Nu när jag kommit att läsa så många böcker från 1980-talet, går det inte att komma förbi Stig Larsson, vars fyra romaner från 1979-1989 av många fått personifiera det svenska 1980-talet.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.
Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.
Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.
Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.
Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.
Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.
Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.
Visar inlägg med etikett existentialism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett existentialism. Visa alla inlägg
2015-09-23
Nada - Carmen Laforet (1944)
Romanen Nada är en pärla ! Och inte bara för att det handlar om en 'tonårings' väg in i vuxenlivet, ett tema som alltid intresserat mig. Carmen Laforets (1921-2004) debutroman från 1944 gjorde genast stor succé och vann pris och är än idag en modern klassiker. Jag har läst den i en utmärkt engelsk översättning (av Edith Grossman), titeln brukar dock inte översättas. Spanskans 'nada' (nothingness, ingenting) är kongenialt för romanens känsla och syfte, och fungerar internationellt även utan något större hum om språket.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
18-åriga, föräldralösa Andrea kommer till släktingar i Barcelona efter 'kriget', vilket i Spanien syftar på inbördeskriget 1936-39 mellan Francos anhängare och motståndare. Boken saknar tidsangivelser (förutom årstidsväxlingar) men troligen är det läsåret 1939-40 som är tidsram, Andreas första år som student vid Barcelona universitet. Andra världskriget är alltså i sitt inledningsskede, men omnämns inte alls - Spanien stod neutralt utanför, med sina egna sår att läka.
Romanen talar inte alls om krig, eller politik överhuvudtaget, men textens mörka stämning säger allt, dvs ingenting. Andrea kom till Barcelona efter 'befrielsen', med drömmar om det liv och den frihet som hennes unga jag trängtar efter. Men inget blir som hon tänkt sig.
Carmen Laforets text är klar och öppen, lättläst i sin betoning på dialoger, trots att det främst råder tystnad mellan människorna. Litteraturstudenten Andrea är ett öppet sinne, en mjuk mottagare, som försöker förstå livet på Calle de Aribau, i den krigsskadade staden. Där svälter hon såväl materiellt som andligt. Romanen växer till ett närmast gotiskt dunkel av olösliga mysterier och växande ångest, där Andrea känner sig dömd att vara den eviga betraktaren, som livet går förbi. För trots att texten byggs upp av dialoger, är dessa fyllda av tystnad. Hunger och frustration utlöser allt oftare infekterade gräl inom familjen, men leder aldrig till insikt och förståelse människor emellan.
Andreas bräckliga mormoder, hennes strängt religiösa moster Angustias (ångest) och hennes två morbröder lever i misär under sin tunna medelklassfernissa. Hos dem är Andrea som en fånge, en gisslan mot vilken de kan spela ut sina egna halvgalna ångestbehov. Mormoderns katolska ögon är som blinda inför den skamfilade verkligheten. När Andrea vägrar bli moster Angustias kuvade uppfostringsobjekt, går denna i kloster. Bröderna anklagar henne för hyckleri, och Angustias vet mycket väl att utan hennes lön kommer familjens armod att bli allt djupare. Morbror Juan målar tavlor ingen vill eller har råd att köpa. Att han inte kan försörja fru och son, gör att han allt oftare misshandlar sin vackra hustru Gloria, som säljer av svärmoderns ägodelar bit för bit. Morbror Ramón är en stor musikalisk begåvning, men tar den aldrig i bruk, då han hellre går sysslolös eller flirtar med ljusskygga olagligheter, tills rädsla för militärdiktaturen blir en dödande realitet.
Karaktärerna blir lätt symboler för olika delar av det spanska samhället, vissa med övertydliga namn.
I det deprimerade, ofria, censurerade samhället efter inbördeskriget, finns förutom ett fåtal rika företagare, bara fattiga arbetare, tiggare och vagabonder. Det finns inget överskott på vilket en estetiserande medelklass kan leva. Det finns inget bortom den rena kampen för överlevnad. Nada.
Inte ens studenterna lyckas uppamma någon kampanda. Deras ungdomliga önskan att få protestera mot tidigare generationer är gränslöst förvirrad. Endast ungdomar ur de rikaste familjerna - de enda som hade möjlighet att studera - kan kosta på sig att härma sekelskiftets bohemer, då det 'moderna' var nytt. Men mer än att härma blir det inte.
Jag anar en stämning av 1940-talets existentialism, bakgrunden till efterkrigstidens jazzklubbar, något betydligt allvarligare än den dekadens som tio år senare utmynnar i Francoise Sagans populära 'Bonjour Tristess'.
2009-04-17
Rapport om Adam - Le Clézio (kurs 7)
I förra veckan läste vi Rapport om Adam, Le Clézios debutroman. Har läst om den. En genomläsning räcker inte för att förstå ett så mångbottnat verk. När jag var yngre valde jag bort negativa nihilistiska böcker, åtminstone önskade jag inte läsa om dem. Kändes som slöseri med liv att lägga energi på det negativa.
Ändå, så är det med mångbottnade böcker omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt efter bara en läsning. Även jag utvecklas och ändrar mig. Med mer livserfarenhet kan jag vilja läsa om och försöka förstå böcker jag tidigare gett bort efter en enstaka läsning. .
Vid omläsning av Rapport om Adam, uppmärksammade jag mer olikheterna, än likheterna med efterkrigstidens nihilistiska existentialism. Jag uppmärksammar Le Clézios mycket friska sensuella språk. Att hela boken är som en enda lång mycket närsynt nyfikenhet, betraktande av, fysiska upplevelser (förutom att det är en intellektuell idé-roman). Det är konkret sensuellt, hudupplevelser, värme, svett, ljusupplevelser, solens inverkan på huden, att likna sig själv (människan), vid stenar, skräp, insekter, råttor, hundar ... och andra djur.
Under allt det där finns något friskt levande. Jag blev än mer uppslukad av romanen denna gång, så att jag knappt kunde ta mig ur den för att skriva min uppsats om den. Jag fick i alla fall min förståelse av den godkänd. Men som läraren sa, klagande: - Jag beklagar att vi bara har en vecka för denna roman. Den är så komplex. Vi skulle kunna hålla på i två månader med bara denna roman.
Det är sant. Och den blir bara intressantare för varje läsning. Vilken debut. En 23-åring som tänkt sig igenom allt detta. Strukturmässigt, filosofiskt ... tydligen var den antika grekiska filosofen Parmenides särskilt viktigt för Le Clézio vid denna tid.
Och tankarna går till Harold Bloom. Att endast de böcker som tål att läsas om, platsar i Kanon.
Men hur ska man hinna allt man vill!? ...
Ändå, så är det med mångbottnade böcker omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt efter bara en läsning. Även jag utvecklas och ändrar mig. Med mer livserfarenhet kan jag vilja läsa om och försöka förstå böcker jag tidigare gett bort efter en enstaka läsning. .
Vid omläsning av Rapport om Adam, uppmärksammade jag mer olikheterna, än likheterna med efterkrigstidens nihilistiska existentialism. Jag uppmärksammar Le Clézios mycket friska sensuella språk. Att hela boken är som en enda lång mycket närsynt nyfikenhet, betraktande av, fysiska upplevelser (förutom att det är en intellektuell idé-roman). Det är konkret sensuellt, hudupplevelser, värme, svett, ljusupplevelser, solens inverkan på huden, att likna sig själv (människan), vid stenar, skräp, insekter, råttor, hundar ... och andra djur.
Under allt det där finns något friskt levande. Jag blev än mer uppslukad av romanen denna gång, så att jag knappt kunde ta mig ur den för att skriva min uppsats om den. Jag fick i alla fall min förståelse av den godkänd. Men som läraren sa, klagande: - Jag beklagar att vi bara har en vecka för denna roman. Den är så komplex. Vi skulle kunna hålla på i två månader med bara denna roman.
Det är sant. Och den blir bara intressantare för varje läsning. Vilken debut. En 23-åring som tänkt sig igenom allt detta. Strukturmässigt, filosofiskt ... tydligen var den antika grekiska filosofen Parmenides särskilt viktigt för Le Clézio vid denna tid.
Och tankarna går till Harold Bloom. Att endast de böcker som tål att läsas om, platsar i Kanon.
Men hur ska man hinna allt man vill!? ...
2009-01-27
Rapport om Adam av Le Clézio (1963)
Onekligen enastående som debutroman. Länge undrade jag dock med viss otålighet vartåt berättelsen var på väg. Vad handlar den om? Men uttråkad blev jag aldrig.
Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.
Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.
Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.
Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.
Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.
Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."
Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?
Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."
Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.
Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?
Mest närvaro för mig personligen kände jag när referenserna till TV dök upp. Som ett tecken på det meningslösa själsdöda nya samhällslivet. 1963 var samma år min familj skaffade TV. Man gjorde det med förevändningen att få min bror att stanna hemma mer och inte alltid rusa hem till kompisar som redan hade TV. Det var då familjecirkeln med gemensamma aktiviteter, blev en halvcirkel tyst vänd mot TV-apparaten.
Självklart är den första känsla som väcks i mig, minnet av Albert Camus Främling. Den känslomässiga avstängdheten. Soldränkt havskust. Algerietkriget, av så stor betydelse för fransmän, är dock inte det jag först associerar till. Jag tänker på det krigiska 1900-talet i största allmänhet, och dess motsats i glättig konsumism, något som precis låg i sin linda i början av 1960-talet.
Idag kan man ju bara konstatera, att TV dominerar mer än någonsin, även om vi i min kärnfamilj inte sätter på den särskilt mycket. Mina föräldrar missar dock aldrig en nyhetssändning. Le Clézio tycks referera till det meningslösa tilla tt stå och berätta meningslösa historier för varandra, hitta på vad som helst utan större djup, bara för att underhålla varandra, att detta är ett sorts dårskap. Oftast lyssnar inte åskådarna för att förstå, men grips ändå av det kollektiva vansinnet.
Några tidningssidor finns också med. Fyllda av död och mord, så många att döden försvinner i mängden. Blir ointressant, trots det sensationslystna.
Visst finns det franska resonerande utsvävningar, men ändå inte tröttande som mycket annat. Den unge Le Clézio har tänkt djupt, och det metafysiska resonerandet mot slutet lyfter boken, trots att man aldrig blir riktigt säker på vad som är uppriktigt eller vad som är galenskap. Vad författaren vill ha fram, eller vad man själv vill tolka det som.
Men känslan att det är mycket möjligt att bli galen av det krigiska, plastiga, ytliga 1900-talet, den kan jag ta till mig. NE:s förklaring av existentialismen lyder:
"Utmärkande för existentialisterna är övertygelsen att existensupplevelsen aldrig kan bli föremål för objektiv kunskap."
Detta tycks vara vad huvudpersonen Adam Pollo, som internerats på mentalsjukhus, försöker förklara för de studenter som kommer för att intervjua honom (under överinseende av en mycket arrogant läkare, deras handledare). Menar Le Clézio att existentialisterna är galna? Eller att omvärlden bara är väldigt ovillig att försöka förstå vad de säger?
Adam Pollo säger: "Det är nog med psykopatologi för idag ... jag menar ... det finns ingenting mer att förstå. Allt är slut. Ni är ni, och jag är jag. Försök inte längre att hela tiden sätta er i mitt ställe. Det övriga är strunt. Jag har fått nog, jag ... jag bönfaller er, försök inte längre förstå."
Adam Pollo flyr in i den kontrollerade, inrutade, svala, harmoniska mentalsjukhusvärlden. Där slipper han ta ansvar för ett liv i en värld han inte förstår. Där sitter han och försöker finna stabila longituder att fästa tillvaron vid.
Men vad är meningen med en roman, om det inte är meningen att vi ska försöka sätta oss in i karaktärernas liv och situation?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
