Pojkflickan - Nina Bouraoui (2000)

Ett sammanträffande som känns mycket meningsfullt, att jag nu läst Pojkflickan, så nära in på Kallifatides En lång dag i Athen. Nina Bouraouis roman är ännu en 'självbiografisk' text, kring kluven identitet, hon har en fransk mor och en algerisk far, uppvuxen i Algeriet 1967-1981, strax efter det krig som ledde till Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med allt vad det innebar av politiska, sociala och rasistiska motsättningar. 

Självbiografisk poetisk-filosofisk text, om barnets kluvna identitet. På vilken sida ska Nina själv ställa sig? Barnets själ längtar till bästa vännen i Algeriet, Amine, inte bara när hon tillbringar somrarna hos morföräldrarna i norra Frankrike. Även i Algeriet skiljs de alltmer åt ju äldre de blir. Temat kompliceras även av att vara flicka i den patriarkala muslimska världen, männens värld, där de obeslöjade franska kvinnorna hatas mer än andra. Nina klipper av sig håret, vill vara pojke, en naiv flickas kamp att få bli inkluderad, genom att vara pojke, att få röra sig på gatorna, spela fotboll, bada halvnaken, dyka modigt från klipporna. Men hon går i fransk skola och talar och skriver bara franska.

Somrarna hos mormor och morfar i Bretagne, anas såriga minnen från Andra världskriget, men de har sjunkit undan. Lugnet har återställt, men samtidigt växer hatet mot algerier, araber. Så hon känner inte att hon kan berätta om sina egna såriga minnen från våldet i Algeriet. Vad som skulle kunna vara beröringspunkter, förtigs. På stränderna i Bretagne är Ninas hud 'för mörk', hon känner sig avvikande. Där finns också minnena av hur Ninas mor mobbats pga sin kärlek till den algeriske studenten, som blev Ninas far. Alltså flyttade de till Alger, och möttes där av motsatta fördomar. Överallt till synes oöverstiglig dualitet. 

Hela texten består av mycket korta meningar. Orden är som flyktiga bilder, ord som minnen hon försöker gripa, nästan griper, men förlorar igen. Minnen, tankar, både vilja minnas och glömma. Glömma smärta, orättvisor, det kvävda hatet, men minnas för att få provocera och kräva hämnd. Varje sommar i Bretagne måste Nina och systern genomgå läkarundersökningar, underförsått att Algeriet kan inte vara hälsosamt, det måste leda till brister och sjukdom. Vilket ökar på Ninas utanförskap, synen på självet som bristfälligt.   

Ninas liv blir ett rotlöst dubbelliv, där allt osagt blir till svek åt ena eller andra hållet. Hon tänker inom sig på sid 124: "Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?"

Förvandlingen kommer i slutet, när hon som tonåring i stället får vara i Rom en sommar. Där frågar ingen om hon är fransk eller algerisk. Där får hon känna sig vacker bland jämnåriga italienska pojkar.  Livslusten återvänder, när hon kan kliva ur den omöjliga dualiteten, och får uppleva en mer ohämmad gemenskap.  

Men samtidigt förlorar hon sin barndomsvän, Amine, han kan inte acceptera hennes förändring, att hon vuxit upp till ung kvinna. Delar av texten vänder sig till ett Du, hon talar till Amine. Kanske skrevs hela boken till Amine, Nina vill förklara vad hon känner. Kanske ska man läsa texten enbart så. Men jag upplever att Amine lika gärna kan vara en inre aspekt, en spegling av Ninas eget inre, den fria algeriska pojkflickan, som växte upp i naturen, bland klippor och hav. Det inre barnet hon brottas med, men växer ifrån i tonåren. 

"Alla söker vi Amine. Hela livet. Av anspänning. Alla söker vi detta ansikte. Detta paradis. Alla söker vi denna blick. Detta vansinne. Att känna igen sig själv. Att betrakta sig själv. Att bli till två. Amine är drömmen om den förlorade bindningen. OM oskulden. Om lyckan. I Algeriet. Amine är den del som saknas. Amine är sorgen som avslutar sommaren. Amine är mitt sanna livs namn." (s.126) 

Swanns värld : På spaning ... 1 - Marcel Proust (1913)

Det är tredje gången jag läser första delen av På spaning efter den tid som flytt, och den blir bara bättre och bättre. Tredje gången gillt. Antagligen för att jag själv blivit äldre och fått mer 'tålamod'. Jag har förhoppningen att det närmsta året/åren ska kunna ta mig igenom hela serien. Trots mäktigheten i dess djuplodning, som har gjort att jag denna sommar har begränsat mig till cirka tio sidor Proust per dag. Det krävs tid att reflektera för att jag ska kunna njuta av läsningen. 

I våras läste jag både Alain de Bottons och Olof Lagercrantz små böcker om att läsa Proust. Men det gav mig inget, för det går inte att vattna ur några enstaka intrigtrådar ur Proust. Det är inte det boken handlar om. På spaning efter den tid som flytt är en filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet. Jag kände dock igen mig i Lagercrantz kommentar, att han inte visste vilken läsare han vände sig till, utom möjligen de som likt honom själv, vid första läsningen av På spaning ... varit för ung och inte kommit längre än till Del 2. När livet snurrar allt fortare med arbete, hem och barn, då är det ont om den tid för eftertanke som behövs för att läsa Proust. I synnerhet som det även finns många andra intressanta böcker att läsa.

Nåväl, bokens filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet, handlar i mycket om den tid då Proust skrev och verkade, samtida med filosofen Henri Bergson (dessutom gift med Prousts kusin) och Sigmund Freud. Att tränga in i sitt eget omedvetna och själsliga nivåer låg i tiden. Sekelskiftet var också l'art pour l'art, konsten för konstens egen skull, och Proust förenar detta till en allenarådande helighet hos tingen, som en spegling av betraktarens själ. I synnerhet berättaren Marcels själ, men som ett okänt omedvetet, något borttappat att leta efter.

Boken igenom, i synnerhet i första delen, 'Combray', som rör Marcels barndomsminnen från hans mormors landsortsstad, med minnet av ångest och lycka av olika slag, tolkas i stort sett allting via människans fem sinnen: dofter, färger, smak, hudens behov av kramar och godnattkyssar, och hörseln med vårt behov av musik, minsta namn har en klang. Vilket genast får mig att tänka på alla  skrivarböcker med tips för skönlitterärt skapande, som talar om hur referenser till våra fem sinnen och  hur deras intryck kan berika texten man arbetar med, för att få väcka läsaren. Nog måste det tipset vara ett arv från Proust! 

Proust vidareutvecklar dessutom detta till att omfatta alla konstarter, alla han möter beskrivs via konstverk, målningar, statyer, kyrkliga utsmyckningar, för att förhöja känslan och verkligen få oss att associera med såväl den unge Marcel som med konstkännaren Monsieur Swann. Det är ständiga associationer, inte bara till konst, utan även till litteratur, författare, och inte minst musik.  

Proust hör härigenom till den mest tacksamma författaren ifall man vill fördjupa sig i Intermedialitet, alltså sammansmältningen av olika konstarter i ett verk. Proust sammansmälter 'allt' som tänkas kan. Hans ord på boksidan återger förutom alla våra sinnesintryck, också liknelser och metaforer via beskriven arkitektur, målningar, statyer, och inte minst musik. Hela texten kan ses som musikaliska satser och upprepade teman och melodier. 

I andra delen, 'Swann och kärleken', är spelas hela Swanns kärleksvånda upp likt en musikalisk symfoni, alltifrån overtyr, via tema med variationer, via olika satser fram till klimax för att slutligen ebba ut. Inte så att detta uttalas öppet, men det är känslan när man läser om Swanns åratal av svängande mellan förälskelse och svartsjuka. Pendlandet mellan kärlekens höga visa och svartsjukans mörker, ångest och lycka. Swann och Odetta har en musikalisk slinga, ur en fiktiv nära okänd, men lokalt bekant tonsättare, Vinteuil, som 'deras' musikaliska tema, så som många kärlekspar kan ha en låt de dansat till när de förälskade sig. Vinteuils eget livsdrama förekommer redan i första delen, och hans lilla melodi återkommer alltså som ett viktigt tema i denna andra del, som tilldrar sig när Swann var ung, alltså innan Marcel föddes. 

Swanns värld, första delen av På spaning av den värld som flytt, består av tre delar, de två ovan nämnda och avslutas med den 50 sidor korta avdelningen med den märkliga titeln "Ortnamn : namnet". Första gången jag läste boken trodde jag att det var ett informativt efterord. Men nej, det var en pendang som för samman Swann och Marcel på ett djupare plan, genom att han som barn förälskar sig i Swann och Odettes dotter, Gilberte, som han inte får leka med, eftersom Swann 'gift ner sig' med kokotten Odette - enligt samhällsnormen och hans nyktra föräldrars synsätt. Men av en händelse träffas de i Paris några år senare, på Champs-Elysées gräsmatta, lekplats där Paris barnjungfrur 'vallar' sina skyddslingar. Inga namn utbyts. Men för Marcel blir det en daglig källa till möjlig lycka eller besvikelse, om han ska få se och leka med Gilberte eller inte, en ödets nyck. 

Alltså är avdelningen 'Ortnamn : namnet', om Marcels obesvarade kärlek till Gilberte, en parallellhistoria till Swanns oförklarliga kärlek till Odette, pendeln mellan lycka och svartsjuk ångest, den musikaliska temat som upprepas, avslutas med denna tredje musikaliska final-sats, renodlingen av det musikaliska temat. Frågan om 'Varför' man älskar, när kärleken inte besvara, varför man älskar något som inte är värt ens kärlek, som Swanns avslutningsord i avdelning två, konstaterandet: 

"Att tänka sig att jag har slösat bort åratal av mitt liv, att jag har velat dö, att jag har upplevat min största kärlek - för en kvinna som inte tilltalade mig, som inte var min typ!"

Det eviga mysteriet, varför en passion kan gripa en själv, men inte alla andra. Varför ålägger man sig en sådan plåga? Och fantasins betydelse, som får två människor att uppleva all skönhet så helt annorlunda mot varandra. Marcels fantasi 'helgar' allt från dofter till namn, bara för att handlar om Swann och hans dotter, och ger det en exalterad känsla, så exalterad att den kan göra honom sjuk av längtan. Längtan efter något annat, bortom vardagen, bortom detta liv. 

När Marcel gör allt för att få tala om Swanns familj, för att uppamma sin kärlek, 'en okänd dimension', ett själsrus, undviker hans föräldrar detta, och Marcel konstaterar att det är för att de 'saknade det tillfälliga sjätte sinne som kärleken utrustat mig med'. Marcel använder alltså alla sina fem jordiska sinnen, för att uppamma det sjätte själsliga sinnet - kärleken. Kärleken bor i en själv, oavsett om besvarad eller inte. 

Marcel summerar mot slutet: "När en tro försvinner, finns ändå något kvar /.../ ett vidskepligt fasthållande vid det förgångna /.../ som om det vore i det och inte i oss själva som det gudomliga har sin boning, och som om vår nuvarande brist på tro hade en yttre orsak, nämligen gudarnas död."

Och avslutar känslofullt: Minnet av en bild är ingenting annat än saknaden efter ett ögonblick, och husen, vägarna och gatorna flyr undan - ack! - lika snabbt som åren. 

Anne of Green Gables - Lucy Maud Montgomery (1908)

Det är första gången jag läser denna klassiska 'flickbok', och jag läser den i engelskt original. Men den översattes till svenska som Anne på Grönkulla, redan 1909, ett år efter det kanadensiska originalet. I bokslukaråldern läste jag Kulla-gulla om och om igen, Anne frestade mig inte, men jag hade en väninna som läste hela serien. Men när jag, nu i övre medelåldern, läser den, inser jag dess kvaliteter för både unga och vuxna, även om den för mig som svensk inte överträffar Kulla-Gulla. Men den är definitivt läsvärd som inspiration för kvinnlig integritet, inte minst när den utgavs 1908, i en tid då barn och kvinnor inte skulle ta sig ton. 

Anne har en mycket uppfriskande livsgnista och personlig integritet. Hon står på sig vid minsta oförrätt. Men personifierar också vänskap och positivt tänkande. Anne charmar alla. Hon adopteras av ett äldre syskonpar i huset 'Green Gables', ett jordbruk drivet av Matthew och Marilla, där Marilla uppträder med en sorts frostig puritanism. Tänk jag läste hela boken utan att inse att de var syskon, och inte bara ett barnslöst äldre par. Jag vet inte om det är meningen att man ska lista ut det bara genom att berättaren aldrig refererar till henne som Mrs någonting, bara Marilla Cuthbert. Övriga kvinnor är antingen Mrs eller Miss.  

Boken idag, över 100 år senare, är historiskt intressant, inte minst för vuxna, även om man undrar om det verkligen kunde gå så lättvindigt att adoptera? The Cuthberts behöver hjälp i jordbruket så de vill ta till sig en föräldralös 11-årig pojke att fostra. Med andra ord - gratis arbetskraft! Att Anne är en flicka var ett misstag. Anne har dessförinnan redan arbetat i andra familjer med att sköta barn (alltså precis som Kulla-Gulla), ett eländigt liv. 

Anne förälskar sig i naturen redan under resan till sin nya familj. Naturen är viktig för Anne, ur den hämtar hon kraft, liksom i sina fantasier. Det är mycket naturbeskrivningar i det engelska originalet, som ihop med andra avsnitt tydligen har redigerats ner i den svenska översättningen. Kan man läsa boken på engelska, så är det väl att rekommendera, i synnerhet om man vill ha allålders-varianten.  

Anne fick stanna, för Marilla och Matthew är trots allt vänliga med kännande människor, och antagligen i större mått än många i sin samtid. Anne är dock i stora mått en virrpanna, där fantasierna bubblar upp i henne, och kan bli påfrestande långrandiga. Så i det avseendet kan man förstå att de svenska barnboksupplagan kortades. Men Anne växer och mognar, klarar sig ypperligt i skolan. Det är en annan egenhet med boken, ovanlig för en 'flickbok', att redan den första boken i serien löper över fem år, och alltså blir till en utvecklingsroman. 

I slutet av boken, som 16-åring, är Anne och hennes vänner redan utbildade till småskollärare. Anne måste nu försörja sig själv. Också en ovanlighet i vår tidsålder, så jag undrar hur mycket som är realistiskt? men Montgomery skrev om sin samtid, så även om det är romantiserat, så antar jag att det förekom. Kanada var ju en stor glest befolkad immigrantnation. Kanske förekom det. 

Mycket av boken rör relationen mellan Anne och fostermodern Marilla, där fantasi och puritanism stöts och blöts mot varann, och med känslan dem emellan gör att de båda utvecklas till en allt större medmänsklighet. Vi är på väg mot en modernare tillvaro, med större frihet för unga och kvinnor, även om det är långt kvar än. Som äldre läsare går det alltså att ta till sig även Marillas synvinkel, vilket förhöjer allålderskänslan. 

Anne må vara sentimental och melodramatisk, men berättarrösten är det inte. Berättaren ser nyktert på samtliga karaktärer. Anne har brister likaväl som kvaliteter, tydligt gestaltat för läsaren, liksom alla outtalade missförstånd mellan olika karaktärer. Alla kommer de att utvecklas. Anne är känslig, inte konstigt med den barn dom hon har, och hon tänker inte låta sig kväsas, vilket leder till impulsiva utfall, som dock reder ut sig när hon väl lugnat sig och kommer på sina egna genuina lösningar till hur man ber om 'förlåtelse'. Allt är mycket lyckat, och inget skadar hennes integritet. 

Svåraste knuten gäller dock pojken Gilbert, klasskamraten som redan vid första mötet gör misstaget att dra i hennes röda hårfläta. Den relationen knöt sig genast, och de blev därav rivaler, med en knut som det tar fem år att lösa upp. För Anne är mycket känslig för sitt utseende. Fräknar och morotsrött hår, det försöker hon hela tiden fantisera bort, och vill inte påminnas av genom yttre kommentarer. Vilket naturligtvis är helt rätt. Men det största problemet är naturligtvis att hon inte kan acceptera sig själv, sitt eget yttre. 

Genast jag började läsa om denna okuvliga, fräkniga rödhåriga flickan, började jag som svensk genast att associera till Pippi Långstrump. Så beläst som Astrid Lindgren var måste hon ha läst Anne på Grönkulla. Och inför Annes avsky inför sitt eget utseende, måste Astrid Lindgren (vi vet ju hur human och medmänsklig hennes grundsyn var) - medvetet eller omedvetet - ha grunnat på att skapa en motbild. Pippi förklarade frankt att hon 'Lider inte av fräknar'. Visst är hon fräknig, men hon LIDER INTE av dem! Även när Gilbert (vid deras första möte i skolan) drar i hennes morotsröda fläta så den står rakt ut, tänker jag på Pippis utstående flätor. Pippi, en generation efter Anne, frigör oss än mer i okuvlighet än vad Anne lyckades med.

Läsning frammanar normalt inte tårar i mig, men en scen i Anne of Green Gables, lyckades fakatiskt med det konststycket. Det är en mycket hjärtknipande scen, efter att den blyge fosterfadern Matthew ansträngt sig enormt för att till julklapp skaffa Anne en moderiktig klänning med 'puffärmar'. Hon har inte dröm och pratat om annat i åratal, och på grund av Marillas puritanska livsinställning, har hon som enda flicka i skolan tvingats acceptera mycket flärdfria klänningar. Inför Matthews julklapp blir Anne så överlyckligt tacksam att börjar gråta. Och att Matthew då i första stund inte förstår hennes lycka utan tror att han gjort något fel - det är hjärtknipande!

Livets ax : barndomsminnen - Sven Delblanc (1991)

Livets ax (1991) var en välförtjänst Augustprisvinnare för Sven Delblanc (1931-1992) Dessa minnen främst från hans barndom, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle. 

Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.  

Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i det uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. 

Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri. Det är hans livs tragedi att han inte lyckas överbrygga dualismen. Inte vågar lita på sina helt ovedersägliga andliga meditativa erfarenheter. Det som kom naturligt för barnet, förångas och förskingras med stigande ålder. I det 'groteska verkliga livet' ägnar han sig åt det burleska. I en sorts tro att den 'meditativa friden' skulle ha placerat honom bland de sinnessjuka. 

Hans morfar drabbades av detta, liksom en morbror. Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán (2003)

Kan man hitta en mer perfekt 'postmodern' roman? Att blanda biografi och filosofi och fiktion. I ett sökande efter identitet, och ett försök att gripa den ogripbara verkligheten.

Rodrigo Fresán, född 1963 i Argentina, men är sedan 1999 bosatt i Spanien. Han skrev för tjugo år sedan en för mig närmast perfekt bok. Jag köpte den när jag hittade den på engelska för femton år sedan. Men har inte läst den förrän nu, efter att slutligen ha läst JM Barries originaltext "Peter and Wendy" (1911). Disneys film Peter Pan läste jag som serie redan som barn, men förväntade mig inte att den skulle följa originalet så nära som den gör. Jag visste inte att Barrie var en mycket populär pjäsförfattare under årtionden, ja större delen av sitt liv. Jag visste egentligen ingenting om Barrie, för Peter Pan är den som blivit levande myt, viktig för hela det ungdomsdyrkande 1900-talet. Vill man veta allt om J M Barrie och ursprunget till  myten ska man läsa Kensington Gardens av Rodrigo Fresán.

En närmast perfekt bok för mig, att den både utforskar barndomslandskapet i sig, liksom filosofiska och psykologiska landskap såväl kring sekelskiftet 1900, som 1960-talet, men även dess arvtagare idag. Men jag kan förstå om alla inte 'orkar' ta emot denna glödande passionerade lavaström av ord, ordbilder, som återskapar i stort sett hela 1900-talets populärkultur, böcker och pop/rock som strålade ut från London på 1960-talet.

Författaren lyckas helt fantastiskt smälta samman tidsåldrarna - alltså JM Barries Peter Pan i slutet av den Victorianska eran och det psykedeliska sena 1960-talet - och kanske är det som han själv skriver i sina förklarande slutord, är det vi som var barn på 1960-talet som uppfyllts mest, fascinerats mest av den tiden, det färgglada, kortkorta, nyvakande vägran att 'bli vuxen'. 

Fresán studerade mängder av material JM Barrie och London, såväl då som senare, främst 1960-talet, så att jag själv 'känner igen mig' om så bara genom alla uppräkningar av musiker och författare och böcker. Det var världen jag växte upp i, och tvärtemot författaren har jag varit i Kensington Gardens, tillbringade sommaren 1988 i dess närhet, och allt stiger levande inför mitt inre, genom Fresáns förmåga att återskapa, gestalta. Och inte minst då hur beläst han är på Peter Pans författare JM Barrie. Jag kan inte låta bli att le åt utbrottet i romanen, när berättaren Peter Hook kritiserar filmen 'Finding Neverland', för att inte hålla sig till sanningen utan alltför mycket Hollywood-aktigt stuvar om och klipper bort och låter stjärnskådisar förvanska verkligheten för publiken.

Läs hellre den här boken om ni vill veta något om Barrie och Peter Pan. Texten är oerhört beläst, och är därför mer biografi än roman, men med ett modern flytande lätt språk, och spänningsfaktorer. Men på postmodernt vis befinner den sig i det litterära landskapet, med fiktivt pusslande av jämförelser, som skapar aha-känsla. Fiktion och fakta flyter samman i ett perfekt pussel.

Och så kom jag att tänka på Michael Jackson och hans Neverland Ranch, uppkallade efter Peter Pans Neverland. Fresán började skriva boken 2001, om jag förstår det rätt utgavs den 2003 på spanska, och översattes till engelska 2005, samma år som Michael Jackson beslöt att aldrig återvända till sitt Neverland. 2006 stängdes den som privat nöjespark. Det står inget om detta i romanen. Inget om de likheter som går att hitta även här, med Peter Pan och Neverland som levande legend som står fram i människors medvetande, vårt kollektiva omedvetna medvetande?

Hur mycket identifierade sig Michael Jackson med JM Barrie? Den lille mannen som gick miste om sin barndom, och slutade växa i sitt beslut att aldrig bli vuxen. Peter hette tredje sonen i familjen Llewelyn Davies, spädbarnet som gav Barrie idén till Peter Pan som flög bort. Men fjärde sonen hette Michael, och blev den främsta förebilden för Peter Pans utveckling till pjäs och bok, och också den som levde med mardrömmar livet ut (han drunknade redan vid 20 års ålder). 

Kollektiva myter kan vara oerhört inflytelserika, i synnerhet om omedvetna...

En komikers uppväxt - Jonas Gardell (1992)

Så har jag åter läst om 'En komikers uppväxt', som väl måste ha varit Gardells genombrott. Men hittar inte att jag skrivit om den tidigare. En bok om det hårda livet i mellanstadiet, om man inte tillhör de 'populära' barnen. Mobbing. Det gör ont att läsa denna bok. Ändå älskar jag den. Igenkänningsfaktorn är så stor. Kanske är det så för alla mellanstadiebarn, när man tvingas in i en position i hierarkien, och stöts och blöts med jämnåriga. En hård skola.

Var man dessutom barn på 1970-talet, så är samhällsklimatet skildrat på kornet, inte bara sånt som blivit klichéer om villaförorter, utan detaljer av olika slag som genomsyrade tiden vi levde. 

Boken är dock utgiven 1992, under glasnost som började bryta upp det inrutade kalla kriget klimatet. Författaren/Berättaren, är komiker och ser tillbaka, och känner att han ännu inte kan möta gamla skolkamrater utan att åter placeras i sitt gamla fack, som han egentligen behållit, att spela klassens clown för försöka hindra att stötas ut, men det hjälper inte ...

I början finns ett minne från 7-åringen Juha Lindström, men större delen av boken är han och hans skolkamrater 11-12 år. Och historien pågår fram till skolavslutningen från mellanstadiet, årskurs 6. Samma dag som de får veta att ett av klassens mobbningsoffer, Thomas, inte längre lever - tog han livet av sig?

Ändå beskrivs texten hur berättaren skriver ner dessa minnen som brev till just denne Thomas, och ibland undrar han varför Thomas inte svarar? Kommer breven inte fram?

'Kapitlen' är så korta att jag snarare skulle vilja kalla dem 'textavsnitt'. De är numrerade och är 104 stycken, över bokens 248 sidor. Trots det hårda språket, där barn ofta beskrivs som fula och dumma, blir texten lika mycket prosapoesi, texter som vävs samman, skiljs och flyttas om. Ingen strikt kronologi. Och efter skolavslutningen i sexan, återkommer minnena, 'vännerna', de mobbade, leker ihop igen. De är även tillbaka i skolan, och klasslärarinnans egna alkohol och misshandelsproblem lyser fram. 

Den vuxne Juha kan helt enkelt inte sluta att fundera över vad som verkligen var sant eller inte ... 

Aliide, Aliide - Mare Kandre (1991)

Jag känner mig mycket kluven inför denna roman. Mare Kandre (1962-2005) är onekligen en mycket begåvad författare. Språkligt skulle texten ha kunnat klassificerats som 'prosalyrisk', om det inte varit för att det är en så dystopisk orgie i ett barns osäkerhet och rädslor. Vi befinner oss hela tiden inuti en 8-årig flickas upplevelse av sin värld och sina relationer, som något i grunden obegripligt. Oftast är det barnets blick, även om den vuxne författaren ibland lyser igenom, med information som inte känns som en 8-årings.

Romanen saknar intrig i vanlig mening, en av orsakerna till att texten tycks drar åt det prosalyriska hållet. Eller snarare, bitvis, en gotisk skräckvärld. Texten gestaltar ett barns psykiska inre värld, och blir därför både realistisk och bitvis absurd. Ljuspunkter tycks saknas helt. Miljön luktar hundpiss, är dammig, ostädad, det hon möter liknas vid tarmar, hundbajs, björnbär skrämmer likt utskurna blodiga inre organ. Allt i gotisk anda. Barnet upplever allt helt med hud och lukt och hörsel, mer än syn, och absolut inte med något färdigt intellekt. 

Barnet, Aliide, uppfattar alla sina närmaste som känslomässigt avstängda. De flesta saknar egna namn, utskrivs oftast bara med initial. Familjen nämns med släktskapsord, förutom lillebror Idrok, den enda hon tycks ha någon sorts känslomässig samhörighet med, om än begränsad och skör.

Det är tungt att tänka sig att någon verkligen behöver uppleva livet så tungt och obegripligt, att så totalt sakna känslomässig kontakt. Aliide upplever att de alla stänger in sig så totalt i sig själva att de blir alienerade både från varandra ochs ig själva. Man anar att detta för Aliide är hennes eget sätt att överleva, så frågan är ifall det verkligen skulle vara likadant även om hon själv inte hade stängt sig inne i sin egen innersta smärta, som hon gör allt för att tömma och pressa ner i det omedvetna.

En tredjedel in i boken anar man en orsak. Det är när Aliide utan närmare förklaring kallas till skolläkaren för undersökning. Det är som om ingen informerat och förberett, och talat om vad detta handlar om - varför hon plötsligt måste klä av sig och låta en läkares stora gamla händer klämma på henne överallt. 

Man anar är att detta inte är upprinnelsen, den ursprunliga orsaken till ångesten, som gör att hon känner sig 'smutsig' och skändad. Det måste finnas saker som undertryckts, och undertryckts så väl, att de är svåra att gräva fram. Men vi får aldrig veta om den undertryckta orsaken är något hon själv drabbats av som mycket liten, eller om det är sammanblandat med vad hon hört på nyheterna om ett sexualmördat och styckat barn. Sammanblandat med andra skrämmande bilder från tidig barndom. Förutom familjens kyla, avsaknaden av 'äkta kärlek'. I slutet funderar Aliide att familjebandens 'beroende-förhållanden' omöjliggör kärlek.

Detta, att jag som läsare måste välja själv vad jag vill tro, kan vara både en styrka och en svaghet. Texten blir svår att glömma, frågorna stannar kvar, förföljer. Aliids slutliga lösning blir att tiga och le, så tomt som möjligt, leendet som en mur mot omvärlden. Och lär sig skriva, från de allra mest grundläggande orden. NEJ, kanske, VET INTE. För att en dag kanske kunna skriva sig ur sin tystnad. När hon blivit så vuxen att hon inte längre är beroende av andra vuxna. 

Hon inser att hon ännu inte kan se objektivt på omgivningen. Det är ju något som bara intellektet sysslar med. Inte känslorna.  

Barnen i 67:an - Lisa Tetzner (1932-1936)

Min klasslärare läste högt ur Lisa Tetzners böcker när jag gick på mellanstadiet. Jag fastnade direkt. En underbar författare, med ett rakt och nära tilltal, i stil med Astrid Lindgren. Många av hennes böcker är i mitt tycke levande klassiker, så man önskar att de fortfarande fanns i tryck. Men det gör jag inte. Leta gärna på bibliotek.

Hon skrev sina böcker främst på 1930-talet, och har en mycket pacifistisk, humanistisk, antirasistisk röd tråd i intrigerna. Hon föddes i Tyskland men flydde till Schweiz redan innan Nazisterna tog över makten. Därför brändes hennes böcker på 1930-talets bokbål i Tyskland. I stället lär de ha utkommit på svenska först, men översattes snart till många fler språk.

Förlaget Tiden återutgav flera av böckerna på 1980-talet, och jag har nu läst om en samlingsutgåva från En bok för alla, Barnen i 67:an (1992; Tiden 1982) - som innehåller de ursprungliga delarna: Fotbollen (1932), Vi i 67:an (1935) och Paul och Erwin (1936). Och det är precis lika läsvärt för mig som vuxen, lika spännande, lika bladvändande som första gången jag hörde böckerna.

Rent kronologiskt börjar historien med vännerna Erwin och Paul, som bor i ett gårdshus i Berlin, ca 1930, det är depression och Pauls pappa blir arbetslös, och spänningarina ökar i samhället, när folket försöker hitta syndbockar för eländet.  Alltså en problematik som återkommit med jämna mellanrum i historien. När Pauls familj inte längre har mat nog för att hålla hungern på avstånd, börjar Paul stjäla bröd och mjölk - tanklöst - driven av hungern. Samtidigt som Erwin, springpojke hos bagaren, får i uppdrag att försöka snoka redan på vem tjuven är. Och när han väl upptäcker att det är hans egen bästa vän, hamnar han i ett dilemma - men vänskapen leder slutligen till att solidariteten segrar. Erwin hittar en lösning, bra för alla.

Nästa historia, Fotbollen, handlar om hur hela kompisgänget i 67:an önskar sig en fotboll, något de alla kan samsas om. Men trots att fotbollar finns på 'rea' just då, så är det för dyrt. Erwin föreslår att de ska samla pengar tillsammans, arbeta ihop dem som springpojkar, bära väskor, putsa skor. Men de får bara småmynt, så det tar lång tid, många ger upp. Slitningar har uppstått i kompisgänget, på grund av krockande åsikter och känslor avhopplöshet.

Pauls familj har dessutom tvingats flytta, och hamnat på fattighuset, eftersom båda hans föräldrar fortfarande är arbetslösa. Paul har svårt att orka, men Erwin kämpar på. Solidariteten blir återigen ett tema, när Pauls mor behöver ett sjukintyg, vilket kostar pengar - och Erwin hjälper henne med sina insamlade mynt. Så tiden går och Rean tar slut. Men återigen, i slutet vinner solidariteten. Erwin och Paul får summan att köpa fotbollen. Men blir besvikna när de vuxna schasar bort dem. Ingenstans får de spela, inte på gården, där fotbollen har sönder ett fönster. I parken är det förbjudet att gå på gräset. Gatorna är för bilar. Så de letar efter rivningstomter, byggarbetsplatser - men inte ens det är tillåtet. Det går så långt att en polis griper Erwin för sitt 'trots'. Han var så frustrerad av alltihop.

I Vi i 67:an kommer en flicka, Mirjam flyttnade till sin moster i gatuhuset. Det är lite 'finare', lite mindre fattigt, vilket väcker avundsjukan. Men Erwin ser i hennes svarta hår och ögon utseendet hos en 'indianprinsessa' och vill ha med henne i gänget. Vilket vore Mirjams dröm, för hon älskar att springa, cykla och skjuta med pil och påge. Men övriga pojkar vägrar, inte 'fåniga tjejer' får vara med i gänget. Erwin vacklar, han vill sympatisera med Mirjam, vars båda föräldrar dött (katolsk far och judisk mor).

Mirjam blir mobbad för att hon talar med en annan dialekt än barnen i Berlin. Gängets ledare är med i Hitlerjugend, och leder mobbarna, kallar Mirjam ibland zigenare, ibland jude. Men hon är modig och ger sig inte. Hon har en väluppfostrad hund som kan göra konster. Erwin vill gärna ha med den i gänget. Men de andra blir avundsjuka, och kidnappar hunden. När hon kämpar för att ta tillbaka sin hund bryter hon benet. Alla blir rädda och skuldfyllda, tills Erwin besöker hennes sjuksäng, och det visar sig att hon inte skvallrat om hur olyckan gick till. Då svänger opinionen, gänget gör sig av med sin gamla ledare, tar med Mirjam och låter ledarskapet gå till Erwin. Mirjams moster, som tidigare alltid grälat på barnen i gårdshuset, som hon alltid ansett väsnades för mycket. Nu blir de vänner.

Höjdpunkten är sista delen, 'Maskeradbalen', då barnen kommer på ett billigt sätt att tjäna pengar, genom att anordna en fest för välgörnade ändamål, de vill hjälpa Pauls föräldrar att kunna flytta tillbaka till sin gamla lägenhet som blivit ledig igen (ca 1935), Pauls far har åter fått jobb, men de har ännu inte lyckats lösa ut sina möbler från pantbanken, så pengar behövs. Barnen sköter det mesta, med goda idéer, och vädjar till de vuxnas solidaritet för att låna ut eller skänka olika saker, så måste också överskottet från maskeradbalen samlas till en 'allmän hyreskassa', som alla i kvarteret kan få nytta av om de hamnar i ekonomisk knipa. En given success. En magisk kväll, med underhållning, och ljusspel och musik från vaktmästarens radio.

Där slutar samlingsutgåvan. Men jag minns fler böcker som min lärare läste högt, skrivna när andra världskriget startat. Då Erwin flyr till Sverige och Mirjam till Amerika. Äventyret fortsätter alltså, riktigt dramatiskt blir det när de lider skeppsbrott och hamnar på en öde ö. Mirjam är då ca 13 år, och en liten flicka, ca två år, tryggar sig till henne. Därifrån blir de räddade av ett amerikanskt krigsfartyg.

Jag hittade ytterligare en bok nyligen på antikvariat, Mirjam i Amerika (1945), då de kommer iland i New York, mitt under kriget, i början av 1940-talet, där överlevande barn söker efter släktingar på olika håll i världen. Här blir Mirjam vän med en svart hisspojke, alltså fortsätter det rasistiska temat, som Mirjam aldrig kan acceptera. Dessutom får hon hjälp av flera gatpojkar i sökandet efter lillflickans far, som försvunnit ur rullorna och ingen tror att han överlevt. Det är kaos i världen, men Mirjam lyckas. Denna sena bok är inte riktigt samma fullträff som de tidigare böckerna, men det anti-rasistiska temat är fortfaerande solklart. Mirjam ifrågasätter ständigt alla antihumanistiska yttringar av alla slag.

Socialt medvetna äventyr. Det blir aldrig omodernt. Inte när det gestaltas så levande som hos Lisa Tetzner.

Pinocchio - Carlo Collodi (1881)

Le avventure di Pinocchio : Storia di un burattino, så lyder den italienska originaltiteln. Jag har faktiskt läst den på Italienska, min favorit bland främmande språk ända sedan barndomen.

Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.

Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.

En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.

Mitt liv som hund - Reidar Jönsson (1983)

Reidar Jönsson (f.1944) debuterade 1969, och etablerade sig på 1970-talet främst som dramatiker för såväl teater, radio och TV. Hans stora genombrott (utanför Sverige) kom dock med romanen Mitt liv som hund (1983), filmatiserad i Lasse Hallströms regi 1985. Filmen fick två Oscarsnomineringar, för bästa utländska film och bästa manus. Det inledde Hallströms 30-åriga Hollywood-karriär. Men även Reidar Jönsson, som själv skrev filmens manus efter sin bok, kom att jobba åt Hollywood i 10 år.

Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att  hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.

Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.

Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.    

Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.

Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.

Huckleberry Finn - Mark Twain (1884)

Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.

Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.

Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.

Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.

Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!