Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen - Lars Gustafsson (1976)

Kanske bland det bästa Lars Gustafsson skrivit? En sorts experimentell metaroman, om skrivandet och samhället, medan det håller på. Jag tycker om när han talar rakt till mig, avbryter sig mitt i texten, börjar om, visar att allt är påhitt i hans egen fantasi, samtidigt som han hela tiden refererar till sin samtid, som är allt annat än påhitt. Samtiden är den hårda muren han vill hitta sprickor i. Läsandet ger mig en närhetskontakt, även om jag ibland undrar hur allt hör samman. 

Texten är mycket rik, den är som ett musikaliskt tema med variationer, återkommande sägs: "Vi börjar om. Vi ger oss inte." Som en symfoni av olika uppslag. Han berättar i jag-form, väver in science-fiction avsnitt, episka avsnitt med den ena påhittade karaktären efter den andra, ofta är de delpersonligheter, spektra, av honom själv ... jag kan inte sammanfatta texten. Här tänker jag bara dra i en eller annan tråd. Musik. Ljud och avsaknaden av ljud. Det finns många fler.  

Denna fjärde bok i 'Sprickorna i muren'-serien rör sig främst kring det depressiva året 1973, med oljekris, militärdiktaturer, krig ... han nämner till och med Norrmalmstorgsdramat. I romanen befinner sig Gustafsson själv fortfarande i Berlin, intill den dystra grå muren, så oöverstiglig, men som han försöker hitta sprickor i. Men 1973 var det svårt. Inte konstigt att författaren går genom skärselden, känner att världen är ett dårhus och fasar för att bli galen. 

I efterhand vet vi att serien fick fem delar. I de tidigare tre delarna har jag hittat kontakten till kärleksobjekt via känselsinnet, luktsinnet och synsinnet - jag tänker att fem böcker stämmer med människans fem sinnen. Denna gång hittar jag hörselsinnet. Kärleksobjektet är dock betydligt mer svårfångat. Aldrig syns kärleken så avlägsen som mitt i en depression. 

Gustafsson skapar Konstnärinnan G, för att hon ska träffa ett avtal med djävulen, förutom att bli framgångsrik, med kravet att hon en enda dag får leva en annan människas liv, i förhoppningen om att det ska vidga hennes förståelse av människolivet. När hon stiger ner i helvetet, är det renoverat till en utopi, oföränderligt steril, saknar den helt kärlek och hon inser att i den 'utopin' skulle hon drivas till vansinne. En social utopi, utan barn, utan kärlek. När den sköne demonen, som samtidigt har något uråldrigt reptilt över sig, snuddar vid henne glimmar en obehaglig, närmast pornografisk eld till i henne, så intensiv, att G kan 'höra' hans hjärta. Vanligen känner vi pulsen, hur många kan 'höra' ett hjärta?

Lars Gustafsson har dock en kär väninna han skriver brev till, Zwatt, han beskriver hennes frisyr, att hon fäster hårknuten på ett sätt som lämnar 'öronen fria', så som hans mormor Emma brukade ha håret. Han litar bara på kvinnor med öronen öppna på det sättet. Bara med dem kan han uttrycka sig ytterst uppriktigt. Mormor var den enda han litade på som barn. Lyssnarna är de rätta människorna. 

Och liksom den tredje delen avslutades med synsinnet, som tog in den färggranna soluppgången, avslutas denna fjärde del, med en flöjtspelande Faun, som möter tutande bilar, och Faunen visslande härma alla fåglar, så det blir en hel konsert. Så vi kan tänka på Debussys flöjtstycke 'En fauns eftermiddag'. Romanen strör in en mängd tonsättarnamn, Monteverdi, Mahler, Bartok, Beethoven med flera. Hans barn sjunger Tysklands nationalsång. Andra ljud noteras också, som fåglar, trafik, åska, skvalande vatten, jakthorn, stridsvagnar som dundrar förbi. 

Hur människorna låter är lika viktigt, som hur dom ser ut, för att inte säga viktigare. Moster Clara, som är växeltelefonist på Riksbanken, har en spinnande mjuk altröst, allt hon säger 'låter som musik'. Och liksom ett öra både kan vara öppet eller täckas för, liksom andra kan vara lomhörda, noterar Gustafsson att Berlin är en så stor stad att när åskan mullrar i ena änden, hörs den inte alltid i den andra. Och 1945 hade alla svenskar slagits av stumhet inför allt Sven Jerring berättat i radion. 

Så vem är titelns Sigismund? Barockfursten, sonson till Gustav Vasa, kung Sigismund III av Polen, med gravmonument i sten i Krakow.  En aspekt av Gustafsson så klart, deprimerat förstenad (och likadant skägg tycks de ha). Trots att Mozart hör till de tonsättare som inte nämns i boken, får Sigismunds stenmonument mig genast att tänka på operan 'Don Giovanni', där Don Juans lättsinnighet straffas genom att en stenstatyn, Kommendören, Fadersgestalten, tar honom ner i helvetet. Gustafsson 'fnissar' åt de teorier som säger att människan skapat sin Gud som en Fadersgestalt, och menar att vårt Ego fått stå modell. Och vår inre kritiker är ständigt beredd att skälla ut oss. Gustafsson försöker i det längsta avvisa Sigismund, som pockar på hans uppmärksamhet, men på slutsidan kommer Sigismund i full gala hem till Gustafsson och skäller ut honom efter noter. Är det en fördömande fader i alla fall? Eller hans inres kritiska ego?

Det finns ett visst stråk av hopp, även om det tycks stamma ur Gustafssons västmanländska barndom, där hans morbror Stig uppfann en cykel med så många växlar att han kommer upp i bilhastigheter, i den farten blåser en frihetsvind runt cyklisten, kallad 'Monteverdivind'. 1973 relateras även etapp sex i ett östeuropeiskt cykellopp, motsvarande Tour de France, som 1948-2006 kallades Fredsloppet. 

Men genom allt brummar en orgelton, en ångestton, som tycks grundläggande för hela universum, under hans depression på 1970-talet. Samhället upplevt som dårhus. Vilket också skapar stråk av humor genom denna roman.  

The Machine Stops and other stories - E.M. Forster (1911 & 1928)

Vad jag förstår så utgav Edward Morgan Forster (1879-1970) bara två novellsamlingar under sin levnad, (1911 och 1928) och det är de tolv novellerna som 1947 samlades i The Machine Stops and other stories. Alltså inte så många, men ytterligare fjorton noveller kom i en postum samling, som jag inte läst.  

 Titelnovellen är en egenartad science fiction historia, en mycket mörk dystopi, enligt Forsters eget förord en reaction mot "one of the erlier heavens of H G Wells". Verkligt ovanlig i jämförelse med Forstera andra texter, och nästan profetisk, genom att den 'maskin' han beskriver som har människorna i sitt totala grepp, idag mycket väl kan liknas vid datorer och i synnerhet smartphones, något människan hypnotiserats av, livrädd för allt 'utanför' det skyddsrum de dragit sig tillbaka till. 

I övrigt finns några noveller om klass och kulturmöten, mellan engelska resenärer och sydeuropeisk lokalbefolkning, men nästan flest är de gränsöverskridande 'sagorna', när människan kliver över gränsen mellan liv och död. Forster kallar sina texter i förordet för 'fantasies', och visst det är fiktion. Men här blir det extra tydligt, när karaktärerna, ungefär som hos Selma Lagerlöf, får kontakt med mer andliga dimensioner, och tankar om livet efter detta. Allt på ett sätt som känns som en blandning av gammal folklore (som sicilianarens hävdande av 'Sirenens' existens), och spekulationer om vad som kanhända efter döden. Som i historien där livet tycks vara ett evigt maratonlopp, intill en häck, men när mannen inte orkar längre, utan försöker vila och då tränger igenom häcken vid vägrenen hamnar i ett stilla landskap, som känns mer oroande än himmelskt. 

Även "Mr Andrews" är en sådan fantasi, om uppstigandet efter döden, där en muslim och en kristen stiger uppåt mot "the Gates of Heaven", samtidigt, båda tror att den andre kommer att utestängas, med under resans gång grips av medlidande med varandra, och ber om nåd för varandra. Båda släpps in. Men där är himmelriket inte alls vad de tänkt sig, allt har stelnat till likgiltighet. De beslutar båda att lämna Himlen och låta sig uppslukas av Världssjälen, "... and all the experience they had gained, and all the love and wisdom they had generated, passed into it, and made it better." 

E M Forster är alltid läsvärd, alltid lite oroande, och ett tydligt tecken på att en ny tid va rpå väg, bort från den gamla viktorianska tiden med sina klassgränser. Än är de inte nedbrutna, men den tiden är på väg. 

Övermannen : en modern roman - Alfred Jarry (1902)

Alfred Jarry (1873-1907) blev inte gammal, men hann sätta spår i litteraturhistorien, en föregångare till absurdism och surrealism. Jag hade lättare att roas av Kung Ubu (1896), en pjäs som bland annat drev med Shakespeares Hamlet, uttryckt emr som Kasperteater. 

Övermannen är ett absurt hopkok, men som sådant modernt för sin tid, vilket också  romanens undertitel understryker. Jarry ville provocera, och ruska om sin samtid. Bokens tema är cykling och sex, vilket lär ha varit Jarrys huvudintressen. Och första meningen lyder: "Kärleksakten är en handling utan betydelse, eftersom man kan upprepa den i oändlighet." Det är  André Marceuils åsikt, romanens huvudperson. Omgivningen skrattar dock åt tanken att manlig virilitet skulle vara oändlig. 

I början konstateras också att människan skapade Gud, inte tvärtom. André Marceuil, är övermänsklig, såväl när han cyklar som när han utövar erotik, är han mer maskin än människa. Romanen tilldrar sig 1920, och är alltså en sorts tidig Science-Fiction, där människa och maskin tycks smälta samman, och alltså inleder den robot-romantik som blev så viktig i 1900-talets senare SF-filmer. 

Störst behållning har jag av mittenavsnittet, 'Loppet på tiotusen engelska mil', där fem män på en femmannacykel, tävlar mot ett snälltåg. Det intressanta är den detaljrika beskrivningen av det mycket snabba förloppet, vilket ger en sorts filmisk ultrarapid-kvalitet av de bilder den skapar åt mig. Beskrivningen av de fem männen, fastspända på sin femmannacykel gör att ekipaget i sig liknar ett lok med de helt synkront snurrande fem hjulen, och sägs överskrida 300 km/tim. Hur snabbt gick tågen i slutet av 1800-talet?

Jarry skapade begreppet 'patafysik', som lär vara vetenskapen om enskilda undantag, tvärtemot traditionell vetenskap som vill finna generella naturlagar. Marceuil tycks vara det mest övermänskliga undantaget, både var gäller cykling och sex, människa och mekanik blir maskin och utför bedrifter som bara hör SF-genren till. Maskinmänniskan bränsle är alkohol, dödligt för vissa. 

Visst finns det humor, kanske finns där fler ordlekar för den som läser boken i franskt original. Marceuils älskarinna, Ellen, väcker slutligen hans kärlek, när hon svimmat (efter 82 samlag på raken) och han tror att hon är död och gått honom förlorad för alltid. Då inser han att 'Ellen' faktiskt har samma uttal som franskans 'Hélène', alltså är hon symbol för den sköna Helena. 

Ännu ett tvärt kast, från fascinationen inför maskinsamhället, till nyväckt kärlek och död, likt 'Romeo och Julia' ? Och vid Marceuils tragiska död liknas han vid en korsfäst Jesus. Absurt, javisst, men också tragiskt. Och kan visst tolkas metaforiskt. 

Efter Floden - PC Jersild (1982)

 Dystopi, skriven i slutet av 'kalla kriget', när kärnvapenkriget fortfarande var ett reellt hot på agendan. Jersild engagerade sig i 'Läkare mot kärnvapen' och ger oss en realistisk fantasi om undergången människan kan utsätta sig själv för. Mycket deprimerande postapokalyptisk SF-roman. 

Utspelar sig på någon sorts ö ungefär vid Östersjön, en resta efter att kärnvapen utplånat all civilisation, och en människospillra hankar sig fram, letar vad de kan ta tillvara i soporna efter den utraderade samhället. Och det är 'mannens värld', den starkes värld. Och inget hopp finns om överlevnad på ängre sikt, trots att trettio år gått efter kriget som utspelat sig på 1990-talet. 

Romanen återutgavs 2011, av Coltso/Ersatz, nära trettio år efter första utgåvan, i snygg högkvalitativ inbunden bok. Synd att den är så deprimerande och helt utan hopp. Förhoppningsvis inser alla det och vägrar acceptera tanken. Ser till att vi är på väg mot en bättre värld än hotbilderna vill påstå....

En levande själ - P C Jersild (1980)

Jersilds föregående historia, Babels hus (1978) var en i hög grad klassisk socialrealistisk roman, och lysande som sådan, trots att Jersild dittills favoriserat formexperiment. Redan 1980, är han tillbaka med nya experiment, denna gång i framtiden, med vetenskapliga experiment i SF stil.

Huvudkaraktären, Ypsilon, är en mänsklig hjärna vars hela kropp, förutom öronen och ena ögat, blivit, 'amputerad'. Ypsilon är alltså en helt frilagd hjärna som hålls vid liv i ett akvarium, Och inte bara har hela tankeförmågan i behåll, trots upprepade el-chocker "för att ta bort hens minnen", utan  även är uppfylld av känslor.

Jersilds första kliv in i 1980-talet tycks alltså röra mycket som kom att bli huvudintressen under hans samtid - identitet, etik kring individens rättigheter, och hur är vår hjärna konstruerad. Och hur står det egentligen till med kropp och själ? Sitter den i hjärnan, eller är den separat? Den sista frågan besvaras inte, trots romanens titel, däremot är den för tiden bärande idén att intellektet sitter i vänster hjärnhalva och känslor och konstnärlighet i höger hjärnhalva.

Forskarna i boken vill göra sig av med känslobiten och jobbar på att amputera även den högra känslogärnan, varför de translanterar in en vänsterhänt människas högra hjärnhalva, för att göra om Ypsilon till enbart intellekt, utan känslor, och alltså överträffa vanliga mekaniska datamaskiner. Än mer SF är försöken att seda 'föda upp' sådana superhjärnor via aborterade foster som kopplas till superhjärnan.

Detta är naturligtvis en helt osannolik skröna, men vill väcka tankar om känslokall vinningslystnad, forskare som ser mer till sina intressen än till det bästa för de inblandade 'offren'.

Ett citat, som hör hemma i 1980-talet, kommer från Ypsilon, när hen för första gången får se sig själv i en spegel, en frilagd hjärna med ett löst skvalpande öga:

"När man länge skvalpat i ovisshet, är det en stor gåva att få en yttre identitet. Ett utseende."

I avgrunden och andra noveller - H G Wells

H G Wells som novellförfattare - en positiv överraskning. Novellerna i detta urval översatt till svenska sträcker sig över flera årtionden, men är huvudsakligen skrivna mellan 1894-1903. Hans novellteknik känns modern på flera sätt. De är lättlästa och berör många för tiden nya ämnen.

Efter att ha läst både Tidsmaskinen och Världarnas krig, hade jag väntat mig mer från Science Fiction genrens barndom, och det finns sådana historier. Men inte enbart, inte ens i majoritet. Oftast rör historierna dock paranormala fenomen, även om det ibland kopplas till vetenskapliga undersökningar. Ofta påminner de om gotisk skräckromantik à la Edgar Allan Poe.

Det dominerande intresset tycks dock vara det mänskliga psyket. Ett ämne som helt klart växte sig mycket starkt vid denna tid, som också såg pykoanalysen födas. Liksom Madame Blavatskys teosofi, som nämns i en av novellerna, med allt vad det innebar av djupdykningar i paranormala fenomen.

Historierna är läsvärda, inte minst för tidsatmosfären, detta måste ha varit ämnen som började intressera allt fler människor kring förra sekelskiftet 1900. Och därför gärna tryckte som noveller i tidningar.

The War of the Worlds - H G Wells (1897-1898)

Litteraturhistoria, boken är över 120 år. Utgavs först som följetong i tidning 1897, och sedan som bok 1898. Med H G Wells uppstod Science Fiction genren som vi känner den idag. "Världarnas krig" är dessutom den första som handlar om en konflikt mellan människor och en utomjordisk ras.

Wells är mer filosofisk än action-inriktad. Boken skrevs i slutet av den viktorianska eran, och mitt under en intensifierad kolonialism. De första två tredjedelarna av boken rör främst människors panikartade rädsla och flykt undan de mars-varelser man tidigare löst fantiserat om som människoliknande, men som nu visar sig avvika på ett skrämmande sätt. Boken inleds alltså dystopiskt, inspirerad av Skräckgenren. Samtidigt kommenterar Wells att Marsmänniskornas hyperintelligens lett till egoistisk hybris, och liknar den vid förhållandet mellan Människor och myror, och det faktum att människors kolonialism även utrotat olika människogrupper, t ex Tasmanierna. 

HG Wells ser på varelsers utveckling ur en Darwinistiskt syn på evolutionen. Marsvarelserna blev så intelligenta att de inte längre behövde sina kroppar. Nu återstår bara hjärnan och händerna, därav egoismen. Den sista tredjedelen av boken visar sig dock marsvarelserna även ha en svaghet. De har inget försvar mot mänskliga bakterier, utan dör, liksom deras röda växter, som först trivs och tar över den vattenrika jordmånen kring Themsen. Människorna hade inget försvar mot dem, naturen ordnade själv urskillningen. Människorna får behålla Jorden.

Marsvarelserna här några nyheter med sig, som blivit standard i senare SF-genren. Deras främsta vapen är en Heat-Ray, med grönt ljus, vilket gör att jag associerar till laservapen. Viktigt att tänka på är också det rådande samhällsklimatet vid förra sekelskiftet, men framväxande militarismen, parallellt med anarkistiska utbrott. Människans krigiska vapen verkar först inriktad på skyttegravar, och marsvarelserna dödar med med svart rök påminnande om lava och askregn, medan jag även associerar till första världskriget med giftgaser 15 år senare. 

Nästa nyhet är robotar. Eftersom de intelligenta marsvarelserna numera består främst av hjärna, bygger de maskiner som utför allt, förutom sina enorma vapenmaskinliknande rustningar, också effektiva självgående maskiner, som rör sig som levande krabbor - robotar. Flygtekniken har dock ännu inte blivit allmänt känd. Eftersom Mars håller på att kallna och dess invånare behöver en ny hemmabas, kommer de för att etablera den på jorden, och använda jordvarelserna som näringskälla (de äter inte i vanlig mening, utan suger blod likt vampyrer). För att komma till jorden i metallkapslar, som om skjutna ur en kanon, en efter en. Först här på jorden börjar de experimentera vidare med konsten att flyga, bygger flygmaskiner/ufo. 

Kombinationen Gothic-skräckgenre och filosoferandet, gör stilen både intressant, men också seg, mot mer moderna historier. Men helt klart skapade Wells här något helt nytt. 

The Time machine - H G Wells (1895)

Första tidsresenären i litteraturhistorien. Tidigt science fiction äventyr, men äventyret är mer som en typisk viktoriansk 'reseberättelse', inte ett karaktärsdrama. Det dystopiska slutet hör antagligen också till nyheterna i genren.

H G Wells (1866-1946) lär ha varit övertygad socialist, men han var helt klart mer påverkad av Darwin än Marx. Det gotiskt dystopiska slutet, med jordens undergång, kanske var en varning från Wells sida - ville han väcka sin samtid ur sin tanklöshet? Men tankarna kring mänsklighetens undergång, känns dock även nära släkt med Antikens historier, där man alltid tycktes se människan som en degenererad avfälling från gudarnas guldålder.

Boken är mest intressant som litteraturhistoria. Det är en lättläst kortroman, men visst känns det att den är 125 år gammal. Frågan är var dagens SF skulle vara utan Wells? Jules Vernes skrev mer tekniskt inriktade äventyr, Wells inledde ett mer filosofiskt spekulernade över hur människan i sig själv skulle förändras, inte bara drömmar om tekniska framsteg.

Enders spel - Orson Scott Card (1985)

En SF-klassiker, prisbelönt som ny, som blev film först 2013. Jag hittade en nyutgåva av boken och hade läst halva, när filmen dök upp på TV nu nyligen. Såg filmen och upplevde skillnaden mellan film och bok som väldigt tydlig. En film måste koncentreras för att inte bli hopplöst lång, vilket gjorde att jag uppfattade filmen som alltför förenklad, barnsligare än boken.

Å andra sidan var boken lite väl långdragen. Huvudpersonen 'Ender' lever under ständig krigsträning, hans liv har inget annat innehåll. Ett fullständigt hopplöst livsscenarium. Träningen sker genom dataspel, datasimulationer, strategispel. Det intressanta med tanke på att boken utgavs redan 1985, är skillnaden mellan dataspel på den tiden, som var så mycket mer rudimentära då än idag. Idag känns det närmast som en självklarhet. Som det står på något ställe, om dataspelet/simuleringen som 'ritad' på skärmen', är ju inte alls som vi tänker på dataspel idag, när animering kan vara helt verklighetstrogen om man så önskar.

En annan tanke i boken är att det är barnen som tränas, från att de är väldigt små. Vilket ju är tydligt idag, när föräldrar alltid får teknisk support av sina barn och barnbarn. Ju yngre barnen är när de börjar träna spelen, desto skickligare och snabbare tillvanda blir de.

Framstegen inom spel idag, har naturligtvis kunnat utnyttjats, när filmen slutligen skapades. De visuella animationerna träder fram och tydliggör en viktig komponent i kontakten mellan fienden, de s.k. giftingarna, och Ender, vilket i boken tycker upp som en twist först på de sista sidorna.

1985 var Warzawapakten fortfarande en verklighet, Berlinmuren stod där som ett tecken på att världen fortfarande var delad. Den muren har idag smultas sönder. Den kampen mellan öst och väst känns därför föråldrad, och har inte kommit med i filmen, vilket är en av förenklingarna. Men också en negativ bild, tanken att man måste fly Planeten jorden för att slippa ifrån krig, hellre än att försöka uppnå ett fredligt samhälle här på vår blågröna planet.

Men den drömmen närs ju än idag, av folk som tror att vi måste kolonisera Mars, hellre än att lösa problemen på hemmaplan.

Jag är inte tillräckligt insatt i SF för att veta om Enders spel var tidig när det gällde att förespåka en mer humansyn på utomgjordingar och i stället för att hela tiden se farliga fiender (vilket man gör i större delen av boken), mot slutet trots allt kommer fram till en möjlig fredlig samexistenes. I alla fall gör Ender själv det. Giftingarna, som först ses som livshotande och dumma, vänds i en sluttwist till intelligenta och vänligt sinnade.

Frågan är i stället hur man skall lära sig förstå det som är så väsensskilt annorlunda. Att insekter inte behöver vara varken farliga eller dumma. Och att en insekt i sig finner det svårt att tro att människor kan vara annat än aggressiva och dumma. Det omvända synsättet är intressant.

Gulliver's Travels - Jonathan Swift (1726)

Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.

På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.

Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.

En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni  Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.

Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.

Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.

Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.

Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.

Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.

Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.

PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.

Jules Verne - Resa till jordens medelpunkt (1864)

Av Jules Verne läste jag Jorden runt på 80 dagar flera gånger när jag var yngre och en gång högt för min dotter. En kul äventyrsroman från 1800-talet. Men så är han ju även skapare av science-fiction genren, den framtidspositiva, till skillnad från HG Wells mer samhällskritiska variant. Jag har läst mer 'om' Jules Verne, än 'av', kan man säga.

Idén med att resa till jordens mittpunkt har jag alltid funnit suspekt, eftersom min egen bild av jorden inre är magmafylld. Men så såg jag en amerikansk film för någon månad sedan, som adapterat boken till nutid, med Brendan Fraser som den småknäppe vetenskapsmannen. Då blev jag naturligtvis sugen på att läsa boken och se vad som skiljer sig. Biblioteket hade den endast på franska, Voyage au centre de la terre (1864), men språket är inte svårt utan populärt enkelt även för den som inte har uppdaterat sin franska på ett tag.

Professorn i filmens nutid heter Anderson, enklare än bokens Lidenbrock (från Hamburg) vars namn jag i olika omnämningar av bok och film sett förvanskat till både Lieden- och Linden-. Båda varianterna låter ju mer tyska, så jag kan förstå misstaget. Bokens story är väl inte så upphetsande för dagens läsare, men vissa saker fann jag mycket roande. T ex att professorn på 1860-talet vandrat in i ett tyskt antikvariat och funnit ett handskrivet manuskript av "Snorre Turlesons (!) Heims-Kringla" - i runskrift! Och ur denna faller ett löst blad med ett kryptogram, också i runskrift, skrivit av en alkemist, Arne Saknussemm, som reste in i jordens innandöme på 1500-talet. Så icke trovärdigt, men roande, startar resan.

Filmen har en ung tjej som guide ner i vulkanen. I boken är det en roande fördomsfull bild av en storvuxen, iskall islänning, dvs helt utan rädsla och mycket fåordig. Han sägs tala danska med dem, som professor Lidenbrock naturligtvis behärskar obehindrat. Det roar mig därför oerhört att boken, mitt i all franska, stoppat in en mängd enstaviga s.k. danska uttalanden. I mina ögon är det dock ett svenskt lexikon Jules Verne fått tag på. När guiden vill skynda på dem och säger "Hastigt, hastigt!" kan jag tänka mig att Verne slog upp motsvarigheten till franskans "Vite, vite!" Hastigt låter inte danskt i mina ögon, och på svenska känns hastigt för trögt om man vill få någon att skynda sig, t ex vore "Fort!" eller "Skynda!" bättre. Men roande är det i allra högsta grad för en språknörd som mig. Andra saker som gör att det låter svenskt för mig är 'Tänder', som alltså har ett svenskt ä, inte ett danskt, och siffran "tva", som väl har tappat sin svenska å-ring, som inte låter danskt. Jag som svensk läser och förstår islänningens ord obehindrat.

På 1700-talet började man uppmärksamma fossiler, även från havet, högt upp i alper och andra bergskedjor, vilket satte igång många människors fantasi. Inte minst tycks Syndafloden ha bevisats, med fisk så högt upp på land. Professor Lidenbrock är 'geolog', intresserad av fossiler, och finner även spår av en 'antedeluvial' människa där nere i underjorden, alltså från tiden före Översvämningen. Darwins teorier var fortfarnade nya och inte inkorporerade. Men det allra mest fantastiska är den underjordiska vattenvärlden, som i synnerhet på film gör berättelsen till mer Fantasy än Science fiction. En värld av dinosaurier och gigantiska svampar. Och det gigantiska inre havet, där allt i filmen tycks få ljus av en inre magma-sol, eller vad? Händelserna i filmen går naturligtvis snabbt. Brendan Fraser ser lika slätrakad ut hela filmen igenom. I boken är Verne noga med trovärdigheten och låter dem lägga sig ner på klippan i de inre vulkangångarna och sova regelbundet varje 'natt'. Och när de väl kommer upp till jordytan har det gått 2-3 månader (återstoende proviant hade just spolats bort!, hur de nu lyckades bära övrig mat dittills? Jag bär hem ny mat till tre personer varje dag - och det är tungt). De kommer alltså upp på jordytan med långt skägg och trasiga kläder som om de varit skeppsbrutna en längre tid. Filmen spelar naturligtvis mer på fantasy och action, än trovärdighet.

Igårkväll gick den animerade "Ice-Age 3" på TV. Alltid lika rolig tycker jag. För att förnya sig lekte även denna med idén om en underjordisk, eller snarare 'under-isen' värld, där dinosaurierna överlevt i sin djungelvärld, skild från vår. 66 miljoner år efter ditt eget massutdöende! En fantasi som aldrig släpper taget om oss...

Jag, Robot - Isaac Asimov (1950)

Isaac Asimov, robotens gudfader, föddes i vad vi idag kallar Vitryssland, men kom till USA med sina föräldrar redan som 3 åring och blev med tiden professor i biokemi.

Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.

Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.

Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.

Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...

CS Lewis' sci-fi fantasy

Efter att TV visade Narnia-filmen Lejonet och Häxan för några veckor sedan gjorde jag en utflykt i lättare busslektyr. Utflykt från tyst planet av CS Lewis. Den skrev 1938 och är naturligtvis mycket elementär som science-fiction betraktad. Ray Bradbury sa en gång i en intervju att han bara skrivit en enda Science fiction: Farenheit 451. Resten är Fantasy. Så okej då, CS Lewis är likt JRR Tolkien filolog, språkforskare, och även på denna resa till Mars, är han mer intresserad av invånarnas språk - hittar på det och låter huvudpersonen drömma om att skriva ett lexikon - än vad han intresserar sig för rymdfarkostens trovärdighet.

Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.

Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.