Odödligheten - Milan Kundera (1990)

Professor Avenarius frågar sin vän vad exakt han skriver just nu och författaren svarar:

 "Det går inte att berätta" och förklarar vidare: "Nuförtiden kastar man sig över allt som skrivits för att förvandla det till film, till tv-dramatik eller tecknade serier. Eftersom det väsentliga i en roman är det som kan sägas endast genom romanen återstår bara dt oväsentliga i varje adaptation. Den som är tillräckligt galen för att ännu i dag skriva romaner måste, om han vill skydda dem, skriva dem så att de inte går att adaptera, med andra ord så att man inte kan berätta dem." (sid. 266)

Vilket är precis vad Kundera har gjort. Jaha, tänkte jag lite stött. Boken är fylld av lösryckta scener, så postmodernt det bara kan bli.  Han fortsätter att beklaga att nästa alla romaner slaviskt följer regeln om handlingens enhet. 

"Dessa romaner liknar en trång gata längs vilken personerna jagas fram med piska. Den dramatiska spänningen är romanens sanna förbannelse för den förvandlar allt, även de vackraste sidorna, de mest överraskande scenerna och iakttagelserna, till endast en etapp mot den slutliga upplösningen, där meningen i allt som föregår koncentreras. Romanen slukas likt en kärve halm av elden i sin egen spänning." (sid. 266)

Professor Avenarius befarar att vännens roman är tråkig, och läser den aldrig. Synd, för Kundera luras så klart. Eller snarare han gör både och. Han både fascinerar mig, som det lösryckta liv livet synes vara, all slump utan mening - och ändå lyckas Kundera knyta ihop hela säcken, alla lösryckta karaktärer, som dessutom tycks transcendera tid och rum, för att under den sista avdelningen, de sista sidorna få allt att hänga ihop! 

Alla karaktärer har korsat varandras vägar, utan att själva veta det, inte heller läsaren har fått veta det - förrän nu, i slutet. Så trots att jag länge funderade på om boken verkligen var så bra eller inte - visar den sig i slutänden vara en fulländad fullträff!

Ack Ja, trots att jag inte gillat allt med boken, så bugar jag - He did it again!

Tony och Susan - Austin Wright (1993)

Austin Wright (1922-2003) var professor i engelska och kreativt skrivande, och lär ha fått lysande recensioner för den här romanen, Tony och Susan. Men som så många böcker i bokfloden, kom den först att glömmas bort. Tjugo år senare återutgavs den, och jag hittade den som pocket på svenska. Men nu först fått tid att läsa den. 

Omslaget  med en ensam husvagn i ett mörkt skogsbryn, väcker en viss molande oro. Frågan är vilken genre historien kommer att tillhöra? Bokens ambition är utan tvekan att skriva något 'annorlunda' som faller utanför genregränserna, vilket för mig hör hemma i 1980-talets postmoderna genre-blandningar. Är det här en kriminalroman eller inte? Förväntningarna både gäckar läsaren och inte. 

Premissen är där från början i ramberättelsen om Susan, en mamma i övre medelåldern, lärare i engelska språket och litteraturen, som får ett bokmanus från sin ex-man, Edward, de skilde sig för 25 år sedan. Han vill att hon läser och säger vad hon tycker om hans skrivalster. De författar-ambitioner han hade som ung, som hon inte trodde på då - och kanske en av orsakerna till skilsmässan - nu visar han upp dem. Kommer hon att komma över sin tveksamhet? Har han utvecklat sitt livs dröm?

Och så sätter hon sig att läsa, vad som först verkar vara en roman om ett dubbelmord, en obehaglig historia, där Tony är huvudperson, en professor i matematik, som prejas av vägen av ligister, som sedan kidnappar hans fru och dotter. Mycket obehagligt, tycker jag, medan den som förväntat sig en vanlig kriminalroman ganska snart kan känna sig lurade på konfekten när förväntningarna inte infrias. 

Någon meta-roman är det inte heller, eftersom det handlar mer om Susan som läsare, än om Edward som författare. Susan grips visserligen genast av historien, lite positivt överraskad att henne ex-man verkar ha utvecklats som författare, men samtidigt blir hon orolig. Vad är Edwards underliggande motiv till att be sin ex-fru läsa manuset? Vad är budskapet mellan raderna? Har Edward dolda motiv eller inte? Eller är det ren fåfänga från hans sida?

Ett huvudtema blir Läsaren som medskapare av texten. Susan börjar dessutom fundera över sina egna mer eller mindre omedvetna önskningar att få se sina egna tankar i tryck, något hon övergav tidigt, när 'livet' som mamma och lärare tog över. Hon tog den breda vägen, och slapp allt arbete kring utgivning, slapp att bli bedömd, kritiserad. Men förlorade också de möjliga skriftliga samtal som kunde ha uppstått med läsare och andra författare. 

Susan funderar under sin läsprocess över 'minne', och hur 'livet' aldrig är så välordnat som berättelser vill få det att framstå. Här känner jag att den här spretiga historiens kärna ligger, att ifrågasätta en välordnad intrig. Romanen gör ett försök att skildra livets 'splittrade kaos', när vi inte spaltar upp det i en snygg intrig, så som tankar och det vi kallar 'minne' försöker göra. Här följs inte bara en röd tråd, utan det ganska tjocka garnet delar upp sig i allt flera olika fibrer, trådar, trasslar sig. 

Och minnet visar sig vara en illusion, en konstruktion, allt sker inuti Susan, hennes berättelse om sin skilsmässa för 25 år sen, hennes liv idag, och hur hon idag kan både återuppliva det som hon trott var dött, men också förvirringen inför uteblivna möten, som lika snabbt dödar förväntningar. 

Ramberättelsen med Susan består främst av hennes inre monolog, det är det sega, mer eller mindre kaotiskt, det som skall härma livet.  Och är därför 'inte tillfredsställande', livet är inte en snygg historia.

Kriminalhistorien om Tony är som sagt obehaglig, men den har dialoger som gör boken mer lättläst, lästempot ökar, man blir nyfiken likt Susan, men ibland orolig över vart historien ska leda. Men det är alltså inte en utgiven bok, det är ett manus, där finns lite brister här och där. Och så ger sig historien iväg åt oväntade håll. Kriminalromanen om Tony är inte förutsägbar.

För en deckarläsare är den 'inte tillfredsställande', då den visar sig mer handla om Tonys känslomässiga, psykologiska resa, den egna oförmågan inför våldet, och moraliska funderingar kring sorg, depression, moral, skam, skuld. Så när jag väl nått sista sidan, sitter jag här som läsare och funderar likt Susan, om manuset håller eller inte? Och hur hon, och jag som läsare, eventuellt påverkats av texten?

Så ja, premissen gör den här boken till ett möjligen intressant 'samtal' om litteratur, så jag förstår att man ville återuppliva den här boken tjugo år efter dess tillkomst. Men då mer som idén om livets ofullgångenhet ... än som tillfredsställelse efter en 'god historia'. 

Witches Abroad : Discworld 12 - Terry Pratchett (1991)

Åren går alldeles för fort. Det är länge sedan jag läste den första Häx-boken, i Terry Pratchetts Skivvärld, men nu har jag läst även den tredje Häx-boken och den är lysande! Jag ska inte orda så mycket om boken, bara rekommendera den. Det är omöjligt att sammanfatta boken, eller ens peta i den. Den ska läsas.

Pratchett är så lysande när det gäller att väva samman alla tänkbara sagor, symboler, ja alla sorts mänskliga kulturella referenser, på det mest kluriga och humoristiska sätt. Man kanske till och med kan kalla det 'postmodernism', hans egen speciella mix av referenser och blandningar. 

Just den här boken började med mysig humor på feelgood nivå, ironisk humor kring turism (Britter på resa ) och sedan växlar den upp med alla möjliga sagoreferenser, i synnerhet allt med häxor - huvudpersoner är Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Magrat Garlick - men även vampyrer, voodoo och zombies är med på sina hörn. Det är en vindlande intrig, och även om jag hittade mängder av referenser har jag säkert missat en del, som ligger utanför mina kunskaper. 

Och sedan detonerar upplösningen på ett sätt som gör den för mig till en bok att älska. För Pratchett lyckas alltid infoga en hel del mänsklig klokskap, och emellanåt även ren vishet. 

Botanisera gärna i Terry Pratchetts Discworld. Jag ska definitivt ta mig an fler av böckerna. 

Textermination : a novel - Christine Brooke-Rose (1991)

Rena julafton för en litteratur- och språknörd som jag. Redan titeln, leken med orden text och extermination (förintelse) förutspår något ovanligt. Det är en experimentell metaroman, skriven av den brittiska författarinnan och litteraturvetaren Christine Brooke-Rose (1923-2012) som debuterade med 1957 med realistiska romaner, men blev känd senare genom experimentromaner.

Textermination är full av kända karaktärer från klassiska texter från alla tider, och även om texten huvudsakligen är på engelska så pratar Madame Bovary franska, Goethe och Lotte tyska, osv. Även andra språk dyker upp, t ex spanska, latin, grekiska, som spridda fraser. Eftersom denna roman utgavs 1991 när 'walkman' var populär - har dessa fiktiva gestalter, som möts på ett Kongress som vill försöka rädda livet på karaktärer i olästa, alltså döende romaner - så har dessa deltagare försetts med en 'talkman', ett motsvarande teknisk apparat som simultantolkar mellan karaktärer från olika språkområden. Detta en av historiens smarta detaljer. 

Har man läst romanerna och känner igen karaktärerna är det en rolig dubbeltydig läsning, med ironi och satir och igenkänning av olika slag. Om inte blir texten antagligen obegriplig. Å andra sidan dyker det även upp klassiska filmatiseringar, alltså skådespelare som spelat romankaraktärerna, och även kända TV-seriefigurer, från TV årtiondena t o m 1980-talet, med Dallas, Falcon Crest, MacGyver, James Bond, och Colombo som tassar in i sin skrynkliga Trench-coat, och försöker avleda genom att prata om sin fru, medan han ska utreda vad som hände när terrorister bröt sig in på Kongressen och blev halshuggna av den Obefintlige Riddaren, alltså Calvinos romanfigur. 

Men detta är mer än en humoristisk roman, det är en postmodern genreblandning, för som en äkta metaroman, diskuterar den skapandet av romanen. Men inte bara denna. De 18 kapitlen har olika teman som alla hör hemma i den litteraturvetenskapliga diskussionssfären. Vilket gäller olika typer av teknik som författare använder, hur romanen utvecklats, förändrats, men även frågor som hur Läsaren skapar texten, sociologiska frågor, sagor, religiösa texters påverkan, TV och filmatiseringars påverkan och mycket annat. 

Detta smygs dock in, nästan omärkligt, i denna relativt korta text (inte ens 200 sidor), och blir aldrig störande, utan kan snarare locka till eftertanke, kanske väcka intresse för litteraturteori hos läsare som aldrig tänkt de de banorna tidigare.