Jag läste Lady Chatterleys älskare på svenska när jag var drygt 20 och blev inte alls imponerad, utan gav strax bort boken. Nu har jag läst om den på engelska, och undrar lite om den svenska översättning jag läste som ung var lite förkortad? Romanen är så komplex, med så många karaktärer ur många olika synvinklar. Jag måste ha varit för ung och otålig för att ta till mig djupet i romanen.
Nästa bok jag läste av D H Lawrence, var Sons and Lovers (1913), som kurslitteratur, jag mjuknade inte inför hans historia, men däremot hans språk, han ska läsas på engelska, språket är fantastiskt. Sen har jag läst några fler av hans romaner, och bland dem är min favorit The Rainbow (1915), ända tills jag nu läst om Lady Chatterley's Lover i engelskt original. Och upptäckte att den faktiskt är ett såväl språkligt, intellektuellt, som känslomässigt och psykologiskt mästerverk!
Språkligt, inte bara för lättheten och flyt i dialog såväl som i beskrivningar, utan för att karaktärerna inte bara är språkligt utmejslade, utan att texten även visar hur deras sätt att prata följer deras psykologiska skiftningar. Det kan vara små subtila skiftningar, som Sir Cliffords nästan omärkliga övergång från 'You are' när han vill vara klar och övertygande, till sammandragningar när han blir arg, som "you'll, you're" osv. Betydligt märkbarare blir då skogvaktaren Mellors nordengelska dialekt, och kanske svårare att tyda, då han gärna brer på med den när han vill ställa sig i kontrast mot 'fint folk', adel och medelklass och deras idiotier som han lärt sig att avsky.
Lady Chatterley's Lover blev DH Lawrence sista roman, dessutom egenutgiven i Italien 1928, han dog tidigt 1930 av sin tuberkulos. Men Storbritannien och USA fick vänta på sin auktoriserade upplaga ända till 1960! Censuren skyggade för könsord han använde, som oanständiga. Piratupplagor fanns det naturligtvis gott om, att boken tema handlar om Sex var naturligtvis frestande för många.
Men romanens tema är skriven på så många nivåer, från en engagerande intrig på ytan, som med mängden mångfacetterade karaktärer, med var och en sina olika egna erfarenheter, som stöts och blöts mot varandra, vilket fördjupar temat psykologiskt och känslomässigt, och skildrar hela 1920-talets tidsanda. Alla har sina egna drömmar om det perfekta mötet mellan man och kvinna, men också många besvikelser över att idealen - vilka de än är - ändå aldrig verkar fungera. När åren går inser nog de flesta att det är en livslång process som öppnar upp insikter - inför realiteten att ögonblick av 'nirvana' är relativt få, och att misslyckanden och besvikelser är många. Tillfredsställelsen är personlig - att kräva den av någon annan leder till tragedi.
För mig blir romanen just en mycket intressant sammanställning främst av 1920-talets rörliga tankevärld, skilda åsikter via olika karaktärer, från alla samhällslager, mer eller mindre, som ställs mot varandra. Samhället är i stark omvandling efter första världskriget, kvinnor börjar höras allt starkare, medan männen tycks sjunka ner i depressiv meningslöshet. DH Lawrence fångar många vibbar av den katastrof som var på väg, 1929 års stora börskrasch och den djupa ekonomiska depression som följde, likaväl som alla vilda förslag på förändringar, men mest dominant av alla, förlamningen, som banade väg för extrema grupper, höger och vänster, att ta över makten.
1920-talet var en tid när förhållandet Man - Kvinna var särskilt livligt debatterad, medvetet eller omedvetet. Ofta fanns bilden av ragatan som ville ta all makt från männen, samtidigt som män ofta visades fram som svaga, feminina, dandys. DH Lawrence sätter Connie som huvudperson, medelklass- flickan som 'gift upp sig' till Lady med Sir Clifford. Men så uppåt är det inte på det kalla 'slottet' Wragby, när maken Clifford kommer hem från första världskriget, förlamad och impotent. De hade gift sig i början av kriget när Cliff hade en månads permission. Mer smekmånad och samliv än så blev det inte. Kroppsligt försvagad lever Cliff dock vidare med sina svala aristokratiska syn på livet, han talar om deras äktenskap inte som känslomässigt eller sensuellt, utan som ett intellektuellt band, l, och talar om deras äktenskap handlar om helt andra gemensamma band. Men hur skaffa en arvinge till adelskapet?
Clifford framkastar: "I do think that sufficient civilisation ought to eliminate a lot of the physical disabilities, all the love-business for example, it might just as well go. I suppose it would if we could breed babies in bottles." Alltså tankar om 'provrörsbarn' 50 år före sin tid.
Connie tvingas anpassar sig, men Cliffords inställning är för hypotetisk. Ett barn skulle kunna ge henne känslomässig mening med livet, men Cliff har villkor, det får inte påverka Connies 'känslor för honom själv', vilka inom Connie vid det här laget redan krympt ihop till plikt och krav. När hennes far antyder att hon borde skaffa sig älskare, liva upp sig med 'äventyr', och till och med får Cliff att ytligt acceptera tanken att kanske den vägen få en 'arvinge' till sin adelstitel, egendom och ägorna med sina kolgruvor - men bara om transaktionen är mer affärsmässig (Connie som provrör!?) än känslomässig, vilket känns meningslöst för Connie. Och även om Cliff kan tänka sig det som hypotes, kommer det att väcka många dolda mänskliga känslor i olika psyken.
DH Lawrence är en ypperlig psykolog i den här romanen - visar upp alla brister och styrkor, och hur de kan skifta fram och tillbaka efter situation och humör. Connies och Cliffords samliv begränsas i stort sätt till middagsmåltiden och att Cliff därefter kan idka lite högläsning för henne. Connie föredrar det, mot att spela schack och liknande, för då kan hon låtsas lyssna och tänka på annat. En kväll frågar Cliff om hon läst Marcel Proust? hon svarar: "He bores me: all that sophistication! He doesn't have feelings, he only has streams of words about feelings." Cliff: "I like Proust's subtlety and his well-bred anarchy." Dessa kommentarer roar mig, för även om det finns underbara avsnitt, i synnerhet det konstnärliga, intermediala, i Prousts texter, så håller jag mest med Connie. Alldeles för många ord, som håller de verkliga känslorna på armslångt avstånd.
Frustrationen växer inom Connie. En dag påpekar Cliffords 'aunt', Lady Eva, att "A woman has to live her life, or live to repent not having lived it." Connie känner av dubbelheten i mäns attityder till henne själv. De var i allmänhet vänliga mot henne som en person med titeln 'Lady', men kvinnan och kroppen föraktade de, inklusive hennes livmoder. Något nytt sker dock när hon kommer i kontakt med makens 'skogvaktare', Mellors. Ett slags 'naturbarn', en man av folket med respekt för naturen, med önskan om sensuell värme, men bränd av tidigare erfarenheter.
Det räcker att läsa romanen som en engagerande historia, med en intrig att följa. Eller som en rad psykologiska insikter. Men jag har alltid varit intresserad av bilder som väcker djupare omedvetna symboler till liv. Där hamnar Connie - ytligt sett - i en mellanposition, valet mellan makens kroppsliga svaghet, som fokuserar på själ och intellekt, respektive skogvaktaren Mellors, som bränd av livet beslutat att återvända till naturen och använda kroppen. Ska Connie välja den 'cerebrala' mannen, som förträngt all ömhet, eller 'naturkraften', som ser sensuell värme och behov av beröring, som meningen med livet?
Men inget är så enkelt i den här romanen. DH Lawrence fördjupar problemställningen en nivå till. Är de två männen verkligen varandras motsats? Den ene är inte mer feminin än den andre, de är det bara på olika sätt, och styrka och svaghet fluktuerar som ebb och flod. Båda männen har förträngt sina ömmare sidor, medan Cliffords styrka, där han sitter maktlös i sin rullstol, kanaliseras till intellektuella hypoteser och affärsidéer. Medan Mellors rör sig i naturen, symbol för 'djuret i människan', har han dock sina fysiska svagheter efter en svår lunginflammation. Livet är inte så enkelt som symbolerna kan lura oss att tro, tycks författaren poängtera.
Och det är här, med alla dessa facetter och prismor, som den här romanen blir evigt giltig, något som nu nära 100 år senare fortfarande visar upp mänskliga livsvillkor. Den handlar inte bara om 1920-talet, psykologin känns generell, och kommer antagligen att läsa vidare som viktigare i minst hundra år till. Tiden går så fort.
Connie söker sig själv, och sin egen styrka, sin egen vilja. Men det är inte lätt. Slutet på romanen är öppet, inga patentlösningar erbjuder sig. Den skrevs trots allt på1920-talet. Det Glada Tjugotalet var allt annat än glatt. Kvinnors fri- och rättigheter hade ännu lång väg att gå. Skilsmässor existerade, blev allt vanligare. Men inte var det lätt. Ur den synvinkeln känns tiden trög och långsam.
Men rör på sig, det gör den. Ingenting stagnerar, så som Cliffords aristokratiska världsbild hade blivit stenlagd sedan århundraden tillbaka. Dessutom läser han nu, i sin fysiska svaghet, böcker om hur själen stiger medan kroppen vissnar. Hoppet finns där trots allt, nedtryckt under trauman.
Mellors nämner dessutom Buddhas insikt om 'medvetenhet', det är Mellors styrka i jämförelse med Cliffords förträngningar av kroppen, Mellors försöker smälta samman kropp och själ.
