Författarinnan berättar i sitt förord till Imamens fall om upprinnelsen till denna mycket egenartade roman. Hon berättar att hon som barn brukade se Gud i drömmen, och att han då liknade hennes mycket rättvisa mor, eller hennes fars vänliga anletsdrag. Men när hennes skolkamrat drömde om Gud såg hon en mycket grym och orättvis person. Alltså menar hon att det osynliga kan vi bara se i drömmen och då liknar Gud "dem som står oss närmast", ofta ens mor eller far.
Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.
Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.
Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.
Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.
På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)
Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.
Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.
Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.
Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.
Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet. Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.
"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."
'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)
Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)
På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.
sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."
PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.
Visar inlägg med etikett berättarperspektiv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett berättarperspektiv. Visa alla inlägg
2018-06-11
Autisterna - Stig Larsson (1979)
Nu när jag kommit att läsa så många böcker från 1980-talet, går det inte att komma förbi Stig Larsson, vars fyra romaner från 1979-1989 av många fått personifiera det svenska 1980-talet.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.
Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.
Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.
Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.
Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.
Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.
Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.
Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.
Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.
Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.
Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.
Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.
Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.
2018-03-05
Stad av glas - Paul Auster (1985)
Med Stad av glas, som var Paul Austers stora genombrott, inledde han den postmoderna romansvit som senare kom att kallas New York-trilogin. Läsaren luras in i historien med förespeglingen om att historiens genre är någon typ av hårdkokt deckare. Huvudpersonen får i uppdrag att skydda en person, genom att skugga och bevaka den person som uppdragsgivaren känner sig hotad av.
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.
Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.
Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.
Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.
Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.
Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.
Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.
Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.
Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare under pseudonym?
Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.
"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."
New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...
Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?
2014-03-05
NP 1920 - Knut Hamsun
Knut Hamsun (1859-1952) fick sitt Nobelpris redan 1920 med en kärnfull kort motivering:
"för hans monumentala verk Markens gröda"Gör utpekandet av ett visst verk det till Hamsuns 'främsta'? Eller försökte kommittén ligga i linje med Nobels testamente, att premiera bedrifter nära i tid (skrivit 'de senaste åren'), Markens gröda utgavs 1917. Eller ville man lyfta fram denna lovsång till jorden och den okuvlige (norske) nybyggaren, som ett verk i rätt anda, och skilja det från tidigare mindre monumentala verk, trots att dessa texter gjorde honom berömd redan på 1890-talet? Funderingar jag inte kan ge svar på. Jag har ännu inte läst Markens gröda.
Jag började med genombrottsverket, Svält (1890), och kan bara konstatera att känslan är nyskapande. 1890 var många utleda på 1880-talets sociala debatter och Naturalismens 'objektiva' moraliserande granskning av samhället. Hamsun väljer en Jag-berättare genom vilken läsaren får uppleva ett sammelsurium av känslor och ologiskt handlande. Vi ser livet inifrån en svältfödd författares odistanserade, oreflekterade inre upplevelser. Alltså tvärtemot Emile Zolas yttre kirurgiska dissekering. Zola såg orsak och verkan, medan Hamsuns svältande författare har mycket svårt att samla sig till några sansade analyser. Han rör sig ständigt i febrig jakt på inspiration, inspiration till säljbar text, som kan ge honom mat för dagen. Men hungern leder oftare till mer hallucinationer än inspiration.
Intressant är att min svenska utgåva är från 2007, sägs vara den första (!) svenska utgåvan av originalversionen. Det tog alltså 90 år! Inledningsorden är berömda:
"Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania" (dvs Oslo).
Orden knyter boken till samma tradition som Strindbergs Arvid Falk, den fattige litteratörens irrande i den nya storstadens smältdegel. Men Hamsuns huvudkaraktär har mycket svårt att nå ut ur sitt eget inre. Han framställs inte heller som ett offer, annat än möjligen som offer för sina egna vanföreställningar. Hur än barskrapad, utsvulten, håller hans egen stolthet på att bli hans egen undergång. Får han ett mynt på fickan skänker han bort det, han vill inte 'verka' fattig, han vill att skenet ska bedra omvärlden. Det är inte förrän alldeles i slutet, han inser att den stoltheten kan leda till svältdöden. Var det svält som inspirerade Hamsun att skriva denna lättflytande text? Lättsmält är den, och allt annat än monumental.
Sen lästa jag Pan (1894), en stilistiskt ren text, omskriven som mästerverk. Inget monumentalt här heller, snarare en liten behändig historia. Allt snurrar kring en ung man, passionerad jägare, Glahn, som hellre är ute i naturen, än följer borgerliga umgängesregler. Detta är den första roman förlagd till den nordnorska naturen som skulle komma att uppfylla Hamsun (och Markens gröda), men om jag förväntat mig något naturromantiskt stråk i romanen, måste jag bli besviken. Ett tag blir jag också besviken på att det 'bara är ännu en kärlekshistoria med trubbel'. Ja, hela historien är som en evig olöslig 'terrorbalans' mellan två omedvetna unga själar. De kommer aldrig på samma våglängd och är lika omedvetna om sina dolda motiv som den hungrande litteratören i Svält. De skyller hellre på andra och varann, hellre än att tränga in i sina egna djupare motiv. Kärlekshungern är förvirrande ogripbar i deras psyke.
Men lagom tills jag tröttnat på att det främst är den unga kvinnan Edvarda, som utpekas som bortskämt nyckfull, tar romanen ett steg tillbaka från jag-berättandet, geom att introducera en ny berättare, utomstående vad beträffar huvudberättelsen, en rival som hyser agg till löjtnant Glahn, svärtar bilden av honom likaväl som Glahn tidigare svärtat bilden av Edvarda. Jag blir medveten om att inget i berättelsen kan tas för fakta. Allt är tolkningar, det kan aldrig i domstol avgöras vem som är mest förfördelad, 'vems fel' något är, vems sanning sm är mest objektiv, och så vidare.
Varför döpte han sin roman efter den grekiske herdeguden Pan? Det kan väl inte bara syfta på Glahns friluftsintresse eller lättretlighet? Pans bockfot kan ju associeras till djävulen själv. Dessutom kommer ordet panik, just från Pans tendens att frammana 'panisk skräck'.
För några år sedan läste jag en antologi noveller av nobelpristagare, sammanställd redan 1960. Där fanns en av Hamsun med titeln 'Erövraren', som jag inte minns, utan bara har en anteckning om att jag fann den vara en 'nattstånden Don Juan-historia', och var det humor så var det komplett misslyckat'. Jag har inte boken för att läsa om den, men tänker att Glahn är en sorts Don Juan, vilket retar hans rival oerhört. Så temat måste ha intresserat Hamsun. Det är också uppenbart hur vissa typer av historier åldras i takat med förändrade könsroller.
En bok för allas senaste samling korta texter av nobelpristagare, Fler nobeller, (2012) har med en ganska lång, flerdelad, historia av Hamsun, "Luffardagar", ur en novellsamling från 1905. Den historien tilldrar sig bland rastlösa luffare i Amerika. Texten flyter på, helt utan analyser, och utmynnar i samma gestaltande som de två romaner jag läst, om den psykiskt omedvetna människan, driven av instinkter, tanklöst drivande, den starkes överlevnad, genom sina egna egoistiska impulser.
Men efter vad jag förstår kom Hamsun in i en mer 'monumentalt' skapande, lämnade enskilda gestalters psyke, till att skildra ett myller av karaktärer, en samhällsväv. Så det blir väl ingen annan råd än att jag letar upp ett exemplar av Markens gröda, och tar del av den berättarstil som gav honom nobelpriset ...
2012-05-24
Ur kackerlackors levnad - Inger Alfvén (1984)
Ur kackerlackors levnad är en roman att sjunka in i, låta sig uppslukas av de fyra huvudpersonernas olika synvinklar, men samtidigt ta ett steg bakåt och få insikter om hur sällan - om någonsin - två personer ser samma sak ur samma synvinkel.
Romanen berättar ungefär samma händelseförlopp ur fyra olika personers perspektiv - var och en får en del för sig själv. Inger Alfvén tränger verkligen in i varje karaktär på personens egna villkor. Läsaren får gå in i den personens tankevärld. Som alla skiljer sig åt. Och inte bara till sättet att tänka och uttrycka sig. Som läsare kan man mer eller mindre uppslukas av den synvinkel man läser sig in i, för att sedan i nästa del inse att vad en av de andra tänker är fyllt av missförstånd.
Kontentan blir till slut en närmast tragisk betraktelse över svårigheten i att kommunicera. Inte ens när man som Marianne deklarerar rakt ut hur man tänker och fungerar, når man fram till motparten. Alla fyra personer är mer eller mindre offer för varandras nycker, mer eller mindre uppenbart.
Romanens berättarperspektiv är alltså sett ur fyra olika subjektiva temperament. Men Mariannes avsnitt berättas ändå i tredje person, dvs Marianne betraktas utifrån som 'hon', vilket till en början väckte en undran i mig, parad med känslan att Alfvén här gjort ett mycket medvetet teknikval. För trots att Marianne betraktas utifrån är det hela tiden hennes egna irrande tankar vi följer. Ofta staplas flera meningar i en. Eller så avslutas inte meningen, för att hon gör tankehopp. Ofta. Ibland för att hon tar tanken för självklar, ibland för att den är obehaglig. Efter hand uppdagas att Marianne gått i psykoanalys en gång i veckan i åratal. Hon har alltså lärt sig att se på sitt eget agerande utifrån, hon betraktar det och uttalar det. Hon förblir ett offer för sina känslor - nästan oavsett hur bearbetade de är.
Även om romanen inte vill roa och vara tidsfördriv, så är det fullt möjligt att i en somrig hängmatta låt sig sjunka ner i den. Språket flyter på, skulpterar fram fyra närmast väsenskilda personligheter, vilket är uppiggande trots att historien dras fyra gånger om. Jag finner den så lysande att jag vill läsa mer av Inger Alfvén.
Jag läste faktiskt hennes stora genombrott, Dotter till en dotter, redan utgivningsåret 1977. Men jag kunde inte komma ihåg innehållet, bara allt surr omkring boken och alla intervjuer, att hon seglade över Atlanten med man och barn, vilket personerna gör i såväl följande roman S/Y Glädjen (1979, filmad 1989), som den roman jag just läst, Ur kackerlackors levnad.
Så jag stegade iväg till biblioteket för att läsa om Dotter till en dotter. Där började jag bläddra i boken och uppfångade att huvudpersonen Eva-Maries man hette Sandro. Då kom känslorna rusande tillbaka - Nej usch! den jobbiga egocentrikern orkar jag inte med en gång till. Jag lånade alltså inte om boken - inte så att jag minns intrigen, utan pga känslan som boksidorna återskapade. Eva-Marie sitter fast i en relation hon först inbillar sig är jämlik, boken segar sig igenom hennes oförmåga att ta sig förbi den livslögnen. Hon gör det tack och lov till sist. Men den pärsen vill jag inte gå igenom en gång till. Men helt klart låg den helt rätt i tiden år 1977.
Romanen berättar ungefär samma händelseförlopp ur fyra olika personers perspektiv - var och en får en del för sig själv. Inger Alfvén tränger verkligen in i varje karaktär på personens egna villkor. Läsaren får gå in i den personens tankevärld. Som alla skiljer sig åt. Och inte bara till sättet att tänka och uttrycka sig. Som läsare kan man mer eller mindre uppslukas av den synvinkel man läser sig in i, för att sedan i nästa del inse att vad en av de andra tänker är fyllt av missförstånd.
Kontentan blir till slut en närmast tragisk betraktelse över svårigheten i att kommunicera. Inte ens när man som Marianne deklarerar rakt ut hur man tänker och fungerar, når man fram till motparten. Alla fyra personer är mer eller mindre offer för varandras nycker, mer eller mindre uppenbart.
Romanens berättarperspektiv är alltså sett ur fyra olika subjektiva temperament. Men Mariannes avsnitt berättas ändå i tredje person, dvs Marianne betraktas utifrån som 'hon', vilket till en början väckte en undran i mig, parad med känslan att Alfvén här gjort ett mycket medvetet teknikval. För trots att Marianne betraktas utifrån är det hela tiden hennes egna irrande tankar vi följer. Ofta staplas flera meningar i en. Eller så avslutas inte meningen, för att hon gör tankehopp. Ofta. Ibland för att hon tar tanken för självklar, ibland för att den är obehaglig. Efter hand uppdagas att Marianne gått i psykoanalys en gång i veckan i åratal. Hon har alltså lärt sig att se på sitt eget agerande utifrån, hon betraktar det och uttalar det. Hon förblir ett offer för sina känslor - nästan oavsett hur bearbetade de är.
Även om romanen inte vill roa och vara tidsfördriv, så är det fullt möjligt att i en somrig hängmatta låt sig sjunka ner i den. Språket flyter på, skulpterar fram fyra närmast väsenskilda personligheter, vilket är uppiggande trots att historien dras fyra gånger om. Jag finner den så lysande att jag vill läsa mer av Inger Alfvén.
Jag läste faktiskt hennes stora genombrott, Dotter till en dotter, redan utgivningsåret 1977. Men jag kunde inte komma ihåg innehållet, bara allt surr omkring boken och alla intervjuer, att hon seglade över Atlanten med man och barn, vilket personerna gör i såväl följande roman S/Y Glädjen (1979, filmad 1989), som den roman jag just läst, Ur kackerlackors levnad.
Så jag stegade iväg till biblioteket för att läsa om Dotter till en dotter. Där började jag bläddra i boken och uppfångade att huvudpersonen Eva-Maries man hette Sandro. Då kom känslorna rusande tillbaka - Nej usch! den jobbiga egocentrikern orkar jag inte med en gång till. Jag lånade alltså inte om boken - inte så att jag minns intrigen, utan pga känslan som boksidorna återskapade. Eva-Marie sitter fast i en relation hon först inbillar sig är jämlik, boken segar sig igenom hennes oförmåga att ta sig förbi den livslögnen. Hon gör det tack och lov till sist. Men den pärsen vill jag inte gå igenom en gång till. Men helt klart låg den helt rätt i tiden år 1977.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
