Förvandlingen - Franz Kafka (1915)

 

Jag tror alla vet vem Gregor Samsa är, han som plötsligt en morgon vaknar upp som insekt. Jag har alltid tänkt att det måste vara Kafkas mest intressanta historia. Ändå har jag lyckats undvika att läsa den - i årtionden. Kafka blev visst aldrig nöjd med historien som helhet, men för mig duger den bra. För det är ingen skräckhistoria. Gregor må se ut som ett monster från utsidan, men inuti är det samma vänliga Gregor, som vill göra sin plikt, och vara hänsynsfull. Även om han inte längre kan göra sig förstådd.

En absurd historia, i en absurd värld? En fantasi, som tycks utgå ur en löneslavs våndor. Livet begränsat utan återvändo. Ansvarsbördan att försörja såväl föräldrar som syster. Han vill så gärna spara ihop nog för att låta systern få studera på musikkonservatoriet. Men livet är begränsat, kraven många, om hur man ska leva, vara, reagera. Kommunikationsproblem, inte minst mellan far och son, gör livet tungt. 

Gregor kan se och förstå allt som sker. Det är omgivningen som blir rädda för insekten stor som en människa, som inte kan göra sig förstådd, för familjen  hör bara insektens 'surr'. 

Systern Grete, 17 år, är den som i början har intuition nog att känna vad brodern behöver. Hon städar och försöker ställa fram mat åt Gregor. När han har svårt att röra sig i sitt trånga sovrum, vill hon flytta ut de onödiga möblerna. Men det vill inte modern, som känner att det vore att 'ge upp', att inte tro på att sonen skall 'bli sig själv' igen. Det är alltså även en historia om identitet, Gregor har förlorat sig själv. Han funderar över vad det är att vara människa, eller djur? Fortfarande som insekt tycks han uppskatta systerns fiolspel, den gör honom gripen, mer än någon annan människa i närheten. Räknas inte det? 

Men även systerns liv begränsas av broderns tillstånd, även hon måste hitta ett arbete, nu när brodern inte längre kan försörja familjen. Familjen börjar ta inneboende i ena rummet, men när de upptäcker 'insekten' betraktas de som paria, snuskiga. Du förtvivlar även systern, inför sitt begränsande liv. Hon kräver att 'odjuret', som omöjligt kan vara hennes 'bror', om det inte förstår att det måste ge sig av. Hela familjen tycks ge upp, känner sig förföljd av ett gissel, värre drabbade än andra familjer. 

Endast den gamla städerskan är inte rädd, hon kallar Gregor för 'Dyngbagge' och till tror honom förståndsgåvor. Och visst förstår han, och svälter ihjäl sig. När bara ett tunt skal återstår, kan städerskan lätt städa ut resterna. Och livet åter visa sig från den ljusa sidan - för resten av familjen. För Gregor fanns det dock ingen lösning.

Europeana : kortfattad historia om 1900-talet - Patrik Ourednik (2001)

Ytligt sett, kanske någon tror att detta är en historiebok, men det är ett icke-kronologiskt hopkok av 'fakta', s.k. faktoider, saker vi hört så många gånger att vi till sist tror att de är sanna. De upprepas i olika variationer, nöter mot varann, från en helt känslobefriad naivt tanklös berättarröst. Det som berättas liknar det vi hört om världen omkring oss, och tolkas motstridigt av olika forskares olika åsikter och synvinklar. 

Ibland kan jag inte göra annat än le åt galenskapen, ofta väcks obehagliga känslor, slutomdömet är att texten åskådliggör det absurda i det mänskliga egots nittonhundratal.

Patrik Ouredník, född 1957 i Prag, flyttade dock tidigt till Frankrike, där han bland annat översatt en rad franska författare till tjeckiska. Och när man ser vilka författare han översatt, märks ett tydligt absurt tema: Rabelais, Jarry, Queneau, Vian m fl.

Detta är inte en bok för historieälskare och vänner av 'ordning'. Det är en bok för den som vill fundera över livets absurditeter, och faran av att vara alltför lättlurad, auktoritetstroende. 

Det låsta rummet - Paul Auster (1986)

Det låsta rummet är tredje och sista delen av New York-trilogin, som syr ihop hela historien. Först i tredje delen inser jag att det inte är tre olika historier, utan att allt hänger ihop - om än osäkert hur. Det är som ett spektrum av samma historia. Samma historia berättas om och om igen, under en svärm av skilda detaljer.

Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.

Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.

Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.

Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.

Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.

Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina  fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.

Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.

Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.

När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.

Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.

"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."

Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.

I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad?  Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?

Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen  samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."

Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.

Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.

Stad av glas - Paul Auster (1985)

Med Stad av glas, som var Paul Austers stora genombrott, inledde han den postmoderna romansvit som senare kom att kallas New York-trilogin. Läsaren luras in i historien med förespeglingen om att historiens genre är någon typ av hårdkokt deckare. Huvudpersonen får i uppdrag att skydda en person, genom att skugga och bevaka den person som uppdragsgivaren känner sig hotad av.

Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.

Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.

Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.

Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.

Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.

Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.

Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.

Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.

Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare  under pseudonym?

Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.

"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."

New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...

Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?

Tango för enbenta - Sture Dahlström (1981)

Sture Dahlström (1922-2001), jazzmusiker och författare, debuterade 1961 influerad av 1950-talets jazzinspirerade BEAT-rörelse. Nu har jag bara läst en av hans böcker, men där uppvisar Dahlström onekligen en mycket 'spontan' stil med närmast absurda svängar i intrigen.

Min egen bakgrund i Argentinsk Tango gjorde att det var just titeln Tango för enbenta (1981) som jag fastnade för. Den handlar om den frihetstörstande, dragspelande metallarbetare Karl Andersson, som gärna komponerar sina egna protest-tangos, och poängterar att det är just den argentinska tangon han föredrar. Detta alltså 1981, flera år innan dans-stilen fick en renässans, som sedan dess spritt sig i snart sagt hela världen och håller i sig än idag.

Efter nästan ett helt liv vid löpande bandet, börjar han plötsligt försöka slå sig ut ur det inrutade svenska samhället, han vill bryta alla band, klara sig helt själv. Ju längre tiden går, desto mer rabiat anarkistisk blir han. Han köper en liten lantgård kontant som han inhägnar med taggtråd, slår sönder brevlådan för att slippa all myndighetspost, och måste även avsäga elektricitet (då börjar vi närma oss mormon-stadiet, eller?).

Att romanen utgavs 1981, gör att jag associerade till 1970-talets allt starkare protester mot allt förbynderi och all byråkrati. På den tiden framställdes Sverige som det värsta förmyndarsamhället och byråkratins högborg. Onekligen var det betydligt svårare att inkomstdeklarera på den tiden, än med de förifyllda blanketter vi har idag...

Tidigare i romanen hamnar Karl Andersson i häkte efter ett bråk, och därifrån förs han till en mentalavdelning, där han får sitta och skriva sin bekännelse i lugn och ro. Han tar tid på sig och unnar sig fantasins alla utvikningar - det liknar en roman. Vilket gör att han börjar se mentalsjukhus som den idealiska Lustgården, att få sitta där skyddad i orkanens öga, medan myndigheterna runt omkring fick sköta allt pappersarbete bäst de ville, medan han själv befriades och fick skrivro. Men att få flytta in där var lättare sagt än gjort, då Sverige hellre började stänga ner mentalsjukhus, än spärrade in någon där.

Handlingen är dock mycket mer komplicerad än så, uppblandad med en mängd sexuellt frispråkiga ungdomsminnen och absurda drömavsnitt - allt i den närmast idylliska svenska ankdammen.

Förlaget Bakhåll startade ett Sture Dahlström-sällskap 1999, och började återutge hans romaner i snyggt inbunden form. Entusiastiska fans har han i alla fall fått.

Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)

Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.

Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.

 Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.

Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.

Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.

Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.

Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?

Cementträdgården - Ian McEwan (1978)

Ian McEwans debutroman från 1978. Två veckor har gått sedan jag läste ut den, och att jag dröjer med att formulera mina tankar om denna korta roman på 160 sidor handlar inte bara om att mitt liv varit fullt av andra åtaganden. Hur än kort och lättläst ger den möjlighet till symboliska tolkningar.

Första intrycket var att den skiljer sig mycket från hans senare mästarromaner, t ex den kompakta detaljrikedomen i Lördag (2005). Det är flera år sedan jag läste den, men minns den obehagliga känslan som trycker på, uppväckt av att huvudpersonen vaknar i gryningen och tycker sig se ett brinnande flygplan på väg att kraschlanda in mot London. Handlingen tilldrog sig 2003, och så nära efter 11 september 2001, då de terroristkapade flygplanen flög in i tvillingtornen i New York, uppfattar jag som läsare naturligtvis hotet extra vittomfattande - ja nästan självklart. Så trots att det var 'falskt alarm', någon typ av synvilla (jag minns inte om det var soluppgång bakom flygplanet eller vad som lett till intrycket), så känns det som ett ont omen, en undergångskänsla kring mänsklig civilisation. Så här långt efteråt med endast mina egna tolkningar i färskt minne, skulle jag även kunna trycka på den omvända symboliken. "Falskt alarm!" Som att vi människor går omkring och bara ser det svarta, grottar ner oss i dåliga nyheter, hellre än att försöka njuta av livet. Är det nödvändigt?

Att debutromaner skiljer sig från ett författarskap i övrigt är väl snarare regel än undantag. Men hotet, undergångskänslan som löper genom Lördag, är trots allt ett viktigt tema även i debutromanen Cementträdgården (1978). McEwan hade tidigare gett ut skräcknoveller, och när även romanen rörde sig runt en rad makabra teman, som ruttnande lik och incest, gav honom epitetet 'den makabre' (Ian Macabre). Han har själv sagt att hans första roman strävade efter att fånga stämningen i det sena 1970-talet, ett smutsigt London fullt av brister och mardrömslik tunnelbana, brister som folket levde med utan minsta protest, att samhället motståndslöst närmar sig kollaps. Titeln pekar tydligt på hur långt vi avlägsnat oss från den mänskliga naturen.

Jag tänker på Oljekrisen 1973, då världsekonomin kollapsade efter 'det glada 60-talet', som naturligtvis bara varit glatt på ytan, för att arbetslösheten varit låg. Utan minsta eftertanke byggde man bostäder som jättelika sterila betongöknar, bostäder tillräckligt billiga för gemene man. Ingen funderade över hur mänskligt livet skulle bli i sådana 'koncentrationsläger'. I McEwans roman rivs husen runt de fyra ungdomarnas hem, tills de blir alltmer isolerade. Deras egen far cementerade hela deras egen trädgård för att minska trädgårdsarbetet till ett minimum. Men då minskar även livet till ett minimum.

Fadern dör dock av överansträngningen, och strax därefter insjuknar även modern och dör efter att ha varit sängliggande en tid i hemmet. Syskonskaran, två bröder och två systrar, försöker leva vidare på egen hand, rädda för vad som skulle hända ifall samhället skulle bli deras nya förmyndare. Så de hemlighåller moderns död, och begraver henne själva genom att gjuta in henne i cement i källaren. Men sommaren är het och cementen har inte utförts fackmannamässigt. Den spricker och moderns lik kikar fram och börjar ruttna och stinka. (1976 var en extremt het sommar i England, jag såg själv hur Hyde Park var brunbränd i brist på regn - så tvärtemot Englands normalt småregnande klimat.)

Det är alltså en apokalyptisk makaber historia, sedd ur 15-årige Jacks perspektiv, på kliniskt känslolös prosa. Trots att det är en Jag-berättelse, uttrycker den inga känslor. Alltså identifierar man sig inte med berättaren, utan lämnas med en serie bilder att tolka symboliskt. Modern, symbol för livskraft, kan omöjligt leva vidare i stenöknen. Ungdomarna sörjer inte fadern, som i romanens inledning beskrivs som "en liten tunn argsint gubbe med en massa fixa idéer". Storasyster Julie, 17 år, moderns ställföreträdare, försöker leva vidare, solar ute i Cementträdgården. Jack är freudianskt fixerad vid sex och onani.

Jag kan läsa in en modern Oidipus-historia i romanen, som inleds "Jag dödade inte min far, men det finns stunder när jag tror att jag hjälpte honom på vägen." Jack dödar inte, han är passiv. Modern protesterar mot faderns cementprojekt, inte Jack. Jack är passiv, en sorts låtsas-medhjälpare, som ser på när fadern överanstränger sig. Jack ser faderna hjärattack, men kallar inte på ambulans, någon annan får göra det när det är för sent. Jack blir inte heller moderns nya partner, hon blir sjuk och Jack tycks inte reagera. I stället är det med Julie, systern, som tar initiativ till incest. Jack är passiv.

Här slutar historien. Julies platoniske pojkvän Derek har kallat på polis, när han upptäckt att Julie ger Jack den intimitet han själv förvägrats. Jack kämpade aldrig emot sitt öde, så som Oidipus försökte, om än utan framgång. McEwan såg hur London förslummades utan att någon tycktes protestera.
Hans roman blandar också genrer på ett sätt som skulle bli vanligt på 1980-talet, det postmoderna, Ungdomarnas inträde i vuxenlivet blandas med neogotisk skräck (som minner om såväl Edgar Allan Poe, som Hitccok) och freudiansk och annan psykologi. Lillebror Tom, som alltid varit rädd för fadern och även mobbas i skolan, börjar klä ut sig i flickkläder som ett sätt att fly. Hemma regredierar han till baby, söker skydd hos sina systrar, låter sig vaggas. Även Jack regredierar alltmer och lägger sig slutligen i samma barnsäng som brodern.

Jack beskrev faderns död som "fullkomligt betydelselös i jämförelse med det som följde". Han förnekar alltså sitt ursprung, vill lösgöra sig från fadersauktoriteten. Ännu en referens till Freudiansk psykologi är när Julie förklarar för Jack att faderns agg mot yngste sonen, Tom, är för att han förlorat sin hustrus tillgivenhet i konkurrensen med sin son. Jack tycker dock att sådana tankar är egendomliga, han har uppenbarligen inte läst Freud. "Så vansinnigt att tänka sig en tävlan mellan en liten pojke och en vusen man! Senare frågade jag Julie vem som skulle vinna och hon sade utan tvekan: 'Tom, naturligtvis! Och sen kommer far att hämnas på honom'." Men långt innan dess är fadern död.

Det är naturligtvis inget känslomässigt nöje att läsa en sådan här bok. Däremot en intellektuell utmaning, om man vill tyda de närmast drömlika symbolerna. Freudiansk drömtydning?