2024-06-26

Knivkastarens kvinna - Kerstin Ekman (1990)

 Smärtsam vandring genom dödsskuggans dal. 

Huvudsakligen skriven på fri vers, med några korta prosaavsnitt insprängda. Versformen gör att texten får vara luddig, och genom det mångtydiga låta läsaren själv tolka ordbilderna och ta till sig det som berör. En mycket smärtsam text, bitvis svårtolkad. Är väl det enda som Kerstin Ekman skrivit på vers. OM det är självupplevt eller inte är inte huvudsaken. 

Sidan 22 säger på prosa att "Den som jag skriver om är en bekant till mig, nitton år och fyra månader yngre, slät utanpå, inuti sönderskuren av en bussmotor på tomgång..." (Uff, det gör ont att läsa, även som metafor).

Men på sida 79, står det dock:

"Jag skriver inte om en avlägsen bekant till mig. 

Jag skriver om mig själv. Jag vill berätta /.../"

Med tanke på alla olika skilda textavsnitt, kan det vara en blandning, både eget och andras, så som författande ofta går till. Oavsett vad för trauma det handlar om: olycka, missfall, operation, abort, psykiska problem, självmordsförsök - det kan vara ett, flera eller alla - så kan många relatera till allt eller delar. Alla har något trauma. Boken kom i tryck 1990, men texten dateras på sista sidan till "Smådalarö 1984". Så denna 'avlägsna bekant', skulle kunna vara det egna jaget nästan tjugo år tidigare (1964?). 

Trauma som förträngs och förvanskas både medan det pågår, och efteråt, tills man bearbetat den nog för att komma ut på andra sidan. Ett avsnitt på slutet känns inspirerad av Inannas nedstigning i underjorden, med de sju portarna, där hon kläs av lager för lager. 

Jag har ju nyss läst "Rövarna i Skuleskogen", där Xenia dragits ner i underjorden (av sitt eget psyke eller av någon förövare? Det utreds aldrig. Det finns en ännu tydligare nästan identisk referens. I Rövarna har en kvinna en svår förlossning, i synnerhet efterbörden är plågsam, för med den kommer ett ofullgånget trollbarn ut. Och i "Knivkastarens kvinna" står det på sida 11 står det på första raden: "Han tog livet ur mig." Och sedan i mitten på sidan: 

"Hugo såg dem på patologen, / det var två fina foster."

Och ytterligare längre ner, de sista versraderna i den dikten: 

"Men Hugo ljög / av artighet / för det ena var ett trollfoster / och hade rompa."

Sid 55: "Värre är att din olycka är en annan än den du säger."

Hela texten är en nedstigning, i smärta och myter, för att sedan långsamt återkomma till livet och verkligheten. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar