Läste nyss att Elin Wägner skrev Den befriade kärleken före Kvarteret Oron (som jag läste för två veckor sedan), men trots detta utgavs Kvarteret Oron först, kanske för att den är kortare och mer hanterbar, roligare. I Kvarteret Oron är kriget just över, även om världen fortfarande känns upp och ner och oroar i samhället.
Den befriade kärleken däremot, börjar på sommaren 1914, strax före krigsutbrottet och pågår framåt 1918, när vapenstilleståndet närmar sig. Jag vill därför kalla den Wägners 'krigsroman'. Romanen debatterar, journalisten Wägner refererar sin samtid, och alla motstridiga känslor som uppstår när människor genomlever den kaotiska krigstiden.
Inledningen med det romantiskt förälskade gifta paret, det symbiotiska beroendeförhållandet, mellan Andrea och Filip beskrivs som i rosa dimma, helt olikt Wägners vanliga stil, det har jag först svårt att ta till mig. Tills jag inser att det tillhör de ämnen som romanen debatterar. Filip som varit en berömd poet, som diktat om sin kärlek till hustrun, hade drabbats av skrivkramp och rest ut i världen för att finna nya intryck i ett par månader, men blev p.g.a kriget fast i Sydafrika i flera år, med reseförbud, vilket först gör honom deprimerad, men sedan börjar han dikta igen, även om boken heter 'Den fångna kärleken'. Hans symbios har inte släppt, han längtar hem och inser inte vad som hänt hustrun.
Åtskild från sin man finner Andrea i stället en religiös övertygelse om en större allomfattande andlig kärlek, inom en missionerande väckelserörelse. Den kärleken blir befriande för henne, trots att vi läsare får veta att man inte kan lita till de uppenbarelser olika personer säger sig ha haft. Andreas icke-religiösa omgivning ser med betydande misstänksamhet på den rörelsen, som lutar sig på apokalyptiska undergångskänslor. Men Andrea själv har tappat tron på konsten och litteraturen. Den har inte hindrat kriget, den har inte ens protesterat, hon behöver något mer äkta att luta sig mot, även om 'sekten' hon hamnat i inte är den rätta, så trivs hon med sin missionsuppgift. Hon önskar skilsmässa, säljer deras hem, innan Filip hinner hem, och beger sig till Afrika, där hon älskar barnen i missionsskolan och de älskar henne tillbaka, men drabbas av malaria och förlorar sin hälsa.
Filips syster har alltid varit en aktiv förkämpe, med en social mission. Hennes verksamhet rör att ta hand om fångars rehabilitering till livet efter fängelsetiden. Och det är ett blandat klientel, där finns både de tacksamma och de som lyckas. och tvärtemot de hämndgiriga, som genast berikar sig på krigstidens svartabörshandel, och aldrig slutar att luras. Romanen innehåller en rad skilda livsöden, för att gestalta alla de motstridiga synsätt som får människor att i krigstid ifrågasätta sina liv, och olika sätt att hantera sin själs mörka natt, och söka helt olika lösningar, när världen drabbats av denna dödsskugga. Hur ska man hitta en mening i galenskapen? Vågar man tro på att världen ska leva upp igen? Eller ska man vända sig ifrån den? Eller ge sig ut och missionera? Eller hjälpa andra människor via socialt och humanistiskt? Hur ska vi förbättra världen? Inga svar ges.
Kanske håller inte allt i romanen, men Elin Wägners text griper mig, som alltid, driver mig med sig, jag vill lyssna till alla skilda tankar. Styrka i romanen är det journalistiska driv. Kanske lite för flyhänt, kanske lite för drastiskt. Men det är ingen tillfällighet att Pingströrelsen grundades under första världskriget. Många kände av de apokalyptiska tankegångarna. Författaren sven Lidman var vän till Elins make och anslöt sig. De kände även andra som följde med i förändringens vindar, som berörde även stadskyrkan, där Elin Wägners släkt var förankrad.
Huvudpersonerna har efternamnet Humble, engelska för 'ödmjuk', även om romantexten på ett ställe knyter namnet till klängväxten 'humle'. Båda betydelserna var säkert medvetna för Wägner. Syster Mikaela Humble har alltid klarat sig själv via socialt arbete, men får i slutet när hennes verksamhet omintetgjorts av gulasch-baronen Olfeldt (fängelsekunden Olson), i stället stöd i den lika aktiva, men tacksamma fängelsekunden Törnros (också ett talande namn). Människor måste hjälpas åt. Om inte kriget tagit slut när hon förlorat 'arbetet', hade hon varit på väg mot Balkan, anslutit sig med de engelskor som körde ambulans där.
Man kan säga att Andrea går motsatt väg, från äktenskap till socialt missionsarbete. Underförstått är att kvinnor vill ha egna uppgifter och mening i livet, inte bara vara kärlekens galjonfigurer.
Romanen består dock av så mycket mer, det är ett nät av frågor och samband, för och emot. Jag ser den som ett intressant experiment, som dock verkar ha kommit i skymundan, för att den inte anses vara en av hennes mest lyckade.
Ett par viktiga citat: "Han våldtar livet på dess njutning i stället för att sakta smeka fram den."
Mikaela om svägerskan Andrea omvändelse: "Jag tror att hon är fullt uppriktig, men hur man kan komma till visshet om Guds kärlek år 1916, det fattar inte jag [...] året för de armeniska blodbaden."
"Helt naturligt att man ändrar livssyn, när hela världen omkring en förändras."
Mikaela: "det finns en rättskänsla i samhället, en opinion, som inte tillåter vadsomhelst, ett slags kollektiv moral, och mot den, minns mina ord, förmår Olson ingenting!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar