Italo Svevo (1861-1928) omkom i sviterna efter en bilolycka 1928. Bland hans efterlämnade papper fanns detta 'utkast' till En kort sentimental resa. Sidorna låg inte som ett manus, utan var splittrade, och det fanns sidor renskrivna på baksidan av ett dokument daterade 1925, så senare än så kan han inte ha påbörjat historien. Men därefter tog det lång tid innan någon plockade ihop sidorna och utgav det 1949; i svensk översättning kom det 1999 på det lilla förlaget Pontes.
Det är svårt med oavslutade historier, men jag som har läst mästerverket Zenos bekännelser (1923) kan inte annat än känna igen mig och är säker på att ifall han hunnit fullborda texten hade den blivit lika bra. Återigen har vi en äldre godhjärtad anti-hjälte i Norditaliens mångkulturella område, där gränserna flyttades efter krig och Österrike-Ungerns upplösning.
Texten följer Herr Aghio's inre monolog, med allt sitt filosoferande, självsäkerhet blandat med blyghet och tveksamheter. Han som '"älskar sin hustru efter hennes förtjänst", men ändå tycker att det ska bli skönt att få vara fri, och resa från Milano till Triest i förväg, utan hennes stabiliserande inverkan.
Vi får uppleva de äventyr som då 'drabbar' honom, som inre monolog, men i tredje person, till skillnad från historien om Zeno som var helt jag-berättad. Men det är Herr Aghio's egen inre monolog, med omgivningen repliker som han hör dem. Lyssnar han inte klart, kanske uttråkad av en medresenär, får vi i stället följa med i hans egna tankebanor, som kan vara utvikningar efter hans egen fantasi.
En av medresenärerna är en inspektör Borlini, som alltid tycks vilja överdriva och bjuda över i samtalet, när Herr Aghio då lockas att göra samma sak, men sedan lägga till mer filosofiska betraktelser, skrattar Borlini åt honom, och kallar honom 'poet'. Något Herr Aghio upplever som både smickrande och lite besvärande, eftersom han själv säger sig 'alls inte kunna skriva'.
Italo Svevo, som är en pseudonym för Ettore Schmitz, skapade den för att beskriva sin etniska blandning, han hade italiensk mor och tysk far, vilket liknar Herr Aghio, som också har italiensk mor, men grekisk far. Och hemmet är det mångkulturella Triest.
Efter att ha läst James Joyce's Ulysses (1922; Odysseus) förra sommaren, blir Italo Svevo och hans godhjärtade antihjältar extra intressanta, eftersom Joyce's huvudperson Leopold Bloom inspirerats av just Italo Svevo, som tog engelsklektioner av just James Joyce, när han vistades i Triest (om jag minns rätt), varpå de blev vänner.
Här en av Herr Aghio's reflektioner som säger mycket om hans egen livssyn:
"Och herr Aghios höjde sig till och med till en högst filosofisk tanke: Om Herren Gud hade skapat oss i avsikt att se oss handla just som han vill, skulle det inte ha funnits något syfte med skapelsen. Han skapade oss, och sedan ägnade han sig åt att betrakta oss med nyfikenhet men aldrig med vrede." (s.26)
Vid ett annat tillfälle kommer en anmärkning honom att minnas en liten astmatisk häst han ägt. "När djur var sjuka liknade de människorna mer. Det var bara det att de inte kunde tala, alltså inte svära, vilket är något som lindrar sjukdomarnas smärtor. Stackars djur. Den lilla hästen plågades utan att veta att dess ångest var mycket mänsklig."
Slutet av resan går med nattåg från Venedig till Triest, där somnar Aghio, och drömmer, och vaknar till när han sömnen är mindre djup och kan kvarhålla drömmen. Förklarat så här:
"När man vaknar upp ur en dröm, ingriper genast det analyserande medvetandet för att binda samman den och komplettera den. Det är som om det ville göra ett brev av ett telegram. En dröm är som en sekvens av glimtar, och för att den skall bli ett äventyr, måste glimten bli ett stadigvarande ljus och återbildas även när man inte ser den för att den inte är upplyst. Minnet av en dröm är kort sagt aldrig själva drömmen. Den är som stoft som löses upp."
I den beskrivningen känner jag verkligen igen mina egna försök att minnas drömmar.
En mycket läsvärd författare, som tyvärr inte blev tillräckligt uppskattad i sin egen samtid förrän alltför sent, inte minst med tanke på hans tragiska bortgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar