Det här är min favorit bland Katherine Mansfields novellsamlingar. Det blev den sista hon själv sammanställde. Novellerna här innehåller mer smärta och glädje än satir, jämfört med många av de tidigare vassa novellerna. Flera noveller rör sig i dödens närhet. Som när flickan i titelnovellen vill att de ska avbryta den trädgårdsfest de håller på att duka upp, för att en fattig fembarnsfar dött i en olycka samma dag, alldeles i närheten. Men festen fortsätter. I stället får hon gå till änkan med den överblivna maten när festen är över. Känslorna svallar när hon ser den unge döde, och i stället för rädsla upplever hon en sorts skönhet inför den döde, relativt unge mannen.
"The Daughters of the late Colonel" beskriver de numera gamla hemmadöttrarna, veckan efter att deras gamla far dött. Hela livet har de dominerats av hans humör och nycker. Modern dog tidigt, ormbiten, alltså blev det de två döttrarnas öde att isoleras i hemmet för att ta hand om fadern. Hur hade livet blivit om modern inte hade dött? Nu domineras de fortfarande av hans 'spöke', har svårt att tänka själva utan att ta hänsyn till hans vilja. Svårigheten att sluta lyda hans regler och nycker. Tänk bara fasan att begrava honom mot hans vilja ...
Och i "The Stranger" har Mr Hammond väntat otåligt på sin älskade hustru, som varit på en längre resa över havet. När han äntligen får henne tillbaka, blir de hela tiden störda, trots att han längtat så efter att få ha henne för sig själv, även 'utan barnen'. När han slutligen får höra, att en hjärtsjuk passagerare på fartyget hon rest med, dött i hennes armar, för att hon velat stödja denne okände man, blir hennes make perplex, och därefter kan han inte ens i sina tankar föreställa sig sin hustru som hans egen helt och fullt.
"Life of Ma Parker" beskriver tragiken i en kvinnas hårda liv, först som hunsad piga, sedan som gift då hon föder 13 barn och får begrava sju av dem vid unga år, och de som inte dog, försvann ändå ut i världen, alla utom en dotter, vars son - hennes sonson Lennie - blir hennes ögonsten. Stoiskt har hon stått ut med alla plågor, men att lille Lennie är sjuklig, och slutligen dör, den smärtan kan hon inte längre bära, då behöver hon gråta ut, men ingenstans kan hon vara ensam nog för att få ur sig känslorna. För hon vill inte skrämma sin omgivning, som vant sig vid hennes stoicism.
Novellerna rör känslor, de flesta korta noveller gestaltar oftast en övergång från salighet till smärta, några enstaka från smärta till salighet, ett par har känslomässiga vågdalar fram och tillbaka. I "Mr and Mrs Dove" är det de osäkra ungdomarna som är perfekta för varandra, men nästan misster chansen för att ingen av dem beter sig som förlovade par i romaner.
Några återvänder till Nya Zealand, och då är det främst barns känslor som står i förgrunden. Bland annat 'The Voyage' om flickan som förlorat sin mor och måste följa med sin mormor, och kanske får hon aldrig mer se sin far, inser hon när han besvarar hennes frågor med att ge henne 'en hel shilling'. Den resan tog en natt per båt, så jag antar att den gick mellan Nya Zealands två huvudöar.
"Marriage à la mode", heter på svenska 'Den Nya Isabel', och är smått obehaglig och liknar mer de äldre elaka historierna, om omöjliga äktenskap, kommunikationsproblem, i den nya ytliga stilen à la 1920-tal. Här kommer deras två små söner i kläm, trots att de är materiellt bortskämda.
Gamla "Miss Brill" njuter varje söndag av att klä upp sig 'i pälsboa' och gå till parken och lyssna på orkestern. Hon ser plötsligt hela livet som en teaterföreställning, där de alla är skådespelare, deras rutiner är manuskriptet de följer. Det gläder henne att tänka sig själv på scenen, om än bara som statiskt, och ser ett ungt kärlekspar och tänker sig dem som hjälte och hjältinna. Ända tills hon hör dem håna henne, skrattar åt hur hon spökat ut sig i sin 'boa'.
I "Her First Ball" får en 18-årig flicka som levt isolerad på landet, för första gången gå på bal med sina kusiner. Allt är bliss, tills hon blir uppbjuden av en cynisk äldre herre som menar att för kvinnor är bal-äventyret en kort glädje, snart får hon sitta som mor och vakta sina döttrar. Hjärtat sjunker i fasa, men hon förtränger den känslan så snart ännu en ung man bjuder upp henne.
"The Singing Lesson" går faktiskt från smärta till glädje, den redan 30-åriga sånglärarinnan vars fästman just fått kalla fötter, och inte längre vill gifta sig, plågar sina sångkör med att öva en sorgesång och tvinga dem att verkligen känna smärtan, tills eleverna verkligen börjat gråta. Då får hon ett telegram, där fästmannen genast tar tillbaka allt, och börjar köpa möbler till deras framtida hem. Därefter får de förvirrade köreleverna öva glädjesånger.
Femton noveller totalt. Alla med njutbart språk och uppfinningsrik variation i gestaltandet, av mänsklig smärta och enstaka glädjeämnen. Katherine Mansfield är alltid läsvärd, oavset om det bara är för stilen, genomförandet, udden eller känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar