1951-1960 skrev Ivar Lo en självbiografisk serie böcker i 8 delar. De blev mycket populära och är det fortfarande bland de som läst dem. Gårdfarihandlaren är andra delen och handlar om sommaren 1921, när han nyss fyllda 20 år 'rymde' hemifrån. Han cyklade iväg på en skraltig cykel för att bli landsvägsnasare. Men han var för oerfaren och naiv för att lyckas. Främst var Ivar Lo dock ute efter att få tid och erfarenheter nog att skriva. hans dröm var att bli författare. Men än hade han inte lyckats med det heller. Det tog några år till innan han fick börja sälja researtiklar och dikter till tidningar.
Huvudämnet för Ivar Lo:s skrivande tycks alltid ha varit hans eget liv och egna erfarenheter. Och det märks redan i denna sommarresa 1921 att han hela tiden brottas med sin önskan att få berätta om sig själv för de han möter, men varje gång drabbas han av tunghäfta. Blygheten står i vägen, och flera gånger får denna förtegenhet en drömmens skimmer, där han tänker sig vara förklädd, att han bär på en hemlighet, och bara gömmer sig under vagabondens slitna kläder.
Gårdfarihandlaren är en resa från Sörmland till Lappland, på cykel, och resan skildras därför i episodisk form, där varje händelse och möte får sitt eget kapitel. Sedan skyndar Ivar alltid vidare av olika anledningar. Ofta flyr han undan sina egna spräckta drömmar. Och det kom att ta 32 år innan det blev en bok av erfarenheterna. Säkert var det bra att berättelsen fick ligga till sig så länge. För det blev en lysande kristallklar pikaresk av denna resa. I den tydliggör han gapet mellan den unge Ivars idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Mycket underligt händer, men också ett par medmänskliga möten står fram att bevara i hjärtat.
Ytterligare 25 år senare, 1978, började Ivar Lo dessutom skriva uttryckliga memoarer. I andra delen, Asfalt, omtalar han helt kort att om sommaren 1921 kan vi läsa i Gårdfarihandlaren, för i den skrev han ner allt han var med om, att allt i boken var sant. Det enda han inte skrev ner, var sina närmast hypnotiska upplevelser av den norrländska älven, forsen, en mystisk upplevelse han därefter alltid bar inom sig. Övrigt var betydligt mer svält och köld än vad han fick in i boksidorna.
Bokens text flyter raskt fram, ibland ler jag, men ofta hamnar hjärtat mitt i halsgropen. Det är i nuläget min favorit av allt jag läst av Ivar Lo-Johansson. Jag förstår att Bonnier valde ut den bland de böcker som återutgavs vid 100-årsminnet av Ivar Lo:s födelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar