Austin Wright (1922-2003) var professor i engelska och kreativt skrivande, och lär ha fått lysande recensioner för den här romanen, Tony och Susan. Men som så många böcker i bokfloden, kom den först att glömmas bort. Tjugo år senare återutgavs den, och jag hittade den som pocket på svenska. Men nu först fått tid att läsa den.
Omslaget med en ensam husvagn i ett mörkt skogsbryn, väcker en viss molande oro. Frågan är vilken genre historien kommer att tillhöra? Bokens ambition är utan tvekan att skriva något 'annorlunda' som faller utanför genregränserna, vilket för mig hör hemma i 1980-talets postmoderna genre-blandningar. Är det här en kriminalroman eller inte? Förväntningarna både gäckar läsaren och inte.
Premissen är där från början i ramberättelsen om Susan, en mamma i övre medelåldern, lärare i engelska språket och litteraturen, som får ett bokmanus från sin ex-man, Edward, de skilde sig för 25 år sedan. Han vill att hon läser och säger vad hon tycker om hans skrivalster. De författar-ambitioner han hade som ung, som hon inte trodde på då - och kanske en av orsakerna till skilsmässan - nu visar han upp dem. Kommer hon att komma över sin tveksamhet? Har han utvecklat sitt livs dröm?
Och så sätter hon sig att läsa, vad som först verkar vara en roman om ett dubbelmord, en obehaglig historia, där Tony är huvudperson, en professor i matematik, som prejas av vägen av ligister, som sedan kidnappar hans fru och dotter. Mycket obehagligt, tycker jag, medan den som förväntat sig en vanlig kriminalroman ganska snart kan känna sig lurade på konfekten när förväntningarna inte infrias.
Någon meta-roman är det inte heller, eftersom det handlar mer om Susan som läsare, än om Edward som författare. Susan grips visserligen genast av historien, lite positivt överraskad att henne ex-man verkar ha utvecklats som författare, men samtidigt blir hon orolig. Vad är Edwards underliggande motiv till att be sin ex-fru läsa manuset? Vad är budskapet mellan raderna? Har Edward dolda motiv eller inte? Eller är det ren fåfänga från hans sida?
Ett huvudtema blir Läsaren som medskapare av texten. Susan börjar dessutom fundera över sina egna mer eller mindre omedvetna önskningar att få se sina egna tankar i tryck, något hon övergav tidigt, när 'livet' som mamma och lärare tog över. Hon tog den breda vägen, och slapp allt arbete kring utgivning, slapp att bli bedömd, kritiserad. Men förlorade också de möjliga skriftliga samtal som kunde ha uppstått med läsare och andra författare.
Susan funderar under sin läsprocess över 'minne', och hur 'livet' aldrig är så välordnat som berättelser vill få det att framstå. Här känner jag att den här spretiga historiens kärna ligger, att ifrågasätta en välordnad intrig. Romanen gör ett försök att skildra livets 'splittrade kaos', när vi inte spaltar upp det i en snygg intrig, så som tankar och det vi kallar 'minne' försöker göra. Här följs inte bara en röd tråd, utan det ganska tjocka garnet delar upp sig i allt flera olika fibrer, trådar, trasslar sig.
Och minnet visar sig vara en illusion, en konstruktion, allt sker inuti Susan, hennes berättelse om sin skilsmässa för 25 år sen, hennes liv idag, och hur hon idag kan både återuppliva det som hon trott var dött, men också förvirringen inför uteblivna möten, som lika snabbt dödar förväntningar.
Ramberättelsen med Susan består främst av hennes inre monolog, det är det sega, mer eller mindre kaotiskt, det som skall härma livet. Och är därför 'inte tillfredsställande', livet är inte en snygg historia.
Kriminalhistorien om Tony är som sagt obehaglig, men den har dialoger som gör boken mer lättläst, lästempot ökar, man blir nyfiken likt Susan, men ibland orolig över vart historien ska leda. Men det är alltså inte en utgiven bok, det är ett manus, där finns lite brister här och där. Och så ger sig historien iväg åt oväntade håll. Kriminalromanen om Tony är inte förutsägbar.
För en deckarläsare är den 'inte tillfredsställande', då den visar sig mer handla om Tonys känslomässiga, psykologiska resa, den egna oförmågan inför våldet, och moraliska funderingar kring sorg, depression, moral, skam, skuld. Så när jag väl nått sista sidan, sitter jag här som läsare och funderar likt Susan, om manuset håller eller inte? Och hur hon, och jag som läsare, eventuellt påverkats av texten?
Så ja, premissen gör den här boken till ett möjligen intressant 'samtal' om litteratur, så jag förstår att man ville återuppliva den här boken tjugo år efter dess tillkomst. Men då mer som idén om livets ofullgångenhet ... än som tillfredsställelse efter en 'god historia'.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar