A Little Princess Frances Hodgson Burnett (1905)

 Vilken fantastisk 'liten' bok. Dess viktigaste temat är hur huvudpersonen, skolflickan Sara, hanterar de problem hon ställs inför, ett hårt öde, att bli föräldralös och utfattig, i en tid (kring år 1900) när barn och tjänstefolk behandlades som slavar utan mänskliga rättigheter. 

Sara använder fantasin, sin förmåga att berätta positiva sagor och visualisera dem i sitt inre, allt hon behöver för att må bra. Förmågan glädjer och hjälper både henne själv och hennes omgivning. Denna lekfullhet, fylld av en förmåga att skapa en bättre känsla i nuet, leder till en bättre framtid, genom att hennes dominerande positiv sinnesstämning gör att 'livets magi' kan komma till hennes hjälp. 

När barnet Sara tänker på sig själv som 'prinsessa' tar hon kontakt med sitt högre medvetande som gör det möjligt för kärlek och välmåga att fylla hennes liv, trots att svårigheterna i nuet hopar sig. Det känns som om detta är en tendens som finns i många böcker från förra sekelskiftet. När Burnett 1911 gav ut 'The Secret Garden', var det naturen som var livgivande och stärkande. Också en läsvärd bok.

Jag märker ofta denna tendens när jag läser böcker förra sekelskiftet. Man längtade efter fred och samförstånd, men tyvärr skulle 1900-talet krascha in i det ena kriget efter det andra. Drygt hundra år har gått, och vi har åter tagit oss upp till denna längtan efter fred och samförstånd, och trots allt är förutsättningarna nu betydligt större för att vi ska lyckas. Den här boken påminner mig om detta och hjälper mig att hitta tillbaka till urgammal kunskap på området.

I avgrunden och andra noveller - H G Wells

H G Wells som novellförfattare - en positiv överraskning. Novellerna i detta urval översatt till svenska sträcker sig över flera årtionden, men är huvudsakligen skrivna mellan 1894-1903. Hans novellteknik känns modern på flera sätt. De är lättlästa och berör många för tiden nya ämnen.

Efter att ha läst både Tidsmaskinen och Världarnas krig, hade jag väntat mig mer från Science Fiction genrens barndom, och det finns sådana historier. Men inte enbart, inte ens i majoritet. Oftast rör historierna dock paranormala fenomen, även om det ibland kopplas till vetenskapliga undersökningar. Ofta påminner de om gotisk skräckromantik à la Edgar Allan Poe.

Det dominerande intresset tycks dock vara det mänskliga psyket. Ett ämne som helt klart växte sig mycket starkt vid denna tid, som också såg pykoanalysen födas. Liksom Madame Blavatskys teosofi, som nämns i en av novellerna, med allt vad det innebar av djupdykningar i paranormala fenomen.

Historierna är läsvärda, inte minst för tidsatmosfären, detta måste ha varit ämnen som började intressera allt fler människor kring förra sekelskiftet 1900. Och därför gärna tryckte som noveller i tidningar.

One : a novel - Richard Bach (1988)

En roman som bygger på kvantfysiska spekulationer, alldeles nytt för allmänheten då i slutet på 1980-talet, men idag börjar bli vardagsmat. Visst låg Bach i framkant...

Insikten att allt existerar här och nu. Resten beror på vad vi väljer att fokusera. Hur än svårt det kan vara att försöka 'förstå' hur allt hänger samman. Men det är väl inte det som är huvudsaken...

I romanen är författaren och hans fru Leslie ute och flyger (hans favoritsyssla) när de plötsligt kommer ur kurs, upplever andra parallella verkligheter, som leder till nya insikter för dem om det mänskliga livets villkor - ur ett kvantfysiskt perspektiv.

The Bridge Across Forever - Richard Bach (1984)

Efter att ha läst Richard Bachs vackra 1970-tals 'fabler' om Måsen och Shimoda, den motvillige messias-figuren, visar det sig att  The Bridge Across Forever (1984) är mer rakt på sak själviografisk.
Boken blir därför till stor del ett antiklimax, när verkligheten tränger sig på.

Och intressant. Trots Richard Bachs intuitiva andliga kunskaper (eller för att testa dem?), hamnade han i ekonomisk skattekris efter framgången med ovan nämnda bestsellers. Och förlorade allt. Hur vanligt är inte det - att vinna högsta vinsten och förlora den lika snabbt.

Bokens undertitel är 'a lovestory', och temat för boken är kärlek, hur det är att möta sin 'själsfrände', här i form av ett utforskandet av hans möte med Leslie Parrish, som blev hans hustru i över tjugo år, fram till 1999. I början har han svårt att lita på sig själv och sin omgivning, han vill inte sänka garden och tror att bästa lösningen är ständig omväxling. Här rivs verkligen alla illusioner läsaren kan ha haft.

De blir dock varandras stöd och utveckling. Lesli som tidigare kämpat mot Vietnam-kriget, får nu hjälpa den ekonomiskt okunnige Richard i kampen mot amerikanska skattemyndigheten - vilket inte lyckas, utan leder till konkurs. Under tiden kämpar de också mot olaglig skogsskövling av statliga bolag - vilket de lyckas hejda. Och i slutänden, när Bachs konkurs är överstånden - och han förlorat rätten till royaltyn på sina böcker, sju stycken inklusive tidigare nämnda bestsellers - kan de slutligen gifta sig, och Lesli satsar alla sina pengar på att köpa tillbaka rättigheterna, som auktionerades ut.

Större stöd kunde han inte haft. Alla deras farhågor vad gäller nära relationer, övervinns. I stället hjälper de varandra att utvecklas och expandera.

För mig är den stora behållningen av boken de sista tjugo sidorna, när de under sina drömmar kan lämna kroppen i en så kallad 'Out-of-Body'-upplevelse, och genom att se varandra i dessa situationer får enmöjlighet att hjälpa varandra att to på upplevelsen, som något mer än ren fantasi. De kom också att börja föreläsa om sina andliga erfarenheter.

Det lustiga är att jag köpte boken år 2000, men av ett rent förbiseende inte läst den förrän nu. Enligt mig sker inget utan anledning. Jag hade själv en livsavgörande Out-of-Body upplevelse 1989, som präglar min syn på verkligheten, så där ger denna bok mig en ren igenkänningsfaktor. Det kunde jag ha läst och förstått mycket tidigare. Däremot finns andra erfarenheter i boken som egentligen inte aktualiserats förrän nu. Det som inleddes på 1980-talet har tagit längre tid än många hoppades då, men allt har sin tid.

Illusions - Richard Bach (1977)

Illusions har den långa undertiteln The Adventures of a Reluctant Messiah. Jag läste den någon gång på 1990-talet och minns att jag älskade fabulerandet, som en sorts kombinerad intellektuell och andlig kullerbytta.

Richard Bach berättar i förordet att han efter Jonathan Livingston Seagull inte hade för avsikt att skriva några fler böcker. Han drevs inte av någon längtan att 'skriva', att fiktionalisera. Men så damp det ner en 'idé' som inte ville släppa taget om honom. Ett tankeexperiment. 'What if..."

Vad skulle hända om... "what if a Siddhartha or a Jesus came into our time, with power over the illusions of the world because he knew the reality behind them", det är hypotesen som Bach berättar om i sitt förord. Alltså skriver han om deras möte i samtiden, två män i sina flygande maskiner.
Donald Shimoda, som avböjer att bli vår tids Messias, för att hans 'mirakler' inte ska utnyttjas som ren show-biz, eftersom han vet att han inte är unik, vet att alla har förmågan bara vi vågar tro på vår förmåga.

Boken är fortfarande lika fantasieggande som första gång jag läste den, men känns ändå för mig personligen mer problematisk idag. Precis som filmer som Matrix, vill den riva ner våra illusioner och få oss att tänka om. Och medan Matrix aldrig kommer med slutliga svar utan behåller mystiken, de obesvarade frågorna, så vill Richard Bachs bok verkligen riva ner alla illusioner, och väcka oss till insikt om hur storartade vi kan vara bara vi släpper våra fördomar.

Problemet jag ser är att allt känns lite för enkelt, med tanke på att den kvantfysiska värld vi idag håller på att försöka förstå oss på är enormt mycket mer komplicerad än vi ännu anat oss till.

Jonathan Livingston Seagull : a story - Richard Bach (1970)

Richard Bachs fabel om Måsen som vill mer än bara kuvas under flockens Jantelag i jakt på mat för dagen. Han vill förstå aerodynamiken och förfina sin flygförmåga till det yppersta. Han vill öva på sina talanger, och förmedla sin kunskap vidare, följa sin egen väg, oavsett vad andra tycker.

I början av 1970-talet sågs Richard Back som en förvaltare av Saint Exupérys arv, flygaren som funderar över varats andliga dimensioner. 1973 filmatiserades Jonathan Livingston Seagull, och fick ett soundtrack av Neil Diamond som låg på topplistorna och hördes mycket på radio. Boken kom på svenska samma år. Jag var för ung för boken, men musiken undgick ingen. Jonathan Seagull blev ett begrepp känt av alla. Fågel-allegorin passade tiden perfekt, efter 60-talets växande miljöproblem.

Boken köpte jag 2003, när filmen 30-årsjubilerade. Texten är en långnovell, illustrerad med många fågelbilder, tagna av flygfotografen Russell Munson. Bilderna understryker det eteriska. Idag hittade jag texten på Youtube, inläst av Richard Harris, skådespelaren som spelade Dumbledore i de första två Harry Potter filmerna. Hans röst passar perfekt till innehållet. Jag följde med i texten och såg att det mesta är med, slutet är dock lite förenklat, några mås-karaktärer tas bort. Vilket både gör berättelsen renare men också tar bort en dimension som problematiserar Messias-tanken. 

Budskapet är att följa sitt eget hjärta, man måste göra det som ger glädje heller än att anpassa sig. Insikten att livet är mer än dess materiella yta. Jonathan utforskar gränsen för sin förmåga. En tidlös klassiker för andliga sökare. Och när jag nu läser om den känns det som om allt den lär ut, det som var fabel 1970, är precis det vi håller på att lära oss idag 2019. Mer eller mindre medvetet.

Jonathan tror först att han dör och hämtas till himlen av två ängla-måsar, men inser snart att han bara nått en mer avancerad andlig kunskapsnivå. Någon 'himmel' finns inte, det är varken en plats eller en 'tid', utan något man är, en ständigt högre andlig kunskapsnivå, en allt större insikt om kärlekens livgivnade energi.

Tricket är att inse kärlekens och medkänslans allenarådande betydelse, svårast och kraftfullast. Om vi övar oss i vänlighet, i kärlekens natur, inser vi att vi är gränslösa, Bortom tid och rum, är allt vi har HÄR och NU. Tricket är att förlåta och hjälpa folk att förlåta sig själva. Vi ska flyga bara för att det ger oss glädje, allt vi gör ska vi göra av glädje. 

Jonathan undrar hur det kan vara så svårt att övertyga en fågel att den är fri, att den bara behöver öva för att bli bra på att flyga. När en av hans elever undrar hur man ska kunna älska den som försökt skada en, svårar han: - Nej, man älskar inte hat och ondska. Vi måste öva oss i att se den sanna godheten i var och en, och hjälpa dem att se det i sig själva. Det är kärlek. Det är glädje.

Doftande trädgårdar för de blinda - Janet Frame (1963)

"Galenskap är bara Öppet Hus i själsfabriken." - Denna nyckelmening i Janet Frames roman   Doftande trädgårdar för de blinda, dyker inte upp förrän i kapitel 10, dvs senare halvan av denna roman.

Vad som hela romanen igenom verkar vara en maximalt dysfunktionell mamma-pappa-dotter-familj,  där alla tre har mentala problem, får mig att tänka på de trippel-statyetter med apor som var populära när jag var yngre: en apa håller för ögonen, en annan håller för munnen och en tredje håller för öronen. Alltså symboler för självförvållad blindhet, stumhet och dövhet.

Modern Vera har dragit sig tillbaka, hon flyr in i självvald blindhet, en tydlig ångest får henne att vägra se: Hennes dotter Erlene vägrar tala trots lock och pock. Och fadern Edward övergav dem tidigt, flydde till andra sidan jordklotet där han alltså inte kan se fru och barn, utan stänger in sig i sitt maniska intresse, släktforskning, av den slumpmässigt valda släkten Strang, och därför ett meningslöst tidsfördriv.

Efter lite sökande på Wikipedia, visar det sig att den Ap-metafor jag associerat till - trots att den inte omtalas i romanen - kommer från Japan, och är ett  buddhistiskt motto om att medvetet undvika alla onda tankar, att inte bidra till förtal och skvaller. I väst lär den dock oftast förknippas med mentala skygglappar och önsketänkande. Frågan är väl hur Frame skulle ha sett på den saken? I romanen finns en kort passage om Erlenes ungdoms drömmar, att bli student och buddhist eller ateist. Hon skall lösa filosofiska paradoxer kring varandet, för att slutligen drunkna i Medelhavet, likt en romantikens idealist. 

Janet Frame håller tyst om sina intentioner ända fram till slutkapitlet. Då får vi plötsligt veta att Vera är 60 år, saknar familj, och vistats på mentalsjukhus i 30 år. Och hela tiden vägrat tala. Allt tyder alltså på att Vera hör inre röster, eller har multipla personligheter, men utåt tycks autistiskt avskärmad. Erlene och Edward är röster i Veras inre. Hennes enda yttre kontakt är medpatienten Clara Strang, därav släktforsknings-fantasin. Erlene är den som i hennes inre pratar med en skalbagge på fönsterbräden. Skalbaggen berättar historier för henne, bland annat en fabel om vådan av att lämna sin familj åt sitt öde, när man uppslukas av 'skattjakt' (uppslukande arbete).

Som så ofta i Frames romaner, rör sig temat i botten kring språkförbistring, symboliserad av en 'splittrad familj'. Vera känner att orden befinner sig i sönderfall, att snart blir hela världen stum och hon är den enda som fortfarande kan tala. Att alla kastar bort orden som värdelösa "... utan tanke på det sanitära, stanken och sjukdomarna som uppstår av högarna med sönderfallande eller döda ord."

Denna paradoxala analys kommer alltså från Vera som själv inte talat på 30 år. Men i slutkapitlet byts läkaren ut och metalvården moderniseras. De är övertygade om att det ska ta max tre månader att få Vera att börja tala igen. Och så kommer den abrupta slutklämmen, att exakt en vecka efter att en atombomb utplånat England (!), då börjar Vera verkligen tala. Dr Clapper hör hennes 'nya' språk:
"Hu-u-Hu. Ohhh Ohh. Huu."

Tja, hur ska man tolka det? Kan det bli mer tvetydigt...

En annan paradox är Veras avundsjuka, inför att Edward börjat höra röster i vänster öra. Vera som vet att "luften är full av röster som uttalar floskler och visdomsord" önskar att hon - inte Edward - kunde få tillgång till denna "extra källa till information, förströelse, inspiration, förtret och rädsla". Rösterna förmedlar alltså inte bara det positiva, intuition och klarsyn, utan kan lika gärna leda till rädsla, som inför en larmande kakofoni.

Erlene, å sin sida ser Vera som "ett tomt rede, nedsolkat av lämningarna efter människor som flugit iväg". Eftersom Erlene är barnet, kan hon tolkas som Veras inre sårbarhet. Och Erlene ser Vera som en övergiven spillra. När Vera dragit sig tillbaka från det världsliga larmet, fortsätter striderna i hennes inre, uppdelat i olika röster, som troligen internaliserats i ung ålder från omgivningen. Så även om rösterna nu kommer inifrån, så har de inte alltid gjort det.

Juloratoriet - Göran Tunström (1983)

Göran Tunström (1937-2000) fick sitt stora genombrott med Juloratoriet, en av svenskt 1980-tals främsta romaner. Romanen är ett brett upplagt sökande efter identitet, där berättaren Victor Udde söker sitt ursprung genom att återuppleva sin släkts historia. Romanen följer tre generationer värmlänningar från Sunne, men med anknytningar ut i världen (USA, Nya Zeeland).

Tunström var prästson, men förlorade sin far redan som 12-åring. Det är två betydande fakta med tanke på att många av Tunströms texter ofta kan tolkas som teologiska funderingar. Juloratoriet har fått sin titel efter Johan Sebastian Bachs 'Juloratorium', som berättaren Victor skall dirigera i Sunne kyrka. Även om jag inte känner oratoriets text, så utgår jag ifrån att den är biblisk och rör Jesus födelse, alltså födelsemiraklet.

Victor berättar (s.13) för kyrkokören, att Bach skapade detta som "bruksmusik för julen 1734" och använde "världslig musik till sakrala texter". Kantaterna blandar alltså bibeltexter med t ex kärleksvisor från Bachs samtid. "Hade han ont om tid? Eller var man så klok då, att man inte skilde på världslig och andlig kärlek?", frågar sig Victor.

Jag ser detta som en fingervisning till hur romanen kan tolkas. Huvudtemat rör tre generationer av världslig kärlek, men den kan tolkas sakralt, som en teologisk meditation kring jungfrufödsel, födelsemiraklet, och frånvarande fäder - gestaltad i den krassa vardagen i Sunne. Det är ju trots allt här på jorden vi lever. Sonens födelse hyllas i varje generation, men fråntas ändå sin far.

Tunströms komposition är estetiskt skicklig. Juloratoriet är ett intrikat bygge, som utgår ur en cirkelkomposition, där Victor inleder och avslutar, men länge tycks osynlig när resten av hans släkthistoria rullas upp - dramatiska och betydelsefulla händelser i faderns och farfaderns liv pågick  minst tjugo år innan Victor själv föddes, men de kom ändå att påverka Victors liv. Och nu återkommer han alltså till Sunne för att slutför Julkonsert-projektet, som var hans farmoders skötebarn.

Läser man om texten medan man ännu har hela historien i minnet, blir det dock uppenbart att det är Victor själv som utforskar sin släkts historia, via de brev, vykort och dagböcker, som relateras utan kommentarer. Men det innehåller fakta kring hans far som undanhölls honom som barn, och som därför gav hans liv en rotlös, fragmentarisk känsla. Romanens existentiella motiv kan tolkas både världsligt och sakralt. Med varje barn som föds, föds en själ. Om barnet förlorar kontakten med en eller flera av sina föräldrar, känner sig barnet övergivet i världen - liksom själen känner sig övergiven av Gud.

Tunströms hembygd, den lilla orten Sunne i Värmland - som också var Selma Lagerlöfs hemort - blir en konkret avskuren spelplats för ett större existentiellt drama. Ljuvt och lätt flyter Tunströms språk och berättelse fram, trots att ämnet är tungt. Till pralinerna hör att Selma får vara med på ett hörn som karaktär i boken, den kloka omtänksamma matriarken, som nu är i slutet av sitt liv och känner ett ansvar för alla hjälpsökande som hon trots allt inte kan ta hand om.

En snårig text, som kanske varit seg att läsa, kan ändå bli till en lustfylld lek om man hittar symboler att tolka. Men hos Tunström, liksom hos Selma Lagerlöf, är texterna nog i sig själva, det blir ett lustfyllt badande i språket, som inte vill malas ner. Hellre då behålla den mångfacetterade magin.
Det underliggande andliga sökandet hittar fram ändå, allmängiltigt gestaltat, så som alla mästerverk.

Alla tre generationer i romanen förlorar nära och kära, kärleken tas ifrån dem, och ger sig därför ut att söka dem, antingen i Värmland, eller på andra sidan världen (Nya Zeeland), eller ända in i döden. Själarna söker efter sin andra hälft, vare sig det är en förälder eller en kärlekspartner, vilket kan bli en snårig väg tillbaka till den Edens lustgård vi lämnade vid födelsen.

Den skrämmande tomhetskänslan måste fyllas med kärlek, och då hjälper inga surrogat. Det måste vara äkta vara, och den måste komma inifrån oss själva, oavsett det yttre objektets form. 

"Johann Sebastian Bach skapade av vibrerande luft den världsomfattande osynliga Gudsstaten och vandrade, medan han ännu levde, in i den...", citerar Victor på sid 12, och berättar att hela familjen Bach jobbade tillsammans hela veckan för att skapa nya kantater till varje söndag. Till sin hjälp hade de en massa formler att ta till, allmängods. "Den här skaåelseprocessen som vi lägger så stor vikt vid i våra dagar, var bara färgläggningen av alltsammans." (s.13)

Lord Arthur Savile's crime and other stories - Oscar Wilde (1891)

Den här samlingen av av Oscar Wilde, består av fyra gåtfulla historier med mer eller mindre komiska inslag. Alla fyra publicerades först i tidskrifter, redan 1887, men samlades inte i bokform förrän 1891.

I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?

The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!

The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.

Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.

Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."

Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."

NP 1923 - William Butler Yeats

"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"

Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.

Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.  
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.

Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.  

Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.

Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.

Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.

Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.

Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.

The Chimes - Charles Dickens (1844)

A Christas Carol (1843) är en omistlig del av Julen, liksom den envist negative Scrooge, ytterligare förevigad av Disney i serievärldens snikne pengasamlare, (svenska: Farbror Joakim). Åt honom kan vi skratta och känna igen oss, fattigdomsrädslan som gör oss till snikna samlare. Och sedan efter en genialt genomförd dramatisk tre-aktare förlöses han ur sin rädsla och får förkroppsliga Lyckan och Överflödet, förtröstan om att allt ordnar sig bara vi vågar tro på vår inneboende godhet och medmänsklighet.  

Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.

Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.

Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.

Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.

Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.

Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.

Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.      

The Hound of the Baskervilles (1902)

Nu har jag halkat efter i mina anteckningar här på bloggen, trots att läsandet tickat på ungefär som vanligt. Bland annat har jag fortsatt med Sir Arthur Conan Doyle och läste för en månad sedan om The Hound of the Baskervilles, som nog var den allra första Sherlock Holmes historia jag läste i tonåren. Då var det säkert i en svensk översättning, vilket jag dock genom åren insett förtar en stor del av nöjet. Lokalfärgen kommer med originalspråket.

Apropå språket så känner jag hur det har utvecklats en hel del från de tidigaste Sherlock-historierna fram till Baskervilles hund, att det mjukats upp och blivit mindre formellt. Mitt omedelbara intryck är att nu har 1900-talet inträtt, med ett ledigare språkbruk, men det kan naturligtvis även bero på att Doyle nu skrivit romaner i nära tjugo år. För åtta år sedan tog han dessutom livet av Sherlock Holmes i sin strävan att få ägna sig åt de historiska romaner han såg som sin livsuppgift - trots att läsarna inte höll med om detta.

Men nu kom Doyle och en av hans vänner att diskutera den folklore som fanns kring övernaturliga ting, och fick idén att skriva en historia kring sådan vidskepelse. Men för att avslöja verkligheten bakom det som tycktes övernaturligt fanns ingen protagonist med bättre skickad, logiskt skarp hjärna, än just Sherlock Holmes. Så fick det bli. Att Sherlock Holmes avlivats åtta år tidigare kom han runt genom att bakåtdatera hela  händelsen och låta Watson finnas och återberätta.

Hela historien är dessutom mer Watsons historia, då Sherlock egentligen bara deltar i början och genom att i slutet komma med lösningen till hela historien, däremellan är det Watson som vistas på platsen och upplever alla märkliga fenomen och oroande mänskliga beteenden. Det är Watson som kan uppskatta en god historia, det är han som gärna blickar tillbaka och återupplever allt märkligt han snavat över genom livet.

Sherlock Holmes är däremot alldeles för snabb i sin förmåga att avslöja dimridåer och mysterier för att fylla en hel roman. Sherlock tillhör novellformen, medan romanerna bygger på sidohistorier nystade kring brotten. Och i fallet med Baskervilles hund, 'a spectral hound', en helveteshund som tycks vara både spöke och ha förmågan att ta livet av människor - då har fick kommit över från rena brottsutredningar, in mer på området thriller och skräck.

Och visst är den läsvärd än idag! Och faktum är att jag inte känner till en enda av Doyles historiska romaner, så det är som Sherlock Holmes skapare han har överlevt.

Andlighet

Andlighet är kontakt med en icke-materiell verklighet.

Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?

Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.

Begrepp vrids och förändras...

Beroende på våra egna erfarenheter.