NP 1948 - T.S. Eliot

Thomas Sterns Eliot (1988-1965), ännu en av 'förnyarna' som fick nobelpriset efter andra världskriget. Motiveringen löd: "för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi"

Är inte det en 'märklig' motivering? Vore inte 'nyskapande' ett naturligare ordval? I den engelska översättningen står det i alla fall 'outstanding' (framstående). Även i sina essäer om litteratur ville  han omvärdera gamla sanningar. Tror att Eliots tidiga dikter var mitt första möte med modernism i ungdomen. Han känns så 'engelsk' att jag lätt glömmer bort att han faktiskt föddes i Missouri, USA. Men redan 1914, som 25-åring, återvända han till släktens rötter i England och stannade livet ut, med  brittiskt medborgarskap från 1927. 

Hans första uppmärksammade dikt var The Love Song of J. Alfred Prufrock (1915), var också det första jag som ung läste av TS Eliot, vilket grundlade mitt intryck av 'modernism', när den bryter mot alla traditioner vad gäller dikter. Den kom också att ingå i Eliots första diktsamling i bokform, Prufrock and Other Observations (1917), som även innehåller en rad kort dikter, som alla varierar mycket till formen. Samlingen är en modernistisk klassiker. 

Prufrock, de fria verserna, får mig genast att tänka på 'scream of consciousness', medvetandeström, den filmiska bildkavalkad som uttrycker t ex J Alfred Prufrocks psykologiska hämningar, som neurotisk nutidsmänniska, vilket verkar vara TS Eliots favorittema. Denna bildkavalkad är så skickligt utförd att jag nästan missar att dikterna - den fria formen till trots - faktiskt kryllar av rim. De smälter in så skickligt i bakgrunden. Viktigt är också upprepningarna, som vävs in likt musikaliska teman. 

Metaforerna hör till höjdpunkterna, nyskapande - men lär ha irriterat samtiden just genom att de var så okonventionella, som inledningen där kvällen ligger utbredd som en nedsövd patient, "Like a patient ethereised upon a table". Dikten lär ha skrivits redan 1910, alltså flera år före första världskriget, men hela diktsamlingen domineras av intryck som dimma, smog, färgerna är gul, brun, grå, klockslag. Den materiella människan har förlorat sin själ, ja hela meningen med livet. 

Det förvånar mig lite att personerna i text främst är kvinnor ... 

Den poetiska 'imagismen' inom engelsk och amerikansk poesi från 1910-talet, var en reaktion mot samtidens bekymmerslösa romantiska optimism. Ezra Pound definierade imagismen som anti-romantism, koncentrerad och exakt, hård och klar, med nya rytmer och fritt ämnesval. Och där passade TS Eliot helt klart in. Han är mycket rytmisk, texten blir en blandning mellan tankar och musik, som tar om teman och rytmer. Pound fick läsa hans dikter innan han började publicera sig, och de blev genast vänner.  

Diktsamlingen Poems (1920) innehåller tolv dikter, som alla gör lika stort intryck på mig som Prufrock. Tror att jag tidigare bara läst inledningsdikten, 'Gerontion', om den gamle mannen som summerar sitt liv och inser att det varit helt meningslöst. Livet gav varken plats åt andlighet, hjältedåd eller ens politisk idealism, allt smulas sönder till ingenting ju äldre vi blir. Det är tydligt att världskriget krossat alla illusioner, människan har förlorat sin själ, sina ideal, kvar finns bara 'djuret', egoisten, det strikt materiella. Dikterna återger ofta brutal satir, sockrat med litterära referenser, alltifrån antiken.  

Att två av dikterna har namnet 'Sweeney' i titeln (och omnämns i en tredje) är ingen tillfällighet.  Allt sedan 1840-talet hade Sweeney Todd varit en välkänd symbol för känslokall mördare. I dikten 'Sweeney Erect' är han apmänniskan (homo erectus?), vars utveckling snarare går bakåt än framåt, kroppen skall tillfredsställas. En egoistisk bordellkund med avstängt känsloliv. Men i sista dikten "Sweeney Among the Nightingales" (nattens kvinnor) är det dock hans egen tur att råka illa ut på bordellen, när han blir nerslagen och rånad. 

Mycket av satiren inriktar sig på människans lättvindiga sätt att göra sig av med själen och all medkänsla. I dikten 'A Cooking Egg' dagdrömmer diktjaget om en teosofisk himmel där han får välja sitt eget himmelrike, avpolletterar sin hustru och hellre roar sig med Lucretia Borgia, och så vidare.  

'The Hippopotamus' (Flodhästen) är en bedårande jämförelse mellan dess jordiska liv och 'Kyrkan', som religiösa institutionen. Hur än aningslös det stora djuret är, grå och bastant som en sten, men trots allt av 'kött och blod', alltså sårbar, medan kyrkan tycks stå immun, osårbar. Där får flodhästens ande i slutet vingar och evigt liv, medan kyrkan står kvar i den jordiska tåredalens gyttja. Det är fritt att tolka dikten på olika sätt, men jag ser det som satir. Den fredliga flodhästen kommer nog ändå till 'himlen'. 

Flertalet dikter är skrivna i  rimmade fyrradiga strofer. Fyra av dikterna är dessutom skrivna på franska! Två av dem känns mer som lek med franska språkets ljudkvaliteter, experimentell frigörande lek. Men så finns också 'Lune de Miel' (Smekmånad), besviken över äktenskapet. Paret reser från plats till plats, men intim kontakt uppnår de inte. Man kan behöva tänka efter lite, men gör man det stiger dikterna fram som mäktiga tanke-bilder, gestaltningar som helt klart hör hemma på tröskeln till 1920-talet och modernismen.

Bedrövad över förödelsen efter världskriget och de vänner han förlorat, fick TS Eliot ett sammanbrott 1921 och begav sig till ett sanatorium i Schweiz för att vila upp sig. Där skrev han The Waste Land (1922). Det är länge sedan jag fördjupade mig i denna modernistiska milsten, i original. Nu har jag även hittat Bakhålls tvåspråkiga utgåva, full av lärda noter som förklarar alla referenser till äldre litteratur. Trots sin modernism, var TS Eliot klassicist, med Shakespeare och Dante som husgudar, och många andra vars ord han vrider och vänder på.  

Man har kallat det klassicerande modernism, för alla anspelningar på klassisk litteratur. Men blankversen, stilen, ironin, innehållet, allt är yppersta modernitet. Klassiska element blandas med jazz och trivialkultur, tänjer på gränsen mellan det allvarliga och det absurda. Alla dolda klassiska referenser behöver man kanske inte ... Texten väcker känslor ändå. Det är så uppenbart att 'Det öde landet' är världen efter första världskriget, den stora konflikten som upplöste riken och värderingar, och inte minst fick folk att tappa all tro på mänsklig andlighet och moraliska hänsyn till varandra. 

Många olika röster får visa upp sin nya kalla världsbild, där allt bara är Darwinism, och rå sexualitet. Gud ansågs död. Eliot såg kvinnor drabbas värst, om inget annat finns än fortplantning, om livet bara är vägen till gravens mull. När Gud är död återstår bara vidskepelse, och etisk utarmning. TS Eliot är obehaglig när han ironiserar och vägrar se någon lösning på problemen. Men han grubblar vidare. Dikt för dikt. 

Den kristna kyrkan hade förverkat sin trovärdighet. Buddhas 'Fire Sermon' får dock avsluta samlingen. En lång filosofisk dikt, försök att släppa alla passioner, tysta sina sinnen och tankar för att uppnå Nirvana, blev ändå för svårt, leder bara till lidande. 

Så diktsamlingen slutar med de hinduiska etiska reglerna: att ge, hysa medlidande och styra sin båt med glädje. Allt annat var honom omöjligt - just då. De krävde inga gudar, men är en väg ut ur den splittring som rådde tidigt 1920-tal. 

När jag nu läst om The Waste Land, måste jag även läsa om The Hollow Men (1925), som kanske är den mest oförglömliga av TS Eliots dikter. Vem har inte hört de sista raderna citeras?

"This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper."

Dikten, skriven tre år efter The Waste Land, tycks ha samma tema, men mer koncentrerat. Hans samtid är 'hollow', tom, andefattig, människor är stoppade med hö, som fågelskrämmor, utan förmåga att tänka eller känna.

Att TS Eliot blev brittisk medborgare 1927 sammanföll med att han gick med i den anglikanska kyrkan, vilket väckte skandal även i de radikala konstnärskretsar han hittills vistats i. Hans konserativa ideal väcktes och bekändes öppet, då han sa sig vara "classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion".

Jag har ännu inte läst något från denna andra period, som tillkom efter denna vändning, t ex Ash-Wednesday (1927), eller dramer som Murder in the Cathedral (1935) och andra religiösa verk. Inte heller Four Quartets  (1936-1942) som TS lär ha ansett vara sitt mästerverk, och tydligen ansågs vara anledningen till att han fick Nobelpriset. Så jag är nyfiken nog att leta upp de i framtiden. 

Men en favorit till finns, Old Possum's Book of Practical cats (1939; De knepiga katternas bok). En härlig text. Jag älskar den. Det märks att TS Eliot roar sig grundligt. Här har han alla chanser att få rimma och allitterera, hitta på dubbeltydiga namn åt katterna. Rytmen är jätteviktig, så jag förstår hur frestande det var att tonsätta dikterna och göra en musical där dans och rörelse är viktiga för att få fram rytmen i orden, i textraderna. Jag läser dikterna och känner rytmen genomgående, och det är befriande, inte begränsande som så många andra rimmade dikter (av andra författare) kan få mig att känna. 

Och han leker med skilda sätt att tala, ibland beroende på personlighet, ibland på sociolekt, alltså  samhällsklass. Sista dikten är på cockney-dialekt. Näst sista dikten vill uttryckligen förklara

"That Cats are much like you and me / and other people whom we find /possessed of various types of mind." /.../  "A CAT IS NOT A DOG."

Dikterna roar mig, jag njuter av ordval, rim och rytm, men jag funderar också över, är detta människor som typifieras utifrån katter, eller katter som typifieras efter människor? Och kommer fram till - bägge delarna. Jag är själv en 'kattmänniska', och uppskattar att katter har en mer komplicerad personlighet, att man måste närma sig dem försiktigare, till skillnad från mer lättroade hundar. Det uttrycks också i dikterna. Detsamma gäller människor. 

Härdarna - Karin Boye (1927)

Den tredje diktsamlingen. Som innehåller några Karin Boyes mest berömda rader, och ändå kunde jag inte namnet på den, "I rörelse": 

Den mätta dagen, den är aldrig störst. / Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med i vår färd -- / men det är vägen, som är mödan värd.

Nästan lika minnesvärd är "Från en stygg flicka", som är så förälskad att hon inte kan sova och hoppas att föremålet ligger lika sömnlös."

Det finns fler sköna rader, ändå har jag svårare att ta till mig stora delar av den här diktsamlingen. Kanske för att den känns lösare i formen, med dikter inspirerade från alla möjliga håll. De med personligt tilltal är alltid lättare att ta till sig. Jag tycker också om de dikter som har mytologiska motiv, som den avslutande "Lilith sång". Dikter med metaforisk närkänsla att identifiera mig med.

Tydligen var hon förälskad i Sveriges första teologie licentiat, vilket tycks ha inspirerat till dikter kring kampen för kristna ideal, eller vad jag ska kalla det, dvs mer åt mission och frälsningsarmé. Det blir ofta för opersonligt för mig. Först tog jag dikterna kring död och kamp som ännu en avläggare i 1920-talets oro utlöst av världskrigets erfarenheter.  Men det utlöste också kampanda av olika slag, som revolutioner från öster, och kristna motrörelser och fredsrörelserna fortsatte sin ojämna kamp. Allt tycks finns med på olika hörn. 

Birger Sjöberg - Kriser och kransar (1926)

 Man kan läsa Birger Sjöbergs visor och dikter på på nätet helt gratis, hos Litteraturbanken.se.

Fridas bok (1922) innehåller en rad kända visor, alla med noter. När jag var ung gjordes inspelningar av olika artister. Några är oförglömliga, som 'Den första gång jag såg dig', men även 'Bleka dödens minut'. Jag hittade inte 'Längtan till Italien', den finns tydligen i Fridas andra bok (1929), och den har jag inte läst. 'Släpp fångarne loss, det är vår!' finns dock, och den vet väl alla är odödliggjord av Hasse & Tage och Lena Nyman, som tycktes förkroppsliga Frida själv, som en självständig kvinna, inte bara någon att sjunga visor till. 

Visorna är charmiga, nära på naivistiska, och har kallats småstadsidyller, men inte bara. Där finns även en krigssyn (från första världskriget) och Fridas hävdande att hon alltid vill vara 'neutral'. Så visorna låg i tiden. De är berättande. Boken inleds också med ett prosa kapitel som sätter scenbild och situation, vilket även en rad av visorna har som inledning. 

I höstas läste jag även Kvartetten som sprängdes (1924), som precis som visorna har en alldeles egen stil, blandningen av småstadsidyll, men där finns även 1920-talets oro, krigets efterdyningar och i synnerhet ekonomiska oro. 

På litteraturbanken finns även Sjöbergs egenartade diktsamling Kriser och kransar (1926), som jag var mycket nyfiken på eftersom han där skapat sin egen ingång till modernismen, ur en egen inspiration utifrån den nya moderna konst som exploderade med det nya omskapandet av Europa.  

Som den visdiktare han var, ser man redan i Fridas bok att han var väldigt snitsig på rimflätning - i mina ögon. Jag har alltid varit känslig för stela rim och taktmönster som riskerar att göra min diktläsning till en sorts marsch, som stör min förståelse. Den känslan har jag aldrig fått när jag läst Birger Sjöberg. Hans rader är så naturliga.

Birger Sjöberg (1885-1929) fick ett kort liv, nära jämnårig med Hjalmar Bergman, men Sjöberg blev bara 43 år, alltså fyra år kortare än Bergman, men båda levde i en önskan att modernisera svensk litteratur. I Kriser och kransar har han släppt mycket av rimmen, även om de finns även där emellanåt. Men formen och bilderna är friare och djärvare, ett nytt expressivt bildspråk. I stället för slutrim kan sångaren i honom bolla med sköna ljudkombinationer, och jag finner ofta bedårande allitterationer, till exempel

"... din aning vilar / som vinge vilar på den varma vind."

"Sus och sömn bland ros och blad, som klänga ... / Slumra småstadshjärta / med din storstadssmärta! / Slumra gott i gråa husen vid kastanjens brus"

Metaforerna är många och friska, exempelvis när vår gröna planet liknas vid ett äpple som faller i mörkret. Många djärva sköna bilder. Ibland är det stora perspektiv, som jordens färd genom universum, ibland är det närbild på skolbarn intvingade i vardagen, i skolans ramar. Ibland kritiseras negativa sidor av samhället. Ibland verkar diktjaget mest försöka resonera med Gud eller någon annan 'ansvaret',  frågor k ring hur världen kunnat bli som den blivit. Själsnöd, splittring, alienation, 1920-talets oro. 

Även om det ibland kan vara svårt att hänga med, att ha den samtida bilden klar för sig, men dikt får man alltid ta till sig så som det passar en själv. Hans samtida läsare hade svårt att förstå det här nya formen, så oväntad från Fridas skapare. Han var tidig i Sverige 1926. Men flera diktare påverkades och hoppade med tiden på den nya friare formen av dikt, t ex Hjalmar Gullberg.

Kvartetten som sprängdes - Birger Sjöberg (1924)

 

En mycket charmig bok, med en helt egen stil. Birger Sjöberg (1885-1929)

Tog lite tid att komma in i den, då det i början kändes mest som spridda noveller, men allt smälte snart samman till en egenartad historia, från en mer eller mindre 'idyllisk' småstad från början av 1900-talet. 'Electrical girl' jobbar i EL-butik, så jag tror inte att det är tidigare än så. Ett röd tråd i boken är också aktiespekulationer och hur det stjälper många godtrogna, vilket och passar med tidigt 1920-tal. Eller lite tidigare också? Men det måste sägas vara närmast profetiskt, eftersom det var vid just den här tiden som spekulationerna började som till slut ledde till den stora börskraschen 1929, med påföljande 10-årig depression.

Boken myllrar av egenartade karaktärer, typer, speglingar, som rör sig kring och om varann, tills mosaiken, pusslet, format en sorts helhet av en svensk småstad. Vet att jag läste den en gång i ungdomen, men inte riktigt hade tålamod att ta den till mig. Kanske skummade jag långa stycken för det är inte många scener jag minns. Men nu hade jag tålamod, och boken känns omistligt nostalgisk, utan att bli patetisk. 

Är Birger Sjöberg fortfarande känd, eller håller han på att glömmas bort? Jag minns när folk fortfarande sjöng visor ur debuten, 'Fridas bok' (1922), idyller som jag vet att bland annat Tommy Körberg sjungit in på skiva. Den boken har såväl prosa som noter, förutom visorna i sig. Också Hasse och Tage använde visor därur, en av dem blev titel till filmen "Släpp fångarne loss - det är vår!"

Därefter kom den modernt nyskapande 'Kriser och kransar' (1926), dikter som 1920-talets Sverige inte ta till sig, de hade vant sig vid idyllerna. Jag minns inte om jag läst något ur den. Men blir nu så desto mer sugen på att få läsa den och se hur han försökte utvecklas. 

Huvudpersonen Cello, Bengt Erlandsson som spelar cello i början av Kvartetten som sprängdes, arbetar som journalist, vilket också Birger Sjöberg gjorde på 1910-20-talet. Jag hade trott att han var vissångare? Vilket han försökt, men scenskräcken satte stopp på det. Och så dog han i dubbelsidig lunginflammation redan 1929. Det gör mig sorgsen, att han fick ett så kort liv, en så kort karriär. 

Gömda land - Karin Boye (1924)

 "Så är den vida världen

  ett daggkåpeblad

  och ini skålen vilar

  en vattendroppe klar.

  Den enda stilla droppen

  är livets ögonsten."

      (några rader mot slutet av dikten 'Önskan')

Karin Boyes andra diktsamling, Gömda land (1924), är vad titeln säger, disiga, nästan ogripbara, närapå esoteriska känslolandskap. Ända fram till de sista dikterna som tar sig an vikingatida storheter - asar och alver och en 'dis'. Då klarnar bilden något. Eller?

Moln : Dikter - Karin Boye (1922)

 "Dig jag hatar, 
du mitt usla videväsen,
du som flätas, du som vrides, 
lydande tåligt andras hand."  
 (Karin Boye, ur dikten "O en klinga...")

Några av mina favoritrader ur Boyes debutdiktsamling, 22 år ung. Samlingen har både fri och bunden vers, med och utan rim. Jag tycker om att rimmen känns 'diskreta', de tar inte över. 'Tidig vår (En tavla i för-Renässans)" är en stilenligt rimflätad sonett. 

Ung, storögd inför livet och kärleken, uttrycks både rus och smärta, och närhet till naturen, många kluvna känslor och längtan efter balans och trygghet. 

De många dikter som riktar sig till ett 'Du', är är väl troligen en när och kär person. Men kan lika väl vara riktade till det egna inre, Självet, Själen. Via kärleken speglas vårt inre. 

Knivkastarens kvinna - Kerstin Ekman (1990)

 Smärtsam vandring genom dödsskuggans dal. 

Huvudsakligen skriven på fri vers, med några korta prosaavsnitt insprängda. Versformen gör att texten får vara luddig, och genom det mångtydiga låta läsaren själv tolka ordbilderna och ta till sig det som berör. En mycket smärtsam text, bitvis svårtolkad. Är väl det enda som Kerstin Ekman skrivit på vers. OM det är självupplevt eller inte är inte huvudsaken. 

Sidan 22 säger på prosa att "Den som jag skriver om är en bekant till mig, nitton år och fyra månader yngre, slät utanpå, inuti sönderskuren av en bussmotor på tomgång..." (Uff, det gör ont att läsa, även som metafor).

Men på sida 79, står det dock:

"Jag skriver inte om en avlägsen bekant till mig. 

Jag skriver om mig själv. Jag vill berätta /.../"

Med tanke på alla olika skilda textavsnitt, kan det vara en blandning, både eget och andras, så som författande ofta går till. Oavsett vad för trauma det handlar om: olycka, missfall, operation, abort, psykiska problem, självmordsförsök - det kan vara ett, flera eller alla - så kan många relatera till allt eller delar. Alla har något trauma. Boken kom i tryck 1990, men texten dateras på sista sidan till "Smådalarö 1984". Så denna 'avlägsna bekant', skulle kunna vara det egna jaget nästan tjugo år tidigare (1964?). 

Trauma som förträngs och förvanskas både medan det pågår, och efteråt, tills man bearbetat den nog för att komma ut på andra sidan. Ett avsnitt på slutet känns inspirerad av Inannas nedstigning i underjorden, med de sju portarna, där hon kläs av lager för lager. 

Jag har ju nyss läst "Rövarna i Skuleskogen", där Xenia dragits ner i underjorden (av sitt eget psyke eller av någon förövare? Det utreds aldrig. Det finns en ännu tydligare nästan identisk referens. I Rövarna har en kvinna en svår förlossning, i synnerhet efterbörden är plågsam, för med den kommer ett ofullgånget trollbarn ut. Och i "Knivkastarens kvinna" står det på sida 11 står det på första raden: "Han tog livet ur mig." Och sedan i mitten på sidan: 

"Hugo såg dem på patologen, / det var två fina foster."

Och ytterligare längre ner, de sista versraderna i den dikten: 

"Men Hugo ljög / av artighet / för det ena var ett trollfoster / och hade rompa."

Sid 55: "Värre är att din olycka är en annan än den du säger."

Hela texten är en nedstigning, i smärta och myter, för att sedan långsamt återkomma till livet och verkligheten. 

Framtidens skugga - Edith Södergran (1920)

Är kanske de mest svårlästa, eller svårtolkade, av Edith Södergran. Och det är den sista samling hon själv hann ge ut före sin död. 

Även om många av dikterna tycks utgå ur ett 'Jag', ska man akta sig för att tolka jaget som Edith Södergran själv. Dikterna är mer som tankelekar, utforskandet av olika synvinklar. Det finns dikter som målar upp mystiska upplevelser eller utforskar uppståndelsetanken. Mycket kan vara inspirerat av Rudolf Steiners då nya antroposofi. Men dikten 'Materialism' tar motsatt ståndpunkt, ett hårdnackat förnekande av själen.  Utforskandet av motsatser tillhör de modernistiska dragen, förutom den fria versen, utan rim och meter. 

En annan dikt utgår ur 'Hamlet', en tredje ser livet som en 'Hyacints' sorglös triumf, och så vidare. 

Eros symboliserar passion, skaparkraft. Alla har vi skaparkraften inom oss. Södergran ville väcka den inom oss, men nog kan även hon tveka emellanåt, när kroppen blev allt svagare. Man kan bara hoppas att hon hade uppnått den övertygelse som många dikter utstrålar, om människans utveckling mot större medkänsla och kärlek, så som många dikter tyder på. 

NP 1956 - Juan Ramón Jiménez

Juan Ramón Jiménez (1881-1958), spansk poet som fick Nobels litteraturpris 1956 med motiveringen:

"för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet"

Kanske är han idag mest känd för sin poetiska prosabok, Platero y yo, som han skrev på årtiondet före första världskriget. Den första versionen 1914, kom 1917 att utökas. Viktigt dessa år var också hans diktsamling  Diario de un poeta recién casado (En nygift poets dagbok), skriven under hans bröllopsresa 1916, via fartyg över Atlanten till och från New York. Han debuterade år 1900, bara 18 år gammal, och utgav fram till 1923 ett 25-tal böcker, och fler blev det därefter. Utmärkande för författaren är dock att han aldrig slutade att redigera sina dikter, för att få dem att stämma med sina ideal. Han ingick i en ung generation modernistiska förnyare av den spanska litteraturen. De dikter jag läst är symboliska, orimmade, med fria versmått och ibland lika gärna poetisk prosa. Vad jag förstår gick han från att utforska många raffinerade versformer, till att med åren bli allt mer formellt asketisk, med ett rent osmyckat språk. Just det som gör det så skönt att läsa.    

Född i Moguer, en liten sydspansk by när mot den Atlantiska kusten, kom havet att alltid vara en viktig symbol som han ofta inneslöt i sina dikter. Jag har läst boken The Poet and the Sea (2009) som har samlat alla dikter där Jiménez alluderat till havet på något sätt. Där finns dikter ända från 1900, men huvudnummer blir Diario de un poeta recién casado/Diary of a Newlywed Poet, eftersom den till huvuddelen skrevs under den långa sjöresan på Atlanten, från januari till juni 1916. Men vid spanska  inbördeskrigets utbrott 1936 flyttade Jiménez till USA och undervisade på olika universitet där, men levde sina sista år i Puerto Rico. 

Tack vare att boken är tvåspråkig spansk-engelsk på varje uppslag, kan jag både njuta av det spanska språket och dubbelkolla betydelsen i den engelska översättningen på motsatta sidan. Meningarna böljar suggestivt, pulserar, upprepningar och vokaler, så jag känner dyningar och jämn vågrytm. Havet har ett mångtydigt symboliskt värde för Jiménez. Från sin uppväxt i Moguer, och sin tillbakadragna livsstil, sökte han sig ofta till havet för inspiration och naturnära ro. Havet speglar hans känslor, både soligt glänsande lugn och mörk oro och upprördhet. Havet kommer att symbolisera hans egen skaparkraft, den själsliga eviga nivån, lika evig som havet, men också alltid nytt, precis så som han hela tiden ville förnya sina egna dikter. Havet kan vara en moder, som lugnar, kärlek i sin mest eviga form, men också en gudom som oroar med sin styrka, ofta övermäktig. 

Efter alla dessa känslor, denna kärlek och inspiration, kommer sista dikten, Ola sin nada más (Juste a Wave) lite som en chock, när han - på ålderdomen - tycks släppa havet, och menar att han hela livet har sökt Havets hjärta förgäves. Han ser inte längre det gudomliga, han får ingen tröst, havet är bara en slumpmässig våg. Han som  hela livet funnit sin själ i havet, tycks plötsligt ha tappat tron. 

Dikten står sist, men jag vet inte hur sent i produktionen den dök upp. kan det ha varit redan vid inbördeskriget?

Den poetiska samlingen prosatexter Platero y yo, som lär ha översatts till svenska i två delar, Silver och jag, och Samtal med Silver. Textens huvudperson är dock författarens födelseort Moguer, där han vistats även senare, bland annat åren 1907-1912, när texten skrevs. I den lilla staden med omnejd promenerar författaren med sin silverglänsande åsna, Platero (som också betyder silversmed), och begrundar livets mångfald av yttringar, människor, djur och natur. Det blir en mosaik av betraktelser, mer realistiska än nostalgisk, men ändå i ett dis av barndomens försvunna värld. 

Den utkom som sagt först i en kortare version, antagligen var detta 'versionen för barn', där man rensat bort elaka präster, död och sjukdom. Jag är inte helt säker, men den första version jag själv fick tag på,  var mycket kort och 'helt fel'. Den var illustrerad med träsnitt där åsnan var svart eller mörkbrun (!), trots att textens Platero är silverglänsande. Boken var också tvåspråkig version, och tyvärr hade den engelska texten gjorts onödligt lång och trög, och hade förlorat den spanska textens renhet. Inte behöver barn fler ord än vuxna för att förstå!

Därför blev jag så lycklig när jag fann Stanley Appelbaums översättning (2004), en fullständig version, också spansk-engelsk, lika vacker på engelska som i spanska original, inte en stavelse utbroderad, så jag har med glädje läst både spansk och engelsk version parallellt.  Boken är en poetisk juvel på prosa. 

Åsnan som inte säger något när författaren pratar med med åsnan, kan sägas vara en barnvänligare version av 'havet', någon att prata med som snällt lyssnar utan att avbryta, det är inte skaparguden han brottas med, här är det inre barnet i sin ursprungliga närhet till livet, i sin mest jordnära version. Här finns insikter och upplevelser som vi alla kan känna igen oss i. Men också sånt som känns mer exotiskt.   

138 korta texter i vilka författarens silvergrå åsna är hans själsliga partner i utforskandet av den bygd där han föddes, en bygd från en äldre värld som snart skall försvinna i takt med 1900-talets framfart.  Hur än poetiska texterna kan kännas i sin meditativa minnesteknik, så är det fel att likna det vid idyll. Även om barnversionen sorterade bort elakhet, död och sjukdom, så finns allt med i den fullständiga texten, hela landsbygdslivet, liv och död, bygdeoriginal som vi inte längre ser till. 

Rosenaltaret - Edith Södergran (1919)

När jag läser dikterna i Edith Södergransa tredje samling, 'Rosenaltaret' tänker jag ofta på den Zen-buddhistiska reflektionen, att "Före ZEN var bergen berg och skogarna skogar. Men under ZEN (visionen) var berg och skogar gudarnas boning. Efter ZEN var bergen berg och skogarna skogar." (fritt översatt, minns inte exakt).

Den andliga visionen kommer och går. Den är en ständigt pågående brottning mellan kropp och själ. Dikterna i del I, är jag-dikter, som meditationer som slår mellan förhöjt medvetande, och kroppens tvivel. Hur mycket som verkligen är Nietzsche vet jag inte (har svårt att orka med hans texter), han hörde i alla fall till tidens tankegods. Men - jag tänker ännu mer på Steiner, Antroposofins fader, han hade redan tio år tidigare gett ut många föreläsningar med en andlig syn på skapelsen, själens utveckling. Och det blir uppenbart hur viktigt hans tankegods måste ha varit, när jag fick veta att Antroposoferna hade en möteslokal granne med Södergran i hembyn Raivola. Antagligen hörde och lästa hon, och försöker hitta sig själv i Antroposofin.

Del II Fantastique - riktar sig till en "Syster", och visst kan det vara en saknad vän, likasinnad, men det kan lika gärna vara riktat till det Södergrans eget inre barn, ett 'gyllene barn', 'Hjärtebarn, lyckobarn!', 'Gudabarnet', den osäker lilla själen, som upplevt visioner, men ännu inte är vuxen nog att axla manteln. Dikten "Syster, min syster" tillhör dem där ZEN är stark.

Syster, min syster, du är ännu liten,
men du har redan sett Gud,
Välsignat är ditt änne, det strålar så.
Sedan du såg Gud, drog du dig undan från människorna.
Du satte dig ensam bland träden,
men bäcken teg för dig,
fåglarna sjöngo icke mer.
Den som sett Gud, ser intet mer på jorden,
han hör hemma i himmelen.

Den avslutande del III, talar om Dionysos, som extasen, uppståndelsens fruktbarhet. Gud och gudar hos Södergran har inget med dogmatisk kristendom att göra. Det är en personlig utveckling i själslig mening, som berör än i dag. I hennes tid var världskrig och revolution och fattigdom och sjukdom påtagliga skäl till att hamna i "The Dark Night of the Soul", men vi fortsätter att hamna där, vi måste möta vårt mörker, vår skugga, det är Själens väg, likt hjältens väg, för att finna sitt hem, sin flock, sin mening med livet.

Septemberlyran - Edith Södergran (1918)

 Södergrans andra diktsamling, har ett litet förord, där hon förbereder läsaren på sin fria stil, modernismens avsaknad av traditionella versmått och rim, hon säger sig "ha kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Hon beskriver sina dikter som "vårdslösa handteckningar", och avslutar sedan denna inledning med de berömda orden: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Själv har jag ännu aldrig orkat igenom Nietzsches vid förra sekelskiftet populära bok Så talade Zarathustra. Idag gjorde jag ett tredje försök med 'Zarathustras företal', betydligt längre än Södergrans förord, men i slutet av det står: "Men om något omöjligt beder jag här: jag beder att min stolthet alltid måtte följa min klokhet. / och om en gång min klokhet övergiver mig - ack, han älskar att flyga bort! - må då min stolthet flyga bort med min dårskap!" 

Det tolkar jag som samma anda som i Södergrans ord, att vara stolt över sin klokhet. Hon vet att hon är klok, även om litteraturkritikerna inte tolkar henne så. Utmanande ord för en så ung kvinna tyckte många kritiker, varför hon kom att drabbas av mer hån denna gång, än vid första samlingen. Även hennes förlag tvekade, och i första utgåvan uteslöt de 19 av de 45 dikterna - nästan hälften! - vilket gjorde att Södergrans egen plan över hur dikterna skulle hänge ihop omintetgjordes och samlingen kom att halta.  

Den förkortade diktsamlingen dominerades av Diktjagets meditativa affirmationer, besvärjelser för att hämta kraft under en ond tid, krig och revolution, svält och inbördeskrig. September 1918 flödade inspirationen, i förhoppningen att slutet på eländet närmade sig. Men diktsamlingen i sin helhet är mer balanserad. Förutom de andliga besvärjelserna, och hopp om nya skaparkrafter, både för henne själv och hela samhället, balanseras dessa även med tvivel och frågor. Sjutton av dikterna innehåller frågor,, ibland inledda med frågor, ibland upprepade som refränger, ibland besvarade, ibland inte. 

I krig och revolution fanns en förhoppning om förbättringar för mänskligheten, men till det krävdes andlig styrka. Ingen visste i samtiden vad som skulle ske. Nietzsche skrev i Zarathustra företal att denne samlat styrka bland djuren på berget i tio år, och helgonet han mött i skogen hade mediterat i ensamhet minst lika länge. Men människorna kallade sig rättrådiga och levde ändå i rädsla och livslögn, Att predika, för att omvända, vill inte Zarathustra, bara de sanna följeslagarna skall han ta till sig, (mer än så har jag inte läst...) - allt är allegori och metafor. Samma sak gäller Södergran.

Södergrans Diktjag, är lika allegoriskt i den ena metaforen efter den andra, tycks gång på gång söka inre styrka, kontakt med sin intuition, den måste ständigt samlas på nytt. I Södergrans dikt 'Vid Nietzsches grav' sitter diktjaget där som hans "första barn i glädjetårar", och förklarar att "Dina barns vika dig ej" men några rader ner står att graven är 'förfallen'. Så tvivlet finns där, balansen mellan idealism och verklighet. 

 

Dikter - Edith Södergran (1916)

Södergrans expressionistiska debutdiktsamling inledde den finlandssvenska modernismen, mitt under brinnande världskrig. Och hon blev snabbt en fixstjärna, men inte utan kamp. Det är så uppenbart att Södergran var ett barn av sin tid, med sin känslighet, inte bara skakad av sin egen lungsot, utan även av det fruktansvärda kriget, ryska revolutionen, Finlands inbördeskrig, fattigdom och svält. Naturligtvis sökte hon svar på varför världen såg ut som den gjorde, och ville hitta en lösning - trots att hon bara var i 20-årsåldern när dikterna utgavs - och dog bara 31 år ung. 

Redan som tonåring tog jag till mig många av debutdikterna. Flera stannar lätt i minnet. Omedelbarheten i hennes närvaro i livet är ständigt där, vid varje läsning. Hon var ung, men ändå tycks hon inte söka sin identitet, den var hon antagligen tidigt klar över. Dikterna uttrycker snarare en förhöjd medvetenhet i nuet, i naturen, i sin omgivning, som ai allt speglar hennes själ. 

Tror man inte på själen, kanske man vill  sexualisera sensualismen i dikterna. Men i dikt efter dikt talar 'själen', som varken är man eller kvinna, utan ett neutrum, med djup, något evigt. 

Klassiska är slutraderna ur 'Dagen svalnar...': 

  "Du sökte en kvinna 

   och fann en själ - 

   du är besviken."

Men idag tänker jag än mer på dikten 'Kärlek', som börjar:

  "Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
    jag lämnade den på en klippa vid havet
    och naken kom jag till dig och liknade en kvinna." 

Notera, att utan själ liknar hon en kvinna, bara liknar,  

  "något du sett i drömmen" 

Alltså mannen hon försöker tala till, tyckte sig se sin drömkvinna. Han ler och vill att hon skall se sin skönhet i spegeln, men själv ser hon bara det själlösa stoftet, som smulas sönder. Hon ser sin skönhet som sjuk, för utan själen har den "ingen vilja", när kvinnan i hennes samtid (och långt därefter) betraktar henne som mer kött och instinkt, i jämförelse med mannens 'intellekt', riskerar hon att förlorar sin vilja, sin kraft. 

Det var det Södergran ville bekälmpa genom att lägga ner sin själ i diktandet.  

Konstantinos P. Kavafis (1863-1933) - Valda dikter

En helt ny bekantskap för mig. Hittade en helt bedårande liten flerspråkig bok, med tillhörande DVD. Sexton utvalda dikter, en liten samling favoriter. Som på DVD:n läses upp av olika personer på olika språk, men alla med svensk översättning i undertexten. Och så har man den lilla boken med alla texter, både på grekiska (dessa vidunderligt vackra bokstäver) på vänster sida, och parallellt på högersidan i svensk översättning. Dessutom finns 14 av dikterna översatta till engelska, samlat i slutet av den lilla boken. 

Tydligen - enligt introduktionen på svenska, där tre olika personer skriver om författaren och hans tid - utgavs aldrig Kavafis i bokform under sin levnad. Han delade ut dem egenhändigt handskrivna till vänner och bekanta. Sammanlagt 154 dikter. Först efter Kavafis död, samlades de och trycktes i bokform, och så blev hans rykte grundmurat. De få dikter jag nu fått ta del av ger mersmak. Det är ett enkelt språk, ofta i presens, med personlig närvaro, som känns allmängiltig, något vi alla kan ta till oss, som livet här och nu, våra känslor, evigt igenkännbara. Inga krångliga omskrivning. 

Jag själv kan inte grekiska mer än som nybörjare, något jag leker med att lära mig via Duolingo appen. Och ändå är dikternas enkla struktur, helt möjlig att dechiffrera med hjälp av den svenska parallelltexten. Utan att någonsin bli simplistiskt, så har de en djup skönhet i sin enkelhet (vilket får mig att associera till Tranströmers enkla skönhet). 

Kavafis levde en stor del av sitt liv i Alexandria (Egypten), även om han även bott i England och Konstantintopel. Men han var av grekisk familj och omfamnade den urgamla hellenistiska kulturen vid Medelhavet. Ändå är dikterna jag läst, som sagt mänskligt allmängiltiga. Och hans vuxna liv i Alexandria var det begynnande 1900-talet, med sin variant av mångkulturell smältdegel, om man nu ska se den som sen, efter hellenistiska mått, eller tidig med tanke på vår tids globalism.

I alla fall skulle jag med glädje läsa alla Kavafis 154 dikter ...

NP 1931 - Erik Axel Karlfeldt

Nobels litteraturpris 1931 fick en unikt kort prismotivering. "Erik Axel Karlfeldts diktning". 

Lika unikt är att han tilldelades priset postumt. Karlfeldt (1864-1931) erbjöds priset redan 1919, men avböjde, vilket låter sunt eftersom han själv satt i Svenska Akademin sedan l904 och ingick i Nobelkommittén som utsåg pristagarna. Men Akademin var uppenbart envist ihärdig. När Karlfeldt avlidit och inte kunde protestera, korades han. Undrar ifall Akademin kände ett behov av att höja statusen på sina egna medlemmar, med tanke på sin Nobelprisuppgift? (Priset 1919 gick i stället till Carl Spitteler, Schweiz.)

Efter af Wirséns död 1912, övertog Karlfeldt uppgiften som Svenska Akademiens ständige sekreterare och insåg att det fanns försummelser att åtgärda. Bara sex av de aderton var författare eller litteratur-forskare (vilket skulle kunna förklara raden tveksamma val bland de tidiga nobelpristagarna). Redan 1912 invaldes Verner von Heidenstam, 1913 litteraturhistorikern Henrik Schück, och 1914 Selma Lagerlöf. 1931 hade andelen ledamöter med skönlitterär anknytning ökat från en tredjedel till två tredjedelar.  

Karlfeldt var erkänd nationalskald, som fick tala direkt till folket vid högtider, respekterad för metrisk yrkesskicklighet, estetiskt lärd, passade in i tidens provinsiella nationalideal och konservativ poetisk estetik. Han målar med ordklanger, assonanser och alliteration, rimkonsten är mästerlig - i en tid när modernismens fria dikt stod för dörren. Någon har sagt att Karlfeldt brukade nynna när han diktade. För mig blir hans dikter aldrig lika uppenbart sångbara, som t ex Frödings dansanta rytmer, han är tyngre.   

Karlfeldt växte upp i en tid när Bibeln var viktig inspiration, oavsett om man var religiös eller inte, det påverkade språk och bilder, vilket idag kan göra Karlfeldt storvulen och svårtillgänlig. Bondepraktikans visdom låg än närmare hans hjärta, vilket kan tyckas än avlägsnare för de flesta idag.    

Karlfeldt är ingen enkelt skildrande naturlyriker. I stället binder han samman människa och natur mer mystiskt, psykologiskt och sensuellt, och den biten kan jag ofta ta till mig. Han lever med i årets kretslopp, med väder och vind, och intim växtkunskap. Även växterna hör till de lärda kunskaper som bara ett fåtal besitter idag. Så mycket går mig förbi, även om naturkänslan ofta väcker genklang i mig. Naturen som symbol för känslor och själstillstånd.

Karlfeldt avslöjar inte sina personliga känslor, allt blir omskrivningar via årstider och växter och lärda symboler och referenser. Han är i naturen. När jag kan följa med honom i den naturen, då väcks mitt intresse, men alltför ofta kan jag inte associera med hans lärda bilder, de blir då en vägg som avvisar mig, och den musikaliska klangen i orden ljuder då inte lika starkt i mig.   

Ordens musik finns där, rytmen - om än mer kyrkotung än livligt dansant som hos Fröding. Konsonanter och vokaler och rim går igen, upprepas likt musikaliska toner i ackord. Rimen går aldrig på slentrian, ofta känns de originella. Strofernas uppställningar och upprepningar, paralleller och kontraster, liknar också hur många tonsättare arbetar. 

Jag har senaste året läst alla Karlfeldts diktsamlingar och anar hans livsutveckling. Den första samlingen, Vildmarks- och kärleksvisor (1895) är ljust stämda naturdikter, där jag känner och sympatiserar med naturkontakten. Kanske inbillar jag mig, jag som har släktband till Dalarna, känslan att jag 'känner igen naturen', jag lägger väl in mina egna minnen i kombination med den omedelbara glädjen i naturens närhet. Dessutom var han ung och kärlekstörstande. Även om debuten inte är tekniskt fulländad, känns den innerligare och mer äkta än många senare, tekniskt virtuosa dikter. 

Andra samlingen, Fridolins visor och andra dikter (1898), gav mig inte vad jag väntat mig av titeln, något dansant och musikaliskt enhetligt, i stil med Bellmans typgallerier. För mig blev totalintrycket 'splittring'. Jag saknar den närhet till skogen som jag fann i debutsamlingen tre år tidigare. Enstaka dikter griper mig, men jag glömmer dem snabbt. Alla utom näst sista dikten, 'En fader', om en man som har en son i lönndom, en son han aldrig erkänt och nu har dåligt samvete över. Siar Karlfeldt om sin framtid, och de utomäktenskapliga barn han senare fick, eller fanns det fler tidigare?

Tredje samlingen, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) ger mig åter naturbilder jag kan relatera till. Karlfeldt är bäst när han lyfter fram natur och växter och låter dessa måla människan och livet via myter. Som 'Mikrokosmos', med temat de fyra elementen - jord, vatten, luft och eld. Den lärde Karlfeldt döljer sina känslor, bakom symboler och idéer från äldre tider. Det kan bli tungt. Hellre då lite humor som i dikten 'Fridolins dårskap', där jag anar en fejdigare självsyn. Karlfeldt lär ha haft en vinnande humor i levande livet, men visar inte så mycket av det i dikterna. 

Minnesvärda dikter för mig är 'Längtan heter min arvedel', 'Dina ögon äro eldar', 'Äppelskörd' och 'Kom i lunden'. Men samlingens andra del, 'Dalmålnignar på rim', i sin anda av kurbitsmålningar att lyfta fram vardagen i det lantliga Dalarna till biblisk höghet, trodde jag skulle ha fler minnesvärda dikter, men det var bara en som levde för mig, övriga känns föråldrade, svårtillgängliga, för att ge något vardagsnära idag. Den enda jag minns som levande är 'Jungfru Maria', som inleds: 

        "Hon kom utför ängarna vid Sjugareby 

         Hon är en liten kulla med mandelblommans hy 

         ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by"

Flora och Pomona (1906) visar tydligt att Karlfeldt nu är medelålders, livet är inte längre bara en blomstrande lustgård, där finns också titelns fruktgudinna 'Pomona', när erfarenheterna mognat har de tyvärr börjat kasta långa mörka skuggor över hans tidigare positiva sinnlighet. Jungfrun tycks nu alltmer som en illusion och överlagras av kvinnliga demoner. Men mycket döljs bakom 'lärda'  symboler och växtkunskap och myter. Samling innehåller många demoner och svarta hemliga känslor. 

Dikter som 'Nattyxne', 'Hjärtstilla' och 'Jordanden' visar fräna paralleller mellan växter och hans nya bild av kvinnan och erotiken, som mer förrädisk, ett subtilt hemlighetsmakeri kring passion, som inte chockerar läsarna, men väcker bittra skuggor, som när sinnligheten drar med sig veneriska sjukdomar. Därefter 'Beckblomster', svarta och fyllda med ångest, s.k. tjärblomster som enligt kommentaren i min upplaga folkligt associerat till 'helvetets straff'. Del 1, 'En frälst' tar jag till mig genom sin enkelhet, åter om medelålderns besvikelse ('min ungdom har torkat hän', osv). I del 2, 'En förtappad', ökar ångesten. 

Efter dessa kommer 'Häxorna', Karlfeldts mest originellaste och mest svårtolkade, det flammar och osar av demoni. Ytligt sätt lär han skildra häxprocessernas tid. Som alltid, svårtolkat blir omtalat, och har fått en rad tolkningar, alltifrån kampen mellan sinnlighet och social konvenans, till personliga relationer och jagets kluvenhet. Om jag struntar i de lärda referenserna och bara tolkar via min egen känsla, handlar den för mig om förra sekelskiftets demonifiering av kvinnor som bejakade sin sexualitet. Samtidigt känner jag det som om Karlfeldt lagt in mycket av sin egen blick i djävulen, han vet att kvinnor inte saknar sexuella känslor, nästan som om han skuldbelägger sig själv för att ha lockat fram dessa känslor i en tid när det fördömdes. Minst två kvinnor födde hans barn i hemlighet. Flera andra dikter handlar om hur modern, som fött sitt barn i skam/hemlighet, ändå hoppas på att hennes 'oäkta' barn ska kunna 'försona allt' och stiga till sin rättmätiga plats i livet. 

Jag har svårt att relatera till förra sekelskiftets dekadenta demoni. Så min favorit i denna samling är en ren översättning Karlfeldt gjort av en norsk folkvisa, som demonstrerar fasta könsroller som ett socialt spel, som sedan uppdagar att så behöver det inte vara, man kan råka ett gott ärligt hjärta och då slippa detta spel. Alltså ett ljusets bloss i allt det mörka.

    "Ja, när de rätta mötas,         Ungdom och fägring vika, 

      är allt i sitt rätta lag.            men hjärtat slår friska slag,

     Troget på väg de följas         kärleken håller sin värme

     i sämja och gott behag.        och varar till dödens dag."

Arbetet i Svenska Akademien blev alltmer betungande, Karlfeldt satt i Stockholm och längtade tillbaka till jorden i Dalarna. Då, 1913, drabbades han av svår lunginflammation som varade i två månader och krävde påföljande lång konvalescens. Och sen utbröt första världskriget 1914 och rysk revolution. 

Så i femte samlingen, från krigsslutets år, Flora och Bellona (1918), har Flora fått sällskap av krigsgudinnan Bellona. Själv kan jag med tanke på den förra demoniska samlingen, även associera till den giftiga växten Belladonna, känd inom häxkonsten, eftersom den ger hallucinationer. 

Karlfeldt har åldrats märkbart. 1918 var också det år då han slutligen gifte sig med sin trogna älskarinna (sedan 1901), Gerda, med vilka han redan hade fyra barn (äldsta sonen född 1903), som nu slutligen blev 'legitima'. Han har lämnat sin kvinnotjusande persona bakom sig, sent omsider stadgad som familjefar. Så här finns inga kärleksdikter. Temat är mörkt: sjukdom, åldrande och död. Behållningen är de sprickor i den blanka ytan som sjukdomstiden åstadkom, som i dikten 'Sjukdom' som relaterar till Karlfeldts egen sjukdomstid, vilket gör att även jag kan känna igen mig.

Att jag saknar positiv samhörighet med naturen, är under omständigheterna inte konstigt. Några få finns, som 'Klagosång till en lantman' som skrevs redan 1909, men innehåller medelålderns höstkänsla. En resa till Öland 1917 ledde till en rad dikter till Ölands natur, men också ärar Stagnelius. Och några från Roslagen, men jag kan inte relatera. Jag saknar personliga referenspunkter. Varför vill nationalskalden skriva om häxors färd till blåkulla? Inte som häxorna i Flora och Pomona, utan nu mer ... barnvänligt? Lika ytliga tycks en del samhällskommentarer, som känns obegripliga, det ända som får mig att le är slutraderna i "I marsvind" (alltså 1917, när ryska revolutionen avsatte tsaren):

    

    "Vad bryr vi oss om tsaren? / Se staren, se staren."

Ett fyndigt rim, tolkar han den svenska opinionen eller sin egen önskan att hellre gå ut i naturen och fågelskåda, än prata politik? "Poeten och sångmön" inleds: "Ett dårhus och ett bårhus / är människornas krigande värld." Så poeten flyr till ungdomsminnen. Fridolin får tala för Karlfeldt, men även hos "I Fridolins spår" råder höst och förödelse: "O Fridolin, din borg är stängd / och skum och stum också."  Mot mitten kommer raderna "... frost och fukt förhärja fritt / din lustgård, Fridolin!"  

Med de dystra slutraderna:

                  "O Fridolin, din sång är tömd

                   och dömd och glömd också."

I dikten 'Testamente' tycks Karlfeldt vilja lämna över diktarmanteln till en yngre eldsjäl. Nog kände sig Karlfeldt förbrukad.

Karlfeldt sista samling, Hösthorn (1927), får dock se en nytändning, 1920-talet återvänder åter glädjen, 1921 köpte han Ollasgården i Sångs i Dalarna, och kunde åter njuta av naturen. Dikten 'Höstens glädje' visar redan med sin titel att livet inte är slut bara för att åldern stiger. och döden närmar sig, även den gallko som sinar kan glädjas. Oavsett om det nu är ironiskt eller inte, så finns en ålderns visdom som mjukar upp livets plågor.  

Naturen höst och vinter är allmängiltigt meditativ. Mognad, fullbordan, fäbodskulturens vallhorn som en variant av ymnighetshornet.  "Vandring" tycks tala till den yngre generationen: "Här är din väg, där spenslig björk / mot åsen byggt en ljus portik." och jämför med sig själv, åldrad: "Min väg går bort åt en annan trakt. / Den dunklar in i valv av gran". 

Det känns mer insiktsfullt än dystert. Även "Sub luna" om kärlek, dryck och sång, liv och död. Och "Aftonbön" (Sjugare den 6 april 1925)

    Jag vill till ro mig lägga

    i nattens svala sköt

    och stilla tankar dägga 

    ur allt vad jag led och njöt. /.../

   

"Eriksgata" tycks ta det historiska begrepp för en nyvald kungs riksresa, och göra Karlfeldts egen variant, hans förnamn var ju Erik, och talar här om sin kontakt med naturen 

    "Jag tar dig i ägo, du gamla skog, 

     och all din mystiska värld. 

     Jag hälsar dig, höjd över gångarens bog, 

     på denna min Eriksfärd. /... /

"till vildmarkens hemliga slott"... där tronen länge stått tom.

Den raden ger många möjliga tolkningar vid livets slut.

Och samlingens sista dikt "Vinterorgel" - är en värdig avslutning, naturens sömn i frostig kyla, väcker många bilder, som minner om livets kretslopp, likaväl som årets. Och trots sin skickliga rimväv känns den modern och fri och rörlig som en sommargardin. Trots att Karlfeldt alltid avvisade modernisimen Värd att läsas igen.  

A Shropshire lad - A E Housman (1896)

 Vackert illustrerad diktsamling, min upplaga från 2012 har återanvänt bilder av Agnes Miller Parker, skapade till 1940 års upplaga, vackra, men mycket svarta träsnitt. Flyhänt bunden vers, rytmisk, smekande. Men innehållet ... Man måste nog vara engelsman, med betoning på 'man' för att uppskatta helheten. Uppenbarligen  uppfattar engelska läsare 'man's helplessness against an achingly beautiful countryside'. 

För mig är titeln missvisande, det var inte heller författaren själv som tänkte ut den. En helt klart säljande titel, med en lantlig känsla, men texten är för mig så nedslående, genom den ständigt närvarande döden. Naiva unga män går ut i kriget, förväntas utföra hjältedåd, men dör. Och då trycktes den ändå 18 år före första världkriget. Men blev en storsäljare tydligen redan till Boerkriget 1899-1901, och detta fortsatte vid flera krig. Som nämnt ovan även 1940, i början av andra världskriget. En tunn skrift att stoppa i bröstfickan och läsa när man längtar hem. Men dystert. 

Där finns även självmord och dikter som pratar om fängelse och avrättningar. Visst finns naturen närvarande, men mest som myllan under vilken den unge mannen snart skall sluta sina dagar, eller under vilken en flickväns f.d. fästman, redan begravts. Jag hoppas vi aldrig mer kommer tillbaka till en så dyster värld, bakom så 'heroiska' ideal.

Men visst är det tydligt så heroiskt och symboliskt 1890-talet var, bland klassikerna från det årtionden tycks diktsamlingarna dominera, så även i Sverige, med Heidenstam, Fröding, Karlfeldt. Manliga idealister. 

25 innevånare i vintersagornas land - Göran Palm (2007)

Det här är En Bok för Allas urval av Göran Palms storverk, Sverige En vintersaga, vilket är något så ovanligt som en versberättelse med ca 50.000 versrader, utgiven i fyra delar - åren 1984, 1989, 1997, 2005. Och den är skriven på blankvers! Alltså den typ av orimmad vers som bland annat Shakespeare använder i sina pjäser - varje versrad består av tio stavelser, varannan obetonad, varannan betonad (ibland med en elfte obetonad stavelse).

Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.

Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet,  när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.

Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.

Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.

Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.

Nya dikter - Gustaf Fröding (1894)

Frödings andra diktsamling skiljer sig obetydligt från den första. Den innehåller dessutom dikter som han arbetade på redan innan första samlingen utgavs, kanske valdes de bort eller var inte färdiga.

Den inleds med 16 dikter 'Från Värmland', där återfinns humor och folklighet.

Fortsätter med 'Bibliska fantasiser', som visar skepsis, ifrågasätter, ser det fåfängliga. Adam och Eva känner sig utlämnade åt lusten, och skyller på varandra - tills de väljer att försonas och strunta i de kristna läran. Hos Simson och Delila är kriget däremot oåterkalleligt. 

Och avslutas med 'Från när och fjärran' allvarliga parafraser på klassiska verk, från antiken och framåt. Dikten 'Idealism och realism' inleds: "Nu är jag led vid tidens schism" och avslutas:

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Gitarr och dragharmonika - Gustaf Fröding (1891)

1891 var ett märkesår för svensk litteratur - debutår för två geniala värmlänningar, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Båda oförändrat läsvärda. Och som landsbygdsromantik tillhör de min sommarläsläsning.

Frödings debut, Gitarr och dragharmonika, blev unikt framgångsrik för en diktsamling. Upplaga på upplaga sålde slut. Kritikerna var enigt positiva, men själv var han intagen på sjukhem, utan begrepp om sin plötsliga popularitet.

Samlingen inleds med en programdikt som förklarar titeln - dragspel som det folkliga, medan gitarren då ännu var mer begränsad till de högre samhällsklasserna. Samlingen blandar alltså det folkliga och det mer högstämda, högkulturella. Och att dessa motpoler symboliseras av instrument visar hur nära musiken Frödings texter ligger. Till Frödings genialitet hör den inneboende musikaliska rytmen, som gör texten så sångbar. Det känns självklart att associera till musik.

Diktsamlingens 61 dikter är indelade i fyra avdelningar, kring olika teman, varav den första heter just "Värmländska visor'. Inte bara de tonsatta dikter, som vi alla hört, sjunger i mitt inre. Alla Frödings texter smälter fram på tungan, och det var denna avdelning som kom folk att rusa till bokhandeln. 'Det var dans bort i vägen på lördagsnatten..."

Melodin finns i orden, framhäver dem, i fullständig harmoni. Som den dansare jag alltid varit, har rytmen alltid varit det primära för mig. Så till den grad att mer tillämpade ordvändningar, kan försvinna bakom en taktfast metern. Och då tacksamt sökt mig till modernisternas frigörelse från rim och meter. Hos Fröding uppstår aldrig det problemet. Ord, meter, rytm, alliterationer och rim, allt löper i harmoni med varann. Det är rent välljud och klara bilder som frammanas

Denna inledande avdelning har dessutom ett folkligt humoristiskt porträttgalleri, ibland raljant som om Prosten 'rund som en ost' och andra mer udda krumelurer. Erk och Maja, och de trätande Jan Ersa och Per Persa, är på ständig visit i diverse korsord. Frödig såg de svaga människorna, drabbade av sociala orättvisor, och gestaltade dem alltid med inkännande medkänsla.

Men allt är inte Värmland hos Fröding, oftast växer hans gestalter utåt, som ringar på vattnet, ut i världen. Fröding läste ständigt och  mycket, Värmland blandas med internationellt kulturstoff. Det provinsiella bryts mot det exotiska, eller antika klassiker eller Bibelns historier, gör det närliggande mer allmängiltigt. I synnerhet i sista avdelningen, 'Likt och olikt', gör han virtuosa stilimitationer på  klassika texter. Mycket av dessa är texter som inte längre läses, och därför blir svårare att relatera till idag. Men i annat, som när Bibelns Höga visa utspelar sig bland granarna i den Värmländska skogen, det lever än idag, friskt och förföriskt.

Staffan Bergsten berättar i sin bok om Gustaf Fröding (1999) även om hans släkt och syskon. Värmland var inte större än att de bildade klasserna, med familjerna Fröding, Lagerlöf och Tegnér var släkt med varann, och alla tagit del i tränäringens uppgång och fall under andra halvan av 1800-talet. Fröding drömde sig tillbaka, intresserad av historien, förutom det rent litterära via Bibeln, det fornnordiska och Antiken, som avspeglas i hans texter.

Att välståndet ebbat ut, med träindustrins nedgång pga utländsk konkurrens, tolkade han på Antikens vis, som en allmän degenerering från den urtida guldåldern. Båda Gustafs föräldrar fick med tiden psykiska problem, ingen av hans fyra systrar gifte sig, ingen av dem fick barn. Hans familj ebbade ut. Redan som gymnasist fastnade han i alkoholismens garn, och kom aldrig ur det. Han såg sig själv som 'degenererad', förväntade sig inte annat än att dö psykiskt svag. Man kan fråga sig hur mycket psykisk sjukdom han egentligen led av, annat än just alkoholens nog så stora abstinensproblem.

Andra avdelningen heter 'Griller och grubblerier'. Även om Fröding gärna ironiserade över sig själv, för att ta loven av sina depressioner och tillkortakommanden, så fanns där också ångest och oro. Oro för saker vi idag inte tar så allvarligt på, som Fröding tog alltför allvarligt. Vissa av dikterna, t ex slutdikten om En fattig munk ifrån Skara. är dock underbart allmängiltigt inkännande.

Han var intagen på nervklinik många gånger - bland annat i ett helt år 1890. Utan tillgång till alkohol lyckades han sammanställa hela sin debutdiktsamling där. Med tanke på kvalitén, kan det itne ha varit något fel på hans psyke. Men så snart han skulle åka hem, försvann han in i alkoholens krogvärld, så pass att han hamnade på ett nytt nervhem, och inte var kontaktbar när hans epokgörande dikter utkom i maj 1891.

Jag har just börjat läsa om Gösta Berlings saga från samma år, Selma Lagerlöfs debut. Den boken handlar just om 'sagorna' kring Värmlands guldålder, träpatronernas guldålder, bruken och herrgårdarna, när de stod på toppen, men var på vippen att förlora vad deras driftiga anfädrar från tidigt 1800-tal skaåat. Det sägs att Frödings farmors bror, kallad 'den vandrande prästen' är förebild och inspiration till Gösta Berling, alkoholisten, den avsatte prästen, som lever på nåder med andra 'kavaljerer', parasiter på de få som ännu har pengar och driftighet.

NP 1923 - William Butler Yeats

"för hans alltid besjälade diktning, som i den strängaste konstnärliga form ger uttryck för ett folks anda"

Irländaren William Butler Yeats (1865-1939) fick Nobels litteraturpris 1923, bara några år efter att Irland inlett sitt självstyre. Oroligheterna på Irland var i blickfånget och Yeats själv tog alla chanser att förklara att äran tillkom "den nya fria staten" mer än honom själv.

Yeats var nästan jämngammal med den långdragna kampen för irländskt självstyre. Under 1800-talet var nationalromantiken stark på många håll i Europa, med växande intresse för lokala myter och folksagor. Irländsk folklore genomsyrade Yeats ungdom och inspirerade hans litterära ambitioner. Hans debuterade med en diktsamling 1889, och drogs genast med i 1890-talets irländska renässans som dock satte dramat i centrum, för dess förmåga till politisk sammanhållning. Han var aktiv i skapandet av en irländsk nationalteater och kom att skriva ett 30-tal dramer, mest enaktare, som del av detta kollektiva samarbete.  
Men det var dikter i alla dess former som var Yeats huvudintresse, formfulländade vad gäller versmått och rimteknik. Fyllda med symbolik, i början främst ur iriska myter och sagor, med tiden utökade med såväl historiska filosofer, som rent rent spiritistiska spekulationer.

Den irländska nationalismen till trots, lärde sig Yeats aldrig någon gaelisk dialekt, utan skrev alltid på engelska. Så på 1920-talet, när Svenska Akademiens intresse cirklade främst kring klassiska ideal var det alltså Yeats välljudande sekelskifteslyrik, de formfulländade engelska sonetterna, som belönades. Att många också framförts på teaterscenen under ett nationalistiskt patos, var naturligtvis också tilltalande för Nobelkommitén som sökte efter ideal med hjärtat på rätta stället.  

Hans diktning är dock snårig. Många gånger hänger jag inte med i hans symboler. Både för att den irländska sagoskatten är mig främmande, men också för att han skapat en egen världsbild som kräver en rad förklarande uttolkningar. Så som Yeats gjort en viktig insats genom att uttolka William Blakes snåriga dikter från sekelskiftet 1800, behöver vi nu liknande nycklar för Yeats dikter kring år 1900.

Hans tidiga dikter, från förkrigstiden, halkar ofta fram lite för lätt, jag tappar intresset. Även om jag har några favoriter, som väckt lyckokänslor, oftast rena naturbilder jag kan relatera till, men främst av alla den metaforiska "A Coat" (1914), där han osentimentalt målar fram sin estetiserande diktarbana på tio glasklara rader - som en psykologisk sanning.

Å andra sidan tycks han idag vara allra mest känd för sina sena dikter, de han skrev efter att ha tilldelats nobelpriset. I synnerhet samlingen The Tower (1928), när Yeats tog nya tag på ålderns höst, förnyade sig, när han kunnat luta sig tillbaka och gå i pension. Desillusionerad av det irländska inbördeskrigets kaotiska småskurna värld, är det inte längre välljud som dominerar i den fläckfria rimflätningen. Det knastrar som grus. Brombergs gav 2012 ut den i en ny svensk översättning, den första fullständiga, Tornet, den skrivarlya som han och hans 27 år yngre fru inrett med hjälp av nobelprispengarna. Där agerade hustrun medium för andevärlden och Yeats försökte uttolka en meningsfylld världsbild, trots allt mänskligt elände.

Tornet ska symbolisera manlig kraft, en fallos uppenbarligen. Själv blir jag mest illa berörd. Inbördeskrig. Zeus som våldför sig på Leda. Dåren vid vägkanten. Åldrande. Jag inbillar mig att jag skulle vara mer intresserad av att läsa hans följande diktsamling, The Winding Stair (1933), som lär vara mer livsbejakande, och en sorts kvinnlig motpol till Tornet. Borde inte dessa två ha fått bli utgivna tillsammans, eftersom Yeats världsbild tycks ha varit ett pendlande mellan motsatta poler.

Symbolvärld och livssyn utvecklade Yeats i prosaform i A Vision (1925; rev. 1937), ett intrikat system avsett att avspegla och motverka stämningen i den kaotiska, småskuren efterkrigsvärld. Systemet är fundamentet till eller inslag i flera av de dikter som gjort Yeats till en av seklets största skalder, som "The Second Coming", "Leda and the Swan", "Sailing to Byzantium, "The Tower" och Among School Children (samtliga i The Tower, 1928), liksom flertalet av Yeats verk vittnande om en konstnärligt omutlig uttrycksvilja.

NP 1916 - Verner von Heidenstam

"såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet"

Så motiverade Svenska Akademien att Verner von Heidenstam (1859-1940) tilldelades nobelpriset 1916. Att det blev ännu en svensk pristagare, bara sju år efter Selma Lagerlöf, kan ha berott på att första världskriget pågick för fullt och ledde till navelskådning. Heidenstam var visserligen mycket omhuldad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Redan hans debut, diktsamlingen Vallfart och vandringsår, (1888), gjorde enorm succé. Debutanten blev sin tids omsvärmade pop-idol.

Under min påbörjade, någorlunda kronologiska resa genom nobelpristagarlitteratur, råkade jag ut för en tvärnit redan vid Heidenstam. Vi nosade på hans dikter under gymnasiets litteraturkurs, men i övrigt läses han knappt idag. Vågorna har gått höga för och emot. Vari består motståndet?

Jag rekommenderar Per I Gedins biografi Verner von Heidenstam : ett liv (2006) för att få inblick i Heidenstam, såväl som författare som person. Kapitlet om den komplicerade relationen mellan Strindberg och Heidenstam väcker insikter. Båda vistades ute i Europa under 1880-talet, flydde Sverige av olika skäl. Båda ville bryta de svenska borgerliga normerna, kände sig befryndade och upplevde sina diskussioner som inspirerande. Men litterärt var de ändå motsatser.

Strindberg vars Röda rummet 1879 förnyade svensk litteratur och inledde 1880-talets samhällskritiska våg, följt av 1882 års 'bomb', den än mer kritiska Det Nya Riket, får redan vid Heidenstams debut 1888 uppleva sig förlegad. Den unge debutanten har redan kommit med något helt nytt, en egen Renässans, till såväl form som tematik, som genast förför publiken med sin fria livsglädje, med verser i både fri och bunden form, liksom inslag av prosadikt.

Strindberg och Heidenstam personifierar här för mig de två ytterligheter litteraturen ständigt pendlar mellan - den socialrealistiska synen på människan som ett kollektivt offer för miljö och omständigheter i kampen för överlevnaden vs. den ständiga motrörelse som vill visa på livets skönhet och återinstallera individens fantasi och drömmar. Mellan Strindberg och Heidenstam råder också motsättningen mellan prosa och poesi, vilket jag tror är en spegling av deras skilda sociala ursprung och skolgång.

Trots att deras diskussioner varit berikande, undvek den ännu outgivna unge Heidenstam att visa sina diktalster för vännen Strindberg. Verner måste ha känt på sig att de inte rimmade med Augusts ideal. Inte desto mindre gick Heidenstam sin egen väg, och blev redan vid första försöket utgiven och samstämmigt hyllad. Utom då av Strindberg, mästare på dramatik och prosa, som inte kunde förlika sig med den nya 'idealiserande' stilen inom poesin. I Strindbergs omgivning, tidningarnas liberala skriftställare, var prosan den nya tidens språkrör, de som befriat sig från förkonstlade verser mer upptagna med att räkna stavelser och tvinga fram rim, än att söka upp modiga ämnen. Att kalla verser för barnkammarlek, blev då ett sätt att försvara sig mot de kunskaper i verslära man saknade.

Heidenstam såg sig tvärtom som poet, och vers den litteratur som var värdig en man, medan den 'bildade' samtiden förknippade prosa med populärlitteratur av kvinnliga brödskrivare, läst av kreti och pleti. Hur än ordblind Heidenstam anses ha varit, måste han ha fått sin poetiska taktkänsla via modersmjölken, uppvuxen med aristokratiska vanor och privatlärare, antagligen med höglösning av dikt även till vardags. 

Redan som tonåring fick Heidenstam resa i Sydeuropa och Orienten för att kurera sin tuberkulos. Han gifte sig redan 1880, 21 år ung, mot faderns vilja och kom att bo huvudsakligen i Schweiz, fram till faderns död 1887. Alltså hade han ingen närmare kontakt med svensk 80-talsradikalism. Och på kontinenten var naturalismen redan en genre på nedgång. Verner inspirerades av nyare strömningar.
 
Jag har svårt att ta till mig dessa långa känslosamt måleriska dikter i Heidenstams första diktsamling, Vallfart och vandringsår, som det samtida litterära etablissemanget föll för då. De uppskattade väl både att hans stil återgick till något mer 'litterärt', skilt från vardagens tidningsprosa, parallellt med att formen förnyats, befriats - tillät prosapartier och fri dikt utan rim. Jag faller inte för dessa dikter, för mig är stilen alltför förgången och känns inte allmängiltiga nog för att jag ska kunna relatera till dem. Alltså kan jag sympatisera med Strindberg. Visst känner jag rytmen och farten och fläkten. Men vad säger texten?

Styrbjörn Järnegard lär dock ha skrivit en avhandling 2009 som funnit en röd tråd i diktsamlingen, en pilgrims resa, vilket skapar logik för den initierade. Jag älskar att dansa i takt, men för berättande texter föredrar jag, likt Strindberg, prosa.

1960 samlades en rad noveller av nobelpristagare i en svensk antologi. Då hade Heidenstam ännu en plats där, deltog med novellen Bruksherrn. En nog så romantisk bild av en patriark från flydda dar, "lika stolt över sin ställning som dess plikter." Den går att läsa symboliskt, om adelns uppluckring. Bruksherrn har inga pengar kvar, bara sitt anrika namn, för riket hans har blivit republik och aktiebolag, och patriarken själv en marionett. Hela hans liv hade baserats på en övernaturlig gåta om en kappsäck. Ättemyten, kan tänka. Men som nu visat sig ha rent naturlig förklaring. Det övernaturliga har gått upp i rök. Men han har livsvisdom nog att acceptera läget. Ändå finns det undersåtar av den gamla stammen som inte slutar vörda Bruksherrn ...