ju i 'utkanten' Blekinge, från hennes synvinkel sett. Men hon bör åtminstone ha fötts vid denna tid i slutet av 900-talet. I Sigrids hemlighet är hon redan bortgift till Kiev, och en sorts idol eller förebild, att hon trots allt blev rikt gift 'trots sin höga ålder' (drygt 20 år!) och fick leva sitt liv klädd i guld och siden.

Sigrid får inte ett lika lyckosamt gifte. I Släkten-böckerna ritas ett 'släktträd' i slutet av boken, de viktigaste personerna som tas upp i böckerna. Det är uppenbart - efter två kvinnliga författare - att det inte är 'familjefaderns' linje som räknas. Det är betydligt lättare att veta vem som är mor till ett barn, än vem som är far...

Måste dessutom tillägga att jag njöt verkligen av Karin Wahlbergs språk. Äntligen. Jag tröttnar aldrig på böcker som har ett kärnfullt och behagligt språk, rensat från allt onödigt. Man kan öppna boken på vilken sida som helst, tar här bara ett exempel från s. 339:

"Men åren som därefter följde hade inte varit olevda. Tiden hade satt sina spår. Bothilds hår var helt grånat under doket, ansiktsdragen tunnare och skarpare, huden lösare och ett mjukt häng syntes under hakan, men hon var i stort sett sig lik; rask i steget och snabb till beslut. Avståndet mellan tanke och handling hade alltid varit kort, och så var det alltjämt. Hon fick mycket ur händerna, nu precis som tidigare."

En rikt talade bild, personkarakteristik, med så renrensade meningar. I detta sköna språk sjunker jag in, och allt känns sannolikt, trovärdigt - griper mig med sig.