San Camilo 1936 - Camilo José Cela (1969)

Nu har jag läst Celas mästerverk San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid (1969). Och det var ett rent nöje. Att det dröjt beror inte på boken, utan för att mitt liv saknat tid för läsning. Denna roman är en sorts 'prequel' (förhistoria) till Bikupan som Cela skrev 18 år tidigare. Men denna drabbades aldrig av censur.

Hela romanen är en enda lång medvetandeström, den mest perfekta jag träffat på, vilket vittnar både om Celas stilistiska förmåga, och eftersom jag läser den i svensk översättning, måste jag säga detsamma om vår översättare, Irmgard Pingel. Denna roman är värdig ett nobelpris i sig själv.

Romanen behandlar det spanska inbördeskrigets utbrott, veckan som krisen växer och exploderar. Ett väldigt epos inifrån ett medvetande, ett Du, den tjugoårige Cela, som författaren försöker fånga i den avlägsna spegel, som det är osäkert om han någonsin ägt. Vilket måste ses symboliskt. Hur ska man kunna återfånga sitt eget förflutna? Mot slutet av romanen säger han sig själv att alltid lånat andras speglar. Hittills har han alltså varit andra bilder han matats av,a ndras sanningar.

Det jag känner som så äkta med den inre medvetandeströmmen, är att trots att det är sida upp och ner som aldrig kommer till punkt, så känns texten ändå aldrig övermäktig. Och det är inte bara ältande över det egna jaget, tvärtemot. Visst dyker den inre kritikern upp ibland, antagligen Celas egen, men huvudsakligen är det dialoger mellan ett myller av personer. Och det myller av personer som i Bikupan kändes som om jag tjuvkikade i en övervakningskamera, känns nu verkligen som om jag läser och kan följa med och tänka över.

Liksom i min egen inre monolog, i mitt eget medvetande, dyker alla möjliga dialoger up, saker jag sagt, hört eller på annat sätt stött på, de kommer i repris, men även andra, möjliga, troliga, sanna reflektioner mitt i den kaotiska krisen som flammat upp. Så som våra tankar hela tiden bearbetar verkligheten, försöker göra den begriplig.

Och som inbördeskrig är det naturligtvis en sorgesång. Celas svartsyn var ju etablerad sedan tidigare. Faktiska personer namnges, inte så att jag har kunskap nog om att följa med på den scenen, säkert hade det varit berikande, men min upplevelse är ändå total, oavsett vad soim är fakta eller fiktion. Jag upptäckte att sidorna 209-216 saknar kommatecken, då krisen når kulmen, då staplas satserna på rad helt utan åtskillnad. Ändå hänger jag med.

Flugor är ett av de symboliska teman som förstärker eländet, svartsynen, I stället för binas mekaniska sociala dans är det nu flygor som surrar runt och drunknar i kaffekopparna, flugor som blir allt talrikare, allt galnare. Och jag känner verkligen att de ökar i takt med den intensifierade revolten, med allt fler dödsfall. Människorna kan inte ta till sig krisen, skjuter den ifrån sig, folk dödas och försvinner, andra tar livet av sig och saknas inte. Inte ens när liket ligger bortglömt och stinker. Det viftas bort som 'död katt, som gömt sig på vinden'. Man vill inte granska eländet på nära håll, man vill vända på teaterkikaren och få människor att försvinna, bli små som flugor, luktlösa.

Hela tiden flyr människor in i sexualiteten, som om hela m änskligehten bara bestod av torskar och prostituerade. Men trots svartsynen finns där en epilog, med ett nytt hopp om livet. Farbror Jerónimo försöker tala förstånd med den unge Cela, försöker få honom att ta till sig doktrinen om Tro, Hopp och Kärlek. Menar att ungdomen måste 'revoltera', att det är ett brott att kväsa de unga männens medfödda passion. Och menar att förutom tro och hopp så är sensualismen den viktigaste biten för att behålla vår mänsklighet.

Och även om det tillhörde huvudtemat under 1960-talets sexuella frigörelse (make love, not war), så var det inget nytt tema för Cela, men han uttrycker det hela tiden på sitt eget sätt. Och det gör också farbror Jerónimo, när han förklarar skillnaden mellan patriotens fosterlandskänsla versus nationalistens nation, uppfunnen på papper, via dekret, bojor och omgärdad av kulsprutor, till skillnad från det organiskt framväxta fosterland, naturligt mångsidig, skapat rent andligt av naturen, träd och floder, och den språkliga och sociala gemenskap som skapar en rent organisk naturlig mångfaldig.

Denna roman är helt klart ett mästerverk som går att läsas om och om igen för fördjupad känsla.