Ett UFO gör entré - Jonas Gardell (2001)

 Läste nyligen En komikers uppväxt (1992) om Juha och hans klasskamrater i slutet av mellanstadiet. Juha som klassens mobbade clown, men inte lika mobbad som hans grannar - Jenny och Thomas. När det hunnit gå några år efter läsning, har jag en tendens att blanda ihop denna med Ett UFO gör entré (2001) som kom att bli andra delen av en triologi, alla om Juhas uppväxt i det fiktiva Sävbyholm, villaförort i norra Storstockholm. Temat är hela tiden det samma, mobbning, och kampen att skapa sig en persona för att överleva grupptryck. 

I Ett UFO gör entré har klassen nått årskurs nio, på väg att splittras inför gymnasiet. Juha är 'överlevaren', men till priset att försvinna i bakgrunden, att bli den de andra kan utnyttja och hunsa. Så det är mycket depression, innan han föder sitt nya jag, omskapar sig, för att få näsan över ytan. För att hitta vänner med samma intressen, måste han våga vara sig själv, även om även det är en lögn. Som Juha själv uppfattar världen: "Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.

Det blev en tredje bok, Jenny (2006), grannflickan som haft Juha som enda vän, men som Juha ofta överger, så fort han vill umgås med hennes mobbare. Juha har ständigt dåligt samvete, för hur han hanterat deras vänskap. Här får hon slutligen huvudrollen. Men den kommer jag nog inte att läsa om, det gör så ont att läsa den boken. 

Men alla tre böckerna är egentligen en helhet, som värkt fram under sexton års tid. I alla tre finns den vuxne Juha med, hans tankar i mellanavsnitt, funderingar kring vad han minns från mellanstadiet, vad som stämmer eller inte. Och i högstadiet vägen till att finna sitt eget jag och lösgöra sig ur grupptrycket. Och slutligen att försöka förstå det dåliga samvetet kring Jennys problem. 

Även Ett UFO gör entré ger mig en oslagbart stark igenkänningen av skollivet, Gul-och-blå-jeans, Klippoteket och diskoteken, och häxblandningen av stulna blandade spritslattar - allt så fullständigt att jag återupplever mina egna uppväxtminnen. Och trots att jag hela tiden rörde mig från Södermalm och söderut, förvånar jag mig över alla likheter, vi har också en Stockholmsväg, och gator med fågelnamn (många), och trång skolbyggnad, som fick baracker på skolgården för alla klasser som inte fick plats i den överbefolkade huvudbyggnaden. Och David Bowies musik och låttexters betydelse för alla som kände sig utanför pånågot sätt. 

1970-tal. Så allt var alltså likadant överallt?

En komikers uppväxt - Jonas Gardell (1992)

Så har jag åter läst om 'En komikers uppväxt', som väl måste ha varit Gardells genombrott. Men hittar inte att jag skrivit om den tidigare. En bok om det hårda livet i mellanstadiet, om man inte tillhör de 'populära' barnen. Mobbing. Det gör ont att läsa denna bok. Ändå älskar jag den. Igenkänningsfaktorn är så stor. Kanske är det så för alla mellanstadiebarn, när man tvingas in i en position i hierarkien, och stöts och blöts med jämnåriga. En hård skola.

Var man dessutom barn på 1970-talet, så är samhällsklimatet skildrat på kornet, inte bara sånt som blivit klichéer om villaförorter, utan detaljer av olika slag som genomsyrade tiden vi levde. 

Boken är dock utgiven 1992, under glasnost som började bryta upp det inrutade kalla kriget klimatet. Författaren/Berättaren, är komiker och ser tillbaka, och känner att han ännu inte kan möta gamla skolkamrater utan att åter placeras i sitt gamla fack, som han egentligen behållit, att spela klassens clown för försöka hindra att stötas ut, men det hjälper inte ...

I början finns ett minne från 7-åringen Juha Lindström, men större delen av boken är han och hans skolkamrater 11-12 år. Och historien pågår fram till skolavslutningen från mellanstadiet, årskurs 6. Samma dag som de får veta att ett av klassens mobbningsoffer, Thomas, inte längre lever - tog han livet av sig?

Ändå beskrivs texten hur berättaren skriver ner dessa minnen som brev till just denne Thomas, och ibland undrar han varför Thomas inte svarar? Kommer breven inte fram?

'Kapitlen' är så korta att jag snarare skulle vilja kalla dem 'textavsnitt'. De är numrerade och är 104 stycken, över bokens 248 sidor. Trots det hårda språket, där barn ofta beskrivs som fula och dumma, blir texten lika mycket prosapoesi, texter som vävs samman, skiljs och flyttas om. Ingen strikt kronologi. Och efter skolavslutningen i sexan, återkommer minnena, 'vännerna', de mobbade, leker ihop igen. De är även tillbaka i skolan, och klasslärarinnans egna alkohol och misshandelsproblem lyser fram. 

Den vuxne Juha kan helt enkelt inte sluta att fundera över vad som verkligen var sant eller inte ... 

Martin Bircks ungdom - Hjalmar Söderberg (1901)

Har läst om Martin Bircks ungdom, jag vet inte för vilken gång i ordningen sedan jag var ung, men jag växer aldrig ur den. Har alltid sympatiserat med den här boken, en författares barndoms- och uppväxthistoria. Var det den som väckte mitt intresse för uppväxtskildringar?

Den är så stilren, inte ett onödigt ord, språkligt skön att läsa. Bitvis är den ren och klar och allmängiltig som en saga. Och den blev Söderbergs genombrott, efter all kritik av debuten, Förvillelser, får han en hel del erkänsla. Viktigare idag, är att boken fortfarande lever och är läsvärd.

Texten är indelad i tre delar. Först, 'Den gamla gatan', 12 ganska korta kapitel, med barnets förundrade möten med världen och livet. Vänner som öppnar dörrar till nya erfarenheter. Man kan läsa det som saga, drömmar eller metaforer. Boken inleds med drömmen om de röda och blå blommorna, där Martins mor säger att han bara får plocka blå blommor, och när jag gör det, visar de sig ändå vara röda. En mardröm, hur han än gör blir det fel. Vilket blir som ett tema för svårigheten att hitta rätt i livet, med en ständig underström av låggradig ångest. 

En annan viktig bild är sprattelgubbe Röde Turken, som han tycker särskilt mycket om eftersom farbror Abraham som givit honom den förklarat att Röde Turken inte är en vanlig sprattelgubbe, utan tänker och menar att han sprattlar av egen fri vilja, och också slutar att sprattla av egen fri vilja. En närmast kuslig metafor för livet. Barnet gläds åt att sprattelgubben tänker och lever, medan vi vuxna inser oss bundna av trådar som hindrar individens frihet, samhällets krav och förväntningar.

s.50 "Så lades år till år, och nytt fick begrava gammalt, medan Martin långsamt övades i livets dubbla konst, att lära och att glömma."

Del 2, 'Den vita mössan' har 16 kapitel, en del av dem längre än i första delen. Martins insikter säger att en tredjedel av livets sanning har han fått av sina vänner, en andra tredjedel har han försökt lära in av sina lärare, och sen måste han själv komma fram till den sista tredjedelen av sanningen. Och det är inte det lättaste. Han börjar upptäcka dubbelmoralen i det oscarianska borgerliga samhället, och försöker lära sig att leva med det. Han vill bli författare, men vågar inte visa upp detta för sin omgivning, eftersom han tror att han då ska hånas för detta. Religionen är också en stor stötesten. Det är här de lite längre och mindre klara kapitlen dyker upp, men de flesta unga människor kan känna igen sig i Martins funderingar under vuxenblivandet.   

Den avslutande del 3, 'Vinternatten', är sex slutkapitel, med en sorts summering av status quo i  Stockholmslivets dubbelmoral. Martin har resignerat i sitt byråkratiska kontorsarbete, slutat fantisera om kreativt författande. Han har har funnit en kvinna att älska, men har inte råd att gifta sig, så de träffar varann i hemlighet. Slutkapitlen innehåller mycket inkännande och radikala insikter i kvinnors situation, både de som måste förbli ogifta och de som tvingas gifta sig utan kärlek. Sällsynt för sin tid. Men har gjort att texten lever än idag.

Kvinnan han älskar har fastnat i valet mellan ensamhet och kärlek i lönndom. Hon känner sig ha två  samveten. "Det ena sade henne, att hon hade handlat rätt och att det en gång skulle komma en tid, då ingen längre kunde förstå varför man fordom hade höljt in kärleken mellan man och kvinna i skam och smuts och kallat den synd." Det andra samvetet var från barndomens enkla övertygelse att  man "... bara behövde vara snäll, så gick det nog bra." (s.133)                                                                          

Söderberg belyste sin tid, och även om kritiken sa att han var för resignerad och tröstlös, så kan man som ung i mötet med vuxenlivets hårda väggar ofta känna igen sig, och idag känna, att hur än jobbigt livet kan kännas, så har samhället utvecklas under 1900-talet och är på väg åt rätt håll.  

I den avslutande 'Vinternatten' förenas det unga paret i en vision av samhörighet, två ensamma människors kärlek som upplöser motsättningar, när de försöker mötas halva vägen, även om Martin känner dåligt samvete, eftersom han inser att det alltid är kvinnan som drar det kortaste strået. 

Förvillelser - Hjalmar Söderberg (1895)

Hjalmar Söderberg hör till de som har romaner jag läst om flera gånger. Förutom vissa noveller, i synnerhet romanerna Martin Bircks ungdom och Den allvarsamma leken. Men jag tror inte att jag tidigare läst hans första roman, Förvillelser. Att den ändå känns bekant handlar antagligen om hans stil som är karaktäeristisk redan i denna. 

Ungdomens författare, som han kallats, passar in extra bra på denna, vars tema är borgerskapets ungdom, deras vilsenhet inför livet. Vad är kärlek? Var kommer pengar ifrån? När föräldrar inte har mer pengar att dela ut, fortsätter man att låna kors och tvärs, tills de hamnar i en ockrares garn. Trots bristen på pengar, och oförmågan att skaffa dem själv via arbete, kan huvudpersonen Tomas inte låta tänka sig att ekonomisera, att spara på det han 'tvingas' låna, utan skänker gärna bort och köper presenter. Vilekt visar både på ett sympatiskt drag och oansvarighet på samma gång. 

Jag tänker på Ellen Key som vid denna tid förespråkade vikten av äkta kärlek, och att den var viktigare än vigsel. Tomas är lika tanklös med sina kärlekspartners som med sina pengar, men i grunden ligger behovet att bli älskad, att få känna närhet. Att hitta meningen i livet via kärleksrelationer. Han uppfylls av någon sorts ideal, men de glider honom genom fingarna, precis som pengarna.  

Ungdomarna tycks mig aningslösa, medan de omges av allenarådande dubbelmoral. Som alltid myllrar Söderbergs roman av människor, de tar sig en promenad och tycks känna alla de stöter på. Vill de ha tag på någon bekant kommer de säkerligen att stöta på varann på stan, som om Stockholm vid sekelskiftet, var en småstad, liet i en ankdamm. Suggestivt.

På ett sätt vet alla allt om varann, men det mesta ligger under ytan - dubbelmoralen. Så hur ska ungdomarna undgå att upprepa fädrens synder? Samtidigt känns alla ensamma och isolerade från varann, dolda bakom konventionerna. Paradoxerna.

"Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt." (s.141) "Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting." (s.142)

Utan kärlek och pengar är livet endast grå tristess. Vem känner inte igen säg?

Tomas mor läser den kriste filosofen Tomas a Kempis, matas med tankar om att ett långt liv inte borgar för att en människa ska förbättra sig, utan snarare ökar på skuldbördan. Så Tomas köper en pistol (hur han nu har råd med det, när han inte har pengar att betala av sins kuld?) för att ta livet av sig. Men klarar inte ens det, han siktar så dåligt att han bara får en skråma.

Åt detta suckar Konsul Arvidson, vars namnteckning Tomas förfalskat på skuldsedeln. Han har betalat Tomas skuld utan att blinka, suckar över ungdomens dårskaper. 

Som vanligt är det flickorna som kommer i kläm. Tomas stora kärlek Märta, som försökt på lita på deras kärlek, och likt Ellen Keys lära (även om den inte nämns i romanen) litat på deras kärlek som det högsta, viktigare än vigsel, så är det hon som måste fly när hon 'drabbats' av graviditet. Det är ett problem, som fått kärleken att  rinna av Tomas, och Märta. För dem är leken slut.

Men varför är det bara Märta som måste fly till Norge, gömma sig och sin skam?

Ingen har några svar. Annat än att de behöver en ny livsinställning. Vakna upp. Göra något gott som skänker mening. 

Ur sommarnattens famn - Bengt Söderbergh (1991)

Bengt Söderbergh (1925-2019) författare och översättare, flyttade tidigt till Frankrike och bodde sedan där fram till sin död.  Ur sommarnattens famn (1991) är den enda av hans böcker jag läst, men det blir genast uppenbart att språk är ett huvudintresse.  

 'En annan', titulerar sig jag-berättaren, och låter som en fräck springpojke à la 30-talskomedi.  Och det här är en barndoms och uppväxthistoria från 1930-talets Stockholm, men med invandrarfamiljer i högborgen - sydfranska, italienska, vitryska, amerikaner etc - vilket ger ett mycket globalt intryck, även via andra utblickar mot samtiden, det kokande årtiondet före andra världskriget.

Den stora behållningen är den språkliga uppfinningsrikedomen. Och förmågan att frammana 1930-talets Stockholm, genom en mängd disparata intryck och anspelningar, som ofta gör texten allomfattande, ja nästan kompakt, trots att mycket utelämnats och bara just anspelar. 

Det finns femstjärniga avsnitt som gör mig lycklig, men ett visst splittrat upplägg, med mindre medryckande avsnitt, ner mot trestjärnigt, drar ner helhetsintrycket något.  Men inte mycket. Det är en mycket läsvärd bok.

Men här är detta  alldeles speciellt inriktad på språket som identitet. Och det är lustigt för nu har jag läst flera romaner från tidigt 1990-talet som just lekt med språk-blandningar. Och Söderberghs är den allra mest uttalade på det området. Att han dessutom bott i Frankrike större delen av livet tydliggjorde väl också den språkliga splittringen, men i denna roman kunde han utnyttja den som ett omvänt medel i sitt skapande. Genom att huvudpersonen är en pojke ur en fransk familj, men som länge hålls okunnig om sina biologiska föräldrar, växer upp i Stockholm, kan författaren använda sin erfarenhet som svensk i Frankrike, omvänt, med huvudpersonen som fransk i Sverige.

Huvudpersonen Charles, kallad Carlo av sin italienska granne, Kolja av vitryska grannar, och Kasko av alla övriga (svenskar) som missförstått hans mosters sa till honom, på franska, vid skolan. Redan här ser man alla splittrade identitetsmöjligheter. 

Slutknorren blir att nu ska jag-berättaren sluta kalla sig 'en annan'. Han ska inte längre splittra sig via olika språk och fantasier. Han ska bli sig själv. Här blir det formen av vuxenblivandet. Visserligen är uppväxtskildringar ofta ett sökande efter sin egen identitet, men genom att det är ett så dominant drag i denna roman, skulle jag kunna föra samman den med 1980-talets identitetssökande. 

Barnens Ö - P C Jerild (1976)

Denna bok är absolut inget av vad jag väntat mig. Jag trodde att jag sett filmen, men jag minns inget av detta, så antagligen inte. Intrycket av boken är en överväldigande dystopi. En överhettad pojkes fantasivärld krockar med en mycket negativ vuxenvärld. Så på det sättet blir det mycket begripligt att han inte vill bli vuxen.

På många ställen omtalas huvudpersonen som 11-åring, trots att boken hela tiden berättar att han är tio år och ska fylla elva först efter sommarlovet, i september. Ingenting i boken gör att jag kan se en tioåring framför mig. Den skådespelare som spelar Reine i filmen var 13 år när den spelades in, vilket kan stämma bättre, så jag förstår att regissören gjorde det valet.

Det mesta i boken är plågsamt. Även familjeförhållandena, och Reines frånvarande föräldrar, mamman som påstås jobba i Uddevalla, men plötsligt befinner sig hos en fd älskare som har sadistiska böjelser att plåga Reine, gör att hela boken går från ungdomsfantasi till hallucination. Allt blir så otydligt. Vill Jersild i slutet få oss att tveka ifall Reines sommar i Stockholm bara var en mardröm, en hallucination under blindtarmsoperation?  Eller är operationen bara en slutscen efter en jobbig sommar, men varför påstår sjukhuset att hans blindtarm var helt okej? Varför opererades han?

Annie John - Jamaica Kincaid (1985)

Jamaica Kincaid föddes 1949 på den karibiska ön Antigua (då fortfarande brittisk koloni), men lämnade ön redan som 16-åring, för att jobba som au pair i New York. Med tiden började hon skriva för olika tidningar, och blev bl a krönikör i 'The New Yorker'. Författarnamnet är en pseudonym eftersom hennes föräldrar och äldre släktingar stördes av hennes skrivande.

Annie John (1985) var andra romanen hon skrev, en uppväxtskildring koncentrerad kring en mor-dotter relation, på just Antigua. Den rör sig från symbiosen mellan dem, fram till den definitivt klippta navelsträngen när dottern överger hemön. Det är också dotterns väg från barndomens paradis, till det syndafall som får henne utslängd i det okända, som framställs som en hägrande framtid - något hon försöker tro på, för att våga ta sig ut.

Som liten avgudade hon sin mor, som hade sparat Annies första kläder, nappflaska, första skrivhäftet, alla symboler för barndom och uppväxt. Moderns ständigt upprepade minnen kring dessa ting återskapar Annies födelse och uppväxt gång på gång, och därmed myten om paradiset - barndomen.

Men från puberteten, när Annie växt om sin mor, uppstår en spricka mellan dem. Det börjar den dag modern inte längre vill sy kläder åt dem av samma tyg. Dottern måste sluta vara en kopia av modern. Annies hat väckas av att den dyrkade modern så hastigt och känslokallt kunnat klippa itu deras täta relation. Hela berättelsen om Annie blir därefter kluven mellan glädje och sorg.

Romanens dubbla perspektiv - Minnet vs Nuet - glädjen före och sorgen efter den vattendelande upplevelsen. I skolan får nya vänner fylla hennes känslomässiga tomrum, men hon tröttnar fort. Hela Annie är kluven - 'bäst i klassen', men också 'revoltören' som förlorar sin roll som 'ordningsman'.

Separationsångesten leder slutligen till en djup depression, så efter grundskolan på Antigua, får Annie resa till England för vidareutbildning och nya perspektiv. Det blir det definitiva fysiska avlägsnandet från sorgen. Men även det skapar kluvenhet. Glad att få fly scenen för deras brustna symbios, finns ändå sorgen kvar, insikten att barndomens trygghet är borta för alltid. Osäkerheten om vad framtiden, den nya födelsen, har i sitt sköte.

Romanen inleds: 'Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var mäniskor som jag inte kände som dog.' Det är barnets blick på omvärlden, men ur den vuxna berättarens perspektiv.
Redan första meningen talar om döden som overklig i barnets värld. Puberteten blir sedan en symbolisk död för mor-dotter relationen, och inte förrän Annie får lämna ön, kan hon födas på nytt in i vuxenblivandet.

Uppväxtskildringar har alltid intresserat mig. Kincaid är också stilistiskt skicklig, språkligt och tematiskt. Såväl psykologiskt och mytologiskt tolkningsbar. Boken är tunn, men sprängfylld. Ett fåtal grundläggande scener räcker för att gestalta kluvenheten. Kincaids språk är avskalat, utan ett enda onödigt ord. Ändå är meningarna vindlande långa, med omtagningar och upprepningar som tydliggör, samtidigt som jag sugs in i texten, och dess tydliga rytm, en muntlig röst som talar till mig, och frammanar levande bilder ur sin erfarenhet.

Att Annies skola är kolonisatörernas symboliseras av att lärarinnorna bär kolonialmaktens kungars namn, Miss George och Miss Edward. Det är också till England Annie kommer när hon flyr sin mor, långt bort från sin egen kultur, till den främmande västvärlden.

'Vatten' är en viktig symbol, ju  mer vatten, desto starkare känslor, desto mer genomgripande separation. Antigua som oftast har torrt klimat, plötsligt drabbas av tre månader ihållnade regn, så är det helt parallellt med Annies sjukligt djupa depression. Och därefter lägger hon hela Atlanten mellan sig själv och modern, på vägen till vuxenblivandet, på andra sidan havet.

PS. Bokförlaget Tranans vackra inbundan utgåva från 2010, verkar tyvärr inte ha blivit korrekturläst.  Småord saknas eller dyker upp dubbelt. Men mest förvånande är att bokstaven 'ö' gång på gång ersatts av 'å', det förstör hela rytmen i den annars så stilistiskt säkra texten. Jämför exemplet på sid 141, "Jag /.../ fårberedde mig får att stiga upp." Okej, jag borde ha läst boken på engelska, och då  sluppit detta problem. Men den trenden är sorglig. Jag hoppas att pocketupplagan som utkom några år senare, rättade till detta problem.

Mohammed Cohen - Claude Kayat (1981)

Romanen Mohammed Cohen, författad på franska, fick i svensk översättning undertiteln "Den arabiske juden", vilket ger en tydlig fingervisning om bokens grundtema. En i mitt tycke genial spegling av problemet med att indela människor efter nationalitet eller religion. Romanen är en  uppväxthistoria om en pojke i Tunisien och åskådliggör den negativa splittring som uppstår när fanatismen indelar människor i 'vi' och 'dom', och hellre ser olikheter än likheter - när olikheter betraktas som något negativt.

Pojkens föräldrar, en judisk far och en muslimsk mor, gifter sig av kärlek på 1930-talet när Tunisien var ett franskt protektorat (1881-1956). Inhemska judar och muslimer likaväl som fransmän och invandrare från andra Medelhavsländer (t ex Malta, Italien, Grekland) levde i relativt fredlig samvaro. Det orientaliska levnadssättet, maten och musiken, var ett gemensamt kitt, viktigare än skillnaderna. Språket i skolan var franska, och blev Mohammeds första språk, liksom fransk litteratur och filosofi blev hans huvudintresse.

Mohammed och vännen Hassan är så oskiljaktiga att de betraktar sig själva som siamesiska tvillingar, oavsett att deras fäder fötts in i olika religioner. Men med ökande nationalistiska strömningar i Tunisien som vill lyfta av sig det franska koloniala oket, ökar problemen. Mohammeds förnamn (efter hans muslimske morfar) blir som ett kainsmärke. Han misstros snart i alla läger, men protesterar mot att kallas hälften jude och hälften arab (p.g.a. föräldrarnas blandäktenskap). Han hävdar att han är både 100 % jude och 100 % arab - rent kulturellt. För någon religiös ståndpunkt tar han inte.

Romanen är indelad i fyra delar, där del 1-2 är längst och tilldrar sig i Tunisien, en förföriskt charmig barndomsskildring, rapp och respektlös, full av barndomens obrutna livsglädje. Tunisien myllrar kosmopolitiskt, delvis förfranskat, och passar Mohammeds barnasinne som hand i handske. Han identifierar sig hellre med det franska som inkluderar alla, och delar inte upp familj och vänner i araber och judar. Så det är en varm och inkludernade historia. Och framför allt mycket humoristisk. Författaren har ett utpräglat intresse för ordlekar, vilket gör att stilen balanserar på gränsen till fras och skröna - det allvarliga ämnet till trots.

Men 1956 blir Tunisien självständigt och skolan arabiserad, dvs skolundervisningen sker inte längre på franska. I tredje delen beslutar Mohammeds föräldrar att utvandra till Israel, där sonens förnamn inte blir mindre hånat, i synnerhet inte när han fyller 18 och skall göra militärtjänst. Denna del är ganska kort och först och främst en dyster historia, om hur de sefardiska (orientaliska) judarna hamnar på botten i det nya landet. Konflikten mellan araber och judar är lika påträngande här som i Tunisien. Så efter två hårda år tar Mohammed första bästa chans att flytta vidare.

Fjärde delen, en kort avslutande del, berättar hur Mohammeds svenska brevvänner inbjuder honom till Sverige, och liksom författaren själv hamnar han i Sverige 1958, utbildar sig till fransklärare, finner kärleken och blir pappa.

Författaren Claude Kayat föddes 1939 i en Tunisisk arbetarfamilj så romanen är naturligtvis inspirerad av hans erfarenheter, men bokstavligt självbiografisk är den inte - utan mer en filosofiskt iscensatt skröna, till brädden fylld av adjektiv och metaforer och ordlekar. Det är humoristiskt, men bildar också en skiljevägg, en mur av ironi, en rustning som skyddar det privata, och håller sig på det filosofiska planet hellre än att fördjupa den allmänmänskliga upplevelsen. Men det är en både rolig och tankeväckande läsupplevelse.

Men Claude Kayat kom till Sverige och har stannat här, utbildad till lärare i franska och engelska, och har fortsatt att skriva på franska. Han har också fått flera franska litterära priser. Mohammed Cohen var fortfarande den enda av hans verk som översatts till svenska, när En Bok för Alla återutgav den 1995. Men Elisabeth Grate Bokförlag återupplivade den på 2000-talet och även gett ut Den trettonde lärjungen.

Mitt liv som hund - Reidar Jönsson (1983)

Reidar Jönsson (f.1944) debuterade 1969, och etablerade sig på 1970-talet främst som dramatiker för såväl teater, radio och TV. Hans stora genombrott (utanför Sverige) kom dock med romanen Mitt liv som hund (1983), filmatiserad i Lasse Hallströms regi 1985. Filmen fick två Oscarsnomineringar, för bästa utländska film och bästa manus. Det inledde Hallströms 30-åriga Hollywood-karriär. Men även Reidar Jönsson, som själv skrev filmens manus efter sin bok, kom att jobba åt Hollywood i 10 år.

Filmen är underbart minnesvärd, en tragikomisk klassiker. Så när jag nu 30 år senare ger mig till att läsa boken letar jag efter filmens tilltal i boktexten. Men det tar ett bra tag innan den stämningen infinner sig. Jag letar efter pojken Ingemars berättarröst, som är den geniala röda tråden i filmen. Trots att Ingemar är bokens jag-berättare, så har jag svårt att  hitta samma magnetiska känslan i romanen. Första halvan hör jag inte pojken bakom orden, utan snarare en 'vuxen mans' uttryckssätt. Det hjälper inte att han själv tycks notera det och skyller på att han lever för mycket ihop med äldre släktingar.

Ingemars svada är betydande. Han överdriver gärna, och måste därför rätta sig själv gång på gång, 'nej nu överdrev jag igen'. Han försöker skämta bort livets smärta. I filmen är Ingemars smärta mer eftertänksam - han pepper sig själv, försöker minska sin smärta, genom att jämföra med andra katastrofer. Jönsson filmmanus blev en fullträff, alltså mådde texten bra av att renodlas till bildmediet.

Men visst är romanen en klassiker. Texten flyter loss ju närmare vi kommer berättelsens kärna, språket flödar lättare, skimrar allt klarare. I filmen tittar Ingemar upp på stjärnhimlen gång på gång, och betänker rymdhunden Laikas grymma öde. Där växer hans insikt inför grymheten för varje gång han tänker tillbaka. Det kan säkert tolkas psykologiskt. Ingemars, liksom författarens, mor dör efter en längre tids sjukdom. Ingemar väjer undan inför alla insikter som sin dödssjuka mor. När han tvingas flytta runt, är det andra upplevelser som tar över, konkretare, närmare. Puberteten står för dörren. Han tvingas bli vuxen och klara sig själv, trots att det är för tidigt.    

Mitt liv som hund är mångbottnad. En nivå jag verkligen uppskattar är den mycket påtagliga tidsatomosfären från 1958-59, med fotbolls-VM, brasilianaren Pelé, den svenske boxaren Ingos VM-titel, och Povel Ramels oförmåga att få upp sin kokosnöt. Många symboler finns invävda i temat. Hela Ingemars liv kan nog liknas vid en hårdknäkt kokosnöt. Och han känner sig nog lika ensam som rymdhunden Laika, men förtränger den, projicerar ut den på Laika.

Filmen fick visserligen ingen Oscar, men däremot två Guldbaggar och en Golde Globe.

Naomi & Elys kyssförbudslista (2007)

Ungdomsbok av författarparet Rachel Cohn och David Levithan. Min senaste bussläsarbok. Den gav betydligt mer än jag väntat mig. Det svenska förlaget har dock satt på helt fel bild på pocketen. Bilden visar ungdomar som det lyser "14 år" om, medan personerna i boken just börjat universitetet och är runt 18-19.

Berättandet sker hela tiden i jag-form, men flyttar runt mellan olika ungdomar. Metoden ger en extra djupdimension åt historien. Inte så att personerna betraktar händelserna särskilt olika, men att ingen verkar få mer än en schablombild av de andra, den bild de själva gör sig av de andra, vilket vi som läsare ser och korrigerar när vi läser om personerna både inifrån (jag-form) och utifrån (andras schablonuppfattning).

Romanen tematiserar vänskap och kärlek, där både ock innebär lika komplicerade känslor. Tänkvärt!