Autisterna - Stig Larsson (1979)

Nu när jag kommit att läsa så många böcker från 1980-talet, går det inte att komma förbi Stig Larsson, vars fyra romaner från 1979-1989 av många fått personifiera det svenska 1980-talet.
Liksom Strindbergs Röda rummet 1879 inledde den svenska 1880-talsrealismen, kom Stig Larssons debut, Autisterna exakt 100 år senare, i stället att bryta med den rådande floden av socialrealistiska romanserier om Sveriges historiska utveckling dessa hundra år.

 Larsson inriktade sig i stället på sin samtid, dess stämningar och psykologi, men med överraskande infallsvinklar. Frågan är väl ifall Autisterna överhuvudtaget kan kallas 'roman'. Den består av en prolog och sedan 16 numrerade kapitel, som alla framsägs av en jagberättare. Men vi får aldrig veta om det är samma person, eller 16 olika. Att bokens titel står i plural, Autisterna, tyder snarast på att det är flera olika jagberättare. Och är dessutom en klar vink om att de är instängda i sig själva, och har svårt att ta kontakt med sin omgivning.

Man skulle kunna kalla det en novell-samling, eftersom det inte finns någon egentlig sammanhållen handling, men texterna innehåller inte heller några typiska kännetecken för noveller. Texterna tycks snarare spegla symptomen på den alienerade, stressade och splittrade människan. Berättarna anger olika årtal från 1960-70-talen, men de hoppar fram och tillbaka, utan sammanhang. Den linjära tiden - som var så betydelsefull i 1970-talets historiska romanserierna - hjälper inte Larssons karaktärer att få något sammanhang i sina egna liv. Tid och psyke tycks inte ha något gemensamt.

Jag associerar berättelserna till en mängd olika nedslag i världssjälen, den rådande tidsandan. Personerna befinner sig och förflyttar sig hela tiden mellan olika städer i Europa och världen, utan att några etniska särdrag eller miljöer utkristalliserar sig. Antagligen är de moderna stadslandskapen förvillande lika överallt. De beskrivs inte, ger inget avtryck på karaktärerna. Allt är fragmentering och känslokyla.

Jag kan associera till Existentialismen och moderna utsagor om att 'Gud är död' och människan rotlös och övergiven. Denna tidsanda har helt tappat kontakten både med sina känslor, sin själ och sin ande. Det tycks inte längre finnas någon mening med livet - ingen ställer längre frågan om livet har någon mening.

Rent stilmässigt kan man säga att Stig Larssons debut är ett försök att skriva precis 'tvärtom' mot en traditionell realistisk roman, med historiskt utmejslade karaktärer som utvecklas genom livet, parallellt med samhället. Larssons berättelser saknar intrig - vilket alltså kan sägas ligga mer nära vårt faktiska yttre liv. Historierna om våra liv hittar vi själva på i vårt inre. Men Larsson ger inte sina karaktärer varken namn eller känslor eller egentliga livshistorier, bara lösryckta årtal och platser. Ingen allvetande berättare lägger historierna tillrätta.

Larssons text ger mig ingen igenkänningsfaktor, bara en känsla av kyligt avståndstagande.