Alexis - Marguerite Yourcenar (1929)

Bokens titel, med undertitel, är för lång för att få plats på rubrikraden, fullt namn är: Alexis eller Traktaten om den fåfänga kampen (1929).  

Av Marguerite Yourcenar (1903-1987) har jag tidigare bara läst Hadrianus minnen (1951) som betraktas som hennes mästerverk. Trodde att den skulle vara perfekt för mig och mitt historieintresse, men även om det beror på att det var årtionden sedan jag läste den, minns jag den bara som 'knastertorr'. Vad jag inte visste då var att hon tydligen jobbat hårt på att latinisera texten, dvs bara använt franska ord som stammar från latinet (hur detta blev i svensk översättning minns jag inte - mer än 'torrt'). Ett stilistiskt arbete som tog henne många år att slutföra. Men man måste vara på rätt humör för en sådan djupdykning.

Men jag var fortfarande nyfiken på hennes debut 1929, alltså sent 1920-tal när hon bara var 26 år. Jag fann den i begagnat skick hos Myrorna, och den visade sig vara en lättflytande långnovell i en helt annan stil. Den består av ett enda långt avskedsbrev, som Alexis skriver till sin hustru. Brevnovell innebär automatiskt att stilen blir mer 'telling', Alexis berättar ur sin synvinkel, inget 'showing', inga scener som visar oss relationen. Först var jag tveksam, brev är inte min favoritstil. I synnerhet som Alexis länge skriver tveksamt, har svårt att komma ut med vad han vill ha sagt - hur han ska förklara sig, uttrycka sig. Ämnet var inte lätt 1929. 

Boken har en förord från 1963, som även det fortfarande talar mycket diplomatiskt om ämnet,  vad vi idag skulle kalla att 'komma ut ur garderoben' som gay, vilket tidigt 1900-tal var såväl känsligt som 'olagligt', och något som länge förträngs och förnekas som 'sjukdom' även av karaktären själv. 

Ämnet var extra hett vid den här tiden, med föregångare som Marcel Proust och Andre Gide med flera, så det är intressant att en ung debutant som Yourcenar, 26 år när boken gick i tryck, tog upp ämnet. Hon cirklar visserligen länge, kanske hela tiden i periferin till kärnan, då texten hela tiden är ur Alexis synvinkel. Men halvvägs i texten vinner hon över mitt intresse, trots att jag inte tillhör målgrupp för textens tema i sig. 

Stilen 'telling' kan ibland störa mig - i andra böcker - men i det här långa brevet funkar för mig, eftersom allt uttrycks ur Alexis synvinkel, hans osäkerhet, med sakta alltmer drar in sig själv och mig i sina funderingar. Jag sjunker ner i Alexis sätta att tala till hustru, och på samma gång till mig, och kommer allt närmare kärnan i sina funderingar kring livet - då blir det alltmer generellt.

Svårigheten att inte såra den person man behöver lämna, för att det är dags att gå vidare, när två människor inte längre kan mötas känslomässigt, då behöver knuten lösas upp, och kan den lösas utan hat och aggressivitet, så finns det hopp om att livet blir bättre för båda två på varsitt håll. Så ja, jag tänker spara den här boken, och säkert läsa om den igen i framtiden, någon dag när jag känner för en kontemplativ text.