Sjätte delen om Statsrådet, och jag har tidigare bara läst de två första. Tyvärr upplever jag denna som mycket trögstartad. Det tar 70 ganska likgiltiga sidor, där adjunkten - den ständige berättaren - tycks mer utled än någonsin på det mesta, innan mordet slutligen sker och historien äntligen kommer igång. Roligast är naturligtvis alla politiska skämt, för oss som kommer ihåg hur det var efter riksdagsvalet 1976, då borgarna tog makten efter 44 år av socialdemokratiskt styre.
Alla får sig en känga, alla som lovat och lovat, i förvissningen om att inte vinna och behöva infria löftena ... För att inte tala om den nypåkomna miljörörelsen, som gjorde att den nye statsministern - Torbjörn Fälldin - som dittills fått ha sin kära pipa i munnen, i någon sorts föreställning om det lantligt jordnära, plötsligt måste gömma rökverket undan tidningsfotograferna.
I övrigt är det ju en standard-pusseldeckare, där samtliga som befann sig i huset vid mordet, lyckas bli misstänkta, medan grundgåtan tjatas om (lite för många gånger), innan den minst väntade lösningen uppdagas.
Kvinnobilden har utvecklats rejält under 1970-talet. Kvinnorna är självständiga, inget prat om hemmafruar. En är bitr. marknadschef på LM Ericson, en annan driven företagsledare i textilbranschen. Den tredje, som är nybliven mor, försörjer sig visserligen som hembiträde, men gör det för att kunna ta hand om sin son trots att hon alls inte vill gifta sig. Dessutom finns en 'storrökande' miljökämpe - ännu en känga! - en ny typ av skämt 1978, bara några år efter att räkning länge varit så självklart att t o m skolorna höll sig med rökrutor för sina elever.
Visar inlägg med etikett pusseldeckare. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pusseldeckare. Visa alla inlägg
2014-07-30
'Harpsundsmordet' - Bo Balderson (1969)
Apropå deckare från sent 1960-tal, är det omöjligt att gå förbi den än idag hemliga pseudonymen Bo Balderson. Serien inleddes 1968 med Statsrådet och döden, en traditionell pusseldeckare i Agatha Christie-stil, men baserad helt på humor - alltifrån slapstick till samtidssatir. Det var en politiserande epok med hätsk debatt, varför det var ett genialt drag för sin samtid att låta en politisk och på andra sätt oskuldsfull person 'av misstag' få en statsrådspost, sedermera alltid benämnd 'Stadsrådet', som huvudroll och deckarpusslare. Det unika är de möjligheter till politisk samtidshumor som därmed uppstår och även är den behållning det ger mig, genom igenkänningsfaktorn.
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
2014-07-12
Det slutna rummet - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1972)
Åttonde Beck-romanen har återvänt till ett långsammare tempo och är lite längre än tidigare böcker, vilket kanske bidrar till en något segare känsla. Mest beror nog detta på att Martin Beck just återvänt efter en 15 månader lång sjukledighet, alltså ända sedan föregående boks handling. Undrar om Sjöwall-Wahlöö hade funderat på att göra sig av med sin huvudperson? Tillbaka är han helt klart och Kristiansson har fått en ny kollega, Kvastmo, att ersätta Kvant.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
2014-06-28
The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1892)
När Arthur Conan Doyle skapade karaktären Sherlock Holmes, 1887, ingick han i en större upplagd roman (En studie i rött) med förgreningar till Amerikas guldrush, och sensationer som mormoner. Alltså en spretig historia, som visar tecken på Doyles önskan att skriva historiska romaner. Utgivarna var dock mer intresserade av karaktär Sherlock Holmes, mästerdetektiven, vilken på uppdrag av en tidning, fördjupades 1890 i De fyras tecken, en historia med förgreningar till Indien. När The Strand Magazine 1891 bad Doyle om ännu en följetong om Sherlock Holmes, funderade han och kom fram till att han hellre skrev avslutade noveller, så läsarna slapp tappa tråden om de missade ett kapitel. Ett genialt drag som dominerat deckargenren sedan dess. Oavsett om det är noveller eller hela romaner, så serveras vi ett avslutat mysterium, med en mer eller mindre plausibel gåta och lösning, medan det som intresserar oss är de återkommande karaktärerna - detektiverna, poliserna - deras långsamma utveckling mitt i vardagen full av arbete och tilltrassalt privatliv. Det är något vi själva kan relatera till, livet innehåller sällan snyggt avslutade historier, vi går och tragglar och känner oss kluvna över både det ena och det andra.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
2014-05-17
Den brinnande ugnen - Kerstin Ekman (1962)
Det är inte första gången jag läser Den brinnande ugnen av Kerstin Ekman, men det är första gången jag läst den så tätt efter De tre små mästarna (1961), att jag lagt märke till att David Malm är med i båda böckerna. I föregående bok var han ung nybakad konststudent, i denna restaurerar han en gammal kyrkomålning. Kerstin Ekmans romaner är inte bara bildrika, hela landskapet levandegörs liksom varje detalj i handlingen. Ofta ingår konst av något slag, ofta målningar. I Den brinnande ugnen ingår alltså en kyrkomålning i handlingen, som både anspelar på en bibeltext och gett titeln på boken. Intressantare är att när scenbilden för de kommande händelserna målas upp i bokens inledning, så jämförs den just med en tavla. Det som skall vara en fiktiv verklighet, ett uppländskt bondbygd med prästboställe, klockstapel och mjölkpall, beskrivs "denna kyliga april" som "en smula overklig". Och fortsätter:
"Himlen upptar fyra femtedelar av tavlan och drar i köldgrönt mot horisonten. Sjön är stilla som en pappskiva och man får en känsla av att man kan knacka på den och få fram ett torrt ljud utan eko."
Längre ner konstateras dessutom att denna uppländska leråker "försöker spela teater". Det bäddas för dramatik. En frän obehaglig lukt som inte borde finnas där...
Till en början tyckte jag att resten av boken var ett steg tillbaka efter De tre små mästarna, där landskapet hade en så stor huvudroll som väckte intresse. Även karaktärerna var där djupare utvecklade. Vi tycks vara tillbaka i den traditionella pusseldeckaren. I deckarens urtid var det inte nödvändigt med mord, Sherlock Holmes löste även stöldmysterier, eller till och med radera ut indicier för att påvisa att inget brott förelåg. Numera har vi vant oss vid att deckare = mord. Länge håller Ekman oss fångna i en psykologisk brinnande ugn, ett närapå tradigt pyromanmysterium, ända tills allt i slutet knyts ihop på ett mycket intelligent sätt, och jag kan konstatera att ett dödsfall har trots allt funnits med hela tiden - Ekman har bara undvikit att uppmärksamma det.
Mycket listigt! Och väl värd att läsas om än idag, även om den inte tillhör storverken.
"Himlen upptar fyra femtedelar av tavlan och drar i köldgrönt mot horisonten. Sjön är stilla som en pappskiva och man får en känsla av att man kan knacka på den och få fram ett torrt ljud utan eko."
Längre ner konstateras dessutom att denna uppländska leråker "försöker spela teater". Det bäddas för dramatik. En frän obehaglig lukt som inte borde finnas där...
Till en början tyckte jag att resten av boken var ett steg tillbaka efter De tre små mästarna, där landskapet hade en så stor huvudroll som väckte intresse. Även karaktärerna var där djupare utvecklade. Vi tycks vara tillbaka i den traditionella pusseldeckaren. I deckarens urtid var det inte nödvändigt med mord, Sherlock Holmes löste även stöldmysterier, eller till och med radera ut indicier för att påvisa att inget brott förelåg. Numera har vi vant oss vid att deckare = mord. Länge håller Ekman oss fångna i en psykologisk brinnande ugn, ett närapå tradigt pyromanmysterium, ända tills allt i slutet knyts ihop på ett mycket intelligent sätt, och jag kan konstatera att ett dödsfall har trots allt funnits med hela tiden - Ekman har bara undvikit att uppmärksamma det.
Mycket listigt! Och väl värd att läsas om än idag, även om den inte tillhör storverken.
2014-04-10
De tre små mästarna - Kerstin Ekman (1961)
Att Kerstin Ekman började som deckarförfattare är välkänt. De tre små mästarna (1961) är den första att avvika från sin tids standardmall för pusseldeckare. Först och främst miljön, att hon hittat fram till Norrland, och släpper in såväl tornedalsk finska, som samer. Samefrågor var väl betydligt mer på tapeten på 1960-talet än idag, när man överhuvudtaget började uppmärksamma diskrimineringen av minoriteter.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
Fjällnaturens extremer uppmärksammas, med det djupa vintermörkret, liksom sommarens oavbrutna dagsljus. Att hagelstormar och brännande torka kan uppkomma samma dag, eller samtidigt i olika dalgångar med bara några få mils avstånd från varann. Allt detta ger ett pittoreskt intryck, som väcker spänning.
Slutkapitlet skiftar dessutom genom sin insektsmättade torka och solgass i en ödelagd by, till att väcka rena vilda västern bilder till liv, där duellanter smyger på varann med gevär längs stumma väderbitna husväggar.
Och nog finns där en pusselgåta i flera lager. Först får vi veta att mordet nog trots allt bara var en olycka, men så nystas det vidare i rond efter rond, där det hela tiden avslöjas hur man som läsare kan missa den ena betydelsefulla detaljen efter den andra. Och den skamsna befolkningen som vill dölja allt som skulle kunna andas skuld, en skuld som tycks nedärv genom uppfostran, och när de försöker fly själva misstanken om skuld, hjälper de sig själva ovetandes förövare de inte ens visste fanns.
Dessutom finns det ett lager i botten som behandlar hur ett 'vållande' till någons död leder vidare till allt grövre förseelser, när man väl lossat på vår medfödda spärr ...
Ja, nog har Kerstin Ekman redan här kommit i gång med sina rikt mångbottnade historier.
Den unge David, offrets vän, som kom på besök för sent och då vill reda ut hur vännens död gick till, han är minst sagt en utböling, Stockholmare, med en sorts 'humor' som inte tycks passa in i obygden. Hos honom finns utbrott av grabbig jargong-humor som mer minner om den typ av deckare som varit populär på 50-talet, och har svårt att passa in på fjället.
2013-12-25
Roparen - Stieg Trenter (1954)
Redan vid Tragiskt telegram (1947), som börjar vid Centralbadet, hade Stieg Trenter både lättat upp sitt språk till en mer lättflytande historia, samt visat ett tydligt intresse för Italien. Roparen (1954), dvs en megafon, knyter an än mer till Italien. I texten finns åtskilliga italienska uttryck. Trenter tycks alltså redan från början haft ett stort gemensamt intresse med Ulla, hans blivande hustru, som utbildat sig till översättare av italienska.
Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.
Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.
Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.
Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.
2013-10-29
Tragedi på en lantkyrkogård - Maria Lang (1954)
I år har man plötsligt filmat några gamla 50-tals-deckare av Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange). Vilket naturligtvis genast ger bokförlaget anledning till nyutgåvor av hennes deckare och jag beslöt att köpa mig en av de vackra nyutgåvorna. Det blev Tragedi på en lantkyrkogård och jag valde efter omslaget. Tror det är Maria Langs sjätte deckare med Puck som jag-berättare.
Titeln och en passus i texten refererar till en dikt av Thomas Gray, "Elegy Written in a Country Churchyard" (1751), som sägs inleda den brittiska förromantiken. Maria Langs mordhistorier brukar tilldra sig i den fiktiva småstaden Skoga, men i denna bok besöker Puck sin farbror, präst i landsbygdsorten Västlinge. Kyrkan beskrivs som idyllisk och rofylld, men inslaget av melankoli "var inte mer påträngande än" hos Thomas Grays dikt, noterar Lang. Varför skrev hon så?
Elizabeth George refererade till samma dikt i en tidig kommissarie Lynley deckare - ca 35 år efter Lang och naturligtvis utan något samband dem emellan. Det är väl märkligare att en svensk deckarförfattare citerar Thomas Gray. Men en klassisk dikt är det, och tydligen med attraktionskraft på deckarförfattarinnor.
Thomas Gray mediterade på en stilla kyrkogård över vanliga människors strävsamma liv, de som i döden inte lämnat några påtagliga spår efter sig, men ändå varit en förutsättning för bygdens liv i sig, mycket mer än mången ryktbar person.
Maria Lang kastar sig in i handlingen utan att bry sig nämnvärt om att beskriva varken miljön eller karaktärerna. Jag måste förlita mig på hennes inledande rollförteckning och får bläddra dit ganska ofta innan jag känner mig säker på vilka personer som är närvarande. Karaktärerna växer fram främst genom olika sätt att uttrycka sig. Berättaren Puck tycks höra mer än hon iakttar. Texten känns också närmast som Pucks 'dagbok', genom hennes selektiva berättande, att bara fokusera de egna intrycken, helt utan översikt. Spännande episoder inleds med några ord som förekommer, närmast varnar, att nu kommer något oväntat - kanske skrämmande.
När jag väl kommit in i deckargåtan gör dock detta sätt att skriva boken till en bladvändare. Maria Lang är väl annars känd för att fokusera på känslor och lidelser, och väjde inte för homosexuella relationer. Men just i denna historia, fokuseras kvinnliga stereotyper, hur lätt männen ignorerar kompetenta kvinnor men faller för den blonda klichén, samtidigt som kvinnorna gärna avundsjukt fördömer bimbon. Men i slutänden är inget vad det en gång verkat.
Men hur än mycket intrigen verkar byggd kring känslornas psykologi, visar sig brottet ha uppstått ur girighet ... likt så många klassiska pusseldeckare.
PS. Hittade hos Myrorna Mörkögd augustinatt (1956). Även den titeln är hämtad ur en dikt, denna gång Erik Axel Karlfeldt, om skördens passionerade tid. Jag ska citera några rader som visar på hur Pucks synvinkel ger texten en dagbokseffekt, som föregriper spänningen och väcker läsarens nyfikenhet.
"Vi formligen stöp i säng. Och ändå anade ingen av oss - inte ens Christer - hur väl vi skulle komma att behöva den nattens sömn. Ty upplösningen närmade sig med stormsteg, och torsdagsdygnet blev både långt och fruktansvärt ansträngande." (s.199, Vingförlaget, tr. 1959)
Händelsen är helt klart relaterad i efterhand även om vi inte får veta allt omedelbart. Maria Lang gör vad hon kan för att hålla vår nyfikenhet uppe.
Titeln och en passus i texten refererar till en dikt av Thomas Gray, "Elegy Written in a Country Churchyard" (1751), som sägs inleda den brittiska förromantiken. Maria Langs mordhistorier brukar tilldra sig i den fiktiva småstaden Skoga, men i denna bok besöker Puck sin farbror, präst i landsbygdsorten Västlinge. Kyrkan beskrivs som idyllisk och rofylld, men inslaget av melankoli "var inte mer påträngande än" hos Thomas Grays dikt, noterar Lang. Varför skrev hon så?
Elizabeth George refererade till samma dikt i en tidig kommissarie Lynley deckare - ca 35 år efter Lang och naturligtvis utan något samband dem emellan. Det är väl märkligare att en svensk deckarförfattare citerar Thomas Gray. Men en klassisk dikt är det, och tydligen med attraktionskraft på deckarförfattarinnor.
Thomas Gray mediterade på en stilla kyrkogård över vanliga människors strävsamma liv, de som i döden inte lämnat några påtagliga spår efter sig, men ändå varit en förutsättning för bygdens liv i sig, mycket mer än mången ryktbar person.
Maria Lang kastar sig in i handlingen utan att bry sig nämnvärt om att beskriva varken miljön eller karaktärerna. Jag måste förlita mig på hennes inledande rollförteckning och får bläddra dit ganska ofta innan jag känner mig säker på vilka personer som är närvarande. Karaktärerna växer fram främst genom olika sätt att uttrycka sig. Berättaren Puck tycks höra mer än hon iakttar. Texten känns också närmast som Pucks 'dagbok', genom hennes selektiva berättande, att bara fokusera de egna intrycken, helt utan översikt. Spännande episoder inleds med några ord som förekommer, närmast varnar, att nu kommer något oväntat - kanske skrämmande.
När jag väl kommit in i deckargåtan gör dock detta sätt att skriva boken till en bladvändare. Maria Lang är väl annars känd för att fokusera på känslor och lidelser, och väjde inte för homosexuella relationer. Men just i denna historia, fokuseras kvinnliga stereotyper, hur lätt männen ignorerar kompetenta kvinnor men faller för den blonda klichén, samtidigt som kvinnorna gärna avundsjukt fördömer bimbon. Men i slutänden är inget vad det en gång verkat.
Men hur än mycket intrigen verkar byggd kring känslornas psykologi, visar sig brottet ha uppstått ur girighet ... likt så många klassiska pusseldeckare.
PS. Hittade hos Myrorna Mörkögd augustinatt (1956). Även den titeln är hämtad ur en dikt, denna gång Erik Axel Karlfeldt, om skördens passionerade tid. Jag ska citera några rader som visar på hur Pucks synvinkel ger texten en dagbokseffekt, som föregriper spänningen och väcker läsarens nyfikenhet.
"Vi formligen stöp i säng. Och ändå anade ingen av oss - inte ens Christer - hur väl vi skulle komma att behöva den nattens sömn. Ty upplösningen närmade sig med stormsteg, och torsdagsdygnet blev både långt och fruktansvärt ansträngande." (s.199, Vingförlaget, tr. 1959)
Händelsen är helt klart relaterad i efterhand även om vi inte får veta allt omedelbart. Maria Lang gör vad hon kan för att hålla vår nyfikenhet uppe.
2013-10-21
Begravningar är farliga - Agatha Christie (1953)
... och så blev det en Agatha Christie till trots att jag inte hade tänkt det. Det visade sig vara en sen Hercule Poirot, men utan den inspiration jag fann i de tidigare. Tydligen tjatade förlaget på henne om fler Poirot-historier, eftersom de var så populära, medan Agatha själv tröttnat på dem. Alltså får han inte dyka upp mer än minimalt, främst i slutet, för att knyta ihop påsen.
Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.
"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)
På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...
Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.
Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...
Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.
"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)
På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...
Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.
Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...
2013-10-16
Höstvind och djupa vatten - H-K Rönblom (1955)
Jag har hittat en ny - fast gammal! - svensk deckarförfattare. H-K Rönblom. Samtida med Stieg Trenter, men verkar ha fallit i glömska. Och det är synd, för det här var en angenäm läsupplevelse. Språket är stilistiskt så mycket bättre, trots att människorna karaktärerna omisskännligt befinner sig i svenskt 1950-tal. Dialogen flyter så det är ett nöje att läsa. Ofta finns där humor som lättar upp, liksom ironiska kvickheter som belyser mänskliga svagheter.
Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.
En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår. Tack för den vinken!
Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.
En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår. Tack för den vinken!
2013-08-14
Tio små negerpojkar - Agatha Christie (1939)
Jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie i tonåren och imponerades av den kluriga gåtan så pass att jag har pocketen kvar än idag. Och nu har jag läst den en andra gång, och märker att jag kommer ihåg nästan allt. Intryck under ungdomen fastnar. Denna slutna-rummet-historia är utvidga till en ö ingen kan komma ifrån. Naturligtvis historien i sig helt absurd, och visst kan man ifrågasätta att allt klaffar så totalt för mördaren, men nog hålls intresset uppe in i det sista. Trots att så många år gått, minns jag vem som var mördaren och kunde därför försöka leta efter ledtrådar från Christie, som man inte tänker på första gången.
Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.
Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?
Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.
Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?
2013-06-28
The Murder of Roger Ackroyd - Agatha Christie (1926)
Har just avslutat denna berömda Christie-deckare, som på svenska brukar ha den föga träffande titeln Dolken från Tunis. Den är berömd för att Christie 'lurar' oss med en annorlunda synvinkel. Mer avslöjar jag inte. Men för mig är det inte för deckarintrigen jag läser, utan för karaktärerna och den humoristiska dialogen. Det är en tidig Hercule Poirot, alltså skriven redan på 1920-talet - Christie debuterade 1920 och skrev fram till sin död 1976 - men hans karaktär är redan fullgången, en blandning av trygg gemytlighet och uttalade egenheter precis som de flesta karaktärerna i historien. så gemytlig och har likt alla karaktärer sina uttalade egenheter. Det upphör aldrig att roa mig.
Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.
Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.
Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.
Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.
Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.
Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.
2013-06-06
I dag röd ... - Stieg Trenter (1945)
Hittade ett par gamla Trenter-deckare i en låda begagnat. Det gjorde min far glad. Första gången jag läser Stieg Trenter, men vet att han tillhör de tidigaste svenska deckarförfattarna. Han är i synnerhet känd för hur han plockar in Stockholms-miljöer i sina deckare. Som 08 känner jag mig hemma, trots att beskrivningarna är nästan 70 år gamla.
Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.
Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.
I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.
Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.
Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.
Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.
I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.
Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.
2013-05-17
"Sherlock Holmes" - Sir Arthur Conan Doyle (1887, 1890)
Arthur Conan Doyle var utbildad ögonläckare, men ganska sysslolös på sin privata praktik, så han använde väntetiden mellan patienterna till att skriva historier. I sin ungdom fascinerade honom den av E.A Poe 45 år tidigare skapade figuren Auguste Dupin, en mästerligt rationell tänkare, främst i Morden på Rue Morgue, urskapelsen till stängda-rummet-mysterier. Under sina läkarstudier hade Doyle dessutom en lärare i medicin som hela tiden excellerade i förmågan att observera varje detalj och ur dessa dra vittgående slutledningar, och därigenom tillhör förebilderna för Sherlock Holmes.
Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.
Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.
Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.
Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.
Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.
PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.
Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.
Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.
Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.
Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.
Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.
PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
