Lady Chatterley's Lover - D H Lawrence (1928)

Jag läste Lady Chatterleys älskare på svenska när jag var drygt 20 och blev inte alls imponerad, utan gav strax bort boken. Nu har jag läst om den på engelska, och undrar lite om den svenska översättning jag läste som ung var lite förkortad? Romanen är så komplex, med så många karaktärer ur många olika synvinklar. Jag måste ha varit för ung och otålig för att ta till mig djupet i romanen. 

Nästa bok jag läste av D H Lawrence, var Sons and Lovers (1913), som kurslitteratur, jag mjuknade inte inför hans historia, men däremot hans språk, han ska läsas på engelska, språket är fantastiskt.  Sen har jag läst några fler av hans romaner, och bland dem är min favorit The Rainbow (1915), ända tills jag nu läst om Lady Chatterley's Lover i engelskt original. Och upptäckte att den faktiskt är ett såväl språkligt, intellektuellt, som känslomässigt och psykologiskt mästerverk! 

Språkligt, inte bara för lättheten och flyt i dialog såväl som i beskrivningar, utan för att karaktärerna inte bara är språkligt utmejslade, utan att texten även visar hur deras sätt att prata följer deras psykologiska skiftningar. Det kan vara små subtila skiftningar, som Sir Cliffords nästan omärkliga övergång från 'You are' när han vill vara klar och övertygande, till sammandragningar när han blir arg, som "you'll, you're" osv. Betydligt märkbarare blir då skogvaktaren Mellors nordengelska dialekt, och kanske svårare att tyda, då han gärna brer på med den när han vill ställa sig i kontrast mot 'fint folk', adel och medelklass och deras idiotier som han lärt sig att avsky. 

Lady Chatterley's Lover blev DH Lawrence sista roman, dessutom egenutgiven i Italien 1928, han dog tidigt 1930 av sin tuberkulos. Men Storbritannien och USA fick vänta på sin auktoriserade upplaga ända till 1960! Censuren skyggade för könsord han använde, som oanständiga. Piratupplagor fanns det naturligtvis gott om, att boken tema handlar om Sex var naturligtvis frestande för många. 

Men romanens tema är skriven på så många nivåer, från en engagerande intrig på ytan, som med mängden mångfacetterade karaktärer, med var och en sina olika egna erfarenheter, som stöts och blöts mot varandra, vilket fördjupar temat psykologiskt och känslomässigt, och skildrar hela 1920-talets tidsanda. Alla har sina egna drömmar om det perfekta mötet mellan man och kvinna, men också många besvikelser över att idealen - vilka de än är - ändå aldrig verkar fungera. När åren går inser nog de flesta att det är en livslång process som öppnar upp insikter - inför realiteten att ögonblick av 'nirvana' är relativt få, och att misslyckanden och besvikelser är många. Tillfredsställelsen är personlig - att kräva den av någon annan leder till tragedi. 

För mig blir romanen just en mycket intressant sammanställning främst av 1920-talets rörliga tankevärld, skilda åsikter via olika karaktärer, från alla samhällslager, mer eller mindre, som ställs mot varandra. Samhället är i stark omvandling efter första världskriget, kvinnor börjar höras allt starkare, medan männen tycks sjunka ner i depressiv meningslöshet. DH Lawrence fångar många vibbar av den katastrof som var på väg, 1929 års stora börskrasch och den djupa ekonomiska depression som följde, likaväl som alla vilda förslag på förändringar, men mest dominant av alla, förlamningen, som banade väg för extrema grupper, höger och vänster, att ta över makten. 

1920-talet var en tid när förhållandet Man - Kvinna var särskilt livligt debatterad, medvetet eller omedvetet. Ofta fanns bilden av ragatan som ville ta all makt från männen, samtidigt som män ofta visades fram som svaga, feminina, dandys. DH Lawrence sätter Connie som huvudperson, medelklass- flickan som 'gift upp sig' till Lady med Sir Clifford. Men så uppåt är det inte på det kalla 'slottet' Wragby, när maken Clifford kommer hem från första världskriget, förlamad och impotent. De hade gift sig i början av kriget när Cliff hade en månads permission. Mer smekmånad och samliv än så blev det inte. Kroppsligt försvagad lever Cliff dock vidare med sina svala aristokratiska syn på livet, han talar om deras äktenskap inte som känslomässigt eller sensuellt, utan som ett intellektuellt band, l, och talar om deras äktenskap handlar om helt andra gemensamma band. Men hur skaffa en arvinge till adelskapet?

Clifford framkastar: "I do think that sufficient civilisation ought to eliminate a lot of the physical disabilities, all the love-business for example, it might just as well go. I suppose it would if we could breed babies in bottles." Alltså tankar om 'provrörsbarn' 50 år före sin tid. 

Connie tvingas anpassar sig, men Cliffords inställning är för hypotetisk. Ett barn skulle kunna ge henne känslomässig mening med livet, men Cliff har villkor, det får inte påverka Connies 'känslor för honom själv', vilka inom Connie vid det här laget redan krympt ihop till plikt och krav. När hennes far antyder att hon borde skaffa sig älskare, liva upp sig med 'äventyr', och till och med får Cliff att ytligt acceptera tanken att kanske den vägen få en 'arvinge' till sin adelstitel, egendom och ägorna med sina kolgruvor - men bara om transaktionen är mer affärsmässig (Connie som provrör!?) än känslomässig, vilket känns meningslöst för Connie. Och även om Cliff kan tänka sig det som hypotes, kommer det att väcka många dolda mänskliga känslor i olika psyken. 

DH Lawrence är en ypperlig psykolog i den här romanen - visar upp alla brister och styrkor, och hur de kan skifta fram och tillbaka efter situation och humör. Connies och Cliffords samliv begränsas i stort sätt till middagsmåltiden och att Cliff därefter kan idka lite högläsning för henne. Connie föredrar det, mot att spela schack och liknande, för då kan hon låtsas lyssna och tänka på annat. En kväll frågar Cliff om hon läst Marcel Proust? hon svarar: "He bores me: all that sophistication! He doesn't have feelings, he only has streams of words about feelings."  Cliff: "I like Proust's subtlety and his well-bred anarchy." Dessa kommentarer roar mig, för även om det finns underbara avsnitt, i synnerhet det konstnärliga, intermediala, i Prousts texter, så håller jag mest med Connie. Alldeles för många ord, som håller de verkliga känslorna på armslångt avstånd. 

Frustrationen växer inom Connie. En dag påpekar Cliffords 'aunt', Lady Eva, att "A woman has to live her life, or live to repent not having lived it." Connie känner av dubbelheten i mäns attityder till henne själv. De var i allmänhet vänliga mot henne som en person med titeln 'Lady', men kvinnan och kroppen föraktade de, inklusive hennes livmoder. Något nytt sker dock när hon kommer i kontakt med makens 'skogvaktare', Mellors. Ett slags 'naturbarn', en man av folket med respekt för naturen, med önskan om sensuell värme, men bränd av tidigare erfarenheter. 

Det räcker att läsa romanen som en engagerande historia, med en intrig att följa. Eller som en rad psykologiska insikter. Men jag har alltid varit intresserad av bilder som väcker djupare omedvetna symboler till liv. Där hamnar Connie - ytligt sett - i en mellanposition, valet mellan makens kroppsliga svaghet, som fokuserar på själ och intellekt, respektive skogvaktaren Mellors, som bränd av livet beslutat att återvända till naturen och använda kroppen. Ska Connie välja den 'cerebrala' mannen, som förträngt all ömhet, eller 'naturkraften', som ser sensuell värme och behov av beröring, som meningen med livet? 

Men inget är så enkelt i den här romanen. DH Lawrence fördjupar problemställningen en nivå till. Är de två männen verkligen varandras motsats? Den ene är inte mer feminin än den andre, de är det bara på olika sätt, och styrka och svaghet fluktuerar som ebb och flod. Båda männen har förträngt sina ömmare sidor, medan Cliffords styrka, där han sitter maktlös i sin rullstol, kanaliseras till intellektuella hypoteser och affärsidéer. Medan Mellors rör sig i naturen, symbol för 'djuret i människan', har han dock sina fysiska svagheter efter en svår lunginflammation. Livet är inte så enkelt som symbolerna kan lura oss att tro, tycks författaren poängtera. 

Och det är här, med alla dessa facetter och prismor, som den här romanen blir evigt giltig, något som nu nära 100 år senare fortfarande visar upp mänskliga livsvillkor. Den handlar inte bara om 1920-talet, psykologin känns generell, och kommer antagligen att läsa vidare som viktigare i minst hundra år till. Tiden går så fort.

Connie söker sig själv, och sin egen styrka, sin egen vilja. Men det är inte lätt. Slutet på romanen är öppet, inga patentlösningar erbjuder sig. Den skrevs trots allt på1920-talet. Det Glada Tjugotalet var allt annat än glatt. Kvinnors fri- och rättigheter hade ännu lång väg att gå. Skilsmässor existerade, blev allt vanligare. Men inte var det lätt. Ur den synvinkeln känns tiden trög och långsam. 

Men rör på sig, det gör den. Ingenting stagnerar, så som Cliffords aristokratiska världsbild hade blivit stenlagd sedan århundraden tillbaka. Dessutom läser han nu, i sin fysiska svaghet, böcker om hur själen stiger medan kroppen vissnar. Hoppet finns där trots allt, nedtryckt under trauman. 

Mellors nämner dessutom Buddhas insikt om 'medvetenhet', det är Mellors styrka i jämförelse med Cliffords förträngningar av kroppen, Mellors försöker smälta samman kropp och själ. 

Rövarna i Skuleskogen - Kerstin Ekman (1988)

Jag läste den här boken för 20 år sedan, och mitt minne av den hade luckor och frågetecken, som om den var svårare att 'förstå' än andra Ekman-böcker. När jag nu äntligen läst om den för att undersöka mina frågetecken, inser jag att den är lysande. Lika fantastiskt skriven som Kerstin Ekman alltid tycks skriva. 

Även om det går att läsa den som ett sagoäventyr, med 'trollet' Skord som huvudperson, en nästan odödlig shamanliknande figur, så är Ekmans text som alltid en lök att skala lager för lager. Mångtydig, full av filosofiska tanketrådar, men lika mycket en lek, med tendenser till skröna. Det 'svåra' med romanen är att det inte går att kategorisera den, ingen etikett stämmer. Det närmaste är kanske pikaresk, vi reser med Skord genom Sveriges utveckling, genom århundraden, och vi presenteras den ena episoden efter den andra, möten med olika personer, som byts ut vartefter eftersom människor dör, medan trollet Skord lever vidare. 

Eftersom Kerstin Ekman under 1970-talet fram till 1983, fördjupade sig i de fyra romanerna om "Kvinnorna och Staden", kvinnors väg från 1800-talets patriarkat via järnvägen in i modernismen fram till New Age-psykologi, känns det efter denna roman som om hon har gått varvet runt, 360 grader. För i Rövarna i Skuleskogen börjar hon om, återgår hon till naturen, den stora Ångermanländska skogen, gränslandet mellan Natur och Civilisation. I berget bor troll och jättar, på gränsen får de utstötta försöka överleva. 

Och det är en huvudstupa djupdykning i naturen, romanen börjar långt bort i den mörka medeltid, och ställer frågor om skillnaden mellan människa och djur, hur stor betydelse har språk, ord, namn, bilder, tidsuppfattning, för den mänskliga livskänslan. Och med Skord som ciceron, får vi smaka på mänskligt liv, från den första tuggan pannkaka, till utsatthet, till privilegiet att lära sig namn på djur och växter. Kerstin Ekman är enastående när det gäller närvaron av djur och växter, det är naturlyrik utan romantik, för den rymmer även gift och förförelse. 

Från kvinnor får Skord pannkaka och kristen mytologi, av männen språk och alkemi. Men också våld och hierarkier. De själsliga funderingarna för att rena människans själ, övergår allt mer till en jakt efter guld, männen vill skapa sig rikedom och ställning, och glömmer alltmer bort själen. Kunskapen som skulle höja människan, ger i stället fler vapen, mer våld, mer maktbegär. Från medeltid, via renässans till religionskrig och revolutioner, fram till 'utopiska' drömmar om järnrälsvägar. Alltså varvet runt. 

Där slänger Ekman dessutom in en 'skröna', antagligen är det då 1860-tal trots att den verkar hämtad från 1980-tal, när den utopiske politikern menar att ryssarna redan har möjlighet att forsla soldater till Sverige 'under havet' och de förbluffade lyssnarna undrar om det inte trots allt är 'sälar' de sett??

Nåja - romanen är främst fylld av natur, och funderingar kring hur människan skiljer sig från naturen. Hon namnger växter och djur, skapar bilder, symboler, myter. Naturen är evigt liv, själslig, andas långsamt, medan människan rusar iväg. Ändå är det alltid i naturen  människans strävan kommer att förmultna, och spåren suddas ut. Några har svårare att pass in i civilisationen än andra. Dit hör Skord

Men som sagt, det finns mängder av lager att lösgöra, referenser att botanisera i. Mot slutet blir även några kvinnor mer närvarande. Däribland Xenia, flickan som varit försvunnen i 12 år, bortrövad? I alla fall tycks hon ha förlorat sin mänsklighet. I texten finns Gubben Hatt, vilket tycks referera till sagan 'Prins Hatt under jorden, för det är en av de tillfällen där det Xenia blir sårbar och borttappad. Prins Hatt liknar myten om Amor och Psyke, där Psyke rövas bort till underjorden. Och det var skadligt för Xenias mänskliga psyke, förlorar tidskänsla och språk, blir mer ande, närmast djurisk. 

I civilisationen riskerar hon att hamna på dårhus. Endast Skord kan hjälpa henne, han är den enda som förstår psykets gränsland. De förälskar sig, och kan vara som 'barn', sårbara, naiva, helt utan mänsklig ondska, när de får vara tillsammans. Men det är också med den kärleken som Skord blir mänsklig, och därmed dödlig, han åldras hastigt - efter många århundraden som barn och yngling. Xenias relation till Skord uppnår dessutom jämlikhet. Jag slog upp 'Xenia' och fann att det var et antikt grekiskt begrepp för en jämlik vänskapli relation mellan Gäst och Värd, alltså inte bara gästfrihet, utan mer en sorts 'Gästvänlighet' - läst jag. I Kerstin Ekmans texter går det alltid att fördjupa sig i alla ord och begrepp, det finns många gömda referenser i minsta ord-namn-händelse-bild-symbol.

Den här romanen - pikaresken - eller vad man ska kalla den, är väl värd att läsas flera gånger!

Rosenaltaret - Edith Södergran (1919)

När jag läser dikterna i Edith Södergransa tredje samling, 'Rosenaltaret' tänker jag ofta på den Zen-buddhistiska reflektionen, att "Före ZEN var bergen berg och skogarna skogar. Men under ZEN (visionen) var berg och skogar gudarnas boning. Efter ZEN var bergen berg och skogarna skogar." (fritt översatt, minns inte exakt).

Den andliga visionen kommer och går. Den är en ständigt pågående brottning mellan kropp och själ. Dikterna i del I, är jag-dikter, som meditationer som slår mellan förhöjt medvetande, och kroppens tvivel. Hur mycket som verkligen är Nietzsche vet jag inte (har svårt att orka med hans texter), han hörde i alla fall till tidens tankegods. Men - jag tänker ännu mer på Steiner, Antroposofins fader, han hade redan tio år tidigare gett ut många föreläsningar med en andlig syn på skapelsen, själens utveckling. Och det blir uppenbart hur viktigt hans tankegods måste ha varit, när jag fick veta att Antroposoferna hade en möteslokal granne med Södergran i hembyn Raivola. Antagligen hörde och lästa hon, och försöker hitta sig själv i Antroposofin.

Del II Fantastique - riktar sig till en "Syster", och visst kan det vara en saknad vän, likasinnad, men det kan lika gärna vara riktat till det Södergrans eget inre barn, ett 'gyllene barn', 'Hjärtebarn, lyckobarn!', 'Gudabarnet', den osäker lilla själen, som upplevt visioner, men ännu inte är vuxen nog att axla manteln. Dikten "Syster, min syster" tillhör dem där ZEN är stark.

Syster, min syster, du är ännu liten,
men du har redan sett Gud,
Välsignat är ditt änne, det strålar så.
Sedan du såg Gud, drog du dig undan från människorna.
Du satte dig ensam bland träden,
men bäcken teg för dig,
fåglarna sjöngo icke mer.
Den som sett Gud, ser intet mer på jorden,
han hör hemma i himmelen.

Den avslutande del III, talar om Dionysos, som extasen, uppståndelsens fruktbarhet. Gud och gudar hos Södergran har inget med dogmatisk kristendom att göra. Det är en personlig utveckling i själslig mening, som berör än i dag. I hennes tid var världskrig och revolution och fattigdom och sjukdom påtagliga skäl till att hamna i "The Dark Night of the Soul", men vi fortsätter att hamna där, vi måste möta vårt mörker, vår skugga, det är Själens väg, likt hjältens väg, för att finna sitt hem, sin flock, sin mening med livet.

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, mig minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar hon fast anställning och förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt. 

Körkarlen - Selma Lagerlöf (1912)

Omläsning av Körkarlen, länge sedan sist. Det enda jag brukar ha svårt med är slumsyster Ediths totala självuppgivelse. Det låg naturligtvis i tiden, självuppgivelsen, att offra sig. Obehaget är just romantiserandet av offerrollen. Även om Edith for symbolisera Frälsningsarmén, tidens kristna rörelser. Men som någon klok person sagt: Du kan aldrig bli så fattig att du kan rädda andra från fattigdom, du kan aldrig bli så sjuk att du kan bota andras sjukdomar. 

Nåväl, nu har jag närläst Körkarlen och fokuserar det själsliga. Selma Lagerlöf var själv övertygad om att människor har en själ som överlever döden, och var modig nog att bygga sin historia kring detta. Hon hade redan som ung läst och beundrat Dickens Julsaga (Christmas Carol), där Scrooge för sitt hårda skal uppmjukad genom att möta själsliga nivåer av sitt liv. Och när nu hennes samtid kämpade mot den utbredda tuberkulosen som grasserade bland den fattiga befolkningen, och de bad Lagerlöf att skriva något informativt kring detta, började en idé växa i den riktningen. 

Till historien hör att Lagerlöf av sin franske översättare fått en bok med Bretagnska folksägner, där fanns  Dödens Körkarl, den som dör vid tolvslaget på nyårsafton får uppdraget att åka runt och frigöra de döendes själar ett år framåt. Hon valde den för att gestalta hennes syn på själen, och myt för nyårsnatten, i Dickens julaftons-anda, men rotad i det tidiga 1900-talets sociala elände och grasserande lungsot. Victor Sjöström gjorde en klassisk stumfilm av historien 1921, klassisk genom sin trickfilmning av andevärlden, vålnaderna och vagnen som rör sig genomskinliga, osynliga i den vanliga realistiska världen. 

För det Lagerlöf har lyckats med redan i sin text, är att få läsaren att ta till sig och tro på denna andliga halvvärld, gränsen mellan liv och död där tid och rum inte existerar. På samma gång var Lagerlöf mycket intresserad av den nya psykologin och det undermedvetna - det andliga blir en dimension av vårt undermedvetna. Lagerlöf var en djupt psykologisk författare, även om hon framstått som en 'sago-berättare', så är det psyket i symbolisk form. 

I New Age termer blir slumsyster Edith och den 'onde slusken' David Holm, närmast som Twin Flames, en tudelad själ, som dras till varann, men bara möter problem som måste lösas, men de hinner inte göra det i detta livet. men de möts helt kort i dödens ögonblick, och Edith blir som en skyddsängel som ger David stöd och styrka att bättra sig, när han - efter sin nära-döden-upplevelse vid Nyårsnattens tolvslaget - försöker hinna hem till hustrun, som planerar att ta livet av sig och barnen. Hur än melodramatiskt detta låter, så lyckas Lagerlöf göra det till en thriller fram till sista sidan. 

Historien har flera bihistorier, alla människor vävs samman i en psykologiskt trovärdig väv, där människors livsöden påverkar varann. I själens närhet är det lätt att uppfyllas av den universella kärleken som håller världen samman. Men tillbaka i livet är det tungt, tröga tankar, hämndbegär på grund av sviken kärlek, alkohol, sjukdom. Den lilla sårade människans ensamhet, innan hon inser att hon måste börja med sig själv. Förlåta oss själva och andra för våra brister. Det är inget offertänk!

Budskapet är: Låt min själ få komma till mognad, innan den ska skördas.

Körkarlen året innan David 'nästan' dör, är en gammal vän som vet med sig att ha förlett honom in i dåliga vanor, så han tar gärna på sig uppgiften ett år till, för att få lätta sitt samvete och se David rädda hustru och barn.