Ett rum med utsikt - E M Forster (1908)

Tydligen var första delen, som tilldrar sig i Italien, Forsters första romantext, påbörjad under en resa i Italien. Men han lade undan den, och först sedan han lagt till en andra del, som tilldrar sig på hemmaplan i England, färdigställde han den, så den utgavs som hans tredje roman. Visst har den sina brister, men är ändå rolig och full av liv. Man ska inte jämföra den med 'romantiska' historier i allmänhet, det vinner den inte på. Men den uttrycker sin samtida, sekelskiftet 1900, där den äldre generationen uttrycker den kvardröjande viktorianska eran. Dessa hamnar i generationskonflikter med sina ungdomar, som sår frön av  'sann kärlek' och jämlikhet mellan könen, även om dessa ännu ses som särarter av varann. 

Men de är tydligt att den yngre generationen är otålig i sin önskan om förändringar. Det här gör att texten känns så modern, 1900-talet stormar in. Och det finns en hel del humor i texten, och mycket lättflytande dialog. Även om det även finns en hel del insprängda citat som anknyter till viktoriansk bildning, men min upplaga har förklaringar, även om det inte egentligen behövs, utom möjligen översättningar av italienska fraser, för dem som inte förstår italienska. Dessutom har min upplaga en epilog som Forster skrev femtio år senare, med tankar om vad som hänt huvudpersonerna under dessa femtio år fram till 1958. Det är intressant, i synnerhet som det är lätt att fästa sig vid Forsters karaktärer, han är bra på det. 

Romantiteln upplyser om temat, symboliken, motsatserna instängdhet och frihet. Cecil är ett viktorianskt rum, även om han kallas 'medeltida'. George erbjuder ungdomlig frihet, en utsikt att öppna fönstret och andas in djupt. Hans första möte med Lucy är också när han erbjuder henne att byta sitt hotellrum med utsikt, som hon blivit utan. Därigenom är  han också den som kan erbjuda henne frihet, medan Cecil däremot hellre stannar inomhus, och uppfar Lucy som en vacker utsikt, bara som ett konstverk, en skön bild, ett föremål, inget mer. Han vill inte möta henne i naturen, inte möta hennes natur. 

Nära tjugo år senare, 1927, höll Forster en serie föreläsningar på Cambridge universitet, som också utgavs som bok samma år, som heter, Aspects of the Novel.  Jag läste denna i helgen. Även detta är skön läsning, och handlar om romanskrivande och hur vi kan läsa fiktion. Man måste minnas att detta tilldrog sig långt innan 'narratologin' skapades, med sin exakthet i analys av prosa. Inget sånt finns här (utom möjligen referenserna till 'flat' och 'round' karaktärer - vet inte om det var Forsters termer, eller om begreppen fanns tidigare). Föreläsningarna känner först som löst kåserande kring litteratur, vagt och behagligt. Men vagheten till trots fördjupas analysen kapitel för kapitel. Forster ger också exempel från en rad klassiska verk, och några mer okända verk. Ja det är berikande läsning, ett för mig nytt sätt att se och tänka om texter och det är alltid berikande. 

Where Angels Fear to Tread - E M Forster (1905)

Edward Morgan Forster (1879-1970), hans romandebut, närmast ett ungdomsverk, så visst finns det brister. Men visst har forster redan tagit första steget på sin utstakade väg. Historin tilldrar sig väl i slutet av den viktorianska eran, med brittiska turister i det sköna men bondska Italien, där man ännu reser i hästdragna vagnar.

Romanen börjar med att kontrastera den svala brittiska högborgerliga kulturen, mot den  enkla naturnära italienska, som engelsmännen uppfattar som farligt passionerad. Italien och det impulsiva äktenskapet mellan den unga engelsk änkan Lilia Herriton och en åtta år yngre italinsk pojkman, Gino, blir därmed offer för svartmålning. 

Ibland ler jag åt absurditeter och brittiska försök till maktfullkomlighet. Det handlar om kulturkrockar, och skilda livsmålsättningar. Lilias släkt vill inte längre veta av henne, och det impulsiva äktenskapet, som var ett desperat sätt att bryta sig loss ur unkna tvång, blir inte vad hon hoppats. Och tragiken kommer allt närmare när Lilia i stället för att bli mor, dör i barnsäng. 

När så den unge Gino plötsligt blivit såväl änkling som ensamstående far, kommer omvärldens farhågor på skam. Han må vara av enkel härkomst, men Gino uppfylls av varma faderskänslor, lever för sin son, gör sitt bästa. Svartmålning och farhågor kan inte annat än tvättas bort. 

Ändå slutar allt tyvärr så oförlåtligt tragiskt, det är svårt att smälta. Lilias vänner Philip och Caroline har snuddat vid och bedåras av den passionerade faderskärleken hos Gino. När Philip ser Caroline hjälpa Gino att bada sonen, bara åtta månader, beskrivs hon som en Madonna, en gudinna som stiftar fred vid striden mellan Gino och Philip, ändå flyr hon från detta naturnära liv.  

Romanen står på gränsen mellan den 'sköna' värld som gick under med första världskriget, och fylls samtidigt med Forsters alldeles egen nyvakna ton, som förebådar 1900-talets nya människosyn. Forster är alltid läsvärd. 

Antikrists mirakler - Selma Lagerlöf (1897)

Gösta Berlings saga (1991) blev ingen omedelbar framgång, dess stil kändes för ny och ovan för samtiden. Selma Lagerlöf slet med sitt lärarinnejobb och drygade ut kassan med noveller. Hon skulle behöva skriva ett större verk för att befästa sin ställning som författare. Till det behövdes idéer. Till inspirationen hörde hennes nyfunna vän, Sophie Elkan. I synnerhet deras långa bildningsresa från oktober 1895 till sommaren 1896, större delen av tiden i Italien, varav ett par vårmånader på Sicilien.  

Selmas huvudperson, donna Micaela, är skissad utseendemässigt efter Sophie, finlemmad, svartklädd och svårmodig. Även hennes kärleksbekymmer finns först med i romanen. Men Selmas skrivkramp släppte inte förrän Selma släppte den tråden. Den verkliga huvudpersonen är Sicilien och vulkanen Etna med dess invånare. 

Helt klart var det en inspirerande resa, se läste också tidningar och böcker på italienska, och blev mycket intresserad av landets legender. Parallellt med Antikrists mirakler (1897) har jag läst ett urval brev från Selma till Sophie som finns i boken Du lär mig att bli fri, utgiven av Ying Toijer-Nilsson på Bonniers 1992. I breven efter hemkomsten diskuterar de sina författaridéer. Hon samlar på sig fler böcker om Italien och absorberar legender och stoff av olika slag. 

Lagerlöf vill samla stoff och dikta kring sina erfarenheter från Italien och Sicilien, och ungefär som hon gjort med Värmland i Gösta Berlings saga skapa en mängd novell-histsorier, enhetliga i sig själva, som sedan ska vävas ihop till en enhet. För detta möblerar hon om i geografin och använder platser de varit på till att skapa den fiktiva lilla fattiga staden Diamante, på Etnas sluttning, med inspiration från Paterno, och Taormina och andra ställen.. 

Utgångspunkt och röd tråd blir två legender. Den ena är historien om hur man i kyrkan Santa Maria Aracoeli, ett tag av misstag tillbett ett förfalskat 'Jesusbarn', så förväxlande likt att det kallas Antikrist, för att tillbe det leder bara till kaos eftersom Antikrist inte har någon makt i det överjordiska. Antikrist skänker endast jordiska materiella gåvor. Det andra är legenden om hur den romerske kejsar Augustus under den heliga Julnatten (Jesus födelse), får en syn och Sibyllan spår att en gång skall både Kristus och Antikrist dyrkas på Kapitoleum. 

Lagerlöf blir entusiastisk, när hon känner att hon kan väva ihop de två legenderna för att åskådliggöra sina funderingar kring den framväxande socialismen. Alla orättvisor och fattigdom hon sett omkring sig, blev så mycket tydligare på Sicilien, inte minst Kyrkans makt, med likheter och skillnader vad gäller det sociala arbetet, vad gäller sjuka och fattiga, där socialismen tycks så mycket effektivare. 

Selmas blick är en utomståendes fantasi, men försöker förankra sin berättelse i nutiden, med Italiens krig mot Abessinien och betydande förlust i slaget vid Adua 1 mars 1896. Alltså sådanat som de kunde läsa om i italienska tidnignar under sin resa. Socialismen skulle entusiasmera arbetarna till en ny stolthet och sammanhållning bland arbetarna. 

Romanen myllrar av olika historier med problem av olika slag, alltifrån svält, exploaterade textilarbeterskor och barnarbete i gruvor, till nerlagda kyrkor och kloster, vidskepelse och rövare (som väl kan ses som maffiavälde, en stat i staten) som satt käppar i hjulet för alla framsteg. På ytan representerar Donna Micaela kristendom och barmhärtighet, hon ber om hjälp från Jesusbarnet, utan att veta att den har en inskription son säger att dess makt 'endast är av denna världen', alltså inte handlar om ett himmelskt paradis. Gaetano, hennes kärlek med förhinder, som en gång själv tillverkat helgonbilder, får en uppenbarelse att kämpa för fred och frihet och bli en förespråkare för Socialismen, vilket gör att han fängslas på falska indicier, till livstids fängelse.

Där tycks kärlekshistorien rinna ut i sanden. Därefter handlar romanen om Micaels väg till styrka och handlingskraft. Varje gång hon ställs inför problem, hämtar hon styrka hos Antikrist (som hon tror är ett undergörande Jesusbarn), med sin brinnande tro lyckas hon kuva vidskepelse om 'onda ögat', hjälpa blinda, samla pengar till järnvägsbygge, och kuva de rövare som vill hindra bygget. Bara som några exempel. Micaela växer till en stark kvinna, likt majorskan i Gösta Berlings saga,  hon lär sig överlevnad och företagsamhet som ensam kvinna. 

Det var romanen Antikrists mirakler som blev Lagerlöfs genombrott, med den i ryggen kan hon bli författare på heltid. Den fick god kritik, trots att de flesta bara njöt av språket och alla exotiska legender, och inte förstod att detta handlade om allegori som vill göra gemensam sak med socialismen och bekämpa samhällets orättvisor. En del tolkade den snarare som ett förnekande, som om Lagerlöf tog avstånd från socialismen å kyrkans vägar.  Detta trots att hon själv inte uppfattade sig som kristen.

Hon såg den gemensamma idévärlden, om att kämpa för gemenskap och jämlikhet. Omgiven av krig och fatttigdom, finns det ingen anledning att vänta på livet efter detta. Det är här och nu vi måste sluta att bekämpa varandra, och i stället hjälpas åt och modernisera oss till hälsa och välmåga. Till exempel genom att bygga järnväg. Donna Micaela blir först grovt mobbad, men får till slut folket att börja samarbeta, och gör det genom att enas kring tron på mirakler, med den i ryggen orkar de kämpa, jämlika som fattigmunkar. Bekämpar kyrklig hierarki... 

 Men med alla otaliga historier på vägen som slutar lyckligt, känner Selma Lagerlöf att hon skapat en en begfull, luftig och ljus historia. Och kanske var det det som fick människor att köpa slut denna roman mycket snabbare än någon av de tidigare två böckerna. Men trots detta fanns det en misstänksamhet kring boken, som gjorde att den snabbt föll ur modet, trots att den hör till det modernaste hon någonsin skrev. Den har inte studerats och analyserats tillnärmelsevis så mycket som hennes övriga böcker. I slutet av 1970-talet kom hennes 'främsta' verk i nya fina skinnband, omen där fick inte Antikrists mirakler vara med. Men jag är glad att jag hittat originalutgåvan från 1897 på antikvariat, helt underbar papperskvalitet och halvfranskt skinnband. 

Selma lär i efterhand ha noterat att visst är det bra att inspireras av legender och symboler, men att det hade varit bättre att inte visa upp dem, det ledde bara till läsares förvirring och motstånd. På svenska bidrar titeln 'Antikrist' till denna förvirring. Är det djävulen? Kyrkan blir naturligtvis ett offer för sin egen bristande förmåga, ifall socialismen bättre på att sköta omsorgen om människorna. I slutet av boken finns en progressiv påve som försöker förklara att Antikrist inte skall hatas och bekämpas. Påven säger: "Ni har då glömt att sibyllan räknar honom som en af världsförnyarna." Och med slutmeningen: "Ingen kan frälsa människorna från deras sroger, men den förlåtes mycket, som föder hos dem nytt mod att bära dem." (Påven Leo XIII lär ha varit förebild, berömd för sitt itnresse för socialismen.)

Micaelas kärlek, Gaetano, benådas vid en amesti som utlyses efter förlusten i kriget mot Abessinien, för att lugna folket, får de några av sina mildaste socialistiska hjältar åter. När Micaela återser honom inser hon att de kämpat för samma sak - hon och han - den andliga och socialisten.

Selma Lagerlöf är en djärv författare. Antikrists mirakler känns mycket modern. Antagligen låg den i framkant, var före sin tid. Det återstod minst 50 år av krig och elände, där tro stått mot tro. Kanske är vi äntligen beredda att ta emot idén idag, att förankar en positiv jämlikhet, redan här på jorden, grundad på pacifism. Bara vi samarbetar och kan tolerera att inte alla ser och tycker lika om allt. 

Ond bråd död i Venedig - Donna Leon (1992)

Donna Leon (f.1942) är amerikanska men skriver deckare från Venedig. Med tanke på att Donna Leon själv faktiskt lever i Venedig och har gjort det sedan 1981, gjorde att jag till slut skaffade mig några av hennes deckare, och nu har läst den första, om polisen Guido Brunetti. 

Brunetti är ingen mästerdetektiv, han går runt och intervjuar alla inblandade, blir intresserad av de inblandade människorna, lågmält begrundande implikationerna av det han hör. Denna första del kändes lite trög i uppstarten, offret är en tysk 'genial' dirigent som kommit till Venedig för att dirigera La Traviata. Först känns alla olika trådar lite väl långsökta, med dirigentens liv på 1940-talet, men i slutet knyts allt ihop riktigt bra. 

Venedig har jag varit i, men bara helt kort, så jag både känner igen mig och tycker om att få veta 'mer'. Karaktärerna är behållningen, även om det finns schabloner vad gäller det italienska. Kanske är det därför böckerna aldrig fått översättas till Italienska, hon lever ju där. Böckerna har översatts till 23 språk, men inte italienska. Men det är svårt att avgöra efter bara första boken.

Huvudbrottet i boken gäller pedofili, så vill man se samhällskritik så gäller det pedofili och kvinnors underordning i patriarkala samhällen. Anekdota bihistorier om byråkrati i Venedig tillhör också guilty pleasure underhållning.

Roparen - Stieg Trenter (1954)

Redan vid Tragiskt telegram (1947), som börjar vid Centralbadet, hade Stieg Trenter både lättat upp sitt språk till en mer lättflytande historia, samt visat ett tydligt intresse för Italien. Roparen (1954), dvs en megafon, knyter an än mer till Italien. I texten finns åtskilliga italienska uttryck. Trenter tycks alltså redan från början haft ett stort gemensamt intresse med Ulla, hans blivande hustru, som utbildat sig till översättare av italienska.

Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.

Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.

Vattnets form - Andrea Camilleri (1994)

Kunde inte motstå att leta upp en Montalbano-deckare till. Vattnets form visade sig vara den första berättelsen om Salvo. Kan dock förstå att Modernista valde att inte inleda sin utgivning med den. Den är ganska kort och humorn och gemytet har ännu inte satt sig riktigt. Men det är trots allt här som karaktärerna introduceras. Så när man väl blivit biten är även denna ett 'måste'.

Sicilien med sina sociala problem och maffia är naturligtvis en tacksam bakgrund för kriminalhistorier. Som läsare är man automatiskt med på förutsättningarna, att inget är vad det synes vara, att allt har en dubbel botten.  Ändå är det inte maffia-brott som behandlas, utan politisk smutskastning och korruption. Likt vattnet forrmas allt efter sin omgivning, antar den form omgivningen ger det. Sanningar omformas alltefter vem som talar.

Utflykten till Tindari - Andrea Camilleri (2000)

Jag har alltid tyckt om de italienska kriminalfilmerna om kommissarie Salvo Montalbano. Alltså är det med glädje jag ser att Modernista börjat ge ut några av böckerna på svenska. Har läst den första nu och den infriar inte bara min förhoppning, utan är "mer". Karaktärerna är ungefär som i filmen - men "mer". I boken kommer jag in i Salvos tankevärld på ett helt annat sätt än i filmerna. Han kan ofta blir lite drastiskt fräck, vilket gör honom mänsklig och roar mig.

Förutom matintresset, blir det helt klart att han läser litteratur av alla slag, och refererar åt olika håll, både litteratur och historia. Vilket också roar mig. Kollegan Augello menar efter att ha lyssnat till Montalbanos hypoteser kring brottet de utreder, att han har fantasi nog för att skriva romaner när han blir pensionär. Då får vi liksom hos W Somerset Maugham en kommentar om att 'deckare' inte är en rumsren genre bland snobbiga kritiker.
 "Vill du in i litteraturhistorien med Dante och Manzoni?"
 "Då skulle jag skämmas."
 "Men skriv då dina deckare, punkt slut."

Inte desto mindre har Montalbano läst den italienska klassikern Manzoni och refererar till honom.

I övrigt är detta en polisroman, vi lär känna ett gäng poliskollegor, som försöker lösa brott i ett Sicilianskt samhälle dominerat av maffian. Polischefen är dessutom orolig att deras nära samarbete ska utvecklas till en 'egen sorts maffia' inom polisen, en grupp som gör vad de själva finner bäst, utan att låta andra får insyn. Med andra ord - en balansgång mellan ont och gott.