Jag älskar denna roman. Det är storståtlig tragedi, uppvispade med luftig komik. För det småttiga Wadköping, den svenska ankdammen, kan inte betraktas med annat än ironi, den varma känslans ironi. Jag älskar Hjalmar Bergmans förmåga att gestalta sina karaktärer, i det här fallet är det i synnerhet paret Markurell som mejslas fram på djupet, trots att medlen ofta är enkla, sättet att tala, att röra sig.
"Nej, jag är inte galen alls. Man är väl inte galen, för det man blir klok?" , säger Markurell efter att ha uppdagat en sanning han blundat för i åratal. Romanen har fullt av meningar jag gärna hade citerat, men läser hellre om boken och återupptäck dem.
Efter ett årtionde med experimentellt berättande, som inte betalade sig - men som är en guldgruva at läsa och fundera kring än i dag - fick Hjalmar Bergman (som förlorat sin givmilde far några år tidigare) dåligt samvete för att vara en förlustaffär för Bonniers, och beslöt sig för att återvända till ett publikfriande berättande. Och det börjar här, med Markurells i Wadköping, den första romanen med en medvetet fullt utvecklad stad, Wadköping, att befolka som ett lego av motstridiga tendenser i människliga varelser och relationer, både i smått och stort.
Romanen har en klassisk enhet i tidsram, den tilldrar från morgon till kväll den 6 juni 1913, en dag av studentexaminationer, vem skall få den vita mössan eller inte? (Det roar mig att halvbröderna blir Primus och Ultimus!)
Bergman har också beslutat sig för en mer klassisk berättare, som talar direkt till mig, som om han sluter mig i sin famn och berättar denna både lustiga och skrämmande historia, eller snarare visar upp den för mig bildruta för bildruta. Berättaren som tycks veta allt om Wadköping, är dock inte helt helt 'allvetande'. Han visar på bredden i karaktärernas inre, men avslöjar inte alltid allt. Som när Markurells mot slutet irrar genom staden och flera gånger viker undan för studenternas snitslade tåg genom staden, och berättarens hypotes är att Markurell var förvirrad, "ja, alldeles omtöcknad" ... eller ägde ett "ovanligt dåligt lokalsinne. Oss är det obekant."
Så hur än mycket man kan säga att Hjalmar Bergman gjort avkall på sitt mer svårtydda experimenterande, så har denna pärla till roman, värme och djup, som är ett för mig måste att läsa och läsa om. Full av mänsklig smärta, men också med insikter som kan försona oss.
Romanens ifrågasätter alla hierarkier, och alla ytliga sätt att betrakta människor. Alla är vi splittrade mellan inlärda vanor och själsliga djup, och våra rädslor och våra drömmar. Markurells kan både betraktas som den råaste busen, den utstötte, men genom sina förmågor också som Wadköpings patriark, avskydd men också som någon sorts armeringsjärn att stödja sig mot.
Och den mest lättköpta sanningen, att blodsarvet inte är det viktigaste, utan högst av allt är kärleken, den vi arbetar oss igenom dag för dag i våra relationer, trots att den kanske inte alltid är så uppenbar.
Även om boken ger mest, att få sig varje ord till livs, så finns det även en utmärkt TV-produktion från sent 1960-tal, som säkert går att se på SVT play Arkiv än idag. Edvin Adolphson och Eva Dahlbeck var oslagbara, ja hela skådespelartruppen är fantastisk. Och Ulf Brunnberg i sin tidiga roll som sonen, Johan Markurell. En pärla även det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar