The Secret Agent - Joseph Conrad (1907)

Jag har funnit ännu en mycket läsvärd historia av Joseph Conrad, "The Secret Agent". Ju längre in i texten jag kommer desto mer fulländad känns texten. Anarkism och bombdåd  hörde till sent 1800-tal och sekelskiftet 1900. Oron ökade när de revolutionära tendenserna växte sig allt starkare i Ryssland, och krigshetsare runt i Europa. 

Conrad gav sig in på området , som alltid psykologiskt intresserad, vad som styr och skiljer olika karaktärers livsinställningar, och inte minst hur folk pratar förbi varandra, och missförstår. Han för oss runt mellan olika karaktärer för att skapa en mångfacetterad bild, och fördjupa alla möjliga orsaker och livslögner och situationer. 

Och vad som i början kanske kan känns lite segt, växer till nyfikenhet, som växer till allt större spänning, blir psykologisk skräck, invävt i nästan Dickenskt smogfyllda prång i Londons mindre bemedlade kvarter, där såväl orättvisor som fördomar gror. Människor pratar förbi varandra, litar inte på varandra, försöker nysta sig igenom sina svårigheter.  

Conrad är både analytiker och psykolog, som bygger landskap som väcker min nyfikenhet, samtidigt som han försöker förstå sin tid. Conrad gör också hopp i sin tidslinje, för att fördröja den insikt som jag tidigt anat mig till, om vem som blev offret för 'bomben', avslöjandet fördröjs, gör mig kanske lite onödigt förvirrad, men snart är jag tråden på spåren igen, fram till insikten om hur allt hänger ihop. Det finns också några små villospår, signalement som är snarlika för att med fördröjning öka spänningen. Allt är elegant sammanfogat.  

Historien handlar inte bara om anarkister och bomber. Utan även om dubbelagenter, vilket måste vara ett tidigt nedslag i en på 1900-talet allt populärare genre. Det är spännande att se tidiga frön av detta. Och till skillnad från Chestertons skämtsamma variant på samma område samma år (The Man who was Thursday, 1907) så ligger Conrad helt åt spänningshållet.

Tango för enbenta - Sture Dahlström (1981)

Sture Dahlström (1922-2001), jazzmusiker och författare, debuterade 1961 influerad av 1950-talets jazzinspirerade BEAT-rörelse. Nu har jag bara läst en av hans böcker, men där uppvisar Dahlström onekligen en mycket 'spontan' stil med närmast absurda svängar i intrigen.

Min egen bakgrund i Argentinsk Tango gjorde att det var just titeln Tango för enbenta (1981) som jag fastnade för. Den handlar om den frihetstörstande, dragspelande metallarbetare Karl Andersson, som gärna komponerar sina egna protest-tangos, och poängterar att det är just den argentinska tangon han föredrar. Detta alltså 1981, flera år innan dans-stilen fick en renässans, som sedan dess spritt sig i snart sagt hela världen och håller i sig än idag.

Efter nästan ett helt liv vid löpande bandet, börjar han plötsligt försöka slå sig ut ur det inrutade svenska samhället, han vill bryta alla band, klara sig helt själv. Ju längre tiden går, desto mer rabiat anarkistisk blir han. Han köper en liten lantgård kontant som han inhägnar med taggtråd, slår sönder brevlådan för att slippa all myndighetspost, och måste även avsäga elektricitet (då börjar vi närma oss mormon-stadiet, eller?).

Att romanen utgavs 1981, gör att jag associerade till 1970-talets allt starkare protester mot allt förbynderi och all byråkrati. På den tiden framställdes Sverige som det värsta förmyndarsamhället och byråkratins högborg. Onekligen var det betydligt svårare att inkomstdeklarera på den tiden, än med de förifyllda blanketter vi har idag...

Tidigare i romanen hamnar Karl Andersson i häkte efter ett bråk, och därifrån förs han till en mentalavdelning, där han får sitta och skriva sin bekännelse i lugn och ro. Han tar tid på sig och unnar sig fantasins alla utvikningar - det liknar en roman. Vilket gör att han börjar se mentalsjukhus som den idealiska Lustgården, att få sitta där skyddad i orkanens öga, medan myndigheterna runt omkring fick sköta allt pappersarbete bäst de ville, medan han själv befriades och fick skrivro. Men att få flytta in där var lättare sagt än gjort, då Sverige hellre började stänga ner mentalsjukhus, än spärrade in någon där.

Handlingen är dock mycket mer komplicerad än så, uppblandad med en mängd sexuellt frispråkiga ungdomsminnen och absurda drömavsnitt - allt i den närmast idylliska svenska ankdammen.

Förlaget Bakhåll startade ett Sture Dahlström-sällskap 1999, och började återutge hans romaner i snyggt inbunden form. Entusiastiska fans har han i alla fall fått.

The Return of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1904-1905)

Slutligen beslöt sig Doyle trots allt för att återuppliva Sherlock Holmes 'på riktigt' - inte bara låta Watson minnas utredningarna. Detta efter att han vunnit berömmelse och erkännande för andra texter, såväl prosa som pjäser och dikter, och dessutom blivit adlad (1902). Att utgivaren var beredd att betala stora summor för rättigheten bidrog naturligtvis. Han lovade en amerikansk tidskrift åtta historier, men det kom att bli 13 stycken, även utgivna i England, och senare samlade som The Return of Sherlock Holmes.

Att Sherlock nu hamnat i 1900-talet, blir än mer märkbart än i Baskervilles's Hound (1903), för nu är det inte bara det språkliga, utan även sättet att berätta - det analytiska grubblandet i länsstolen får stå tillbaka för betydligt mer dramatiska scener, t ex med Holmes och Watson i slagsmål med brottslingar. Vi har alltså kommit ett steg närmare den hårdkokta deckaren.

I samlingens första historia, "The Empty House", chockas den ovetande Watson inför vännens oväntade uppdykande. Watson svimmar av känslan att stå inför en vålnad. Sherlock förklarar sedan sin treåriga tystnad och landsflykt, med brodern som enda kontakt, med sina försök att dupera sina motståndare i brottssyndikatet. Med filmiskt gestaltade bilder, framställs hur mördarna genast är honom på spåren, men blir lurade - inte bara på avstånd - utan hur de stöter ihop i samma rum med en yrkesmördare.

På Baker street tycks allt återgå till gamla rutiner, som om det inte stått tomt i åratal. Och jag undrar lite vart Watsons fru tog vägen? Svalnade äktenskapet, eller har de fått barn som nu upptar hennes tid och håller henne borta från händelserna? Nåväl, hur än ombonat det är på Baker street, så är det inte längre där tyngdpunkten ligger. Det har börjat mullra ute i världen, förutom professionella brottslingar, omnämns såväl italienska maffian som anarkistiska rörelser, på flera ställen. Och Sherlock Holmes är ute och rör på sig i denna mullrande värld.

Min absoluta favorithistoria i denna samling är "Charles Augustus Milverton", om en professionell utpressares motbjudande parasiterande. Historien är roande, genom att avlägsna sig från det analytiska, och i stället låta Holmes och Watson bryta sig in hos utpressaren och snoka i hans handlingar. Där blir de närapå tagna på bar gärning, efter att dessutom ha fått bevittna mordet på samme utpressare i samma rum. De bevittnar alltså vad som sker utan att lyfta ett finger, varpå Holmes dessutom bränner upp brev och annat som skulle kunnat bidra till flera utpressningshärvor.

Sen flyr de över trädgårdsmuren med trädgårdsmästaren hack i häl. Denne avger sedan ett signalement på Watson, utan att veta vilka det är han förföljt. Detta återberättas senare för Holmes, när polisen ber honom om hjälp att lösa mordfallet. Sherlock uppför sig så lika iskallt som vanligt, slår ifrån sig signalementet som alldeles för vagt, 'det skulle ju kunna vara Watson här'. Han vägrar för övrigt åta sig fallet, med hänvisning till att hämnd utmätt på en sån skurk, kan inte vara annat än rättmätig. Han har sett mördaren och beslutat att skydda henne. Så fräckt roar oss Doyle nu, med en helt ny humor uppblandad med rent filmisk spänning, av smygande i skuggor, vittnen bakom gardiner, framrusande hämnare.

Och allmänheten är upprörd inför all ny otrygghet och polisen benägen att på förhand skylla alla oklara brott på 'galna anarkister'.

- Disgraceful, sir! A nihilist plot, that's what I make of it. No one but an anarchist would go about breaking statues. Red republicans, that's what I call 'em. Så står det i "The Six Napoleons", som även tar upp den italienska Mafian, "a secret political society", med förgreningar till den italienska kolonin i London. Polisinspektör Lestrade antar att såväl mördare som offer tillhör denna maffia, och att det är interna bråk som ligger bakom.

I en annan berättelse gäller hämnden förräderi inom en rysk förrevolutionär grupp, som strävar efter reformer och anarkistiska ideal. Medan många strävar mot högre ideal, ger andra efter för att försöka rädda sitt eget skinn. Några har flytt till England, men det är svårt att hålla sig undan i längden.

Sherlock Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som blivit allt starkare i denna samling. I "The Abbey Grange" säger Holmes: "I couldn't do it Watson ... Once or twice in my career I feel that I have done more real harm by my discovery of the criminal than ever he had done by his crime. I have learned caution now and I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience."

Sherlock Holmes samvete blir allt ömmare och tar allt oftare lagen i egna händer. I "The Second Stain" berörs hemliga agenter och förvecklingar inom utrikespolitiken. Mitt under Sekelskiftets glada Belle Epoque blir skuggorna allt längre. Första världskriget och revolutionsåren rycker allt närmare.

Isbjörnen - Henrik Pontoppidan (1887)

Åter till nobelpristagaren Henrik Pontoppidan (1857-1943). Han tillhör Selma Lagerlöfs generation och är helt klart lika läsvänlig. Han debuterade i början av 1880-talet med noveller och var redan från början en skicklig människoskildrare. En bok för allas antologi Nobeller (2008) har med hans novell "Idyll", men där saknas uppgifter om ursprung, en besvikelse för mig som alltid vill sätta in en text i dess kronologiska kontext. Men idag finns ju webben för detektivarbete, och där fann jag novellen med danska namnet "Bonde-Idyl", som ingick i hans samlingen Landsbybilleder (1883; Från landsbygden).

Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.

Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.

Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.

Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt  (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.

Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.

Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.

Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.

Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.