Francois Mauriac (1885-1970) växte upp i Bordeaux's katolska borgerlighet, men begav sig tidigt till Paris med sikte på en litterär karriär. Han skrev det mesta från lyrik och dramatik till biografier, essäer och journalistisk, och invaldes i Franska Akademien 1933, och fick alltså Nobels litteraturpris 1952, med motivation enligt ovan. Tyngst väger hans många romaner och självbiografiska skrifter, med fokus på den lantliga markägande bourgeosie, gisslad för sin trångsynthet. De flesta romanerna tillkom under 1920- och 1930-talet, en brytningstid mellan traditionella katolska och borgerliga ideal och moderna nya psykologiska människosyn han själv anslöt sig till. Jag har läst två av dem:
Thérèse Desqueyroux (1927), som räknas till en av hans främsta romaner, har jag läst flera gånger på franska. Den är en sorts psykologisk thriller, en suggestiv skildring av ett brott, inifrån en ung kvinna, som föds in i en lantlig bourgeoisie, med dess kollektiva måsten, där kvinnan 'tillhör' familjen, och bara är där för att föda en arvinge. Den tilldrar sig antagligen på 1920-talet, men i det lantliga hedlandskapet, känns allt 1800-tal, där ägandet är det viktiga. Therese har fått utbildning, är intelligent, men är också raka motsatsen till Bernard, maken i vars familj hon blir en del av - kollektivt, familjen som kväser hennes individualitet.
Den börjar som ett mysterium kring ett brott, hon försöker förstå och förklara varför hon försökt förgifta sin make, varför idén kom efter en kaotisk skogsbrand, när hon tycks lida av en förlossningsdepression. Hennes kluvenhet att tillhöra det jordägande kollektivet, dragningen till pinjeskogarna, men också att bryta med denna, bli en modern kvinna, inte bara en rökande kvinna, utan vägen att söka hitta sig själv, genom sitt lidande, att få vara ensam, en individ som tänker själv, inte bara en skyltdocka eller en livmoder för en arvinge. Hon är så indoktrinerad i sin miljö att hennes motiv tryckts ner i det omedvetna.
Till skillnad från Wilhelm Mobergs roman 'Raskens', från samma år, får alltså Thérèse och Bernhard inte ett långt samliv, hur än långt äktenskapet kan tänkas bli. De lär sig aldrig förstå varandra. För familjens ryktes skull frias Therese, trots alla bevis om hur hon gett Bernard gift, så förnekar han fakta, rädd för henne - är hon galen? - separerar de först genom att Therèse isoleras till sitt rum på landet, skild från sin dotter och sin make. Efter år av fördjupad depression och risk för hennes liv, för hon till slut lämna området. Separerade är de och Bernard lär sig aldrig förstå henne, oförstående inför den Nya kvinnan, den intelligenta kvinna han gift sig med. Hon skrämmer honom, hon söker sin frihet.
Det är en vacker text, långsam, inre psykologi, som jag tog till mig känslomässigt som ung, men uppskattar på djupet först nu som äldre. I synnerhet i förhållande till det omvälvande 1920-talet.
Ormboet (Le noeud de vipère, 1932) finns däremot översatt, senast i Brombergs serie med Nobelklassiker. Hur än kort roman, 200 sidor, är den första halvan mycket tung för mig att läsa. Mauriac låter sin berättare och huvudperson vara allt jobbigt man kan tänka sig, han är svartsjuk, hatar och vill hämnas på sin egen familj. Han klagar på deras snikenhet, vill göra dem alla arvlösa, samtidigt som han själv är snål och sniken, han klagar över andras dumhet och självupptagenhet, medan han själv är dum och excellerar i egoism. Hela hans liv försvinner i hans kamp mellan illusioner och ilskna projektioner, där återigen det omedvetna innebär en stor blind fläck för hans egen förståelse.
Det tar över fyrtio år innan får sina stunder av insikt, om än kortvariga, under andra bokhalvan. I alla fall grips jag åter av historien, som åter fångar mitt intresse. Ormboet är hans eget hjärta och själ, där hämnden slåss med självhatet, och undertrycket behov av kärlek. Självbevarelsedriften gör att han ständigt projicerar ut allt negativt på sin familj, hustru och barn och barnbarn och ingifta. Så även om han ibland känner ormarna kräla i sitt eget bröst, trycker han åter ut dem, det är alla han misstänker för att sukta efter arvet efter honom som är 'ormarna' som krälar.
Mauriac låter sin huvudperson avslöja falskheten i den penninghungriga borgerligheten, som döljer sig bakom sin skenheliga religiositet. Men han har också en blind fläck - sig själv. Men historien är flerdimensionell. Tänkvärt är att boken tilldrar sig 1930, alltså året efter den stora börskraschen 1929, så medan huvudpersonen sålt sina aktier i tid, och därför sitter på en enorm förmögenhet, som han inte vill unna sin familj, så har de verkliga ekonomiska bekymmer.
Men Mauriac har också en underström av motstridig religionskritik. Huvudpersonen vägrar gå i kyrkan eller följa regler som att fasta på fredagar, han retar sin omgivning med att avnjuta en fläskkotlett, när familjen håller sig till bröd och fisk. De följer alla regler, men tycks inte ha någon djupare förståelse för själen. När deras dotter Marie dör ung, blir hon bara dött stoft för de som säger sig tro på ett evigt liv. Medan huvudpersonen själv, som 'vägrar tro på gud', är övertygad om att han känner hennes själs närvaro omkring dem. Han ser inte Marie som döda benknotor, utan som levande ande, i den finns kärleken han aldrig lyckades fånga i livet.
Jag har också läst en av hans noveller, som jag hittade i en gammal antologi, som firade Nobelprisets 60-årsjubileum. Där står tyvärr inte när novellen tillkom, men den heter "Knivstyng", men här är det ett äkta par, 48 och 49 år, med långt äktenskap bakom sig, och där det är 'barnen' som är limmet. Han, Louis, är självupptagen konstnär, som utnyttjar hustrun för all omvårdnad och som bollplank, att prata med när han behöver prata ut om sina 'andra förälskelser'. För honom är hon precis som sin egen mor och farmor, tagen för given, någon att ta hand om barnen, en vana, någon som kan beundra honom.
Jag läste nyss en doktorsavhandling om kvinnors romaner på 1920- och 1930-talen, och hur det på 1920-talet ofta handlade om kvinnors 'dröm att få vara kreativ', och hur det aldrig gick att kombinera med kärlek, med familj. Kvinnorna 'offrar sig', genom att antingen offra sin kreativitet, och välja familj, eller tvärtom offrar, dvs avstår från kärlek och familj. Och det är något som dyker upp även i denna novell, och i 'Lady Chatterley's älskare' (av DH Lawrence, 1928), alltså hos manliga författare, att kvinnornas 'offer'. Louis hustru, Elisabeth, har valt att beundra sin make och 'stå ut' med hans otrohet, men när de bott i Paris har hon upptäckt att man kan skilja sig, andra gör det, men hon är indoktrinerad i det heliga äktenskapet, men tröttnar på att bli tagen för given.
I Mauriacs tankevärld, har 'kärlek' ett mått av lidande, på grund av den 'oundvikliga svartsjukan', det är som om det jämställs med Jesu lidanden, men på ett mer materiellt plan, hur äktenskap och kärlek l blir ett redskap för att skapa lidande, som förlossning. Så hur än ytligt och egoistiskt tänkt, så tror de på det som en väg till att få några stjärnor i himmelriket.
Eftersom jag själv inte är katolik, har jag svårare att ta till mig lidande-problematiken. Men det finns ändå fler lager i berättelsen som är intressant och tänkvärt, och smärtsamt att läsa om. För tyvärr är mycket hos Mauriac problematiseringar av ångest och pessimism. Och tänker man tillbaka på 1900-talets mellankrigstid, så är det inte konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar