Tyvärr hör den här till Wägners 'darlings' som hon nog borde ha släppt. Men hon kunde inte släppa den, den innehåller för mycket personliga erfarenheter från Rhenlandet och Pfalz, som ockuperades av Frankrike efter första världskriget. Området drabbades av ekonomisk kris och våldsamma utspel av separatiströrelser under hela 1920-talet. Wägner var där, fick vänner, och försökte sprida sitt fredspatos, civilt motstånd utan våld. Vilket fick motståndsrörelsen att le åt hennes naivitet. Romanens huvudperson är därför en naiv kväkarflicka från USA.
Grundidén var att skapa en pacifistisk thriller, och kan sägas vara en föregångare till dokumentär-romanen. Problemet är att texten i långa stycken mest resonerar, det är nästan bara 'telling' och inget 'showing' som kan väcka mitt intresse. Samtidigt som det saknas nödvändiga förklaringar. För även om jag känner till den historiska bakgrunden i det stora perspektivet, har hon förlagt denna idédebatt till ett fiktivt land, förstorad och vriden, och där karaktärerna dessutom ofta har märkliga kodnamn (t ex 'Till Sist', vilken min hjärna aldrig får grepp om). Så jag har svårt att engagera mig i historien.
I synnerhet som denna kamp mellan olika politiska grupper, drivs av sentimentalt patos, liksom även kärlekshistorien. Även om ett tema i texten är att både visa upp och avslöja baksidan, att första göra Överste Martius till en martyr som 'segrat i döden' (Kristus-myten 'att dö för folket') är väl magstarkt, och att sedan avslöja att även han hyste mordplaner men att motståndaren hann före.
Dessutom komplicerat av att kväkarflickan Kitty/Credo, både blivit denna Martius sekreterare under dennes landsflykt, och förälskat sig i hans eldiga personlighet. I sin pacifistiska nit lyckas hon utverka mordet på motståndaren Cark, som tagit makten med våld, skjuts upp fem dagar, för att försöka varna denne Cark, i syfte att förhindra mer blodsutgjutelse, oavsett att hon finner honom motbjudande. I stället hinner denne först, och Martius mördas, och Kitty/Credo har blivit verktyget som gör att den hon älskar mördas.
Och så blir slutsentensen för både Martius och Kitty, insikten "hur äventyrligt det är att älska".
Njä. Wägner hade en idé hon inte kunde släppa på flera år, för att den låg så nära hennes eget hjärta, bland annat en egen kärlekshistoria. Hon var i Pfalz och trodde att hennes pacifistiska vädjanden var orsaken till att ett mord förhindrades. Och även om det flera år att färdigställa den, så var hon själv alltför deprimerad för att se bristerna i sin text.
Först tjugo år senare har hon sansat sig tillräckligt för att konstatera att det var en brittisk diplomat som förhindrat mordet. Henne själv hade krigarna mer sett som en maskot att le godmodigt åt. Det verkar i alla fall om man läser om det i Isaksson & Linders biografi om Elin Wägner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar