The Watsons - Jane Austen (ca 1804; oavslutad)

Jag har läst ungefär lika mycket som vanligt, men inte funnit ro att skriva här, så nu blir det en hel del att summera. Först en av höjdpunkterna: En för mig "ny" Jane Austen text, The Watsons. En romanidé hon arbetade på åren i Bath 1803-05. Men hon fann inte den skrivro hon behövde. Det blev 57 sidor innan hon slutligen övergav detta projektet.

När Austens far pensionerades 1801 och lämnade över pastoratet till sin son James, flyttade han med fru och döttrar till Bath i ett försök att finna ro i ett ekonomiskt hållbart boende. Men någon trygg och rofull pensionstid blev det aldrig. Faderns hälsa försämrades raskt. Redan i januari 1805 dog han och lämnade familjen i chock över hur hastigt alla planer omintetgjorts.

Förståeligt att Jane aldrig upplevde någon skrivro i Bath. Utan fadern blev modern och döttrarna helt utan ekonomisk förankring. Ensamma kvinnor hade ingen 'hemort' i det nya industrisamhälle som var på framväxt. Jane Austens liv blev ett paradexempel på kvinnlig skyddslöshet när bondesamhället föll sönder. Traditionellt hade släkten levt i självförsörjande grupper, där alla individer ingick oavsett skillnader i förmåga. Mat och kläder producerades på plats och fördelades.

Industrisamhällets övergång till pengaekonomi frigjorde individen, men skapade nya problem. August Strindbergs historiska berättelser som finns samlade som Svenska öden och äventyr rör sig oftast kring detta tema. Hur tvingas individen slåss med de ekonomiska lagarna? 'Det moderna genombrottet', när traditionella skyddsnät monterats ned, hur överlever då individerna på egen hand?

Svårast blev det för kvinnorna - skyddslösa utan make. Männen slogs om arbetena och ville inte ha konkurrens från kvinnor, som fortsatt fick berättigande endast som mödrar. Men innan dess måste männen arbeta ihop ett kapital stort nog för att kunna bilda familj. Där uppstår en paradox som redan Jane Austen har som tema i sina texter.

Övergången till industri, stadsliv och pengaekonomi inleddes tidigare i England än på andra håll. Där uppstod också romanen tidigare än på andra håll, möjligheten att såväl lufta de nya problemen som att roa den nya rotlösa samhällsklassen. Uppmärksamma problemen genom att skratta åt dem hellre än att sopa dem under mattan. Jane Austen skriver med bitande ironi. Hon ville definitivt roa, men sökte också sin egen överlevnad.  

Manuskriptet till Northanger Abbey tillkommit alldeles i slutet av 1790-talet, och det blev också det första hon lyckades sälja, efter att ha filat på det fram till 1803. Här väcktes förhoppningen om en inkomstkälla, så hon gick genast vidare med nästa projekt, The Watsons, Men det gick trögt under de oroliga förhållanden som rådde. Inte blev det bättre av att förläggaren aldrig lät trycka Northanger Abbey. En stor besvikelse naturligtvis. Men hon måste själv ha varit säker på att den förtjänade bättre, eftersom hon senare, 1807, köpte tillbaka rättigheterna till sitt manuskript. Hon kämpade för sitt mål.

The Watsons färdiga 57 boksidor, är sprängfullt av idéer. Här finns den sjuklige fadern som hela tiden behöver stöd av sina döttrar, troligen samma fader som senare skrevs in i romanen Emma. Och här finns den stora syskonskaran. Jane Austen hade sex bröder och en syster, men i The Watsons är det i stället två bröder och fyra systrar, naturligtvis för att hon inte skrev självbiografi, utan ville tydliggöra kvinnors problematiska situation. Alla systrarna har olika personligheter precis som senare de fem systrarna i Stolthet och fördom, vilket synliggörs med ständigt lika vassa formuleringar. Även bröderna är av två helt olika karaktär: Sam, osjälvisk men fattig hårt arbetande läkarkandidat, är totalt motsatt den äldre brodern Robert, advokaten som gift sig till förmögenhet via sin arbetsgivares enda dotter, den snikna 'Mrs Robert', som finns både i två varianter i Förstånd och känsla som i början har en helt magnifika scen som beskriver hur äldste broderns hustrun lindar in sin make i ett resonemang kring svärfaderns sista önskan på dödsbädden, att sonen skulle sörja för sina systrar, att detta "alls inte" kan ha handlat om "pengar", en matkorg då och då räcker väl till kvinnor som är vana att vara sparsamma ... ungefär så. Men samma snikenhet anas även i slutscenen som avslöjar att Miss Smith vänt kappan efter vinden och övergivit Edward, och hellre blivit "Mrs Robert Ferrars".

Så även om vi bara har 57 sidor av Watsons, så är den full av möjliga intriger. När Jane Austen väl kommit till ro efter chocken kring faderns död, och en av bröderna från 1809 ordnat Chawton cottage till modern och systrarna att slå sig till ro, då hade hon gott om idéer att bena ut och nysta vidare på. Den första succéen kom 1811, Förstånd och känsla (Sense and Sensibility). Början på en omistlig flod av kreativitet...      

Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke (2004)

Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.

770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.

En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).

Northanger Abbey - Jane Austen (1803/1818)

I januari läste jag om Northanger Abbey av Jane Austen, på engelska och svenska parallellt. Köpte den svenska på 1990-talet, en vacker upplaga i kartonnage med initierat efterord av Lisbeth Larsson. Den tillkom säkert i svallvågorna av den då nya feministiska litteraturforskningen och har en tacknämlig översättning. Som anglofil sörjer jag att inte alla Austens verk finns utgivna i uppdaterade svenska upplagor. Alla är omistliga storartade klassiker.

Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.

Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?

Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!

Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.

Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.

Diverse : satir och romantik

Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.

Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...

Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.

ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.

Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.

Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.

Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.

Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.

I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.

(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)