Tre dagar in i döden - Eva Seeberg (1981)

Första gången jag läste Tre dagar in i döden var sommaren 1990, i 'En Bok för Allas' pocketutgåva från 1989. Den fastnade i minnet. En mycket annorlunda bok, som vill skildra hur den andliga delen av människan måste lämna kroppen - och lära sig hur - när kroppen dör.

Den läsningen var mycket fantasieggande. Eva Seeberg skrev dock att hon utgått ifrån vad hon läst från olika religioner, sjukhusjournaler och nära-döden-upplevelser m.m haft att säga om ämnet, på ett så vetenskapligt sätt som möjligt.

Nu när jag läst om boken, upplever jag dock inte samma wow-känsla, som första gången. Och det är kanske inte så konstigt. Den är inte ny längre. Det är den första nyfikenheten, inför hur 'själen' upplever problemen med att klara sig utan kropp, förflyttar sig utan kropp, det är den upptäcktsresan som är den stora behållningen.

Huvudpersonen Haldis Melin, är extra frågande, eftersom hon tillhör dem som aldrig trott på ett liv efter döden, eller att själen kan leva vidare, utan helt förlitat sig på sina kroppsliga sinnen. 1990 höll jag själv på att återupptäcka min intuition, en egenskap som tycktes ha kommit helt ur modet på den tiden, i vår ateistiska värld, när allt skulle förklaras ur en rent mekaniska naturlagar. Innan kvantfysiken blev mer allmänt känd. Idag kan vi tolka fenomenen på mer sofistikerade sätt.

Haldis Melin tvingas i alla fall inse att hon ingår i ett kretslopp av inkarnationer. Huvuddelen av romanen består av hennes livshistoria, återgett i återblickar, från födelsen 1910 till sin död 1979. Det blir också glimtar ur både Norges och Sveriges historia, där hon hade ett norskt äktenskap med en man hon förlorade under andra världskriget, och senare ett äktenskap i ett betydligt mer medelklassigt Sverige. Men den mannen är mycket svartsjuk och hela historien känns unket 50-talsaktig om passiv hemmafru, som saknar den kvinnokraft man önskar att hon fått uppleva.

Det är en sorglig historia, och då blir reinkarnationen den enda positiva möjligheten till ett bättre liv. Jag hade ju velat se att hon tagit mer aktiv del i detta livet, men det tidiga 1900-talet var betydligt mer hämmat i synnerhet för kvinnor, än det liv vi lever i dag i början av 2000-talet.

Eva Seeberg skrev sin första roman på en vecka, Det är hos mig han har varit (1952). Den lilla boken som jag läste när den utkom hos Bra Böcker tidigt 1970-tal, innehöll en mycket smart intrig med oväntad twist, som också stannade länge i minnet. Men hon skrev den i ren protest över det kvinnoförakt hon upplevde, sjaskigheten i äktenskap och relationer mellan könen. Och det blev ett tema som hon fördjupade i en hel rad romaner på temat reinkarnation, som jag brukade låna på biblioteket. Kanske finns de att låna än idag...