Nyår - Stig Larsson (1984)

Stig Larssons andra roman, Nyår, återutgavs som pocket i Bonniers klassikerserie 2007. Den är inte ett lika splittrat formexperiment som Autisterna, för den har ett namngivet berättar-jag med mer specifika relationer och antydan till intrig. Jan Arnold menar i sitt förord att Nyår är höjdpunkten, både i Stig Larssons författarskap, och i den svenska 1980-tals litteraturen, som helhet.

Kenneth berättar själv en mängd spridda händelser ur sitt liv, och denna gång följer händelserna en linjär kronologi, även om det mesta saknar sammanhang. Han gifte sig tidigt med Eva och har två barn med henne, men efter en störtloppsolycka med tillfällig minnesförlust och påföljande skalloperation, lever de isär i ca 10 år, innan de åter lever samman.

Nyår handlar om glappet mellan Kenneths självbild och hur hans omgivning och vi läsare uppfattar honom. Notera dock att vi aldrig kan veta om om det Kenneth berättar är sant eller bara påhitt. Vi har bara hans egen synvinkel. Ibland kallar han sig mytoman, ibland att 'bilder' uppstår. Har det han berättar hänt eller är det bara fantasier? Har skallskadan påverkat hans psyke, eller är alla upplevelser psykiska? Är det främlingskap Kenneth känner något existentiellt eller en psykisk skada/brist?

Rent fysiska iakttagelser, som dofter, känsel och synintryck i nuet, är påtagligt närvarande och återgivna in i minsta detalj, Kenneth lever verkligen med alla kroppsliga sinnen i nuet, det som många strävar efter idag - mindfulness - men någon medveten närvaro är det inte fråga om. Kenneth saknar empatisk förmåga, men ingen kan förklara hur eller varför. Kenneth är psykopaten som inte har en aning om att han är psykopat, bara att han absolut inte vill få den etiketten fastsatt på sig.

Som läsare går vi vilse i hans alienerade huvud, lika oförmögna att lösa gåtan som han själv. Romanläsare är vana vid en intrig att luta sig mot, eller varför inte en linjär livshistoria, så som vi tolkar våra egna liv, likaväl som vår omgivnings liv. Trots att livet egentligen är en oändlig räcka sinnesupplevelser i nuet, brukar vi vara mer upptagna med vad som hänt (smärta/nostalgi) och ibland med framtiden (planer/oro), där vi kan skapa berättelser om lärdomar och karma. Kenneth tycks däremot drivas bara av nuets impulser, utan att uppleva något sammanhang av det. Hans associationer löper i splittrade kedjor.

Efter många år är det trots allt fru och barn som bildar en vardagsram, som han kan rota sig i. Känslor saknar han. Någon sorts dragningskraft måste han ha eftersom fru och barn bryr sig om honom, och en rad bekanta delar sina hem med honom, trots att han själv aldrig intresserar sig för dessa människors känslor, utan bara sina egna mer basala begär. Framåt mitten av boken stryper han en kvinna han haft en flera år lång relation med - på ren impuls utan anledning. Han eldar upp hennes lik i deras bil, men blir aldrig misstänkt eftersom han själv skadas i samma 'bilolycka'. Hans liv går vidare utan samvetsbetänkligheter

Först sju år senare finner man ett brev efter den dödade kvinnan, där hon oroar sig för att Kenneth ska göra allvar av sina tendenser att vilja strypa henne. Då erkänner rakt av, försöker framkalla känslor och sammanbrott, för att hellre hamna i fängelse, än att få etiketten psykopat klistrad på sig. Några andra bevekelsegrunder har han inte. Efter åratal av psykiatrisk vård, accepterar han att han inte kan känna något för andra. Mer insikt än så blir det inte. Han inser att han saknar autenticitet, integritet.
Kenneth förblir en gåta, för sig själv och för oss läsare.

Frågan är vad Stig Larsson ville med att skriva den här romanen? Ville han utforska 'psykopatens' psykologi? Eller var det formexperimenten som var det viktiga? Att få läsaren att inse att en roman alltid är en lek med ord och vinklar, aldrig kan bli en sanning att tro på. Eller ville han bara skapa en symbolbild av 1980-talets rotlöshet. Liv utan djupare mening.

Romantexten är inte en obruten räcka händelser ur Kenneths liv, utan består av ständiga luckor, som vi aldrig vet om de uppstår av Kenneths minnesförlust och bristande förmåga att se sammanhang, eller om det som berättas är mytomanens spridda bildskapelser. Han säger sig söka kontakt och klarhet, men

Den plötsliga upplösningen kring mordet som plötsligt uppdagas mot slutet av romanen, blir för mig som ett antiklimax. Att fenomenet 'romanintrig' plötsligt gör sitt intåg, sitt återtåg upp på scenen, så att romanen blir en variant av psykologisk deckare. Är det därför Nyår betraktas som höjdpunkten? Blev den gnistan, en nytändning för den svenska realistiskt psykologisk kriminalromanen?

Den manliga varianten, som skildrar det svarta skitiga livet, där kvinnor befinner sig i marginalen, offer för bestiala psykopater. Kvinnobilden är mycket negativ i Nyår. Som kvinna kan jag inte relatera till detta manliga 1980-tal. Män instängda i en värld av homoerotiska spänningar, på glid mellan äckel och begär, homofobi och manlig heroism. Där kvinnorna aldrig blir annat än bottenskrap. Inte konstigt att empatin lever på undantag.