Odödligheten - Milan Kundera (1990)

Professor Avenarius frågar sin vän vad exakt han skriver just nu och författaren svarar:

 "Det går inte att berätta" och förklarar vidare: "Nuförtiden kastar man sig över allt som skrivits för att förvandla det till film, till tv-dramatik eller tecknade serier. Eftersom det väsentliga i en roman är det som kan sägas endast genom romanen återstår bara dt oväsentliga i varje adaptation. Den som är tillräckligt galen för att ännu i dag skriva romaner måste, om han vill skydda dem, skriva dem så att de inte går att adaptera, med andra ord så att man inte kan berätta dem." (sid. 266)

Vilket är precis vad Kundera har gjort. Jaha, tänkte jag lite stött. Boken är fylld av lösryckta scener, så postmodernt det bara kan bli.  Han fortsätter att beklaga att nästa alla romaner slaviskt följer regeln om handlingens enhet. 

"Dessa romaner liknar en trång gata längs vilken personerna jagas fram med piska. Den dramatiska spänningen är romanens sanna förbannelse för den förvandlar allt, även de vackraste sidorna, de mest överraskande scenerna och iakttagelserna, till endast en etapp mot den slutliga upplösningen, där meningen i allt som föregår koncentreras. Romanen slukas likt en kärve halm av elden i sin egen spänning." (sid. 266)

Professor Avenarius befarar att vännens roman är tråkig, och läser den aldrig. Synd, för Kundera luras så klart. Eller snarare han gör både och. Han både fascinerar mig, som det lösryckta liv livet synes vara, all slump utan mening - och ändå lyckas Kundera knyta ihop hela säcken, alla lösryckta karaktärer, som dessutom tycks transcendera tid och rum, för att under den sista avdelningen, de sista sidorna få allt att hänga ihop! 

Alla karaktärer har korsat varandras vägar, utan att själva veta det, inte heller läsaren har fått veta det - förrän nu, i slutet. Så trots att jag länge funderade på om boken verkligen var så bra eller inte - visar den sig i slutänden vara en fulländad fullträff!

Ack Ja, trots att jag inte gillat allt med boken, så bugar jag - He did it again!

A Room of One's Own - Virginia Woolf (1929)

Virginia Woolf kända essä Ett eget rum, läste jag för många år sedan i svensk översättning av Jane Lundblad - en känd översättning som jag tror tillkom på 1950-talet? Ett bra val. Men helst vill jag ju läsa Woolf på engelska, och nu har jag en liten näpen inbunden bok, så jag har slutligen läst originalet. 

Textens ironiska stil tydliggör verkligen det absurda i skillnaderna som rått mellan könens livsvillkor. Ett talande exempel hon tar upp är motstridigheterna vad gäller teatern. Ett av bokens teman är funderingar kring vad skulle ha hänt om Shakespeare varit kvinna? Eller snarare, om han haft en lika talangfull syster. En av associationerna i texten - som vindlar sig fram genom sex kapitel - rör åsikter som funnits, att kvinnor saknar personlighet, parallellt med att det faktiskt skapats stora dramer om kvinnliga dramatiska storheter, som Medea, Ifigenia, Lady Macbeth. Men att dessa roller spelades av manliga skådespelare - från grekisk antik ända till Shakespeares tid fram till1600-talet - eftersom det ansåg att skådespeleri inte var något kvinnor kunde klara av. Osv, osv.

Detta bara ett av många roande tänkvärdheter, saker vi vet, men kanske inte reflekterat över. Texten tillkom när Virginia Woolf ombads föreläsa på ämnet "Women and Fiction" och insåg att det var ett väldigt vitt tema som kunde tolkas på så många olika sätt att det skulle ta åratal att komma i mål, om någonsin. Kvinnor ur vilken synvinkel? Som läsare, författare, eller föremål för mäns författande, eller kvinnors? Och så vidare i all oändlighet. 

Mäns åsikter om kvinnor är många och förvirrande, och kommer fram till att någon sanning kan vi aldrig proklamera - vad är sanning? vad är illusion? - i stället måste hon försöka visa upp sin egen synvinkel, så för åhörare och läsare utveckla sin egen. Basen blir skillnaden i ekonomiska villkor för män och kvinnor. Utan ett rum för skriv-ro och en inkomst för att skapa ekonomisk ro, blir det inte många böcker skrivna. 

"One cannot hope to tell the truth. One can only show how one came to hold whatever opinion one does hold. /.../ Fiction here is likely to contain more truth than fact." (s.18, Collectors Library, 2014)

Så när hon utvecklar sin föreläsning till en tryckt essä, bygger hon ut den med en parallell fiktiv berättare, som får representera ett genomsnitt av kvinnliga villkor av dröm om författande. Men trådarna och exemplen är många och intressanta. Woolf kommer slutligen fram till att man ska försöka vara en hel människa, att de största författarna verkar 'androgyna', för att de kan se både ur manlig och kvinnlig synvinkel. 

"It is fatal for anyone who writes to think of their sex. It is fatal to be a man or woman pure and simpole; one mus be woman-manly or man-womanly." (sid 138-139)

Mitt favorit-citat: "Literature is strewn with the wreckage of men who have minded beyond reason the opinions of others." (s.81) (tolkat av Jane Lundblad som: "Litteraturen är beströdd med vrak av människor, som brytt sig oresonligt mycket om andras meningar.")

Min svenska pocket är från Tidens klassiker, tr. 1991, innehåller även två andra kortare essäer, som hon skrev/förelästa några år tidigare. Att inte kunna grekiska (On not knowing Greek, 1925), vars titel lurade mig att anta att essän skulle handla om att flickor inte fick gå i läroverk som lärde ut antik grekiska. Men icke, Virginia Woolf verkar läsa antik grekiska flytande. I texten finns klassiska citat som exempel, men de översätts inte. Jag antar att hon lärde sig i hemmet, kanske med bröderna, eventuellt hade de 'informator'? Jag vet inte. 

Men essän handlar om vad vi går miste om i översättningar. Faktum är att man sällan kan översätta kontext (samhälle, känslor, humor) tillfredsställande. Har man inte språket som modersmål, kanske man missar mycket som ligger bakom texten. I synnerhet humor och ironi, kan man missa en hel del av. Så det är en mycket klok essä. På de 2500 år som gått sedan antikens greker skrev sina texter har det hänt en hel del, kulturellt, lika väl som psykologiskt. Saker som inte var självklara varken för Virginias samtida - hur än inlästa på antiken - eller för oss i Sverige idag.  

När hon talar om det grekiska dramat, värjer hon sig mot dess lakoniska uttalade ord, det 'generella' som skulle uttryckas i en skådespelare ansikte. Hon vill hellre läsa det grymma på papper (i hemmets vrå på engelskt vis) och slippa se lidandet. Där hajar jag till. Visste hon inte att grekiska skådespelare alltid bar mask? Med inbyggd megafon i munhålet för att nå ut till alla tusentals åhörare. Rollerna i det grekiska dramat var verkligen mer generella arketyper för det tragiska, symboliserade i kungafamiljer. 

Intressant är dock att hon refererar till Första världskriget, katastrofen, som stängde av Europas känslor, och tog tid att öppna upp inom skönlitteraturen. 

Den svenska pocketen från 1991 innehåller även "Hur skall man läsa en bok?" (How should one read a book?). Det har väl blivit en egen genre, att författare skriver ner sina tankar om hur de läser.  Woolfs text började som en föreläsning vid en privat flickskola 1926, och vill vara pedagogisk.  

Hon inleder med att poängtera sitt "?" - att det viktigaste är vår egen frihet i vår läsning, att det bästa rådet är att inte lyda några råd. Läsning är personligt, något självständigt, att läsa och ta till sig, själv notera skillnader, för att slutligen, när boken mognat i vårt inre, också kunna jämföra och bedöma - likheter och skillnader, tillfredsställande eller inte. 

Hon menar också att bästa pedagogiken kan vara att själv försöka skriva, innan vi kritiserar, för att upptäcka hur svårt författande faktiskt är, och mästerverken bara ett fåtal. Men det gör inte böcker mindre intressanta, bara för att de inte är mästerverk. På de mest oväntade ställen kan man finna en dold pärla. 

En lättsam text, helt klart lämpad för yngre läsare, på väg in i sitt eget läsande. 

Orlando - Virginia Woolf (1928)

 Virginia Woolf roar sig kungligt - problemet är at jag blir uttråkad. 

Förälskade mig för länge sedan i Sally Potters film 'Orlando' (1992) på samma tema, så jag hade hoppats på mer. Det filmiska funkade bra. Men inte texten Orlando, som jag nog skulle kalla Virginia Woolfs mer eller mindre skämtsamma 'kulturhistoria' från 1588-1928, mest poeter och kläder, som Orlando själv flyter igenom utan att nämnvärt åldras (ca 30 år?), men kön byter hon - sakta glidande... 

Så Woolf leker med tid och stilideal. Även om den sägs inspirerad av hennes förälskelse i Vita Sackville-West, så känns texten mest som Woolf egna frågor till livet, om kärlek, litteratur, vänskap, vad är sanning? berömmelse? Självet? Jaget? Könet?

Att Orlando ibland är man, ibland kvinna, utan någon större 'skillnad', får ibland ett frågetecken, vissa små skillnader kan finns, men kanske beror det mest på kläderna, frågar hen sig. 

"Different though the sexes are, they intermix. In every human being a vacillation from one sex to the other takes place, and often it is only the clothes that keep the male or female likeness,while underneath the sex is the very opposite of what it is above."

När Orlando är 'kvinna' träffar hon Marmaduke Bonthrope Shelmerdine klädd som man, de ser varann djupt i ögonen och Orlando utbrister: - Du är en kvinna!, samtidigt som Marmaduke utbrister: Du är en man! Och under förälskelsen fortsätter de att ifrågasätta varandras yttre kön, 'Are you possitive you aren't a man?' resp. 'Can it be possible that you're not a woman?'

"For each was so surprised at the quickness of the other's sympathy, and it was to each such a revelation that a woman could be so tolerant and free-spoken as a man, and a man as strange and subtle as a woman ..."

Det här är naturligtvis en kommentar till rådande tankar. Är det egna funderingar? Hon hade all anledning att fundera över det i sitt eget liv, av egna erfarenheter. Men kanske hade hon även läst CG Jungs tankar om Animus-Anima? (skrev han om det i sin bok om Psykologiska typer 1921? eller senare?) Ändå räcker det inte för mig att uppskatta boken mer, även om tankarna är viktiga. Det var i alla fall ett tema lika mycket på 1920-talet som idag. 

Orlando funderar dock vidare över sitt 'jag' - och hur 'married' (gift) är man? Om man tycker om fler människor än sin make, som dessutom glider ifrån hen ut på havet som sjökapten. Och när allt kommer omkring så vill Orlando främst av allt 'skriva, dikta' - jaget ligger mer i skrivandet än i om hon har en make eller inte. 

Kleopatras syster - Penelope Lively (1993)

Det jag läst av Penelope Lively hittills visar alltid på helhetsperspektiv, vidvinkel, panorama. Så också i den här romanen. Första halvan av boken följer tre spår, den manliga huvudpersonen Howard, den kvinnliga huvudpersonen Lucy och den fiktiva staten Callimbia i Nordafrika 'mellan Egypten och Libyen'. 

Howards liv från barndom till 30-årsåldern, som han främst ägnat åt sin paleontologiska forskning, Lucys snirkliga väg från fattig barndom till journalist, och Callimbias historia i snabba kliv genom årtusendena, varvas vart tredje kapitel, flyhänt, medryckande. 

Romanens titel kommer sig av att Callimbia sägs ha grundats av den kända Egyptiska drottning Kleopatras syster Berenike. Meningen är inte att man ska leta efter en faktisk förebild, det räcker att det fanns många Kleopatra, och att det är möjligt att Berenike 'inte mördades' som källor sägs påstå, utan flydde och grundade en egen liten stat med sin prinsgemål. 

Kan väl tycka att titeln är lite lös i kanterna, men ska väl symbolisera den syskonrivalitet som kan strula till folks psyke, kanske? Eller överhuvudtaget mänskligheten som en enda familj, men som ändå vägrar att se varandra som annat än fiender och rivaler. 

Andra halvan av romanen handlar om hur dessa tre huvudspår möts. Både Howard och Lucy, som ännu inte känner varandra är med på samma flygplan, på väg till Nairobi. Planet får dock tekniska problem och tvingas nödlanda i Callimbia. Besättning och passagerare hamnar mitt i ett politiskt kaos, efter en statskupp i Callimbia. Oron ökar från sida till sida av bristen på information om vad som pågår och kan väntas ske.

Till saken hör att den militär som tagit makten i Callimbia, hade en brittisk mor, även om hon numera är död och begraven, och långt dessförinnan blivit helt naturaliserad Callimbier, och tappat alla sina band till Europa. Hon var barnflicka i Egypten, innan hon gifte sig med en Callimbier och förlorade kontakten med sina föräldrar, som vägrade acceptera dotterns äktenskap. Hon fick flera döttrar och en son, denne son minns några engelska barnkammar-ramsor, men inte mycket mer. 

Utgiven 1993, kan jag tänka mig att diverse krig, statskupper, Libyen, nerskjutna flygplan, och en lång rad gisslandraman, som användes som politisk utpressning mellan olika stater, har varit inspirationskälla till romanen. En brittisk författare har naturligtvis  den vidare brittiska erfarenheten, med globala trådar sedan århundraden, och den hotbild som då kan utnyttjas.

Apropå Penelope Lively som var det första jag läste av henne en barnbok när min dotter var liten, som hette Ett hus ut och in. Den har olika kapitel ur olika synvinklar, hur olika insekter och smådjur upplever huset och dess mänskliga invånare. Alltifrån spindel till familjens egen hund. Den boken var så inspirerande för mig att jag lade författarens namn på minnet, och alltså nyligen hittade Kleopatras syster i snyggt begagnat skick hos Myrorna. 

Romankonsten : essä - Milan Kundera (1986)

Den svenska undertiteln 'essä' är lite missvisande eftersom det här boken innehåller sju helt olika delar, som visserligen alla talar om romankonsten och dess historia, men på helt olika vis, som t ex  en intervju och en ordlista. 

Ordlistan är intressant för att den visar på Kunderas förtvivlan över upptäckten att alla översättningar på olika språk inte var honom trogna. Synonymer är inte likvärdiga, ord och begrepp får inte bytas ut. Denna upptäckt skedde några år efter att han lämnat 'Tjeckien' (då Tjeckoslovakien, dubbelstat konstruerad 1918, åter delad efter murens fall 1989), träffat översättare som inte ens kunde tjeckiska, utan översatt från andra översättare språk. Så orden förvanskas som i viskleken, från person till person. Kundera säger sig aldrig ha skrivit Tjeckoslovakien, utan föredrog 'Böhmen', fast det inte är helt korrekt geografiskt, så han fick protester från olika översättare som tänkte annorlunda. 

Kundera är noga med orden, och jag förstår honom. Så han började gå igenom de olika översättningar han kunde med egna språkkunskaper, och ville genast att de skulle göras om. Översättare har språkliga ideal, variation, som t ex att inte upprepa samma ord för ofta och tätt. Våra inlärda ideal från skolan. Men ibland är upprepningen fullt medveten. Den har en underliggande retorisk uppgift, som annars går förlorad. Mycket tänkvärt. 

Men att göra om alla översättningar över hela världen var naturligtvis inte görligt på en gång. Så han fick förslaget att skriva en Ordlista över olika begrepp, som kunde ges ut separat till den intresserade läsaren.  64 ord-begrepp finns med i den här boken, och det är intressant att få betydelsen nagelfaren. 

Övriga texter handlar om arvet efter Cervantes (Europas Nya Tid), efter Flauberts insikter om dumhet, efter Kafka som viktig upptäckt av 1900-talets uniformitet,  om Broch som jag själv ännu aldrig läst något av. Milan Kunderas egen musikaliska bakgrund, som även påverkat hans romankompositioner, som jag genast associerar till det växande intermediala intresset, även om det fanns med redan hos Proust, det musikaliskt upprepade temat.

Romanens fantasivärld som den enda sanningen, och mycket mer. Mycket läsvärt.

Jag har i någon blogg kallat Kundera för 'idéförfattare', och måste då dra öronen lite till mig, och förtydliga, för Kundera själv protesterar i sin Ordlista att han känner avsmak för dem som reducerar ett verk till dess idéer. Avskyn att dras in i s.k. 'idédebatter' och fylls av förtvivlan inför en tid beslöjad av idéer står likgiltig för verken. 

Men det var inte så jag menade. Hans romanbyggen är ofta arkitektoniska byggnader, sju satser, lite som modernare friare musik, bestående av olika texter, till och med som i den här essä-boken, men inget är reducerat till idéer på djupet. I den arkitektoniska strukturen finns en mångfald röster, underliggande känslor, det polyfona i den mänskliga livsupplevelsen.