Ett rum med utsikt - E M Forster (1908)

Tydligen var första delen, som tilldrar sig i Italien, Forsters första romantext, påbörjad under en resa i Italien. Men han lade undan den, och först sedan han lagt till en andra del, som tilldrar sig på hemmaplan i England, färdigställde han den, så den utgavs som hans tredje roman. Visst har den sina brister, men är ändå rolig och full av liv. Man ska inte jämföra den med 'romantiska' historier i allmänhet, det vinner den inte på. Men den uttrycker sin samtida, sekelskiftet 1900, där den äldre generationen uttrycker den kvardröjande viktorianska eran. Dessa hamnar i generationskonflikter med sina ungdomar, som sår frön av  'sann kärlek' och jämlikhet mellan könen, även om dessa ännu ses som särarter av varann. 

Men de är tydligt att den yngre generationen är otålig i sin önskan om förändringar. Det här gör att texten känns så modern, 1900-talet stormar in. Och det finns en hel del humor i texten, och mycket lättflytande dialog. Även om det även finns en hel del insprängda citat som anknyter till viktoriansk bildning, men min upplaga har förklaringar, även om det inte egentligen behövs, utom möjligen översättningar av italienska fraser, för dem som inte förstår italienska. Dessutom har min upplaga en epilog som Forster skrev femtio år senare, med tankar om vad som hänt huvudpersonerna under dessa femtio år fram till 1958. Det är intressant, i synnerhet som det är lätt att fästa sig vid Forsters karaktärer, han är bra på det. 

Romantiteln upplyser om temat, symboliken, motsatserna instängdhet och frihet. Cecil är ett viktorianskt rum, även om han kallas 'medeltida'. George erbjuder ungdomlig frihet, en utsikt att öppna fönstret och andas in djupt. Hans första möte med Lucy är också när han erbjuder henne att byta sitt hotellrum med utsikt, som hon blivit utan. Därigenom är  han också den som kan erbjuda henne frihet, medan Cecil däremot hellre stannar inomhus, och uppfar Lucy som en vacker utsikt, bara som ett konstverk, en skön bild, ett föremål, inget mer. Han vill inte möta henne i naturen, inte möta hennes natur. 

Nära tjugo år senare, 1927, höll Forster en serie föreläsningar på Cambridge universitet, som också utgavs som bok samma år, som heter, Aspects of the Novel.  Jag läste denna i helgen. Även detta är skön läsning, och handlar om romanskrivande och hur vi kan läsa fiktion. Man måste minnas att detta tilldrog sig långt innan 'narratologin' skapades, med sin exakthet i analys av prosa. Inget sånt finns här (utom möjligen referenserna till 'flat' och 'round' karaktärer - vet inte om det var Forsters termer, eller om begreppen fanns tidigare). Föreläsningarna känner först som löst kåserande kring litteratur, vagt och behagligt. Men vagheten till trots fördjupas analysen kapitel för kapitel. Forster ger också exempel från en rad klassiska verk, och några mer okända verk. Ja det är berikande läsning, ett för mig nytt sätt att se och tänka om texter och det är alltid berikande. 

Textermination : a novel - Christine Brooke-Rose (1991)

Rena julafton för en litteratur- och språknörd som jag. Redan titeln, leken med orden text och extermination (förintelse) förutspår något ovanligt. Det är en experimentell metaroman, skriven av den brittiska författarinnan och litteraturvetaren Christine Brooke-Rose (1923-2012) som debuterade med 1957 med realistiska romaner, men blev känd senare genom experimentromaner.

Textermination är full av kända karaktärer från klassiska texter från alla tider, och även om texten huvudsakligen är på engelska så pratar Madame Bovary franska, Goethe och Lotte tyska, osv. Även andra språk dyker upp, t ex spanska, latin, grekiska, som spridda fraser. Eftersom denna roman utgavs 1991 när 'walkman' var populär - har dessa fiktiva gestalter, som möts på ett Kongress som vill försöka rädda livet på karaktärer i olästa, alltså döende romaner - så har dessa deltagare försetts med en 'talkman', ett motsvarande teknisk apparat som simultantolkar mellan karaktärer från olika språkområden. Detta en av historiens smarta detaljer. 

Har man läst romanerna och känner igen karaktärerna är det en rolig dubbeltydig läsning, med ironi och satir och igenkänning av olika slag. Om inte blir texten antagligen obegriplig. Å andra sidan dyker det även upp klassiska filmatiseringar, alltså skådespelare som spelat romankaraktärerna, och även kända TV-seriefigurer, från TV årtiondena t o m 1980-talet, med Dallas, Falcon Crest, MacGyver, James Bond, och Colombo som tassar in i sin skrynkliga Trench-coat, och försöker avleda genom att prata om sin fru, medan han ska utreda vad som hände när terrorister bröt sig in på Kongressen och blev halshuggna av den Obefintlige Riddaren, alltså Calvinos romanfigur. 

Men detta är mer än en humoristisk roman, det är en postmodern genreblandning, för som en äkta metaroman, diskuterar den skapandet av romanen. Men inte bara denna. De 18 kapitlen har olika teman som alla hör hemma i den litteraturvetenskapliga diskussionssfären. Vilket gäller olika typer av teknik som författare använder, hur romanen utvecklats, förändrats, men även frågor som hur Läsaren skapar texten, sociologiska frågor, sagor, religiösa texters påverkan, TV och filmatiseringars påverkan och mycket annat. 

Detta smygs dock in, nästan omärkligt, i denna relativt korta text (inte ens 200 sidor), och blir aldrig störande, utan kan snarare locka till eftertanke, kanske väcka intresse för litteraturteori hos läsare som aldrig tänkt de de banorna tidigare. 

Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)

Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.

Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.

 Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.

Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.

Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.

Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.

Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?

Ord vs. Bild - Abstrakt vs. Konkret

Och nu menar jag enbart i textform. Min läsupplevelse handlar ofta om textens större eller mindre förmåga att frammana bilder i mitt inre. Jag tröttnar snabbt på texter som inte tar hjälp av bilder (ordbilder). Ibland tänker jag att det är vårt nutida överflöd av rörliga bilder i film, TV, datorer, som skapar detta behov. Men olika människor upplever texter på olika sätt, vilket säkert beror på att vi är mentalt olika, en del mer inriktade på bild, eller ton och takt, medan andra kan ta till sig orden själva, oförmedlade. Det förra lär handla om högra hjärnhalvans dominans, medan det senare är vänstra hjärnhalvans dominans.

Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.

I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.

Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.

Litteraturvetenskap

Sex veckor har sprungit iväg ... Jag har läst och läst. Höstterminen har börjat med främst tre allmänna introduktioner till Litteraturvetenskap - en amerikansk, en norsk och en svensk antologi. Den svenska var svårast att få grepp om, eftersom olika personer introducerade sin egen bit, men när bitarna väl börjat falla på plats, verkar det trots allt inte vara så stor variation i vad litteraturvetare tycker och tänker.

Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.

Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D

Doxa i Litteraturvetenskap

Under årets semester har jag läst Hanne-Lore Anderssons doktorsavhandling från 2008, Doxa och Debatt : litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000. Mycket intressant för mig, som ständigt funderar över vad det är för ett ämne jag gett mig in på - att läsa litteraturvetenskap. Det kanske låter underligt?

Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.

Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.

Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.

Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.

Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.

Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.

Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.

Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.

Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...

Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...

Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.

***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.

Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.

Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.

Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?

Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.

1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.

Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.

Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.

Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.

Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.

Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.

Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.

Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."

Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."

Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?

Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.

Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.

Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.

Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.

Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.

Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.

1800-talsromaner & Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (1902)

Nu i maj står främst 1800-talsromanen på schemat, alltifrån Jane Austens 'all-time-classics'. Hennes ironiskt klarögda människokännedom är bland det bästa jag vet. Via Balzac, Fredrika Bremer, Brontë, Flaubert, Maupassant, Dostojevskij, till Victoria Benedictsson, Hamsun och Selma Lagerlöf.

Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor.  En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.

Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.

Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.

Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.

När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.

Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.

Litteraturvetenskap

Ytterligare tre veckor har susat förbi och jag önskar mig evigt mer tid för eftertanke. Jag vill verkligen studera vidare för att klura ut vad Litteraturvetenskap egentligen handlar om. Jag slutar aldrig ställa mig den frågan. Vi ser på författarskap och läsarnas samhälle utifrån. Och den utsikten är enormt bred och kan innefatta precis vad som helst. Den utsikten är lika rik som människan, med alla hennes intressen och böjelser.

Det räcker att titta på en förteckning över kurser i Litteraturvetenskap. Förutom den rent litteratur-historiska kurs jag själv går, så kan man välja en rad mer specialiserade synvinklar. T ex  kvinno- litteraturhistorisk syn - vilket naturligtvis även handlar om hur kvinnliga författare tystats, eller hur manliga författare har betraktat det kvinnliga könet osv. Eller letar upp andliga uttryckssätt genom årtusendena. Eller det psykologiska innehållet och hur det utvecklats. Möjligheterna är oändliga.

Å andra sidan tycker andra att man skall befästa gränserna utåt och mer titta in i texten.

Litteraturvetenskap som ett eget separat ämne är tydligen typiskt för Svenska universitet. I andra länder är litteraturen oftast knuten direkt till språkstudiet. Vilket naturligtvis också är en viktig synvinkel. Men då stannar man väldigt mycket inom en viss språkkultur och ser inte så mycket över gränserna, mer globalt. Förutom litteratur på engelska, som är global i sig själv.

Epikanalys - Mörkrets Hjärta

Sista steget i analyserandets trestegsraket gällde Epik, dvs berättande text. Ursprunglingen skrevs all epik på vers, orimmat, t ex som hexameter. Men numera menar man främst romaner och noveller när man talar om epik.

Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.

I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.

Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.

I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.

Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.

Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.

Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.

Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.

Litteraturvetenskap

Min första rena litteraturvetenskapskurs rörde nobelpristagaren LeClézio, den andra jag börjat med nu om Elin Wägner. Trots att det står att det är 'grundkurser' som inte kräver förkunskaper, så kände jag mig förra terminen osäker om alla möjliga begrepp. Så därför har jag kanske tagit mig vatten över huvudet denna termin och även hoppat på grundkursen i litteraturvetenskap, för att bättre förstå grunden i ämnet i sig.

Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.

Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en  störtflod av litteratur från alla håll.

Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.

Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.

Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.

Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.

Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?

Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.

Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."

Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.

För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?

Staffan Bergsten om Kanon

Staffan Bergstens litteraturvetenskapliga läroböcker finner jag föredömligt klara och rediga. Litteraturhistoriens grundbegrepp (2004) har bra kapitel om Kanon-frågan. Om det fått inleda den kurs jag gick i våras om Le Clézio, skulle jag fått en betydligt klarare bild redan från början.

Bergstens bok behandlar litteraturens historia, ett litterärt kulturarv, det som via utbildning kan förmedlas till nya generationer - det handlar inte om vad vi bör läsa eller inte i nuläget. Kanon växer fram organiskt och långsamt och därför tar det åtskilliga generationer innan det uppstår någon sorts konsensus. Att nyskriven litteratur inte har den tradition som krävs och smaken skiftar. En inneboende tröghet. -- Min reflektion blir att konsensus endast kan uppstå mellan de som har möjlighet att göra sin röst hörd. Så länge kvinnor inte undervisade i ämnet fanns naturligtvis inte deras åsikter med i 'konsensus' osv.

Bergsten säger att en klassiker bör förena de två motstridiga egenskaperna, att vara representativ för ett skede men ändå bära med sig en förnyelse. Författarskapet bör också ha volym, det räcker inte med 'Ett storverk'. Nobelkommittén har visst del i kanonskapandet, precis som jag själv tänkt. Men man hamnar inte automatiskt i kanon, för att man fått Nobelpriset. 100 nya författare per århundrade skulle få kanon att svälla alltför mycket. Vilket är motsatsen till vad Sturé Allén skrev om Akademiens arbete, som menar att alla läsvärda författare omöjligt kan begränsas till en om året. Här går alltså vattendelaren mellan tanken på kanon som urval av läsvärda författare vs. kanon som hanterbar läroplan för instudering.

Basproblemet är ju omöjligheten för en person att läsa, greppa, assimilera den ackumulerande mängden litteratur som exploderar ut över världen. Uttrycksbehovet tycks vara omättligt ... Alla vill naturligtvis skriva sin version, synas, höras. En naturlig konsekvens av ökad läs- och skrivkunnighet.

Information-over-load! Min 'svaghet' är att vara 'intresserad-av-allt'. En omöjlighet så klart. Och då är poängen med Kanon, enligt Bergsten, att fungera som karta i den litterära terrängen. Universitets- utbildning har pedagogiska skäl att begränsa sig till en för individen överkomlig mängd stoff.

Bergsten skriver: "Den humanistiska bildningens ideal är inte en maximal mängd information utan psykiskt integrerad kunskap."

Det behövs struktur och fördjupning. Urvalet uppstår ur mina intressen och erfarenheter, mer objektivt än så kan det inte bli. Min referensram inklusive den litteratur jag assimilerat, blir då den bas mot vilken jag kan förklara, bekräfta, eller ifrågasätta - så väl livet som litteraturen.

Självklart ändras kanon om samhällets ideal ändras. Strävar vi efter jämlikhet och demokrati, kan vi inte längre svälja odemokratisk litteratur, hur än estetiskt tilltalande, inte utan att kommentera att det skär sig.

Tydligen är den svenska litteraturvetenskapens inriktning på hela Världslitteraturen ganska unik. Andra länder studerar litteratur utifrån språket - endast originalspråket ger en sann bild av ett litterärt verk, allt annat är tolkningar. Sant. Dock vinner litteraturvetenskap i Sverige en bredare utblick och strävar därför efter goda översättningar. Något man på andra håll är misstänksam emot, som en sorts diletanteri. Det räcker inte med knapphändiga språkkunskaper för att förstå alla subtiliteter i litteratur. Själv skulle jag därmed vara begränsad till svenska och förhoppningsvis engelska. Min franska, italienska och spanska är inte subtil nog.

Så visst tvekar jag, splittrad inför allt som väcker min nyfikenhet, mitt intresse. Varför brinner jag så för litteraturen? Varför kan jag inte nöja mig med nöjesläsning? ... Antagligen hyser jag en önskan om en djupare förståelse för människan och livet ...

Rapport om Adam - Le Clézio (kurs 7)

I förra veckan läste vi Rapport om Adam, Le Clézios debutroman. Har läst om den. En genomläsning räcker inte för att förstå ett så mångbottnat verk. När jag var yngre valde jag bort negativa nihilistiska böcker, åtminstone önskade jag inte läsa om dem. Kändes som slöseri med liv att lägga energi på det negativa.

Ändå, så är det med mångbottnade böcker omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt efter bara en läsning. Även jag utvecklas och ändrar mig. Med mer livserfarenhet kan jag vilja läsa om och försöka förstå böcker jag tidigare gett bort efter en enstaka läsning. .

Vid omläsning av Rapport om Adam, uppmärksammade jag mer olikheterna, än likheterna med efterkrigstidens nihilistiska existentialism. Jag uppmärksammar Le Clézios mycket friska sensuella språk. Att hela boken är som en enda lång mycket närsynt nyfikenhet, betraktande av, fysiska upplevelser (förutom att det är en intellektuell idé-roman). Det är konkret sensuellt, hudupplevelser, värme, svett, ljusupplevelser, solens inverkan på huden, att likna sig själv (människan), vid stenar, skräp, insekter, råttor, hundar ... och andra djur.

Under allt det där finns något friskt levande. Jag blev än mer uppslukad av romanen denna gång, så att jag knappt kunde ta mig ur den för att skriva min uppsats om den. Jag fick i alla fall min förståelse av den godkänd. Men som läraren sa, klagande: - Jag beklagar att vi bara har en vecka för denna roman. Den är så komplex. Vi skulle kunna hålla på i två månader med bara denna roman.

Det är sant. Och den blir bara intressantare för varje läsning. Vilken debut. En 23-åring som tänkt sig igenom allt detta. Strukturmässigt, filosofiskt ... tydligen var den antika grekiska filosofen Parmenides särskilt viktigt för Le Clézio vid denna tid.

Och tankarna går till Harold Bloom. Att endast de böcker som tål att läsas om, platsar i Kanon.
Men hur ska man hinna allt man vill!? ...

Kulturellt kapital och Kanon (kurs 6)

Fortfarande tar litteraturvetenskapskursen all tid. Ingen andhämtning.

Vad kan jag säga om Kanon-kursen? Efter Harold Blooms envisa uppkäftighet och säregna stil helt enligt egna regler, läste vi två betydligt mer sansade inlagor, om än vetenskapligt tillkrånglat uttryckt, med meningar som snärjde in sig så jag knappt mindes början när jag hunnit översätta till slutet. Och det från forskare som propagerar för en mer jämlik kanon.

Sociologen John Guillory ansåg att såväl 'vänster' som 'höger' i debatten missat poängen. Vi ska inte välja 'vad som är bäst' inom litteraturen, utan se till att kursplaner ger samtliga elever en jämlik möjlighet att uppnå samma kunskapsnivå. Guillory utgår från den franske sociologen Bourdieu, som förnyade sociologin på 1960-talet genom att tala om sociologiska kulturella fält, som lärs in via skolan och samhällsmiljö, som ett kulturellt kapital, som kan leder till att vissa stängs ute t ex på arbetsmarknaden, medan andra känner sig bekanta och äger större förståelse för 'vad' man ska prata om och 'hur' för att bli accepterad. Bourdieus idéer var inne när jag läste på Bibliotekshögskolan 1993-1995.

En bok av E Dean Kolbas hade i första halvan en historisk introduktion till Kanons ursprung under antiken, som 'måttstock', ursprungligen för harmonisering av skulpturer, dvs 'rätt' proportioner på skulpturer av människan. Alltså ett ideal som levande människa sällan uppnår.

Sedan lästa jag vidare resten av Kolbas bok, för jag vill förstå hans prat om Critical Theory, tydligen från Frankfurtskolan kring Theodor Adorno. Kolbas menar att Guillory helt glömt bort den estetiska aspekten, att olika verk skiljer sig rent estetiskt. Något Bloom ansåg omöjligt att förklara eller lära in. Enligt Bloom föds man med den känslan, eller inte. Kolbas förklarar det som ett Sanningsinnehåll i konstverket. Även om boken inte förklarar så jag helt säkert vet vad han menar, så tänker jag att Sanningssinnehåll kanske är just precis det jag själv har som kriterium för vilka verk jag vill läsa eller inte. Jag förstår inte alltid det estetiska i gamla klassiker, även om andra ser det som det 'sköna'. Jag tror att när en viss tid, stil, och i synnerhet tänkesätt känns föråldrat, då känns det inte längre sant för mig, och då tar jag inte till mig det.

Det är personligt. Andra kan roas av pastischer på äldre genrer. Jag tycker om många 1700-tals- romaner för friskheten i den revolutionära anda som rådde då. 1800-talet har många intressanta verk - men inte alla. Jag förstår inte önskan att återskapa den stilen, t ex Carina Burmans 'deckare' i 1800-talsmiljö, än i London, än i Rom, osv. Det roar mig inte.

Men åter till Guillory och Bourdieu. Visst är det sant att 'grupper' kan stöta bort varann, och vända sig in mot sig själva. Mitt eget läsintresse har jag inte fått från min familj, ändå har mitt intresse aldrig sviktat. Studera litteratur avråddes jag ifrån. Vad skulle nyttan vara med det?

Det humanistiska kulturella kapitalet förlorade sitt värde med den teknologiska boomen. Guillory menar att samhällets nya ledarklass inte längre bryr sig om bildning. Hög lön och enkla nöjen är ledstjärnan. Slösa inte tid på klassiker, om du kan tjäna pengar på andra sätt, eller vila upp sig utan att anstränga sig.

Ingen aning var jag fick mitt bokintresse ifrån. Varken hemifrån eller från skolan. Så det tog ett halvt liv innan jag började följa min själ.

Vill Leva Livet - noveller av Erik Wijk (2002)

Underbar novellsamling. Lite absurd. Men på rätt sätt! Rekommenderas. De flesta är korta, men "Mest sålda" är längst (44 s.) och handlar om en 'bestseller'-författares karriärväg, och passar så fruktansvärt bra just nu apropå kursen jag läser om kanon och Nobelpristagare. Novellen är full av ohejdat skämtlynne. Apropå hela bokbranschen och skrivviljan.

Huvudpersonen, Frank Morris, (tilldrar sig i USA; alla andra noveller är i Sverige), lyckas göra bra ifrån sig på en skoluppsats. Hans lärarinna säger att han har talang. Frank tänker att  talang borde kunna kombineras med minsta möjliga ansträngning - bli författare. Han läser Litteraturvetenskap men tycker att allt verkar obegripligt krångligt, tills han hittar JD Salingers Räddaren i nöden. Men läraren varnar genast alla elever. Härma inte Salinger. Do your own thing!

Då hittar Frank några okända svenska nobelpristagare, som skrev enkelt om sitt eget liv, så han plagierar helt frankt en av dom (Eyvind Johnson) och kallar sin bok: Och nu var det 1979!
Åh, vad det där roade mig. Kritikerna inser att mer än titeln har han inte lyckats plagiera. Och blir än mer onådiga när nästa boktitel plagierar George Orwell.

Men! - Detta var vid den tid då Litteraturvetenskapen höll på med sitt eget uppror. De unga forskarna försvarade honom ihärdigt - för att själva få höras. Inte minst till förmån för hans tredje roman - ett plagiat av en 'ordbehandlings-manual'. Obegripligare än så kan det väl inte bli!?

Men pengar tjänar han inte, så han beslöt skriva en bestseller. Och eftersom man inte ska kopiera, så beslöt han att göra precis det - kopiera klichéer. Men vända på dem. Första boken var ett omvänt misch-masch av ALLT. Och det gick hem, så han fortsatte med likadana tegelstenar ...

Ledsen att jag avslöjat så mycket. Men den är värd att läsas och läsas om. Jag älskar hur roligt formulerad den är. Andra historier är mer underfundiga. Men alla är toppen och rakt igenom ovanliga.

Harold Bloom och Kanon (kurs 5)

Fredag 13 mars fick vi en föreläsning om Harold Bloom. (Läraren skruvade upp volymen och allt gick bra.) Bloom är en medie-kändis, oerhört beläst och extrem, som är både inspirerade (text-analyserna) och beklämmande (hårdnackade kritik av all kanon-kritik) att läsa. Extremt sin egen.

Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?

Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.

I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.

Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.

Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!

Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.

Mera kurs: Le Clézio, Shakespeare, Kanon (kurs 4)

Igår satte kursen igång på allvar. Nu går det fort, måste öka läshastigheten. Tur att jag hunnit skaffa alla böcker.

Jag läser gärna en författares böcker kronologiskt, set om det finns en utveckling att följa. Läser just nu Le Clézios Skattsökaren (1985). Härlig bok! Det visar sig att vi ska göra vår slutskrivning om just Skattsökaren, vilket känns bra. Men just nu, när jag hunnit halvvägs, måste jag lägga den åt sidan och i stället läsa Allt är vind (2003).

Idag fick vi en föreläsning om Le Clézios stil och särdrag, utifrån Allt är vind,  kanske Le Clézios  mest uppskattade bok. Allt är aptitretande. Allt jag läst av Le Clézio, inte minst Skattsökaren, är en ren njutning, så jag äger stor tillförsikt. Efter att ha läst 30 sidor i Allt är vind är jag redan fast, och inser att det bara kan bli bättre när berättelsen tar fart.

Tyvärr måste jag först ägna mer tid åt facklitteraturen. Först litteraturkritikern Harold Bloom, som ibland är väldigt inspirerande, men ibland onödigt tjatig och väl elitistisk. Läser just nu en fullkomlig lovsång om Shakespeare och hans absoluta överhöghet över all annan litteratur. Spännande att fundera över Varför? För många år sen tog jag ett sabbatsår och gick en ett-årig scenisk teater- utbildning. Jag hade sysslat med amatörteater i tonåren, men ville få en mer professionell syn på saken. Och även om jag aldrig gick vidare, lärde det mig oerhört mycket på alla möjliga plan.

Som lärare hade vi två då aktiva regissörer, utbildade vid Warzawas teaterhögskola. De  hävdade att bäst dramatiker är de som själva har skådespelarerfarenhet. De vet att det handlar om att 'uppleva' mötena på scenen, dvs Shakespeare och Molière, enastående tidlöst universella. Vilka även Harold Bloom tar upp som de främsta. Vi fick en historisk översikt alltifrån Comedia dell'Arte (mim-artad teater) via Shakespeare,  Moliére, och Tjeckov, 'trots att han inte var skådespelare' till Kent Andersson (svenska skådespelare som skapade pjäser på 1960-talet).

Bloom tar upp Shakespeares ojämförliga verbala frodighet, med metaforer som överskrider alla språkliga och kulturella gränser. Alla kan känna igen sig. Shakespeare saknar dogmer, moralkakor som bara blir förlegade. Just det gör att han så lätt smälter in i vår egen sekulära tid. Med ideligen nya moderna filmversioner, ända ner till amerikanska high-school drama-komedier.

Shakespeare skapar mängder av karaktärer. Enligt Harold Bloom är Shakespeares geniala uppfinning karaktärernas egenhet att prata för sig själva. De avlyssnar sig själva och får därigenom nya insikter och kan ändra sig. Bloom menar att sedan dess är det vad vi själva och vår litteratur har sysslat med - inre monologer!

Kurs om Le Clézio och Kanon (kurs 3)

Att jag inte hunnit skriva här, beror på Kolbas (se 20 feb), kurslitteratur. Jag har ända sedan ungdomen önskat läsa litteraturvetenskap, men hade svårt att motivera det när ingen i min omgivning såg vitsen med skönlitteratur. Men så såg jag en annons i tidningen Språk och upptäckte att det numera är otroligt enkelt att anmäla sig. Allt sker via internet. Cyberspace ägde redan alla uppgifter om mina tidigare studier och att jag alltså har kompetens nog att bli antagen. Jag behövde inte skicka in ett enda papper. Sista anmälningsdag var passerad, men det spelade tydligen ingen roll alls. Jag kom in.

Det är en distanskurs helt via dator. Jag kan sitta hemma i soffan med min bärbara i knät och bara mysa. Det lät helt underbart. Kanske behöver de inte begränsa antalet anmälda. Eller blir jag ensam?
Kursen heter 'Årets Nobelpristagare i Litteratur är ...'  Le Clézio fick nobelpriset 2008 och det jag hade läst av honom hade stannat positivt i mitt inre, så jag ville gärna läsa mer.

När jag fick kurslitteraturlistan i januari, stod där bara facklitteratur kring Kanon-debatten. 2000 sidor skönlitteratur skulle tillkomma. Bara Le Clézio? Eller skulle han jämföras med annan litteratur? Mina förväntningar var osäkra.  Jag började läsa Kolbas lilla bok (140 sidor) som är mycket fakta-diger och en närmast kompakt genomgång av fakta och diverse åsikter i Kanon-debatten. Denna bok har tagit nästan all min tid.

Undrar om kursen tänkte kritisera hela fenomenet Nobelpris och kanske Le Clézio? Även om jag inte hittar något att kritisera Le Clézio för. Men varje år kring nobelpriset virvlar det runt kritik om att 'allt är fel'. I vissa kretsar verkar nobelpriset ha förvandlats till en nesa.

Men kursen började igår, via internet. Lärare och upphovsman till kursidén visade sig vara dansk. Han ansträngde sig att prata svenska och om ljudnivån varit lite högre kunde det ha blivit perfekt. I alla kurser ingår att vi ska visa upp en bra behandling av svenska språket. Det bekymrar mig lite att kurslitteraturen är på engelska och jag är osäker om hur olika fack-begrepp ska översättas. Jag är inte litteraturvetare.

Läraren meddelade genast att han ser kursen som 'folkbildande på högskolenivå'. Han hade själv inte läst särskilt mycket av Le Clézio (men nu naturligtvis sträckläst det mesta) och genast blivit mycket mycket förtjust i hans "fina människoskyn och fina sätt att skriva och tänka litteratur". Yes! Jag kommer inte att behöva slåss för min känsla vad gäller Le Clézio.

När Horace Engdahl skulle presenterade Le Clézio vid nobelföreläsningen, sa han att det varken är Frankrike eller den franska kulturen som tilldelas det här priset, utan individen Jean Marie Gustave Le Clézio.

Le Clézio är ett naturbarn, en orolig globetrotter, som säger mycket om den tid vi lever i just nu.

Intentionen är att kursen ska återkomma varje år, kanske med olika lärare, och varje gång fokusera på senaste pristagaren och hur denne står i förhållande till Kanon.

Kursen kommer att behandla tre frågor: 1/3 av tiden Nobelprisets historia och fenomen. Vad är Kanon? Skapad av Vem? Påverkar Nobelpriset kanonbildningen? Återstående 2/3 av tiden ska vi studera Le Clézios författarskap. Fundera över hur han passar in i den större bilden.

Jag ser fram emot detta!

Kanon (kurs 2)

En sak som slog mig när jag tänkte på klassiker som Iliaden och Odysséen, det gäller översättningens betydelse. Jag försökte läsa Odysséen när jag var ung, men fann den hopplöst tradig. Det kan mycket väl handla om ett översättningsproblem. Alltså föråldrad översättning.

Har tidigare läst att översättningar blir 'mossiga' oerhört mycket snabbare än originaltexter. Underligt men sant. En text skriven på originalspråk, är om den har klassiska kvaliteter skrivna med ett språk som håller för tidens tand. Men översättningar har en tendens att alltid sitta fast i den tid då den gjordes. Alltså behöver översättningar göras om med jämna mellanrum.

Då blir frågan: - Kan en bok bara bli klassisk inom sitt eget språkområde?

Jag vet ju hur mycket mer jag uppskattar de klassiska böcker jag läst på originalspråket ...

Kanon (kurs 1)

Läser E Dean Kolbas genomgång av den debatt kring 'litterär kanon' som tydligen pågått i nära 30 år nu. Frågan aktualiserades än mer av att min dotter, som nu går på gymnasiet, kom hem och visade mig sin kurs i litteraturhistoria. Min reflektion: 'Har ingenting förändrats på 30 år?

Eftersom man kanoniserar helgon, heligförklarar, trodde jag först att detsamma gällde för författarnas parnass, t ex Shakespeare, Jane Austen. Men ordet kommer från ett antikt grekiskt ord för linjal. De antika skulptörernas regler för de perfekta proportionerna för att avbilda hästar och människor.

NE säger: linjal, måttstock, rättesnöre. Texter eller dokument som anses normerande. Under senantiken upprättades listor över mönstergilla författare eller verk, som borde studeras som rättesnöre eller kanon för litterärt skapande. Ur detta bruk har en andra modern litteraturvetenskaplig betydelse av ordet uppkommit, nämligen det urval av litterära verk som vid en viss tid läses i skolor, är föremål för forskning, hålls aktuella genom nyutgåvor osv. Detta urval beror av tidens värderingar och antas prägla nya generationers normer och litterära uppfattning. Därför är sådan kanonbildning numera föremål för studium och debatt inom den s.k. receptionsforskningen och inom undervisningsväsendet, särskilt i USA

Kolbas redogör för USA, där han menar att påståendet att kanon bestäms av universitet och skolor, är en självbelåten missuppfattning. Kanon har existerat sedan antiken och universitet är senkomna nykomlingar.

Hur ser jag själv på kanon? Hur viktig är den för mig? Mitt 'medfödda' intresse för böcker var obegriplig för min familj, vilket påverkar mig än idag. Inte så att det hindrar mig från att läsa, men jag kan tvivla på att min önskan att läsa är viktig. Mitt första problem var mängden böcker som finns i världen ... eller på vårt biblioteket. Var skulle jag börja? Så jag började på A. Lästa allt som fanns där. Det tog mig två år att ta mig igenom A och halva B på vårt kommunbibliotek.

Jag minns lättlästa äventyrshistorier av Evelyn Anthony, liksom Allt går sönder av Chinua Achebe (1958) som jag senare förstått är en tidig milstolpe i den nya afrikanska romankonsten. En annan bok jag minns, mer för lay-outen än för texterna, var av Joseph Addison (och Richard Steel) som 1709-12 redigerade den engelska tidskriften Spectator. Så antagligen innehöll boken essäer ur tidningen, men som jag inte begrep speciellt mycket av då som 12-åring. Men det var häftigt att det var från 1700-talet. Historia har alltid fascinerat mig. Och några science-fiction av Isaac Asimov. Även om de inte alls berörde mig som novellerna av Ray Bradbury som fanns i veckotidningarna på den tiden.

Den här text-odyssén slutade ganska abrupt när jag hamnade hos Hjalmar Bergman. Först Blå blommor, (romantisk spleen från början av 1900-talet), varefter Hjalmar Bergman alltid ingått i min kanon, i synnerhet Markurells i Wadköping.

Att välja är ett evigt problem, inte minst i dagens bokflod, där alla böcker säljs med superlativer om 'Den roligaste' 'Mest spännande', 'Intressantaste', 'Prisbelönta' osv ... vilket ofta leder till besvikelser. Serien om Ramses påstods ha varit en stor framgång över hela världen, men inte uppskattade jag den.

Pristagare vid utmärkelser som t ex Nobelpriset, Augustpriset ... blir också ett sätt att välja, även om man själv inte håller med. Men en författare som fått Nobelpriset, har större chans att finnas nyutgiven än idag, åtminstone i engelsk upplaga, även om det är 100 år sedan hen fick priset.

Bra Böckers specialserie Bra Klassiker blev en inkörsport för mig. Först kom Leo Tolstojs Anna Karenina, inte speciellt upplyftande äktenskapsproblem. Dansken Herman Bangs Tine gick in i hjärtat och oerhört fascinerad blev jag av norrmannen Gustav Wieds Livets ondska och von Kleists Michael Kohlhaas (1811). Kan dock inte begripa att ingen Jane Austen dök upp under de år jag var med i den bokklubben.

Vilka böcker ger förlagen ut? Vilka böcker blir återutgivna? Har på senare år upptäckt förlaget Atlantis serie där de 'väljer ur världslitteraturen'. Den inleddes också i slutet av 1970-talet och behöll in på 1980-talet sina marmorerade omslag i blå-turkosa färger. Jag började samla dem när jag fann den på antikvariat. Många tidiga böcker var illustrerade, liksom en hel del av Bra Klassiker också.

Otroligt när det gäller Atlantis är att under 30 år av utgivning, har jag endast funnit TVÅ (2) titlar av kvinnliga författare. Ev. tre ifall Heliga Birgittas uppenbarelser ingår i serien ... minns inte. De andra två var en kvinna från 1100-talet (Anna Komnena) som berättar om sin far (!). Och en amerikansk novellförfattarinna, Flannery O'Connor.

Märkligt urval. Vem gör detta urval? O'Connor, Anna Komnena och Heliga Birgitta, men i övrigt vill ingen befatta sig med kvinnliga författare? Nordiska författare hade Atlantis en hel del av i början när utgivningen fick stöd av Nordiska rådet, vilket antagligen påverkade urvalet. Noveller tycks också ha prioriterats. Kanske en arvodesfråga? Möjligheten att beställa engelska böcker via nätet har i alla fall breddat min egen möjlighet att komma över böcker som tidigare var svåra att uppbringa.

VAD gör en bok intressant? Jane Austen har i mitt tycke en rad eviga kvaliteter - skickligt teatralt upplägg, frisk ironi, insiktsfull psykologi. Hennes böcker bygger nästan helt på dialog, så TV-serie- makare har närmast färdiga manus att tillgå, bara de har obegränsad sändningstid att tillgå. Har man bara utrymme för en långfilm, måste man korta, välja och vraka, vilket är svårare.

'Klassiker' har ofta tilltalande estetiska kvaliteter. Eller andra anledningar till att förlag vill satsa på återutgivning. Men min dröm om böcker är att de både är estetiskt tilltalande och beskriver min verklighet, något jag kan identifiera mig med. Min egen kanon handlar dock inte i första hand om de mest fantastiska ofelbara verken, utan romaner som är ett uttryck för sin egen tid, främst de senaste 300 åren. Jag som är historieintresserad, får genom dessa romaner en hjälp att titta in i människors själ och tankar.

Människor är alla så olika, med väldigt skiftade smak. Helt olika böcker tillfredsställer våra behov. Behoven förändras dessutom över tid, genom livet.