Den svenska undertiteln 'essä' är lite missvisande eftersom det här boken innehåller sju helt olika delar, som visserligen alla talar om romankonsten och dess historia, men på helt olika vis, som t ex en intervju och en ordlista.
Ordlistan är intressant för att den visar på Kunderas förtvivlan över upptäckten att alla översättningar på olika språk inte var honom trogna. Synonymer är inte likvärdiga, ord och begrepp får inte bytas ut. Denna upptäckt skedde några år efter att han lämnat 'Tjeckien' (då Tjeckoslovakien, dubbelstat konstruerad 1918, åter delad efter murens fall 1989), träffat översättare som inte ens kunde tjeckiska, utan översatt från andra översättare språk. Så orden förvanskas som i viskleken, från person till person. Kundera säger sig aldrig ha skrivit Tjeckoslovakien, utan föredrog 'Böhmen', fast det inte är helt korrekt geografiskt, så han fick protester från olika översättare som tänkte annorlunda.
Kundera är noga med orden, och jag förstår honom. Så han började gå igenom de olika översättningar han kunde med egna språkkunskaper, och ville genast att de skulle göras om. Översättare har språkliga ideal, variation, som t ex att inte upprepa samma ord för ofta och tätt. Våra inlärda ideal från skolan. Men ibland är upprepningen fullt medveten. Den har en underliggande retorisk uppgift, som annars går förlorad. Mycket tänkvärt.
Men att göra om alla översättningar över hela världen var naturligtvis inte görligt på en gång. Så han fick förslaget att skriva en Ordlista över olika begrepp, som kunde ges ut separat till den intresserade läsaren. 64 ord-begrepp finns med i den här boken, och det är intressant att få betydelsen nagelfaren.
Övriga texter handlar om arvet efter Cervantes (Europas Nya Tid), efter Flauberts insikter om dumhet, efter Kafka som viktig upptäckt av 1900-talets uniformitet, om Broch som jag själv ännu aldrig läst något av. Milan Kunderas egen musikaliska bakgrund, som även påverkat hans romankompositioner, som jag genast associerar till det växande intermediala intresset, även om det fanns med redan hos Proust, det musikaliskt upprepade temat.
Romanens fantasivärld som den enda sanningen, och mycket mer. Mycket läsvärt.
Jag har i någon blogg kallat Kundera för 'idéförfattare', och måste då dra öronen lite till mig, och förtydliga, för Kundera själv protesterar i sin Ordlista att han känner avsmak för dem som reducerar ett verk till dess idéer. Avskyn att dras in i s.k. 'idédebatter' och fylls av förtvivlan inför en tid beslöjad av idéer står likgiltig för verken.
Men det var inte så jag menade. Hans romanbyggen är ofta arkitektoniska byggnader, sju satser, lite som modernare friare musik, bestående av olika texter, till och med som i den här essä-boken, men inget är reducerat till idéer på djupet. I den arkitektoniska strukturen finns en mångfald röster, underliggande känslor, det polyfona i den mänskliga livsupplevelsen.
