Små gudar : Skivvärlden 13 - Terry Pratchett (1992)

 Tredje boken från Skivvärlden jag läst. Den här gången en fristående historia på tema 'religion' och trossatser av olika slag. Själva grunden för skivvärlden är att den jorden är platt och uppbärs av en enormt stor sköldpadda som simmar genom universum. Men i just den här historien, befinner vi oss i Omnia, där prästerna ännu tror att världen är ett klot som snurrar runt solen, och säger sig dyrka guden 'Om'. Omnia styrs av ett hierarkiskt prästerskap, som liknar det mesta ur historiens förtryckande religioner, med (in)kvisition och tortyr i arsenalen. Den stora guden Om har dock krympt ihop till en mycket liten maktlös sköldpadda, eftersom nästan ingen egentligen tror på guden längre.

Som alltid lyckas Pratchett baka in det mesta inom 'ämnesområdet' i sin skapelse i Skivvärlden. Eftersom det är 'fantasy' så känns det mesta som medeltid, även om vi även får besöka filosofer som liknar antika greker. Det mesta rör dock maktkamp och krig mellan män, hierarkier på religiös grund. Och filosofiska tankar kring tro, av alla typer. Det är underfundigt. Men egentligen inte så roligt. Ämnet är för allvarligt. Det är mycket 'patos' i berättelsen. 

Men det finns inte en enda kvinna så långt ögat når. Bara präster, munkar, vakter, militärer. Och gudar så klart. De är viktiga. Frågan är varför gudar är viktiga? Och hur tro uppstår och försvinner. 

Att det inte finns några kvinnor med får mig att tänka på George Merediths essä, "An essay on Comedy and the uses of the Comic Spirit", en föreläsning han höll 1877, och som jag läst tidigare i år.  I den påtalar Meredith behovet av kvinnor, som på jämställd fot vågar säga vad de tycker - för att komedi skall uppstå. Han hade tagit Molière, mästaren i att skriva komedier, och där är det ju oftast de frispråkiga kammarjungfrurna, som är den främsta källan till åhörarnas behov att skratta. 

Nåväl. Terry Pratchett har även denna gång skrivit en söt historia, och tänkvärd. Han försöker plocka fram 'Etik' som ett viktigare begrepp, för att försöka bli av med våldet. Inte för att det är lätt...

Kitchen Sink

 Här brukar jag främst skriva om de böcker jag uppskattat att läsa. Onödigt att fördjupa sig i det negativa. Men nu har jag lärt mig något nytt, pga av en bok jag verkligen fått kämpa mig igenom - hela tiden undrande - varför läser jag det här? Vad går det ut på?

Magikerna av Lev Grossman. Första delen av en trilogi, kom 2009. Den är helt klart inspirerad av alla möjliga Fantasyvärldar, inte minst Narnia, men även en lång rad andra referenser görs till Fantasy, och annan populärkultur. Ett av problemen är dock att allt är så deppigt att jag upplever hela historien som satir av fantasy-genren. Någon betecknade boken som en 'Harry Potter för vuxna', men ingen Harry Potter-fan kan gilla detta. 

Beteckningen 'för vuxna' skulle väl vara att huvudpersonerna är 'college'-studenter, och röker och super som sådana, och deppar, livets hopplöshet osv. Kan det vara annat än satir?

Så kom min dotter med lösningen. det jag läser är genren "Fantasy Kitchen Sink". Där grundreceptet är just att blanda olika Fantasy-världar. Och enligt receptet skulle urfröet till genren vara CS Lewis och hans 'Narnia'-böcker. Han kritiserades av andra just för sitt 'orealistiska' blandande.  

Jag kan förstå idén som sådan. Tänker på den animerade filmen Shreck, där alla möjliga olika sagofigurer blandas. Det gjordes på ett lysande sätt. Och tydligen finns Magikerna även som TV-serie, och den anses av en del vara bättre än boken. Behållningen är ju humorn när man skrattar igenkännande, man får en ny vinkel på det gamla kända figurer. Kanske funkar detta bäst i bild-formatet? När jag läser känns det mer som satir, jag saknar något eget från författaren .... Men Shreck hade dock även en skicklig bärande egen intrig, som bara fick extra krydda av alla andra figurer.

Men när jag hörde benämningen Kitchen Sink associerade jag naturligtvis genast till det sena 1950-talets Diskbänksrealism. Det fattiga, melankoliska, oromantiska, som började i England med de Arga Unga männen, och fortsatte på sina håll hela 1960-70-talen med sin samhällskritik.

Kan det vara så att Lev Grossman - medvetet eller omedvetet? - blandat in detta i Fantasy-genren? Eller satiriserar? I alla fall är hela boken mycket deppig. Och har därför svårt att intressera mig.

Trollkarlens stav - Terry Pratchett (1987)

Terry Pratchett (1948-2015) skrev 41 romaner placerade i sin fantasy-värld, Skivvärlden, The Discworld. Det är en platt värld uppburen av fyra elefanter som står på en 'världssköldpadda' som simmar genom världsrymden. Låter det unikt? Egentligen kommer denna bild från hinduisk mytologi. Pratchett anknyter hela tiden till en redan existerande tankevärld, och gör det med värme och humor. Allt vad människan kan tänkas ha förklarat och liknat vår existens vid, blir i hans Skivvärld en grundmurad realitet. Alltså är världen platt, Alltså finns häxor och trollkarlar och vättar.

Trollkarlens stav  inleds med en beskrivning av denna skivvärld, jag citerar från första sidan, men kursiveringen är min:

"Så kommer den in i bild upptill, större än den största och otrevligaste beväpnade stjärnkryssaren i någon megaspektakelfilmmakares fantasi, en sköldpadda, femtontusen kilometer lång. Det är Store A'Tuin, en av de sällsynta astrochelonierna från det universum där saker och ting inte fullt är som de borde vara, utan mer som folk föreställer sig dem, och på sitt meteorärrade skal bär den med sig fyra gigantiska elefanter som på sina enorma ryggar lyfter upp Skivvärldens väldiga, runda hjul."

Notera att Pratchett tar den hinduiska metaforen och jämför med rymdskepp à la Science Fiction på bio. Eftersom romanen utkom 1987, när Star Wars filmerna varit ett kultfenomen i tio år, associerar jag naturligtvis genast till George Lucas mastodontprojekt. Pratchett leker med våra föreställningar, våra kulturella ramar.

Ett annat, subtilare exempel är när romanens huvudperson, 8-åriga flickan Eskarina, nästan hamnar i klorna på ett ohederligt värdshuspar. När kvinnan med len stämma låtsas hjälpa flickan, skriver Pratchett att man nästan hör ugnsluckan slå igen. Fler ord än så behövs inte för att vi ska associera till den elaka häxan i Hans och Greta. Alltså blir vi på vår vakt och inser att kvinnan inte här hederlig, utan bara låtsas hjälpa, för att komma åt flickans trollstav.

Det är den här typen av subtila referenser till mänskliga tankevärldar av alla slag som gör läsningen skönt roande. De 41 böckerna ingår inte i någon linjär intrig, utan kan läsas helt fristående, även om vissa karaktärer återkommer här och var. Böckerna har i stället olika teman, där Pratchett leker med helt olika litterära klichéer och tankevärldar, alltifrån magi och kvantfysik i just den här, till vampyrer, rockmusik, Shakespeare, Watergate, Da Vinci-koden ... ja, i stort sätt allt och vad som helst

Trollkarlens stav heter i original Equal Rites (1987), vilket är en ordlek på temat jämställdhet, vilket är ett viktigt tema i boken. Rights (rättigheter) och Rites (riter) skiljer sig bara i stavning, inte uttal. Så flickan Eskarina föds 'av misstag' till trollkarl, trots att bara pojkar kan bli trollkarlar, medan flickor 'får bara' bli häxor. Alltså en könsrollsuppdelning. Manliga trollkarlar utbildas vid 'Osynliga Universitetet', där flickor och kvinnor inte får komma in.

Detta med trollkarlsskolan får mig att tänka på JK Rowling och Harry Potter. Hon jobbade i tio år på första boken, som kom 1997. Kanske läste hon Equal Rites och blev inspirerad att utveckla det här med skola för trollkarlar? Jag har ingen aning - kanske finns det en äldre tradition med 'osynliga' trollkarlsskolor. Jag är inte alls påläst inom genren. Pratchett har också några olika exempel på hur medvetanden tas i besittning av andra energier, som känns bekanta.

Första boken, The Colour of Magic, kom 1983. Trollkarlens stav är den tredje, men de behöver inte läsas kronologiskt, de är mest fristående. Sista boken utkom 2015, Pratchetts dödsår. Det blir alltså inga fler. Men de som finns är en läsvärd skatt att gräva i.

Mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman (2013)

Och så har jag stuckit emellan med en nyskriven bok. Jag gillade Fredrik Backmans En man som heter Ove, så jag ville gärna testa en till, och det ångrar jag inte. Mormor hälsar och säger förlåt är en helt underbart fantastiskt fabulerande historia.

Berättare är Elsa, en flicka som snart ska fylla åtta år, men som är otroligt vuxen för sin ålder, med otrolig mycket bättre koll på allt än någon annan. Det gör inget att det inte känns realistiskt, för det här är ingen realistiskt historia - inte på ytan. Elsa är en helt oslagbar personlighet och representant för den unga datagenerationen, som har mer stöd i wikipedia, än från sin vuxna omgivning, med alla sina mänskliga brister.

Och när livet är tufft, kan man alltid skapa sin egen fantasy-värld. Och söka tröst i en omskapad värld, som i böcker och film. Det är inget nytt, det har människor gjort i alla tider. Men denna berättelse är ändå något helt nytt, med ett helt eget språk och ojämförligt tempo från början till slut, som bara tog ett fåtal kapitel innan den vann över mitt hjärta helt.

Frågan är vilken åldersgrupp boken är skriven för? Det är definitivt en 'vuxenbok', trots den unga huvudpersonen. Men också så mycket mer - en allåldersbok? Skulle en sjuåring hänga med? Tja, frågan är väl om 'mormor' kan hänga med, för det krävs en viss grad av datorisering, tror jag ...

The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett (1911)

Jag fortsätter i ungdomsgenren. Titeln The Secret Garden (1911) tillhör de fantasieggande, som väckt idéer,  långt innan jag läste den, men utan att komma i närheten av originalet. En bra titel gör mycket för att hålla en berättelse i klassiskt minne. För att läsaren själv skapar en stor del av läsupplevelsen.

Jag var inne på Narnia-spåret, att ta sig igenom en hemlig dörr, för att nå ett fantastiskt sagoland. I stället är historien skriven i en mycket realistisk stil. Det är en helt 'vanlig' trädgård, utan annan magi än naturens egna under. Det är där livskraften ligger. Karaktärerna är psykologiskt sanna, barn som lider känslomässig brist slår tillbaka med frustrerad ilska. Endast vänskap sinsemellan och inspirerade av vänner som vuxit upp i en positiv omgivning, kan hela dessa brister. Och miljön för detta är naturen själv, med sin energi och regenerativa förmåga.

Under historiens yta ligger en rad idéer, basala symboler som bygger upp en mer magisk, livgivande kraft än hela Narnia-sviten tillsammans. Det realistiska blir alltmer magiskt fantasieggande för varje sida som går. Berättelsen handlar om transformationer, att vi alla har tillgång till kraften i positiva tankar, bara vi tar den till oss.

Och jag tar till mig hela historien, med lärdom och allt, genom dess narrativa kraft. Författaren kan allt om att skapa inlevelse, spänning, frågor som läsaren läser vidare för att få besvarade.

The Enchanted Castle - Edith Nesbit (1907)

Engelsmännen har en lång tradition av magiska barnböcker, långt före Harry Potter. Edith Nesbit hade jag tidigare mest hört talas om för The Railway Children (1906), en engelsk klassiker för bokslukaråldern. Den lever än idag, även om mest som en bild av förra sekelskiftet.

Men The Enchanted Castle (1907) är underbart fantasifull och absolut inte förutsägbar, utan håller mig nyfiken ända till slutet. I centrum står en ring som uppfyller önskningar, och skapar en helt magisk värld, där allt kan hända. Men i botten på temat ligger funderingar kring önskningar, vilka konsekvenser de får, och om man måste lära sig att välja, ta rätt val, och prioritera. Men allt på ett mycket lekfullt inspirerande sätt.

Gulliver's Travels - Jonathan Swift (1726)

Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.

På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.

Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.

En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni  Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.

Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.

Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.

Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.

Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.

Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.

Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.

PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.

Jules Verne - Resa till jordens medelpunkt (1864)

Av Jules Verne läste jag Jorden runt på 80 dagar flera gånger när jag var yngre och en gång högt för min dotter. En kul äventyrsroman från 1800-talet. Men så är han ju även skapare av science-fiction genren, den framtidspositiva, till skillnad från HG Wells mer samhällskritiska variant. Jag har läst mer 'om' Jules Verne, än 'av', kan man säga.

Idén med att resa till jordens mittpunkt har jag alltid funnit suspekt, eftersom min egen bild av jorden inre är magmafylld. Men så såg jag en amerikansk film för någon månad sedan, som adapterat boken till nutid, med Brendan Fraser som den småknäppe vetenskapsmannen. Då blev jag naturligtvis sugen på att läsa boken och se vad som skiljer sig. Biblioteket hade den endast på franska, Voyage au centre de la terre (1864), men språket är inte svårt utan populärt enkelt även för den som inte har uppdaterat sin franska på ett tag.

Professorn i filmens nutid heter Anderson, enklare än bokens Lidenbrock (från Hamburg) vars namn jag i olika omnämningar av bok och film sett förvanskat till både Lieden- och Linden-. Båda varianterna låter ju mer tyska, så jag kan förstå misstaget. Bokens story är väl inte så upphetsande för dagens läsare, men vissa saker fann jag mycket roande. T ex att professorn på 1860-talet vandrat in i ett tyskt antikvariat och funnit ett handskrivet manuskript av "Snorre Turlesons (!) Heims-Kringla" - i runskrift! Och ur denna faller ett löst blad med ett kryptogram, också i runskrift, skrivit av en alkemist, Arne Saknussemm, som reste in i jordens innandöme på 1500-talet. Så icke trovärdigt, men roande, startar resan.

Filmen har en ung tjej som guide ner i vulkanen. I boken är det en roande fördomsfull bild av en storvuxen, iskall islänning, dvs helt utan rädsla och mycket fåordig. Han sägs tala danska med dem, som professor Lidenbrock naturligtvis behärskar obehindrat. Det roar mig därför oerhört att boken, mitt i all franska, stoppat in en mängd enstaviga s.k. danska uttalanden. I mina ögon är det dock ett svenskt lexikon Jules Verne fått tag på. När guiden vill skynda på dem och säger "Hastigt, hastigt!" kan jag tänka mig att Verne slog upp motsvarigheten till franskans "Vite, vite!" Hastigt låter inte danskt i mina ögon, och på svenska känns hastigt för trögt om man vill få någon att skynda sig, t ex vore "Fort!" eller "Skynda!" bättre. Men roande är det i allra högsta grad för en språknörd som mig. Andra saker som gör att det låter svenskt för mig är 'Tänder', som alltså har ett svenskt ä, inte ett danskt, och siffran "tva", som väl har tappat sin svenska å-ring, som inte låter danskt. Jag som svensk läser och förstår islänningens ord obehindrat.

På 1700-talet började man uppmärksamma fossiler, även från havet, högt upp i alper och andra bergskedjor, vilket satte igång många människors fantasi. Inte minst tycks Syndafloden ha bevisats, med fisk så högt upp på land. Professor Lidenbrock är 'geolog', intresserad av fossiler, och finner även spår av en 'antedeluvial' människa där nere i underjorden, alltså från tiden före Översvämningen. Darwins teorier var fortfarnade nya och inte inkorporerade. Men det allra mest fantastiska är den underjordiska vattenvärlden, som i synnerhet på film gör berättelsen till mer Fantasy än Science fiction. En värld av dinosaurier och gigantiska svampar. Och det gigantiska inre havet, där allt i filmen tycks få ljus av en inre magma-sol, eller vad? Händelserna i filmen går naturligtvis snabbt. Brendan Fraser ser lika slätrakad ut hela filmen igenom. I boken är Verne noga med trovärdigheten och låter dem lägga sig ner på klippan i de inre vulkangångarna och sova regelbundet varje 'natt'. Och när de väl kommer upp till jordytan har det gått 2-3 månader (återstoende proviant hade just spolats bort!, hur de nu lyckades bära övrig mat dittills? Jag bär hem ny mat till tre personer varje dag - och det är tungt). De kommer alltså upp på jordytan med långt skägg och trasiga kläder som om de varit skeppsbrutna en längre tid. Filmen spelar naturligtvis mer på fantasy och action, än trovärdighet.

Igårkväll gick den animerade "Ice-Age 3" på TV. Alltid lika rolig tycker jag. För att förnya sig lekte även denna med idén om en underjordisk, eller snarare 'under-isen' värld, där dinosaurierna överlevt i sin djungelvärld, skild från vår. 66 miljoner år efter ditt eget massutdöende! En fantasi som aldrig släpper taget om oss...

Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke (2004)

Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.

770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.

En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).

CS Lewis' sci-fi fantasy

Efter att TV visade Narnia-filmen Lejonet och Häxan för några veckor sedan gjorde jag en utflykt i lättare busslektyr. Utflykt från tyst planet av CS Lewis. Den skrev 1938 och är naturligtvis mycket elementär som science-fiction betraktad. Ray Bradbury sa en gång i en intervju att han bara skrivit en enda Science fiction: Farenheit 451. Resten är Fantasy. Så okej då, CS Lewis är likt JRR Tolkien filolog, språkforskare, och även på denna resa till Mars, är han mer intresserad av invånarnas språk - hittar på det och låter huvudpersonen drömma om att skriva ett lexikon - än vad han intresserar sig för rymdfarkostens trovärdighet.

Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.

Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.