Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.
Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.
Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.
Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:
"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
2018-04-08
Juloratoriet - Göran Tunström (1983)
Göran Tunström (1937-2000) fick sitt stora genombrott med Juloratoriet, en av svenskt 1980-tals främsta romaner. Romanen är ett brett upplagt sökande efter identitet, där berättaren Victor Udde söker sitt ursprung genom att återuppleva sin släkts historia. Romanen följer tre generationer värmlänningar från Sunne, men med anknytningar ut i världen (USA, Nya Zeeland).
Tunström var prästson, men förlorade sin far redan som 12-åring. Det är två betydande fakta med tanke på att många av Tunströms texter ofta kan tolkas som teologiska funderingar. Juloratoriet har fått sin titel efter Johan Sebastian Bachs 'Juloratorium', som berättaren Victor skall dirigera i Sunne kyrka. Även om jag inte känner oratoriets text, så utgår jag ifrån att den är biblisk och rör Jesus födelse, alltså födelsemiraklet.
Victor berättar (s.13) för kyrkokören, att Bach skapade detta som "bruksmusik för julen 1734" och använde "världslig musik till sakrala texter". Kantaterna blandar alltså bibeltexter med t ex kärleksvisor från Bachs samtid. "Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek?", frågar sig Victor.
Jag ser detta som en fingervisning till hur romanen kan tolkas. Huvudtemat rör tre generationer av världslig kärlek, men den kan tolkas sakralt, som en teologisk meditation kring jungfrufödsel, födelsemiraklet, och frånvarande fäder - gestaltad i den krassa vardagen i Sunne. Det är ju trots allt här på jorden vi lever. Sonens födelse hyllas i varje generation, men fråntas ändå sin far.
Tunströms komposition är estetiskt skicklig. Juloratoriet är ett intrikat bygge, som utgår ur en cirkelkomposition, där Victor inleder och avslutar, men länge tycks osynlig när resten av hans släkthistoria rullas upp - dramatiska och betydelsefulla händelser i faderns och farfaderns liv pågick minst tjugo år innan Victor själv föddes, men de kom ändå att påverka Victors liv. Och nu återkommer han alltså till Sunne för att slutför Julkonsert-projektet, som var hans farmoders skötebarn.
Läser man om texten medan man ännu har hela historien i minnet, blir det dock uppenbart att det är Victor själv som utforskar sin släkts historia, via de brev, vykort och dagböcker, som relateras utan kommentarer. Men det innehåller fakta kring hans far som undanhölls honom som barn, och som därför gav hans liv en rotlös, fragmentarisk känsla. Romanens existentiella motiv kan tolkas både världsligt och sakralt. Med varje barn som föds, föds en själ. Om barnet förlorar kontakten med en eller flera av sina föräldrar, känner sig barnet övergivet i världen - liksom själen känner sig övergiven av Gud.
Tunströms hembygd, den lilla orten Sunne i Värmland - som också var Selma Lagerlöfs hemort - blir en konkret avskuren spelplats för ett större existentiellt drama. Ljuvt och lätt flyter Tunströms språk och berättelse fram, trots att ämnet är tungt. Till pralinerna hör att Selma får vara med på ett hörn som karaktär i boken, den kloka omtänksamma matriarken, som nu är i slutet av sitt liv och känner ett ansvar för alla hjälpsökande som hon trots allt inte kan ta hand om.
En snårig text, som kanske varit seg att läsa, kan ändå bli till en lustfylld lek om man hittar symboler att tolka. Men hos Tunström, liksom hos Selma Lagerlöf, är texterna nog i sig själva, det blir ett lustfyllt badande i språket, som inte vill malas ner. Hellre då behålla den mångfacetterade magin.
Det underliggande andliga sökandet hittar fram ändå, allmängiltigt gestaltat, så som alla mästerverk.
Alla tre generationer i romanen förlorar nära och kära, kärleken tas ifrån dem, och ger sig därför ut att söka dem, antingen i Värmland, eller på andra sidan världen (Nya Zeeland), eller ända in i döden. Själarna söker efter sin andra hälft, vare sig det är en förälder eller en kärlekspartner, vilket kan bli en snårig väg tillbaka till den Edens lustgård vi lämnade vid födelsen.
Den skrämmande tomhetskänslan måste fyllas med kärlek, och då hjälper inga surrogat. Det måste vara äkta vara, och den måste komma inifrån oss själva, oavsett det yttre objektets form.
"Johann Sebastian Bach skapade av vibrerande luft den världsomfattande osynliga Gudsstaten och vandrade, medan han ännu levde, in i den...", citerar Victor på sid 12, och berättar att hela familjen Bach jobbade tillsammans hela veckan för att skapa nya kantater till varje söndag. Till sin hjälp hade de en massa formler att ta till, allmängods. "Den här skaåelseprocessen som vi lägger så stor vikt vid i våra dagar, var bara färgläggningen av alltsammans." (s.13)
Tunström var prästson, men förlorade sin far redan som 12-åring. Det är två betydande fakta med tanke på att många av Tunströms texter ofta kan tolkas som teologiska funderingar. Juloratoriet har fått sin titel efter Johan Sebastian Bachs 'Juloratorium', som berättaren Victor skall dirigera i Sunne kyrka. Även om jag inte känner oratoriets text, så utgår jag ifrån att den är biblisk och rör Jesus födelse, alltså födelsemiraklet.
Victor berättar (s.13) för kyrkokören, att Bach skapade detta som "bruksmusik för julen 1734" och använde "världslig musik till sakrala texter". Kantaterna blandar alltså bibeltexter med t ex kärleksvisor från Bachs samtid. "Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek?", frågar sig Victor.
Jag ser detta som en fingervisning till hur romanen kan tolkas. Huvudtemat rör tre generationer av världslig kärlek, men den kan tolkas sakralt, som en teologisk meditation kring jungfrufödsel, födelsemiraklet, och frånvarande fäder - gestaltad i den krassa vardagen i Sunne. Det är ju trots allt här på jorden vi lever. Sonens födelse hyllas i varje generation, men fråntas ändå sin far.
Tunströms komposition är estetiskt skicklig. Juloratoriet är ett intrikat bygge, som utgår ur en cirkelkomposition, där Victor inleder och avslutar, men länge tycks osynlig när resten av hans släkthistoria rullas upp - dramatiska och betydelsefulla händelser i faderns och farfaderns liv pågick minst tjugo år innan Victor själv föddes, men de kom ändå att påverka Victors liv. Och nu återkommer han alltså till Sunne för att slutför Julkonsert-projektet, som var hans farmoders skötebarn.
Läser man om texten medan man ännu har hela historien i minnet, blir det dock uppenbart att det är Victor själv som utforskar sin släkts historia, via de brev, vykort och dagböcker, som relateras utan kommentarer. Men det innehåller fakta kring hans far som undanhölls honom som barn, och som därför gav hans liv en rotlös, fragmentarisk känsla. Romanens existentiella motiv kan tolkas både världsligt och sakralt. Med varje barn som föds, föds en själ. Om barnet förlorar kontakten med en eller flera av sina föräldrar, känner sig barnet övergivet i världen - liksom själen känner sig övergiven av Gud.
Tunströms hembygd, den lilla orten Sunne i Värmland - som också var Selma Lagerlöfs hemort - blir en konkret avskuren spelplats för ett större existentiellt drama. Ljuvt och lätt flyter Tunströms språk och berättelse fram, trots att ämnet är tungt. Till pralinerna hör att Selma får vara med på ett hörn som karaktär i boken, den kloka omtänksamma matriarken, som nu är i slutet av sitt liv och känner ett ansvar för alla hjälpsökande som hon trots allt inte kan ta hand om.
En snårig text, som kanske varit seg att läsa, kan ändå bli till en lustfylld lek om man hittar symboler att tolka. Men hos Tunström, liksom hos Selma Lagerlöf, är texterna nog i sig själva, det blir ett lustfyllt badande i språket, som inte vill malas ner. Hellre då behålla den mångfacetterade magin.
Det underliggande andliga sökandet hittar fram ändå, allmängiltigt gestaltat, så som alla mästerverk.
Alla tre generationer i romanen förlorar nära och kära, kärleken tas ifrån dem, och ger sig därför ut att söka dem, antingen i Värmland, eller på andra sidan världen (Nya Zeeland), eller ända in i döden. Själarna söker efter sin andra hälft, vare sig det är en förälder eller en kärlekspartner, vilket kan bli en snårig väg tillbaka till den Edens lustgård vi lämnade vid födelsen.
Den skrämmande tomhetskänslan måste fyllas med kärlek, och då hjälper inga surrogat. Det måste vara äkta vara, och den måste komma inifrån oss själva, oavsett det yttre objektets form.
"Johann Sebastian Bach skapade av vibrerande luft den världsomfattande osynliga Gudsstaten och vandrade, medan han ännu levde, in i den...", citerar Victor på sid 12, och berättar att hela familjen Bach jobbade tillsammans hela veckan för att skapa nya kantater till varje söndag. Till sin hjälp hade de en massa formler att ta till, allmängods. "Den här skaåelseprocessen som vi lägger så stor vikt vid i våra dagar, var bara färgläggningen av alltsammans." (s.13)
2017-06-20
Förorternas Buddha - Hanif Kureishi (1990)
The Buddha of Suburbia, debutroman för Hanif Kureishi (född 1954), är en lysande exposé över 1970-talet. Trots att texten inte är uttryckligen daterad, väver texten sig fram via referenser till musik och växlande kläd- och livsstilar, tills jag inser att vi jag färdats från sent 1960-tal med flower power, indiska gurus, mods och skinheads, via David Bowie, omnämnandet av en storstrejk 1972, punkens framväxt, parallellt med det konservativa partiets återkomst till makten. Margaret Thatcher nämns inte, men vi förstår ändå att det är parlamentsvalet 1979 som åsyftas i förbigående på näst sista sidan med orden "... till slut verkade varenda en ha fått reda på [...] vem som hade blivit ny premiärminister."
Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.
I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.
Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.
Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.
Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.
Huvudpersonen Karim, har likt författaren själv, brittisk mor men far från Pakistan, och är därigenom representant för en kulturell mångfald som stöts och blöts. 1970-talet är Karims tonårstid vars rastlösa osäkerhet understryks av att hans föräldrar skiljer sig. Han får därigenom många hem att vandra emellan, osäker om var han hör hemma och vad han vill med livet. Många i omgivningen sysslar med konst eller musik, medan han själv dras till teaterkonsten.
I början är teatern politisk och experimentell, jag känner igen referenserna till Stanislavskij, Peter Brook, Antonin Artaud, och tänker också på Grotowskis teaterlaboratorium, även om denne inte omnämns i romanen. Svältande idealistiska konstutövare, som experimenterar mycket med hasch och andra droger. Allt detta är mylla och grogrund för såväl punkens protester som neoliberalismens suktan efter konsumtion.
Plötsligt kunde den mest trasige nerknarkade punkare bli popidol om rulla sig i pengar, parallellt med att den politiska teatern ebbar ut och Karim snubblar in i TV-branschens ytliga men välbetalda såpoperavärld. De auktoriteter som hippie-kulturen slängt ut, kommer tillbaka starkare än någonsin.
Karims vän Jamila får representera 1970-taletes feministiska kampen, accentuerad av hennes kamp mot sitt arrangerade äktenskap. Hennes föräldrar hade levt ett privilegierat liv i Indien, kommit till England för att studera, men sjunkit till samhällets botten, och livnärt sig som ägare till en liten stagnerad kvartersbutik.
Det är en myllrande och rikt sammansatt bild av samhället som Kureishi lyckas få fram på sitt mycket insiktsfulla sätt. En sådan här text skulle kunna använda humor och driva med den tid som varit. Men även om det är möjligt att skratta igenkännande här och där, så uppfattar jag texten som genuint och allvarligt undersökande och inkännande i den tid som flytt.
2015-10-19
Hjärta av jazz - Sara Lövestam (2013)
Det tog ett tag innan jag accepterade boken. Den började med något som för mig brukar kännas som ett 'dussinknep', att låta gammal pensionär bli bästis med en ungdom - voilà ett oväntat möte. Jag hade alltså lite svårt att köpa den inledningen, men historien växte i komplikation och djup tills den vann över mig.
Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.
Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på 1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...
Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.
Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.
Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)
Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.
Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på 1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...
Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.
Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.
Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)
2012-11-26
Tiggaroperan - John Gay (1728)
Hittade på Myrorna ett trevligt litet särtryck från 1960 med "Aderton visor" ur The Beggar's Opera (1728) den som kom att inspirera Brecht till hans Tolvskillingsoperan två hundra år senare. John Gay var en mycket populär satiriker i samtiden och vän med Alexander Pope och Jonathan Swift. Per Erik Wahlund som elegant översatt de rimmade stroferna ur Tiggaroperan förklarar att Gay själv var en så glad och vänkär person att han trots sin satir aldrig lyckades göra sig till ovän med någon. Wahlund tvekar om hans satir egentligen var så vass menad som den tycks? Satir är så beroende av den som läser och därmed tolkar. Vi kan läsa in satir i t ex Defoe, för att vår moderna synvinkel uppfattar det så, trots att Defoe själv kanske var fullt allvarlig själv. Det är vårt tankeklimat som förändras. Så vem vet?
Favoritgenrer på 1700-talet var ändå just satir och komedi, till skillnad från 1600-talets högstämda tragedier och den lika högstämda, nyskapade operan. Upplysningen steg fram och sökte avslöja missförhålladen för att förbätttra seder och bruk, satiren var då ett viktigt redskap. I England var Händel den store tonsättaren, inte misnt av operor. John Gay kunde inte låta bli att parodiera detta, vilket blev en ny genre - musikalen! Furstar och hjälteroller ersattes med förbrytare och gatflickor, recitativen ersattes av realistiskt talspråk direkt från gatan, och i stället för arior användes folkliga visor, som fick ny satirisk text ofta vänd mot samhällets övre skick. I mitt urval fanns t ex en av Gays strofer som talar om att alla lurar alla, men värst är Advokaten, han kan lura av dig hela huset. Med mera i den stilen.
Idén till Tiggaroperan lär ha dykt upp redan 1716, som ett tips från vännerna Pope och Swift, som föreslog honom "en Newgate-pastoral, bland skökor och tjuvar". Vilket naturligtvis genast får mig att tänka tillbaka på Moll Flanders (1722) född i Newgate-fängelset. De snabba samhällsförändringarna, med allt fler och större städer, växande arbetslöshet och därmed följande ökad brottslighet, måste ha upplevts som omvälvande och problematiskt av samtiden och kom därför att stötas och blötas i alla sammanhang.
Vännen Alexander Pope kom att skriva John Gays gravinskrift, men Gay hade varit förutseende nog att i tid be honom infoga två rader han själv skrivit:
Life is a jest, and all things show it,
I thought so once, and now I know it.
Favoritgenrer på 1700-talet var ändå just satir och komedi, till skillnad från 1600-talets högstämda tragedier och den lika högstämda, nyskapade operan. Upplysningen steg fram och sökte avslöja missförhålladen för att förbätttra seder och bruk, satiren var då ett viktigt redskap. I England var Händel den store tonsättaren, inte misnt av operor. John Gay kunde inte låta bli att parodiera detta, vilket blev en ny genre - musikalen! Furstar och hjälteroller ersattes med förbrytare och gatflickor, recitativen ersattes av realistiskt talspråk direkt från gatan, och i stället för arior användes folkliga visor, som fick ny satirisk text ofta vänd mot samhällets övre skick. I mitt urval fanns t ex en av Gays strofer som talar om att alla lurar alla, men värst är Advokaten, han kan lura av dig hela huset. Med mera i den stilen.
Idén till Tiggaroperan lär ha dykt upp redan 1716, som ett tips från vännerna Pope och Swift, som föreslog honom "en Newgate-pastoral, bland skökor och tjuvar". Vilket naturligtvis genast får mig att tänka tillbaka på Moll Flanders (1722) född i Newgate-fängelset. De snabba samhällsförändringarna, med allt fler och större städer, växande arbetslöshet och därmed följande ökad brottslighet, måste ha upplevts som omvälvande och problematiskt av samtiden och kom därför att stötas och blötas i alla sammanhang.
Vännen Alexander Pope kom att skriva John Gays gravinskrift, men Gay hade varit förutseende nog att i tid be honom infoga två rader han själv skrivit:
Life is a jest, and all things show it,
I thought so once, and now I know it.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
