Tango för enbenta - Sture Dahlström (1981)

Sture Dahlström (1922-2001), jazzmusiker och författare, debuterade 1961 influerad av 1950-talets jazzinspirerade BEAT-rörelse. Nu har jag bara läst en av hans böcker, men där uppvisar Dahlström onekligen en mycket 'spontan' stil med närmast absurda svängar i intrigen.

Min egen bakgrund i Argentinsk Tango gjorde att det var just titeln Tango för enbenta (1981) som jag fastnade för. Den handlar om den frihetstörstande, dragspelande metallarbetare Karl Andersson, som gärna komponerar sina egna protest-tangos, och poängterar att det är just den argentinska tangon han föredrar. Detta alltså 1981, flera år innan dans-stilen fick en renässans, som sedan dess spritt sig i snart sagt hela världen och håller i sig än idag.

Efter nästan ett helt liv vid löpande bandet, börjar han plötsligt försöka slå sig ut ur det inrutade svenska samhället, han vill bryta alla band, klara sig helt själv. Ju längre tiden går, desto mer rabiat anarkistisk blir han. Han köper en liten lantgård kontant som han inhägnar med taggtråd, slår sönder brevlådan för att slippa all myndighetspost, och måste även avsäga elektricitet (då börjar vi närma oss mormon-stadiet, eller?).

Att romanen utgavs 1981, gör att jag associerade till 1970-talets allt starkare protester mot allt förbynderi och all byråkrati. På den tiden framställdes Sverige som det värsta förmyndarsamhället och byråkratins högborg. Onekligen var det betydligt svårare att inkomstdeklarera på den tiden, än med de förifyllda blanketter vi har idag...

Tidigare i romanen hamnar Karl Andersson i häkte efter ett bråk, och därifrån förs han till en mentalavdelning, där han får sitta och skriva sin bekännelse i lugn och ro. Han tar tid på sig och unnar sig fantasins alla utvikningar - det liknar en roman. Vilket gör att han börjar se mentalsjukhus som den idealiska Lustgården, att få sitta där skyddad i orkanens öga, medan myndigheterna runt omkring fick sköta allt pappersarbete bäst de ville, medan han själv befriades och fick skrivro. Men att få flytta in där var lättare sagt än gjort, då Sverige hellre började stänga ner mentalsjukhus, än spärrade in någon där.

Handlingen är dock mycket mer komplicerad än så, uppblandad med en mängd sexuellt frispråkiga ungdomsminnen och absurda drömavsnitt - allt i den närmast idylliska svenska ankdammen.

Förlaget Bakhåll startade ett Sture Dahlström-sällskap 1999, och började återutge hans romaner i snyggt inbunden form. Entusiastiska fans har han i alla fall fått.