De fem pärlorna - Elin Wägner (1927)

Tyvärr hör den här till Wägners 'darlings' som hon nog borde ha släppt. Men hon kunde inte släppa den, den innehåller för mycket personliga erfarenheter från Rhenlandet och Pfalz, som ockuperades av Frankrike efter första världskriget. Området drabbades av ekonomisk kris och våldsamma utspel av separatiströrelser under hela 1920-talet. Wägner var där, fick vänner, och försökte sprida sitt fredspatos, civilt motstånd utan våld. Vilket fick motståndsrörelsen att le åt hennes naivitet. Romanens huvudperson är därför en naiv kväkarflicka från USA. 

Grundidén var att skapa en pacifistisk thriller, och kan sägas vara en föregångare till dokumentär-romanen.  Problemet är att texten i långa stycken mest resonerar, det är nästan bara 'telling' och inget 'showing' som kan väcka mitt intresse. Samtidigt som det saknas nödvändiga förklaringar. För även om jag känner till den historiska bakgrunden i det stora perspektivet, har hon förlagt denna idédebatt till ett fiktivt land, förstorad och vriden, och där karaktärerna dessutom ofta har märkliga kodnamn (t ex 'Till Sist', vilken min hjärna aldrig får grepp om). Så jag har svårt att engagera mig i historien. 

I synnerhet som denna kamp mellan olika politiska grupper, drivs av sentimentalt patos, liksom även kärlekshistorien. Även om ett tema i texten är att både visa upp och avslöja baksidan, att första göra Överste Martius till en martyr som 'segrat i döden' (Kristus-myten 'att dö för folket') är väl magstarkt, och att sedan avslöja att även han hyste mordplaner men att motståndaren hann före. 

Dessutom komplicerat av att kväkarflickan Kitty/Credo, både blivit denna Martius sekreterare under dennes landsflykt, och förälskat sig i hans eldiga personlighet. I sin pacifistiska nit lyckas hon utverka mordet på motståndaren Cark, som  tagit makten med våld, skjuts upp fem dagar, för att försöka varna denne Cark, i syfte att förhindra mer blodsutgjutelse, oavsett att hon finner honom motbjudande. I stället hinner denne först, och Martius mördas, och Kitty/Credo har blivit verktyget som gör att den hon älskar mördas. 

Och så blir slutsentensen för både Martius och Kitty, insikten "hur äventyrligt det är att älska".

Njä. Wägner hade en idé hon inte kunde släppa på flera år, för att den låg så nära hennes eget hjärta, bland annat en egen kärlekshistoria. Hon var i Pfalz och trodde att hennes pacifistiska vädjanden var orsaken till att ett mord förhindrades. Och även om det flera år att färdigställa den, så var hon själv alltför deprimerad för att se bristerna i sin text. 

Först tjugo år senare har hon sansat sig tillräckligt för att konstatera att det var en brittisk diplomat som förhindrat mordet. Henne själv hade krigarna mer sett som en maskot att le godmodigt åt. Det verkar i alla fall om man läser om det i Isaksson & Linders biografi om Elin Wägner. 

Pojkflickan - Nina Bouraoui (2000)

Ett sammanträffande som känns mycket meningsfullt, att jag nu läst Pojkflickan, så nära in på Kallifatides En lång dag i Athen. Nina Bouraouis roman är ännu en 'självbiografisk' text, kring kluven identitet, hon har en fransk mor och en algerisk far, uppvuxen i Algeriet 1967-1981, strax efter det krig som ledde till Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med allt vad det innebar av politiska, sociala och rasistiska motsättningar. 

Självbiografisk poetisk-filosofisk text, om barnets kluvna identitet. På vilken sida ska Nina själv ställa sig? Barnets själ längtar till bästa vännen i Algeriet, Amine, inte bara när hon tillbringar somrarna hos morföräldrarna i norra Frankrike. Även i Algeriet skiljs de alltmer åt ju äldre de blir. Temat kompliceras även av att vara flicka i den patriarkala muslimska världen, männens värld, där de obeslöjade franska kvinnorna hatas mer än andra. Nina klipper av sig håret, vill vara pojke, en naiv flickas kamp att få bli inkluderad, genom att vara pojke, att få röra sig på gatorna, spela fotboll, bada halvnaken, dyka modigt från klipporna. Men hon går i fransk skola och talar och skriver bara franska.

Somrarna hos mormor och morfar i Bretagne, anas såriga minnen från Andra världskriget, men de har sjunkit undan. Lugnet har återställt, men samtidigt växer hatet mot algerier, araber. Så hon känner inte att hon kan berätta om sina egna såriga minnen från våldet i Algeriet. Vad som skulle kunna vara beröringspunkter, förtigs. På stränderna i Bretagne är Ninas hud 'för mörk', hon känner sig avvikande. Där finns också minnena av hur Ninas mor mobbats pga sin kärlek till den algeriske studenten, som blev Ninas far. Alltså flyttade de till Alger, och möttes där av motsatta fördomar. Överallt till synes oöverstiglig dualitet. 

Hela texten består av mycket korta meningar. Orden är som flyktiga bilder, ord som minnen hon försöker gripa, nästan griper, men förlorar igen. Minnen, tankar, både vilja minnas och glömma. Glömma smärta, orättvisor, det kvävda hatet, men minnas för att få provocera och kräva hämnd. Varje sommar i Bretagne måste Nina och systern genomgå läkarundersökningar, underförsått att Algeriet kan inte vara hälsosamt, det måste leda till brister och sjukdom. Vilket ökar på Ninas utanförskap, synen på självet som bristfälligt.   

Ninas liv blir ett rotlöst dubbelliv, där allt osagt blir till svek åt ena eller andra hållet. Hon tänker inom sig på sid 124: "Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?"

Förvandlingen kommer i slutet, när hon som tonåring i stället får vara i Rom en sommar. Där frågar ingen om hon är fransk eller algerisk. Där får hon känna sig vacker bland jämnåriga italienska pojkar.  Livslusten återvänder, när hon kan kliva ur den omöjliga dualiteten, och får uppleva en mer ohämmad gemenskap.  

Men samtidigt förlorar hon sin barndomsvän, Amine, han kan inte acceptera hennes förändring, att hon vuxit upp till ung kvinna. Delar av texten vänder sig till ett Du, hon talar till Amine. Kanske skrevs hela boken till Amine, Nina vill förklara vad hon känner. Kanske ska man läsa texten enbart så. Men jag upplever att Amine lika gärna kan vara en inre aspekt, en spegling av Ninas eget inre, den fria algeriska pojkflickan, som växte upp i naturen, bland klippor och hav. Det inre barnet hon brottas med, men växer ifrån i tonåren. 

"Alla söker vi Amine. Hela livet. Av anspänning. Alla söker vi detta ansikte. Detta paradis. Alla söker vi denna blick. Detta vansinne. Att känna igen sig själv. Att betrakta sig själv. Att bli till två. Amine är drömmen om den förlorade bindningen. OM oskulden. Om lyckan. I Algeriet. Amine är den del som saknas. Amine är sorgen som avslutar sommaren. Amine är mitt sanna livs namn." (s.126) 

Ploget och svärdet - Theodor Kallifatides (1975)

Andra delen i trilogin om byn Jalo på Peloponnesos, åren 1944-1947, och rör inbördeskriget som blev resultatet när Tyskarna motades ut ur Grekland mot slutet av andra världskriget. Det är mycket svarta år med gerillakrig och motreaktioner av olika slag, när ingen kan lita på någon. Och det är mycket tung läsning. Denna del känns egentligen inte längre som en roman, utan mer som en historisk krönika som försöker förklara den komplicerade politiska scenen, i vilken historiska personer omnämns och de karaktärer vi känner från första delen, finns med och drabbas. jag kan inte annat än lida med dem. Det är ingen njutbar läsning, men det är inte heller ämnet.

Men boken upplyser mig på ett område som jag vetat alldeles för lite om.

The Red Badge of Courage - Stephen Crane (1895)

The Red Badge of Courage, med undertiteln "an Episode of the American Civil War", skrevs av den unge amerikanske författaren Stephen Crane (1871-1900), som alltså inte föddes förrän sex år efter amerikanska inbördeskriget som pågick 1861-65. Men han arbetade också som journalist i New York, Texas och Mexiko, och blev med tiden krigskorrespondent både från Kuba och Grekland.

Men han dog i tuberkulos redan 1900. En förlust, för han var begåvad med en egen stil, som kommit att påverka senare generationer amerikaner. Så den här boken är en klassiker, både genom sin egenartade stil, psykologi, krigskritik och genom att vara ett tidigt exempel på amerikansk realism.

Huvudperson är den unge bondpojken Henry Fleming, oftast benämnd 'the Youth' (ynglingen). Han har mot sin mors vilja tagit värvning, med huvudet fullt av heroiska fantasier. Han kan inte förstå att hon kan förakta något så ärorikt. Helt oförberedd på vad krigets verklighet egentligen innebär, sviker modet honom när han första gången kommer i närheten av striden. Så han flyr och hamnar så småningom bland ett lämmeltåg av sårade soldater som drar sig tillbaka från stridslinjen för att få vård - eller dö. Här förbyts Henrys ångest till skam över att rädslan tog överhanden.

Resten av berättelsen följer vi Henrys väg från helt oerfaren, via möten med officerare, medsoldater, smärtor och död. Allt skapar en psykologisk pendelrörelse inom Henry, en rörelse mellan skam och frenetisk självhävdelse, när han antingen skäms eller försöker rättfärdiga sina impulser.

Det här är inte en berättelse om inbördeskriget i sig, inga platser, årtal eller kända namn nämns. Inte heller vad de två arméerna slog för eller emot. Det är snarare en allmän betraktelse över krig i allmänhet, och mot den oerfarne Henrys upplevelser blir vi alla åskådare till krig från en nollställd position. Vi tillåts vara naiva och förvirrade, så vi kan uppleva det obegripliga galna.

Henry kallas oftast ynglingen. Andra soldater kallas den långe, den högröstade, skrytmånsen, trashanken, osv. Det understryker att denna historia är en allmän betraktelse. Crane skriver dessutom med tydlig ironi, så texten blir kritisk mot krigsromantik, vilken var på uppsegling i hans samtid mot slutet av 1800-talet. Det växte fram en romantisk krigshets som med tiden kom att utmynna i första världskriget.

Stephen Crane gestaltar sin text mycket måleriskt. Naturen, den gröna sköna, är tryggheten och trösten för bondpojken Henry. Men i gestaltandet av kriget blir den som en teaterkuliss, en fond, mot vilket kriget lyser fram som rött blod, röd granateld, röda flaggor lysande mot den blå himlen. Och när granaterna smällde faller mängder av tallbarr ner likt gröna regnskurar. Nattetid anar de var fienderna befinner sig genom "red, eyelike gleams of hostile camp-fires in the low brows of distant hills". Eldarna lyser alltså som fientligt glödande ögon i mörkret, den bilden väcker genast känslor av osäkerhet.

Henry är soldat i unionisternas regemente som alla har blå uniformer. Deras armé rör sig som blåa ränder över landskapet, den är en blå demonstration i landskapet. Till skillnad från deras motståndare från Konfederationen i grå uniformer, som på avstånd syns som, "a brown swarm of running men who were giving shrill yells". (Kap.5, s 29) En upprörd general sägs skälla som en våt papegoja. Henry, osäker och oroad, beskrivs vara smutsig som "a weeping urchin". Urching hittar jag i lexikon både som sjöborre och gatpojke. Smuts, svett och tårar. Stephen Cranes bildspråk är helt fantastiskt, väcker känslor med sitt nyskapande bildspråk.

Textens färger är alltså exempel på kombinerad realism och symbolism. Rött är blod, men också krig, mod, och död. Blåt är himlen, men också republikanernas uniformer, unionisterna som tror på människans inneboende mänsklig rättigheter. De blå uniformerna möter konfederationens röda stålattack. Det är inte motståndarnas grå uniformer som betonad, utan deras klarröda eldvapen.

Titeln, The Red Badge of Courage, handlar om de blodiga sår som bevisar en soldats tapperhet, att han vågat sig ut i stridens kaos. Men för Henry börjar det som en rödglödgad skamstämpel. Han flydde från den första striden, utan en skråma, men omhändertogs av andra skadade med stor omsorg, vilket bara ökade hans skam - det var hans "sore badge of dishonour" (kap.11). Han irrar kring, spöklig, "a blue desperate figure". Sitt första sår får Henry inte av fienden, utan av en irriterad medsoldat, som fäktar omkring sig med geväret så Henry får ett blödande sår i huvudet. Henrys 'badge of courage' ger honom genast omgivningens respekt, medan han själv är akut medveten om att allt är en lögn, via ett missförstånd.

Men skammen har också ett annat ansikte. Officerare som skymfar sina underordnade genom att kalla dem mulfösare och andra nedsättande skällsord. Emellanåt tänds Henrys hämndlystnad, att han minsann ska visa dem vem som har rätt eller fel. Henry svär 'karmosinröda eder'. När officerarna verkar få rätt, kastar sig Henry ut i en vildsint kamp för att hindra sitt regemente från att fly, kastar sig fram i första ledet med unions-flaggan, mitt bland vinande kulor, "deeds in purple and gold", som dock aldrig kan befrias från sin solkade yta. Först i slutkapitlen återvinner Henry någorlunda sin  självrespekt, efter att hans löjtnant lovordat denna Henrys galet orädda vildsinthet, genom att kalla honom "a war devil".

Trots att det är en kortroman, på 118 sidor, 25 kapitel på runt 4-5 sidor, så är texten sprängfylld av detaljer, både realistiska, som när en soldat knyter sin röda halsduk eller tvättar sin skjorta under en lucka i striderna, eller mer symboliska psykologiska bilder. Allt är viktiga iakttagelser som fördjupar närvarokänslan mellan dröm och verklighet. Precis som texten i tredje person om Henry, upplevs som hans egna inre tankar, och sedan sammansmälter och breddas, precis som Henrys drömmar timme efter timme kommer allt närmare jorden. Vägen dit var ett pendlande mellan ångest och självanalys.

Till realismen hör att soldaternas repliker skrivs som idiomatiskt talspråk. Det dialektala ger också känslan av fotfolket, de som officerarna kallar får och mulfösare, som verkligt enkla gräsrötter.

Stephen Crane föddes som sagt 1871, sex år efter inbördeskrigets slut. Vilket förvånar många som upplever texten som självupplevd. Han lär ha läst många dagböcker från soldater som varit med och berättat om sina upplevelser. Vem vet om inte han också kände äldre män som varit med?

I slutet av min upplaga har tillfogats två noveller. Den första är den korta "The Veteran", där samme Henry Fleming är gammal och hans sonson  hör honom berätta ironiskt om sin rädsla vid sitt första fältslag. Sonsonen blir besviken - han som sett upp till sin farfars, tappar respekten. Ända tills farfarn mister livet vid en brand, när han gör allt för att rädda unghästar som blivit instängda i eldhavet.

Berättelsen "The Open Boat", är däremot självupplevd. Och en lakonisk underdrift. Crane var med om ett skeppsbrott januari 1897 strax utanför Florida, på väg till Kuba, för att raportera om revolten där mot det spanska styret. Skeppet Commodore sjönk, och Stephen Crane, som här kallar sig 'korrespondenten', räddar sig tillsammans med kaptenen som var skadad, kocken och en 'oiler', ett enklare sjömans-yrke, i en liten jolle, mitt ute i stormvågorna. De tvingas ro i över ett dygn, tre av dem överlevde.

San Camilo 1936 - Camilo José Cela (1969)

Nu har jag läst Celas mästerverk San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid (1969). Och det var ett rent nöje. Att det dröjt beror inte på boken, utan för att mitt liv saknat tid för läsning. Denna roman är en sorts 'prequel' (förhistoria) till Bikupan som Cela skrev 18 år tidigare. Men denna drabbades aldrig av censur.

Hela romanen är en enda lång medvetandeström, den mest perfekta jag träffat på, vilket vittnar både om Celas stilistiska förmåga, och eftersom jag läser den i svensk översättning, måste jag säga detsamma om vår översättare, Irmgard Pingel. Denna roman är värdig ett nobelpris i sig själv.

Romanen behandlar det spanska inbördeskrigets utbrott, veckan som krisen växer och exploderar. Ett väldigt epos inifrån ett medvetande, ett Du, den tjugoårige Cela, som författaren försöker fånga i den avlägsna spegel, som det är osäkert om han någonsin ägt. Vilket måste ses symboliskt. Hur ska man kunna återfånga sitt eget förflutna? Mot slutet av romanen säger han sig själv att alltid lånat andras speglar. Hittills har han alltså varit andra bilder han matats av,a ndras sanningar.

Det jag känner som så äkta med den inre medvetandeströmmen, är att trots att det är sida upp och ner som aldrig kommer till punkt, så känns texten ändå aldrig övermäktig. Och det är inte bara ältande över det egna jaget, tvärtemot. Visst dyker den inre kritikern upp ibland, antagligen Celas egen, men huvudsakligen är det dialoger mellan ett myller av personer. Och det myller av personer som i Bikupan kändes som om jag tjuvkikade i en övervakningskamera, känns nu verkligen som om jag läser och kan följa med och tänka över.

Liksom i min egen inre monolog, i mitt eget medvetande, dyker alla möjliga dialoger up, saker jag sagt, hört eller på annat sätt stött på, de kommer i repris, men även andra, möjliga, troliga, sanna reflektioner mitt i den kaotiska krisen som flammat upp. Så som våra tankar hela tiden bearbetar verkligheten, försöker göra den begriplig.

Och som inbördeskrig är det naturligtvis en sorgesång. Celas svartsyn var ju etablerad sedan tidigare. Faktiska personer namnges, inte så att jag har kunskap nog om att följa med på den scenen, säkert hade det varit berikande, men min upplevelse är ändå total, oavsett vad soim är fakta eller fiktion. Jag upptäckte att sidorna 209-216 saknar kommatecken, då krisen når kulmen, då staplas satserna på rad helt utan åtskillnad. Ändå hänger jag med.

Flugor är ett av de symboliska teman som förstärker eländet, svartsynen, I stället för binas mekaniska sociala dans är det nu flygor som surrar runt och drunknar i kaffekopparna, flugor som blir allt talrikare, allt galnare. Och jag känner verkligen att de ökar i takt med den intensifierade revolten, med allt fler dödsfall. Människorna kan inte ta till sig krisen, skjuter den ifrån sig, folk dödas och försvinner, andra tar livet av sig och saknas inte. Inte ens när liket ligger bortglömt och stinker. Det viftas bort som 'död katt, som gömt sig på vinden'. Man vill inte granska eländet på nära håll, man vill vända på teaterkikaren och få människor att försvinna, bli små som flugor, luktlösa.

Hela tiden flyr människor in i sexualiteten, som om hela m änskligehten bara bestod av torskar och prostituerade. Men trots svartsynen finns där en epilog, med ett nytt hopp om livet. Farbror Jerónimo försöker tala förstånd med den unge Cela, försöker få honom att ta till sig doktrinen om Tro, Hopp och Kärlek. Menar att ungdomen måste 'revoltera', att det är ett brott att kväsa de unga männens medfödda passion. Och menar att förutom tro och hopp så är sensualismen den viktigaste biten för att behålla vår mänsklighet.

Och även om det tillhörde huvudtemat under 1960-talets sexuella frigörelse (make love, not war), så var det inget nytt tema för Cela, men han uttrycker det hela tiden på sitt eget sätt. Och det gör också farbror Jerónimo, när han förklarar skillnaden mellan patriotens fosterlandskänsla versus nationalistens nation, uppfunnen på papper, via dekret, bojor och omgärdad av kulsprutor, till skillnad från det organiskt framväxta fosterland, naturligt mångsidig, skapat rent andligt av naturen, träd och floder, och den språkliga och sociala gemenskap som skapar en rent organisk naturlig mångfaldig.

Denna roman är helt klart ett mästerverk som går att läsas om och om igen för fördjupad känsla.