Professor Avenarius frågar sin vän vad exakt han skriver just nu och författaren svarar:
"Det går inte att berätta" och förklarar vidare: "Nuförtiden kastar man sig över allt som skrivits för att förvandla det till film, till tv-dramatik eller tecknade serier. Eftersom det väsentliga i en roman är det som kan sägas endast genom romanen återstår bara dt oväsentliga i varje adaptation. Den som är tillräckligt galen för att ännu i dag skriva romaner måste, om han vill skydda dem, skriva dem så att de inte går att adaptera, med andra ord så att man inte kan berätta dem." (sid. 266)
Vilket är precis vad Kundera har gjort. Jaha, tänkte jag lite stött. Boken är fylld av lösryckta scener, så postmodernt det bara kan bli. Han fortsätter att beklaga att nästa alla romaner slaviskt följer regeln om handlingens enhet.
"Dessa romaner liknar en trång gata längs vilken personerna jagas fram med piska. Den dramatiska spänningen är romanens sanna förbannelse för den förvandlar allt, även de vackraste sidorna, de mest överraskande scenerna och iakttagelserna, till endast en etapp mot den slutliga upplösningen, där meningen i allt som föregår koncentreras. Romanen slukas likt en kärve halm av elden i sin egen spänning." (sid. 266)
Professor Avenarius befarar att vännens roman är tråkig, och läser den aldrig. Synd, för Kundera luras så klart. Eller snarare han gör både och. Han både fascinerar mig, som det lösryckta liv livet synes vara, all slump utan mening - och ändå lyckas Kundera knyta ihop hela säcken, alla lösryckta karaktärer, som dessutom tycks transcendera tid och rum, för att under den sista avdelningen, de sista sidorna få allt att hänga ihop!
Alla karaktärer har korsat varandras vägar, utan att själva veta det, inte heller läsaren har fått veta det - förrän nu, i slutet. Så trots att jag länge funderade på om boken verkligen var så bra eller inte - visar den sig i slutänden vara en fulländad fullträff!
Ack Ja, trots att jag inte gillat allt med boken, så bugar jag - He did it again!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar