Edward Morgan Forster (1879-1970), hans romandebut, närmast ett ungdomsverk, så visst finns det brister. Men visst har forster redan tagit första steget på sin utstakade väg. Historin tilldrar sig väl i slutet av den viktorianska eran, med brittiska turister i det sköna men bondska Italien, där man ännu reser i hästdragna vagnar.
Romanen börjar med att kontrastera den svala brittiska högborgerliga kulturen, mot den enkla naturnära italienska, som engelsmännen uppfattar som farligt passionerad. Italien och det impulsiva äktenskapet mellan den unga engelsk änkan Lilia Herriton och en åtta år yngre italinsk pojkman, Gino, blir därmed offer för svartmålning.
Ibland ler jag åt absurditeter och brittiska försök till maktfullkomlighet. Det handlar om kulturkrockar, och skilda livsmålsättningar. Lilias släkt vill inte längre veta av henne, och det impulsiva äktenskapet, som var ett desperat sätt att bryta sig loss ur unkna tvång, blir inte vad hon hoppats. Och tragiken kommer allt närmare när Lilia i stället för att bli mor, dör i barnsäng.
När så den unge Gino plötsligt blivit såväl änkling som ensamstående far, kommer omvärldens farhågor på skam. Han må vara av enkel härkomst, men Gino uppfylls av varma faderskänslor, lever för sin son, gör sitt bästa. Svartmålning och farhågor kan inte annat än tvättas bort.
Ändå slutar allt tyvärr så oförlåtligt tragiskt, det är svårt att smälta. Lilias vänner Philip och Caroline har snuddat vid och bedåras av den passionerade faderskärleken hos Gino. När Philip ser Caroline hjälpa Gino att bada sonen, bara åtta månader, beskrivs hon som en Madonna, en gudinna som stiftar fred vid striden mellan Gino och Philip, ändå flyr hon från detta naturnära liv.
Romanen står på gränsen mellan den 'sköna' värld som gick under med första världskriget, och fylls samtidigt med Forsters alldeles egen nyvakna ton, som förebådar 1900-talets nya människosyn. Forster är alltid läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar