Katherine Mansfield dog i akut blodstörtning 9 januari 1923, vid bara 34 år gammal. Så hennes sista samling utgavs postumt, och endast sex av novellerna räknas som 'färdiga', resten är fragment av pågående arbeten, uppslag. Men eftersom jag redan läst övrigt i hennes produktion så ville jag även läsa dessa. Redan när samlingen The Garden Party and other stories var klar att utges 1921, satte hon genast igång att planera nästa samling, vari huvudnumret skulle bli titelnovellen The Doves' Nest, som lär ha varit en viktig novell för henne. Ändå hör just den novellen till de som aldrig färdigställdes, den tog emot.
Att hon inte färdigställde mer, beror dock främst på skrivkramp, än på sin sjukdom. Hennes självkritik djupnade alltmer. Bara hon själv skulle kunna påstå att det hon skrev inte höll måttet. Hon krävde att texten fick fram den äkta känsla hon strävade efter. Samtidigt som skrivandet började kännas meningslöst. Hon ville hellre leva sitt eget liv, än registrera andras. Tiden höll på att rinna ut.
Eftersom det mesta i boken är 'fragment', idéer som inte färdigställts. Antagligen scener som fästes på papperet bara för att omarbetas och fördjupas senare, är det svårt att tillgodogöra sig fragmenten, på rätt sätt. Vi kan inte ens vara säkra på att de s.k. färdiga novellerna inte hade omarbetats, eller ens fått komma med i hennes eget slutgiltiga urval. När det gäller fragmenten är de oftast bara ett par tre tättskrivna idé-utkast, så läsandet blir mer en tankelek, där man frågar sig vad författaren önskade sträva mot?
Samlingen inleds med 'The Doll's House', och tilldrar sig uppenbart på Nya Zealand kring samma tre systrar som i långnovellen 'Prelude' i Bliss and other stories (1920). Det är ännu en perfekt barndomsskildring, inriktad på med känsla med barnens värld. Isabel, Lottie och lilla självsvåldiga Kezia. Här har de fått ett stort dockhus av vänliga Mrs Hay, Tyvärr stinker huset av målarfärg, så det får stå kvar ute vid bakre ingången, tillräckligt skyddat. Dockorna är för stora för huset, men detaljerna i inredningen är förförande. I synnerhet den lilla gaslampan i hallen som Kezia älskar mest av allt. De vill visa det för alla skolkamrater, men dessa får bara komma två i taget, och bara de 'fina' flickorna, inte de 'fattiga'. Kezia lyckas ändå locka in flickorna Lil och 'our Else', som vet att de inte får gå dit. Men när de strax blir utschasade, har de i alla fall fått se den underbara lilla modellen av en gaslampa.
Även övriga noveller och fragment är huvudsakligen inriktade på medkänsla, inte ironiska elakheter. I några historier har första världskriget för ovanlighetens skull satt sina spår. I två har söner dött i kriget, i ett fragment talas det också om slang-ord som uppstått under kriget, inte minst sättet att 'se ner' på de man är kritisk mot, genom att kalla dem hunner, tyskar eller bolsjeviker. Men det mesta handlar om att komma in under huden på olika människors känslor. Och medelåldern har stigit betydligt i denna sista samling, trots att Katherine Mansfield själv inte hunnit fylla 35 år när hon dog.
"The Canary" är en kort novell om en isolerad kvinna, vars enda vän är en kanariefågel. Andra tycker att hon hellre borde skaffa sig en hund, men för kvinnan är fågeln perfekt och uttrycker det klokt: "Perhaps it does not matter so very much what it is one loves in this world. But love something one must."
Till de oavslutade hör "A Married Man's Story", som i bokens förord beskrivs som 'känns'avslutad'. Men där håller jag inte med. Maken 'skriver ner sina upplevelser', och för mig känns det som metatext som Mansfield tänkt återkomma till och ändra i. Mannen tog avstånd i synnerhet från sin lille son, efter hans födelse verkar äktenskapet slut. De pratar inte längre med varann. I stället minns han sin egen barndom och tidigt döda mor. Han har aldrig uppfattad hustrun som en 'möjlig mor'. Och sen funderas det över varför folk inte skiljer sig, att de håller samman bara av vana, brist på företagsamhet. Varefter han utvecklas sin tanke om att människor består av två Själv, Vilket på mig låter som en yttre mental, och en inre själ som kropp och hjärna inte kan råda över ... Det här är en lång historia, även som fragment, och kanske skulle ha blivit den längsta, om hon nått fram till vad hon ville säga.
The Doves' Nest som skulle ha blivit huvudnumret, som titelnovell, är längst i denna bok. Och ändå inte klar. En änka och hennes dotter Milly hyr en villa på Franska Rivieran, ihop med deras sällskapsdam Miss Anderson, som obekvämt nog visat sig vara Katolik. Då dyker en amerikan upp, Mr Podger, som tidigare känt Änkans make, Millys far, och blir bestört när han hör att han dog två år tidigare. Och så börjar deras vänskap. de bjuder Mr Podger på middag, Och trots att han är medelålders, verkar han börja flirta med unga Milly. - Återigen tycks döden vara tema, trots att de säger sig ha kommit över sorgen, refererar Milly hela tiden till vad fadern sagt och gjort - men hejdar sig - och hennes mor känner att maken hela tiden finns i hennes själsliga närhet. genomskinlig grav, och väljer blommor som om det vore kistdekorationer. Och den kammarjungfru som har till uppgift att smycka Matbordet med blommor, tänker hela tiden på dem som gravdekorationer, för än den ena och än den andra personen i hushållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar