Tony och Susan - Austin Wright (1993)

Austin Wright (1922-2003) var professor i engelska och kreativt skrivande, och lär ha fått lysande recensioner för den här romanen, Tony och Susan. Men som så många böcker i bokfloden, kom den först att glömmas bort. Tjugo år senare återutgavs den, och jag hittade den som pocket på svenska. Men nu först fått tid att läsa den. 

Omslaget  med en ensam husvagn i ett mörkt skogsbryn, väcker en viss molande oro. Frågan är vilken genre historien kommer att tillhöra? Bokens ambition är utan tvekan att skriva något 'annorlunda' som faller utanför genregränserna, vilket för mig hör hemma i 1980-talets postmoderna genre-blandningar. Är det här en kriminalroman eller inte? Förväntningarna både gäckar läsaren och inte. 

Premissen är där från början i ramberättelsen om Susan, en mamma i övre medelåldern, lärare i engelska språket och litteraturen, som får ett bokmanus från sin ex-man, Edward, de skilde sig för 25 år sedan. Han vill att hon läser och säger vad hon tycker om hans skrivalster. De författar-ambitioner han hade som ung, som hon inte trodde på då - och kanske en av orsakerna till skilsmässan - nu visar han upp dem. Kommer hon att komma över sin tveksamhet? Har han utvecklat sitt livs dröm?

Och så sätter hon sig att läsa, vad som först verkar vara en roman om ett dubbelmord, en obehaglig historia, där Tony är huvudperson, en professor i matematik, som prejas av vägen av ligister, som sedan kidnappar hans fru och dotter. Mycket obehagligt, tycker jag, medan den som förväntat sig en vanlig kriminalroman ganska snart kan känna sig lurade på konfekten när förväntningarna inte infrias. 

Någon meta-roman är det inte heller, eftersom det handlar mer om Susan som läsare, än om Edward som författare. Susan grips visserligen genast av historien, lite positivt överraskad att henne ex-man verkar ha utvecklats som författare, men samtidigt blir hon orolig. Vad är Edwards underliggande motiv till att be sin ex-fru läsa manuset? Vad är budskapet mellan raderna? Har Edward dolda motiv eller inte? Eller är det ren fåfänga från hans sida?

Ett huvudtema blir Läsaren som medskapare av texten. Susan börjar dessutom fundera över sina egna mer eller mindre omedvetna önskningar att få se sina egna tankar i tryck, något hon övergav tidigt, när 'livet' som mamma och lärare tog över. Hon tog den breda vägen, och slapp allt arbete kring utgivning, slapp att bli bedömd, kritiserad. Men förlorade också de möjliga skriftliga samtal som kunde ha uppstått med läsare och andra författare. 

Susan funderar under sin läsprocess över 'minne', och hur 'livet' aldrig är så välordnat som berättelser vill få det att framstå. Här känner jag att den här spretiga historiens kärna ligger, att ifrågasätta en välordnad intrig. Romanen gör ett försök att skildra livets 'splittrade kaos', när vi inte spaltar upp det i en snygg intrig, så som tankar och det vi kallar 'minne' försöker göra. Här följs inte bara en röd tråd, utan det ganska tjocka garnet delar upp sig i allt flera olika fibrer, trådar, trasslar sig. 

Och minnet visar sig vara en illusion, en konstruktion, allt sker inuti Susan, hennes berättelse om sin skilsmässa för 25 år sen, hennes liv idag, och hur hon idag kan både återuppliva det som hon trott var dött, men också förvirringen inför uteblivna möten, som lika snabbt dödar förväntningar. 

Ramberättelsen med Susan består främst av hennes inre monolog, det är det sega, mer eller mindre kaotiskt, det som skall härma livet.  Och är därför 'inte tillfredsställande', livet är inte en snygg historia.

Kriminalhistorien om Tony är som sagt obehaglig, men den har dialoger som gör boken mer lättläst, lästempot ökar, man blir nyfiken likt Susan, men ibland orolig över vart historien ska leda. Men det är alltså inte en utgiven bok, det är ett manus, där finns lite brister här och där. Och så ger sig historien iväg åt oväntade håll. Kriminalromanen om Tony är inte förutsägbar.

För en deckarläsare är den 'inte tillfredsställande', då den visar sig mer handla om Tonys känslomässiga, psykologiska resa, den egna oförmågan inför våldet, och moraliska funderingar kring sorg, depression, moral, skam, skuld. Så när jag väl nått sista sidan, sitter jag här som läsare och funderar likt Susan, om manuset håller eller inte? Och hur hon, och jag som läsare, eventuellt påverkats av texten?

Så ja, premissen gör den här boken till ett möjligen intressant 'samtal' om litteratur, så jag förstår att man ville återuppliva den här boken tjugo år efter dess tillkomst. Men då mer som idén om livets ofullgångenhet ... än som tillfredsställelse efter en 'god historia'. 

En kort sentimental resa - Italo Svevo (1925-28?, utgiven 1949)

 Italo Svevo (1861-1928) omkom i sviterna efter en bilolycka 1928. Bland hans efterlämnade papper fanns detta 'utkast' till En kort sentimental resa. Sidorna låg inte som ett manus, utan var splittrade, och det fanns sidor renskrivna på baksidan av ett dokument daterade 1925, så senare än så kan han inte ha påbörjat historien. Men därefter tog det lång tid innan någon plockade ihop sidorna och utgav det 1949; i svensk översättning kom det 1999 på det lilla förlaget Pontes. 

Det är svårt med oavslutade historier, men jag som har läst mästerverket Zenos bekännelser (1923) kan inte annat än känna igen mig och är säker på att ifall han hunnit fullborda texten hade den blivit lika bra. Återigen har vi en äldre godhjärtad anti-hjälte i Norditaliens mångkulturella område, där gränserna flyttades efter krig och Österrike-Ungerns upplösning. 

Texten följer Herr Aghio's inre monolog, med allt sitt filosoferande, självsäkerhet blandat med blyghet och tveksamheter. Han som '"älskar sin hustru efter hennes förtjänst", men ändå tycker att det ska bli skönt att få vara fri, och resa från Milano till Triest i förväg, utan hennes stabiliserande inverkan. 

Vi får uppleva de äventyr som då 'drabbar' honom, som inre monolog, men i tredje person, till skillnad från historien om Zeno som var helt jag-berättad. Men det är Herr Aghio's egen inre monolog, med omgivningen repliker som han hör dem. Lyssnar han inte klart, kanske uttråkad av en medresenär, får vi i stället följa med i hans egna tankebanor, som kan vara utvikningar efter hans egen fantasi.

En av medresenärerna är en inspektör Borlini, som alltid tycks vilja överdriva och bjuda över i samtalet, när Herr Aghio då lockas att göra samma sak, men sedan lägga till mer filosofiska betraktelser, skrattar Borlini åt honom, och kallar honom 'poet'. Något Herr Aghio upplever som både smickrande och lite besvärande, eftersom han själv säger sig 'alls inte kunna skriva'. 

Italo Svevo, som är en pseudonym för Ettore Schmitz, skapade den för att beskriva sin etniska blandning, han hade italiensk mor och tysk far, vilket liknar Herr Aghio, som också har italiensk mor, men grekisk far. Och hemmet är det mångkulturella Triest. 

Efter att ha läst James Joyce's Ulysses (1922; Odysseus) förra sommaren, blir Italo Svevo och hans godhjärtade antihjältar extra intressanta, eftersom Joyce's huvudperson Leopold Bloom inspirerats av just Italo Svevo, som tog engelsklektioner av just James Joyce, när han vistades i Triest (om jag minns rätt), varpå de blev vänner. 

Här en av Herr Aghio's reflektioner som säger mycket om hans egen livssyn: 

"Och herr Aghios höjde sig till och med till en högst filosofisk tanke: Om Herren Gud hade skapat oss i avsikt att se oss handla just som han vill, skulle det inte ha funnits något syfte med skapelsen. Han skapade oss, och sedan ägnade han sig åt att betrakta oss med nyfikenhet men aldrig med vrede." (s.26)

Vid ett annat tillfälle kommer en anmärkning honom att minnas en liten astmatisk häst han ägt. "När djur var sjuka liknade de människorna mer. Det var bara det att de inte kunde tala, alltså inte svära, vilket är något som lindrar sjukdomarnas smärtor. Stackars djur. Den lilla hästen plågades utan att veta att dess ångest var mycket mänsklig."

Slutet av resan går med nattåg från Venedig till Triest, där somnar Aghio, och drömmer, och vaknar till när han sömnen är mindre djup och kan kvarhålla drömmen. Förklarat så här:

"När man vaknar upp ur en dröm, ingriper genast det analyserande medvetandet för att binda samman den och komplettera den. Det är som om det ville göra ett brev av ett telegram. En dröm är som en sekvens av glimtar, och för att den skall bli ett äventyr, måste glimten bli ett stadigvarande ljus och återbildas även när man inte ser den för att den inte är upplyst. Minnet av en dröm är kort sagt aldrig själva drömmen. Den är som stoft som löses upp."

I den beskrivningen känner jag verkligen igen mina egna försök att minnas drömmar. 

En mycket läsvärd författare, som tyvärr inte blev tillräckligt uppskattad i sin egen samtid förrän alltför sent, inte minst med tanke på hans tragiska bortgång.

Varats olidliga lätthet - Milan Kundera (1984)

Så har jag slutligen läst en modern klassiker från 1984 - Varats olidliga lätthet - en bok jag bevarat i minnet alla dessa år, på grund av att den filmatiserades redan 1988 med en ung Daniel Day-Lewis, Lena Olin och Juliette Binoche. Och även om den distribuerades som amerikansk film kändes den främst europeisk, och hade flera svenskar inblandade, som fotografen Sven Nykvist, och skådespelarna Stellan Skarsgård och Erland Josephson. Det var en viktig film på den tiden, jag är inte ens säker på att jag såg hela filmen, det jag främst minns är Lena Olin i plommonstop, bilder som kan ha visats som klipp i TV:s program med filmrecensioner. 

Men nu när jag läst romanen, inser jag att den för mig är urtypen av postmodern roman från 1980-talet. Blandningen av fiktion och fakta, en lek med stilmedel, utforskande av skrivandet, det metafiktiva. Kundera talar om hur 'personerna', dvs romanens karaktärer, "föds ur en situation, en sats, en metafor", och hur de alla är delar av honom själv. Att skriva är att utforska alla möjligheter, hypotetiskt, fiktivt, de gränser han själv aldrig överträtt, kan han utforska i texten.  

Alltså sofistikerat hypotetiskt, samtidigt som Kundera skapar scener med känslomässigt djup som både kan gripa och provocera mig. Han skapar trovärdighet av det hypotetiska, och sedan 

Och ur detta hypotetiska, skapar Kunderas karaktärer känslomässiga djup som får mig som läsare att både gripas och ibland provoceras. Trovärdigt, trots den hypotetiska premissen. Och han laborerar med många olika berättargrepp, han leker med allvaret. Och tiden. Romanen är inte kronologiskt berättad, utan vi får olika aspekter vid olika punkter i texten.

Tiden och minnet hör till romanens teman, minnets förmåga att hoppa, omvandla och omtolka. Han refererar bland annat till Myten om den eviga återkomsten, som ett begrepp som kommer från Mircea Eliades bok med det namnet (fransk uppl. utökad 1969), om tiden som cirkulär, inte progressivt linjär. Vilket Kundera utnyttjar i sitt upplägg av romanen, där även Kapitelrubrikerna återkommer. 

Centralt i romanen är också Sovjets invasion i Prag 1968 - liksom i andra av Kunderas texter, naturligtvis. Han refererar också till att tjeckerna såväl 1618, som 1938 försökt försvara försvara sin 'åsiktsfrihet', men att det båda gångerna ledde till krig och ofrihet. Frågan blir, om man låtit bli att kämpa för sin frihet, skulle resultatet ha blivit något annat?

Så romanen är ett tidsdokument. Sabina, konstnären i romanen, målar dubbelexponerade tavlor, som hon menar är en begriplig lögn på ytan och med en ofattbar sanning i bakgrunden. Hon är alltså Kunderas konstnärliga aspekt, viljan att diagnostisera sin samtid. Läkaren Tomas vill rädda liv som kirurg, men hindras av politikens janusansikte, maskspelet där ingen vågar lita på någon. Den tror han inte kan leda någonvart. Han avskedas och tvingas arbeta som fönsterputsare. förvisas. Och mot slutet av livet flyttar han och hans hustru Teresa ut på landet, blir hårt arbetande lantarbetare - bara för att få vara ifred, och det är en befrielse.  

Kundera säter kitsch-stämpel på politiken.  Det är mycket intressant. 

"Så snart kitschen uppfattas som den lögn den är förvandlas den till icke-kitsch. Den mister sin auktoritära kraft (...) För ingen av oss är en övermänniska och ingen av oss går helt fri från kitsch. Hur starkt förakt vi än må hysa för kitschen, hör den till människans villkor."

Lady Chatterley's Lover - D H Lawrence (1928)

Jag läste Lady Chatterleys älskare på svenska när jag var drygt 20 och blev inte alls imponerad, utan gav strax bort boken. Nu har jag läst om den på engelska, och undrar lite om den svenska översättning jag läste som ung var lite förkortad? Romanen är så komplex, med så många karaktärer ur många olika synvinklar. Jag måste ha varit för ung och otålig för att ta till mig djupet i romanen. 

Nästa bok jag läste av D H Lawrence, var Sons and Lovers (1913), som kurslitteratur, jag mjuknade inte inför hans historia, men däremot hans språk, han ska läsas på engelska, språket är fantastiskt.  Sen har jag läst några fler av hans romaner, och bland dem är min favorit The Rainbow (1915), ända tills jag nu läst om Lady Chatterley's Lover i engelskt original. Och upptäckte att den faktiskt är ett såväl språkligt, intellektuellt, som känslomässigt och psykologiskt mästerverk! 

Språkligt, inte bara för lättheten och flyt i dialog såväl som i beskrivningar, utan för att karaktärerna inte bara är språkligt utmejslade, utan att texten även visar hur deras sätt att prata följer deras psykologiska skiftningar. Det kan vara små subtila skiftningar, som Sir Cliffords nästan omärkliga övergång från 'You are' när han vill vara klar och övertygande, till sammandragningar när han blir arg, som "you'll, you're" osv. Betydligt märkbarare blir då skogvaktaren Mellors nordengelska dialekt, och kanske svårare att tyda, då han gärna brer på med den när han vill ställa sig i kontrast mot 'fint folk', adel och medelklass och deras idiotier som han lärt sig att avsky. 

Lady Chatterley's Lover blev DH Lawrence sista roman, dessutom egenutgiven i Italien 1928, han dog tidigt 1930 av sin tuberkulos. Men Storbritannien och USA fick vänta på sin auktoriserade upplaga ända till 1960! Censuren skyggade för könsord han använde, som oanständiga. Piratupplagor fanns det naturligtvis gott om, att boken tema handlar om Sex var naturligtvis frestande för många. 

Men romanens tema är skriven på så många nivåer, från en engagerande intrig på ytan, som med mängden mångfacetterade karaktärer, med var och en sina olika egna erfarenheter, som stöts och blöts mot varandra, vilket fördjupar temat psykologiskt och känslomässigt, och skildrar hela 1920-talets tidsanda. Alla har sina egna drömmar om det perfekta mötet mellan man och kvinna, men också många besvikelser över att idealen - vilka de än är - ändå aldrig verkar fungera. När åren går inser nog de flesta att det är en livslång process som öppnar upp insikter - inför realiteten att ögonblick av 'nirvana' är relativt få, och att misslyckanden och besvikelser är många. Tillfredsställelsen är personlig - att kräva den av någon annan leder till tragedi. 

För mig blir romanen just en mycket intressant sammanställning främst av 1920-talets rörliga tankevärld, skilda åsikter via olika karaktärer, från alla samhällslager, mer eller mindre, som ställs mot varandra. Samhället är i stark omvandling efter första världskriget, kvinnor börjar höras allt starkare, medan männen tycks sjunka ner i depressiv meningslöshet. DH Lawrence fångar många vibbar av den katastrof som var på väg, 1929 års stora börskrasch och den djupa ekonomiska depression som följde, likaväl som alla vilda förslag på förändringar, men mest dominant av alla, förlamningen, som banade väg för extrema grupper, höger och vänster, att ta över makten. 

1920-talet var en tid när förhållandet Man - Kvinna var särskilt livligt debatterad, medvetet eller omedvetet. Ofta fanns bilden av ragatan som ville ta all makt från männen, samtidigt som män ofta visades fram som svaga, feminina, dandys. DH Lawrence sätter Connie som huvudperson, medelklass- flickan som 'gift upp sig' till Lady med Sir Clifford. Men så uppåt är det inte på det kalla 'slottet' Wragby, när maken Clifford kommer hem från första världskriget, förlamad och impotent. De hade gift sig i början av kriget när Cliff hade en månads permission. Mer smekmånad och samliv än så blev det inte. Kroppsligt försvagad lever Cliff dock vidare med sina svala aristokratiska syn på livet, han talar om deras äktenskap inte som känslomässigt eller sensuellt, utan som ett intellektuellt band, l, och talar om deras äktenskap handlar om helt andra gemensamma band. Men hur skaffa en arvinge till adelskapet?

Clifford framkastar: "I do think that sufficient civilisation ought to eliminate a lot of the physical disabilities, all the love-business for example, it might just as well go. I suppose it would if we could breed babies in bottles." Alltså tankar om 'provrörsbarn' 50 år före sin tid. 

Connie tvingas anpassar sig, men Cliffords inställning är för hypotetisk. Ett barn skulle kunna ge henne känslomässig mening med livet, men Cliff har villkor, det får inte påverka Connies 'känslor för honom själv', vilka inom Connie vid det här laget redan krympt ihop till plikt och krav. När hennes far antyder att hon borde skaffa sig älskare, liva upp sig med 'äventyr', och till och med får Cliff att ytligt acceptera tanken att kanske den vägen få en 'arvinge' till sin adelstitel, egendom och ägorna med sina kolgruvor - men bara om transaktionen är mer affärsmässig (Connie som provrör!?) än känslomässig, vilket känns meningslöst för Connie. Och även om Cliff kan tänka sig det som hypotes, kommer det att väcka många dolda mänskliga känslor i olika psyken. 

DH Lawrence är en ypperlig psykolog i den här romanen - visar upp alla brister och styrkor, och hur de kan skifta fram och tillbaka efter situation och humör. Connies och Cliffords samliv begränsas i stort sätt till middagsmåltiden och att Cliff därefter kan idka lite högläsning för henne. Connie föredrar det, mot att spela schack och liknande, för då kan hon låtsas lyssna och tänka på annat. En kväll frågar Cliff om hon läst Marcel Proust? hon svarar: "He bores me: all that sophistication! He doesn't have feelings, he only has streams of words about feelings."  Cliff: "I like Proust's subtlety and his well-bred anarchy." Dessa kommentarer roar mig, för även om det finns underbara avsnitt, i synnerhet det konstnärliga, intermediala, i Prousts texter, så håller jag mest med Connie. Alldeles för många ord, som håller de verkliga känslorna på armslångt avstånd. 

Frustrationen växer inom Connie. En dag påpekar Cliffords 'aunt', Lady Eva, att "A woman has to live her life, or live to repent not having lived it." Connie känner av dubbelheten i mäns attityder till henne själv. De var i allmänhet vänliga mot henne som en person med titeln 'Lady', men kvinnan och kroppen föraktade de, inklusive hennes livmoder. Något nytt sker dock när hon kommer i kontakt med makens 'skogvaktare', Mellors. Ett slags 'naturbarn', en man av folket med respekt för naturen, med önskan om sensuell värme, men bränd av tidigare erfarenheter. 

Det räcker att läsa romanen som en engagerande historia, med en intrig att följa. Eller som en rad psykologiska insikter. Men jag har alltid varit intresserad av bilder som väcker djupare omedvetna symboler till liv. Där hamnar Connie - ytligt sett - i en mellanposition, valet mellan makens kroppsliga svaghet, som fokuserar på själ och intellekt, respektive skogvaktaren Mellors, som bränd av livet beslutat att återvända till naturen och använda kroppen. Ska Connie välja den 'cerebrala' mannen, som förträngt all ömhet, eller 'naturkraften', som ser sensuell värme och behov av beröring, som meningen med livet? 

Men inget är så enkelt i den här romanen. DH Lawrence fördjupar problemställningen en nivå till. Är de två männen verkligen varandras motsats? Den ene är inte mer feminin än den andre, de är det bara på olika sätt, och styrka och svaghet fluktuerar som ebb och flod. Båda männen har förträngt sina ömmare sidor, medan Cliffords styrka, där han sitter maktlös i sin rullstol, kanaliseras till intellektuella hypoteser och affärsidéer. Medan Mellors rör sig i naturen, symbol för 'djuret i människan', har han dock sina fysiska svagheter efter en svår lunginflammation. Livet är inte så enkelt som symbolerna kan lura oss att tro, tycks författaren poängtera. 

Och det är här, med alla dessa facetter och prismor, som den här romanen blir evigt giltig, något som nu nära 100 år senare fortfarande visar upp mänskliga livsvillkor. Den handlar inte bara om 1920-talet, psykologin känns generell, och kommer antagligen att läsa vidare som viktigare i minst hundra år till. Tiden går så fort.

Connie söker sig själv, och sin egen styrka, sin egen vilja. Men det är inte lätt. Slutet på romanen är öppet, inga patentlösningar erbjuder sig. Den skrevs trots allt på1920-talet. Det Glada Tjugotalet var allt annat än glatt. Kvinnors fri- och rättigheter hade ännu lång väg att gå. Skilsmässor existerade, blev allt vanligare. Men inte var det lätt. Ur den synvinkeln känns tiden trög och långsam. 

Men rör på sig, det gör den. Ingenting stagnerar, så som Cliffords aristokratiska världsbild hade blivit stenlagd sedan århundraden tillbaka. Dessutom läser han nu, i sin fysiska svaghet, böcker om hur själen stiger medan kroppen vissnar. Hoppet finns där trots allt, nedtryckt under trauman. 

Mellors nämner dessutom Buddhas insikt om 'medvetenhet', det är Mellors styrka i jämförelse med Cliffords förträngningar av kroppen, Mellors försöker smälta samman kropp och själ. 

NP 1952 - Francois Mauriac

"för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat"

Francois Mauriac (1885-1970) växte upp i Bordeaux's katolska borgerlighet, men begav sig tidigt till Paris med sikte på en litterär karriär. Han skrev det mesta från lyrik och dramatik till biografier, essäer och journalistisk, och invaldes i Franska Akademien 1933, och fick alltså Nobels litteraturpris 1952, med motivation enligt ovan. Tyngst väger hans många romaner och självbiografiska skrifter, med fokus på den lantliga markägande bourgeosie, gisslad för sin trångsynthet. De flesta romanerna tillkom under 1920- och 1930-talet, en brytningstid mellan traditionella katolska och borgerliga ideal och moderna nya psykologiska människosyn han själv anslöt sig till.  Jag har läst två av dem:   

Thérèse Desqueyroux (1927), som räknas till en av hans främsta romaner, har jag läst flera gånger på franska. Den är en sorts psykologisk thriller, en suggestiv skildring av ett brott, inifrån en ung kvinna, som föds in i en lantlig bourgeoisie, med dess kollektiva måsten, där kvinnan 'tillhör' familjen, och bara är där för att föda en arvinge. Den tilldrar sig antagligen på 1920-talet, men i det lantliga hedlandskapet, känns allt 1800-tal, där ägandet är det viktiga. Therese har fått utbildning, är intelligent, men är också raka motsatsen till Bernard, maken i vars familj hon blir en del av - kollektivt, familjen som kväser hennes individualitet. 

Den börjar som ett mysterium kring ett brott, hon försöker förstå och förklara varför hon försökt förgifta sin make, varför idén kom efter en kaotisk skogsbrand, när hon tycks lida av en förlossningsdepression. Hennes kluvenhet att tillhöra det jordägande kollektivet, dragningen till pinjeskogarna, men också att bryta med denna, bli en modern kvinna, inte bara en rökande kvinna, utan vägen att söka hitta sig själv, genom sitt lidande, att få vara ensam, en individ som tänker själv, inte bara en skyltdocka eller en livmoder för en arvinge. Hon är så indoktrinerad i sin miljö att hennes motiv tryckts ner i det omedvetna. 

Till skillnad från Wilhelm Mobergs roman 'Raskens', från samma år, får alltså Thérèse och Bernhard inte ett långt samliv, hur än långt äktenskapet kan tänkas bli. De lär sig aldrig förstå varandra. För familjens ryktes skull frias Therese, trots alla bevis om hur hon gett Bernard gift, så förnekar han fakta, rädd för henne - är hon galen? - separerar de först genom att Therèse isoleras till sitt rum på landet, skild från sin dotter och sin make. Efter år av fördjupad depression och risk för hennes liv, för hon till slut lämna området. Separerade är de och Bernard lär sig aldrig förstå henne, oförstående inför den Nya kvinnan, den intelligenta kvinna han gift sig med. Hon skrämmer honom, hon söker sin frihet. 

Det är en vacker text, långsam, inre psykologi, som jag tog till mig känslomässigt som ung, men uppskattar på djupet först nu som äldre. I synnerhet i förhållande till det omvälvande 1920-talet.

Ormboet (Le noeud de vipère, 1932) finns däremot översatt, senast i Brombergs serie med Nobelklassiker.  Hur än kort roman, 200 sidor, är den första halvan mycket tung för mig att läsa. Mauriac låter sin berättare och huvudperson vara allt jobbigt man kan tänka sig, han är svartsjuk, hatar och vill hämnas på sin egen familj. Han klagar på deras snikenhet, vill göra dem alla arvlösa, samtidigt som han själv är snål och sniken, han klagar över andras dumhet och självupptagenhet, medan han själv är dum och excellerar i egoism. Hela hans liv försvinner i hans kamp mellan illusioner och ilskna projektioner, där återigen det omedvetna innebär en stor blind fläck för hans egen förståelse. 

Det tar över fyrtio år innan får sina stunder av insikt, om än kortvariga, under andra bokhalvan. I alla fall grips jag åter av historien, som åter fångar mitt intresse. Ormboet är hans eget hjärta och själ, där hämnden slåss med självhatet, och undertrycket behov av kärlek. Självbevarelsedriften gör att han ständigt projicerar ut allt negativt på sin familj, hustru och barn och barnbarn och ingifta. Så även om han ibland känner ormarna kräla i sitt eget bröst, trycker han åter ut dem, det är alla han misstänker för att sukta efter arvet efter honom som är 'ormarna' som krälar. 

Mauriac låter sin huvudperson avslöja falskheten i den penninghungriga borgerligheten, som döljer sig bakom sin skenheliga religiositet. Men han har också en blind fläck - sig själv. Men historien är flerdimensionell. Tänkvärt är att boken tilldrar sig 1930, alltså året efter den stora börskraschen 1929, så medan huvudpersonen sålt sina aktier i tid, och därför sitter på en enorm förmögenhet, som han inte vill unna sin familj, så har de verkliga ekonomiska bekymmer. 

Men Mauriac har också en underström av motstridig religionskritik. Huvudpersonen vägrar gå i kyrkan eller följa regler som att fasta på fredagar, han retar sin omgivning med att avnjuta en fläskkotlett, när familjen håller sig till bröd och fisk. De följer alla regler, men tycks inte ha någon djupare förståelse för själen. När deras dotter Marie dör ung, blir hon bara dött stoft för de som säger sig tro på ett evigt liv. Medan huvudpersonen själv, som 'vägrar  tro på gud', är övertygad om att han känner hennes själs närvaro omkring dem. Han ser inte Marie som döda benknotor, utan som levande ande, i den finns kärleken han aldrig lyckades fånga i livet. 

Jag har också läst en av hans noveller, som jag hittade i en gammal antologi, som firade Nobelprisets 60-årsjubileum. Där står tyvärr inte när novellen tillkom, men den heter "Knivstyng", men här är det ett äkta par, 48 och 49 år, med långt äktenskap bakom sig, och där det är 'barnen' som är limmet. Han, Louis, är självupptagen konstnär, som utnyttjar hustrun för all omvårdnad och som bollplank, att prata med när han behöver prata ut om sina 'andra förälskelser'. För honom är hon precis som sin egen mor och farmor, tagen för given, någon att ta hand om barnen, en vana, någon som kan beundra honom. 

Jag läste nyss en doktorsavhandling om kvinnors romaner på 1920- och 1930-talen, och hur det på 1920-talet ofta handlade om kvinnors 'dröm att få vara kreativ', och hur det aldrig gick att kombinera med kärlek, med familj. Kvinnorna 'offrar sig', genom att antingen offra sin kreativitet, och välja familj, eller tvärtom offrar, dvs avstår från kärlek och familj. Och det är något som dyker upp även i denna novell, och i 'Lady Chatterley's älskare' (av DH Lawrence, 1928), alltså hos manliga författare, att kvinnornas 'offer'. Louis hustru, Elisabeth, har valt att beundra sin make och 'stå ut' med hans otrohet, men när de bott i Paris har hon upptäckt att man kan skilja sig, andra gör det, men hon är indoktrinerad i det heliga äktenskapet, men tröttnar på att bli tagen för given. 

I Mauriacs tankevärld, har 'kärlek' ett mått av lidande, på grund av den 'oundvikliga svartsjukan', det är som om det jämställs med Jesu lidanden, men på ett mer materiellt plan, hur äktenskap och kärlek l blir ett redskap för att skapa lidande, som förlossning. Så hur än ytligt och egoistiskt tänkt, så tror de på det som en väg till att få några stjärnor i himmelriket. 

Eftersom jag själv inte är katolik, har jag svårare att ta till mig lidande-problematiken. Men det finns ändå fler lager i berättelsen som är intressant och tänkvärt, och smärtsamt att läsa om. För tyvärr är mycket hos Mauriac problematiseringar av ångest och pessimism. Och tänker man tillbaka på 1900-talets mellankrigstid, så är det inte konstigt. 

Herr Clerk Vår Mästare - Eyvind Johnson (1928; utg. 1998)

 Ack, jag blir så inspirerad varje gång jag läser en text av Eyvind Johnson (1900-1976). Jämngammal med seklet satt den unge Eyvind på 1920-talet i Paris, staden för nyskapande konstnärer och författare. Han skrev oupphörligt artiklar och noveller i hopp om honorar för att hålla ekonomin på rätt köl, men han drömde om en stort upplagd roman, av ett inre behov av att få skapa, använda nya idéer och tekniker, en vilja att visa upp sin samtid på ett nytt sätt. 

1927 har han gift sig och första barnet är på väg, de har flyttat till den lilla staden S:t Leu-la-Forêt en bit utanför Paris, för att få en billigare hyra. Och mitt i allt slitet får han vet att hans yngre bror, som emigrerat till Amerika, avlidit under eländiga livsförhållanden. Det tog Eyvind mycket hårt, han känner skuld och skam, att han brytt sig mer om sin egen skrivarlust än sin brors livsmöjligheter.  

Herr Clerk Vår Mästare, är det lite märkliga namnet på denna stora roman om livet han var mitt uppe i, medvetandeström av mänskliga upplevelser, svårgripbara drifter och tankar, känslor av ofrihet, att vara bunden i ett ekorrhjul omöjligt att ta sig ur.  Men när han skickat manuset till förlaget, refuseras den som helhet. Tydligen för experimentell för svenska läsare? Han tvingades skära ner romanen till nära hälften - och gjorde det med vånda, men han behövde honoraret. Så den lilla roman som utgavs 1928 fick heta Minnas. 

Det jag nu har läst är däremot det fullständiga manus han skickade in, och som Svenska Akademin plockade ihop först sjuttio år senare, 1998. Och jag älskar varje rad i den. Eyvind Johnson hade många inspirationskällor i Paris, både Proust och James Joyce, även om det bara var via hörsägen, eftersom han ännu inte hunnit läsa dem innan han skrev sin egen roman. Men han förstod det stora i deras idéer, och i mitt tycke skapade han en betydligt njutbarare roman kring 'minnet' än Prousts mastodontverk. 

Eyvind Johnsons formexperiment flyter lätt och lekande, med medvetandeström och de inre röster som visar upp samtliga karaktärer i ett prisma av psykologiska nivåer. Inget är entydigt, allt är en blandning av verklighet och idéer som stöts och blöts. Det han tvingades ta bort var det s.k. Himmelrik, avsnitt där Gud och olika änglar betraktar Jorden och människorna med förundran och besvikelse. Dessa partier innehåller också korta sidohistorier, berättelser, som är olika vinklar på samma teman som nere på Jorden, i romanens huvudberättelse. Gud har dock tappat bort Jorden resp. somnat ifrån sitt projekt. En typisk upplevelse av all ondska och mörker som finns i människors liv. 

Det är en stor roman, med många teman, om än ungdomligt och lättläst, som rör svårigheterna att hitta mening i livet, när fattigdom, alkoholism, otrohet, svartsjuka och yttre samhälleligt tryck, är allt vi dagligen möter, det vi fångas av och trasslar in oss i. Det mesta flyter fram i lättsmält dialog eller invirade tankebanor i karaktärernas osäkerhet över hur de ska ta sig an livet. Visst kan det finnas något av Freuds psykologi i bakgrunden, driftslivet, Detet, Överjaget, men mest är det Eyvind Johnsons egen förståelse, via författarens sammanställning av bilder och språk, på flera nivåer, som flera instrument och stämmor, mer eller mindre harmoniskt samsas i samma melodi. 

Samtidigt som författaren brottas med sina tvivel, speglat i romanens berättelser, om vart författandet skall leda, alla historier, borde han inte hellre ta sig ett arbete med fast lön? Kanske hade hans bror då överlevt? Och nu för fru och barn? Men driften till skapandet är störst, hur än mycket det går emot tidens revolutionära strömningar, det kollektiva, hans egen anarkistiska grundsyn. Det var när han tröttnat på intrigerna inom partier och rörelser, som han äcklad gav sig av till Paris. 

Individen skulle vara det viktigaste, individens frihet - i motsats till allt maktmissbruk han ser omkring sig i olika former. Men vem är fri? Varken den 'hedervärde' Herr Clerk, eller alkoholisten J A Galén, kuvad av sina perioder och mardrömmar. Allt har mer än en sida.