En klassisk roman av Virginia Woolf (1882-1941) med den medvetandeström hon arbetade så intensivt med att göra så perfekt som möjligt. Den rör sig snabbt och lätt mellan alla karaktärer, familjen Ramsay och några vänner, i deras sommarhus på en ö i Hebriderna. Jag har läst den förut, både på engelska och svenska. Då granskade jag det intermediala, hur texten kan tolkas lika mycket via musik och konst, som det litterära innehållet. Mer om det längre ner.
Nu efter flera års uppehåll, har jag läst om denna mångtydiga text, för att se vad som griper mig idag. Medvetandeströmmen av tankar och känslor pendlar mellan de olika karaktärerna, och deras olika aspekter av mänskligt liv och personlighet. Samtidigt slås jag av att tiden tycks stå stilla, medan en mängd associationer irrar och hoppar i tiden i karaktärernas tankar, och drar därmed ut de få timmar texten tilldrar sig. Tankarna förflyttar sig mer än karaktärernas kroppar.
Den målande Lily Brisco tänker i bilder och färger, men representerar samtidigt framväxten av en kvinnlig konstnär. Romanen blir en metatext över skapandet, en metafor för Virginia Woolf själv. När Lily brottas med utformandet av motivet på sin tavla, tänker jag att så måste Virginia Woolfs arbete med att förnya skrivandet och utveckla medvetandeströmmen, att forma alla karaktärers tankar, så som hon uppfattade dem. Just så som Lily inte vill ta efter tidens konstnärstrend, hon vill måla det hon ser, just så som hon själv ser det. "Vad jag ser är vad jag ser."
Virginia Woolf lär ha sagt att hon inte 'menat' något med 'To the Lighthouse', läsaren får göra sin egen tolkning. Del 1, 'Fönstret', tilldrar sig hos familjen Ramsay ca 1910, en afton under sensommaren. Där börjar Lily Brisco måla en tavla av Ramseys sommarhus och trädgård, när Mrs Ramsey sitter och läser en saga för yngste sonen James. Lily ser dem som en violett triangel, en skugga mot det vita huset. Yta, form och färg intresserar henne. Vännen William Banks ser genast mor och barn, och verkar tolka in Maria och Jesusbarnet, medan Lily reducerar det till en geometrisk form och färgton. Var och en tolkar efter egna ramar - som att tolka en Rorschach-bild (psykologiskt test utvecklat 1921).
Virginias syskon lär ha sett Mr and Mrs Ramsays om naturtrogna bilder av deras föräldrar, så nära en sann bild man kan komma, dvs en mycket rörlig mångfacetterad bild, så som alla människor består av olika aspekter som hela tiden skiftar inom Jagets prisma. De representerar också de Victorianska könsroller som deras barns generation ville ändra på. Begränsningar som i synnerhet Lily Brisco får representera, det svaga självförtroendet efter alla manliga åsikter om att 'kvinnor inte kan måla'. Hon tvingas leva som hushållerska åt sin far - hennes offer och protest, blir att välja ett asexuellt liv, vigt åt konsten, hennes kreativa sida.
I del 2 passerar tio år revy, kort och koncist, fyllt av förfall och dödsfall, först Mrs Ramsey, sedan hennes vackra dotter Prue i barnsäng, sedan sonen Andrew liksom många andra under av granat i första världskriget. Ljuset avskärmat, livet grått.
Men i del 3, 'Fyren' återvänder spillrorna, Mr Ramsey med de två yngsta barnen, James och Cam, för att äntligen göra utflykten till Fyren, som aldrig blev av före kriget. Nu är de motsträviga, ser fadern som en despotisk hustyrann, vägrar stryka honom medhårs. Även Lily Brisco återvänder och gör ett nytt försök med sin tavla, motivet som lagat kvar i hennes undermedvetna dessa tio år, och nu växer till en vision, där hon släpper taget om sin gamla längtan efter modern i Mrs Ramsay, lyfter ut henne ur skuggan med barnet, och låter henne i stället blomsterprydd avlägsna sig dansande över en blomsteräng. Fri från tvånget att 'vårda' sin sårbara make.
Så romanen är full av intressanta metaforer. Fyren är framtiden, något att se fram emot - men den drömmen krossas av Stormen - symbol för världskriget - men några spillror överlever, och återkommer, till den drömda framtiden. Sonen James inser att hans missnöje med fadern handlar om att de är för lika, men till slut får James, som styr båten till Fyren, ett berömmande ord av fadern, det han suktat efter i så många år - precis som Mr Ramsey alltid suktar efter erkänsla, berömd, något som kan stärka den svaga självkänslan.
Tro nu inte att detta är en uttömmande bild av romanen. Den innehåller så otroligt mycket mer. Den är väl värd att läsa av många olika skäl. Även om Virginia Woolf inte 'menade' någonting med romanen, är den en klar spegling av sin tids könsroller och skönhetsideal. Woolfs rika bildspråk och oftast mycket konkreta miljöbilder är rörliga, precis så som Lily önskar sig vara ett vinddrag, som kans linka in genom nyckelhål, för att lösa gåtan med Mrs Ramsay, romanens centralgestalt. Och jag upplever verkligen Woolfs ordkonstverk som en rörelse likt vinddrag, och som kan jämföras med musik.
Ord och meningsbyggnad skapar bilder, likaväl som färg och form på tavelduk. Men en text kan även byggas med hjälp av form skapat för musikverk, även om den strukturen kanske upplevs mer omedvetet. En intermedial ingång, ämnet för min analys för 15 år sen, som då inte hamnade här på bloggen.
Likt många klassiska musikstycken är romanen uppbyggd av tre delar. I musik avviker tempot i mittensatsen oftast markant, om huvudtemat har varit snabb dur, går mitten-satsen ofta i långsam moll. Eller tvärtom - som i den här romanen. Del 1 rör några timmar en afton, och del 3 några timmar en förmiddag,, om än med melodiska och tematiska utvikningar, medan del 2 förflyttar oss snabbt över tio år mellan dessa två septemberdagar. Romanen spelar likt en symfoni-orkester med många instrument och solister, där gestalternas tankar avlöser varandra och snurrar runt varandra i mycket mjuka lösa övergångar. Ofta ställer sig Mr Ramsay upp och utbrister i någon heroiskt dyster fras. Ibland svarar Mrs Ramsay som sopranen med hela sitt skönaste register, och tillsammans är de som 'tvenne toner, en hög och en låg som slås an samtidigt" och när efterklangen dör bort kan Mrs Ramsay återvända till sagan hon läser för sin son. Som i ett orkesterstycke finns många instrument och mycket pågår samtidigt. Förutom duetten mellan makarna läser modern för sin son. Woolf beskriver att Mrs Ramsay "utan svårighet läste och tänkte på en gång; för historien om fiskare och hans hustru liknade basen som lågmält ackompanjerat ett motiv och då och då dyker upp i melodistämman." Här omtalas alltså detta musikaliska tema svart på vitt.
Alla gestalterna beskrivs på detta dubbla sätt, att ord och tanke skiljer sig åt, medan de gör något tredje. Ibland kommer en sidodrill från någon solist, som då Mrs Ramsay mitt i en tankegång hejdas helt kort och gör "någonting finurligt med stickorna" (handarbete). Eller rent uttryckt: "Med lätt förvåning noterade hon bristen på samstämmighet mellan vad hon tänkte och vad hon gjorde - serverade soppan - och fick en allt starkare känsla av att stå utanför strömvirveln" (s.116)
Mrs Ramsay är ett huvudtema med variationer, sedd ur alla gestalters olika synvinklar. Lily försöker förstå hennes "melodi" (s.74). För mig stiger hon fram som symbol för "La Belle Epoque", en närmast överjordisk skönhet, l'art pour l'art, men uttalar aldrig egna inre tankar. Hon finns där för omgivningen, tills hon töms på sin kraft och dör hastigt efter första delen. Hennes skönhet beskrivs som "grekisk i varje tum, rak, blåögd" (s.49), syftande på antika skulpturideal, Mr Bankes associerar till romantiska bilder av "gracer i ring på liljeängar" och ser henne som drottninglik, "ett autentiskt mästerverk av Michelangelo", trots att hon stickar grova strumpor i ett hus på fallrepet. (s.50). Och Mr Ramsay ser henne "upphöjd över honom nu, i sin skönhet, i sitt vemod." (s.94) Med henne och första världskriget dör sekelskiftets optimism bort, liksom att kvinnans roll endast skulle handla om äktenskap. Lily väljer bort äktenskapet. Män och kvinnor lever i olika sfärer. I romanen är Orden, i synnerhet de akademiska, en manlig sfär, förbunden med rörelse ut i världen eller mentalt genom alfabetet.
Lily Briscoe vill fånga en vision på sin tavla, Ramsays hus och trädgård. I mitten finns en tom fläck, där hon vill fånga modern och barnet innanför hemmets fönster. Men hur? Mrs Ramsay, som fött och fostrat deras åtta barn, är den höna Mr Ramsay som ung beundrade, kycklingkullens trygga hamn, dit även han kan återvända när livet känns hårt. Fönstret i del 1, är ramens om skiljer den kvinnliga sfären från den manliga. Fyren är den manliga blicken som sveper förbi om nätterna, men också målet för den manliga resan, livets äventyr och slagfält. Vid fyren har skepp gått i kvav, och manskap drunknat.
Lily Briscoe försöker i sitt målande ta ett vetenskapligt perspektiv på volymer, linjer, färger, vilket den i övrigt vänlige botanisten Bankes vill skilja på konst och vetenskap. Lily våndas, kritiserar sig själv, och kvävs nästan av Charles Tansleys åsikt att kvinnor varken kan måla eller skriva. Men sen "svor hon att besjäla de livlösa färgklumparna". (s.74) Tavlan ska fullbordas. Lyckas hon, "behöver [hon] i alla fall inte gifta sig, gudskelov" (s.140). Men, inte heller Mrs Ramsay tar hennes målning "på allvar", men uppskattar att Lily är självständig. (s.23)
Dualismen skiljer på kvinnlig färgrik känslosamhet, mot den manliga snårskogen av akademiskt språk. Mrs Ramsay har med åtta barn och hushåll inte tid att läsa för sitt eget nöjes skull (s.46), men ägde en outsinlig medkänsla med människor och ägde "själens förmåga att gripa sanningen i flykten" (s.49). Mr Ramsay avskiljer sig likt en fyr och försöker mäta sin akademiska förmåga kring abstrakt kunskap, i motsats till hustruns intuitiva förmåga, den hon använder för att skydda, värna och återskapa sin makes självförtroende.
"Då och då slog det henne att han måste vara annorlunda skapad än andra människor, att han var född blind, döv och stum för vanlgia ting men med ögon som en falk för ovanliga ting." (s.100) Stum, Blind och Döv, motsvarar de förlorade sinnen för Ord, Bild och Ton, avskilda från de akademiska vetenskapliga snilleblixtarna. Mrs Ramsay tänker sig in i det sista "den manliga intelligensen" som en "beundransvärd konstruktion" för att bära upp världen. (s.144)
