Den återfunna tiden : På spaning ... , 7 - Marcel Proust (1927)

 Så har jag äntligen läst även den sjunde och sista delen av Marcel Prousts mastodontverk, På spaning efter den tid som flytt, (1913-1927) i svensk översättning av Gunnel Vallquist. Och naturligtvis kom del 7, precis som 5 och 6, ut postumt, eftersom Proust avled 1922. Men tydligen skrev han sitt första utkast till  denna avslutning redan 1916, alltså mitt under första världskriget, tre år efter att första delen gick i tryck. 

Svartsjuka tycks ha varit hans litterära huvudtema hela livet, och 'visionen' till hur den skall förklaras psykologiskt i ett litterärt konstverk, kom tidigt 1900-tal. Men endast första delen hann utges före första världskriget, så jag undrar om, eller hur pass mycket, kriget kom att ändra hans ursprungliga vision? 

Det är först i denna sjunde del som Proust låter världskriget få vara med i boken. Eftersom historien börjar med Marcels barndom, som också sammanföll med det tysk-franska kriget 1870-71, är det en naturlig referenspunkt, med Dreyfus-affären som ett centralt fokus 1894-1906, som senare tippar över mot världskriget, när kapporna vändes efter vinden. Det går från storvulna, beridna officerares napoleonska och preussiska tankar, till alltfler döda fotsoldater. 

Men han måste ha skrivit vidare på texten som här tryckts, efter 1916. Årtalet 1919 finns med i texten på sidan 108. "... 1919, då engelsmännen alltid kallade tyskarna för hunner, och krävde stränga domar mot krigsförbrytare." En hel del rör Monsieur de Charlus tyskvänlighet, eller adelns neutralitet - de har ju släkt över landsgränserna - och hur folk upprepar tidningarnas polemik, hellre än tänker själva. För och emot krigshetsare. Och ännu senare, på sidan 326-327 talas om 'den tyska offensiven' i mars 1918. 

Denna sjunde och sista del är för mig den mest snabblästa, postumt utgiven av en ej avslutad text, där Proust inte hunnit bygga på med ytterligare exempel, gör att meningsbyggnaden blir mindre snårig. Och jag slipper det mesta svartsjuke-tjatet, även om den sociala avundsjukan i stället kommer mer i förgrunden, när Tiden kommer ikapp Marcel, och han inser att allt förändras, även sociala grupperingar i den mondäna societeten. Hur det som glittrat och glimmat i hans barn- och ungdom, försvagas och desillusioneras, tills han inser att han själv åldrats lika mycket. 

Det 'adliga' som var så tilldragande i hans barndom, på 1870-80-talen, har förlorat sin patina, och den utvecklingen har bara gått snabbare och snabbare, fram till våra dagar när kändisar blir alltmer kortlivade, ibland bara 15 minuter i en dokusåpa. Men även om Proust såg hur samhället och människorna förändrades i allt snabbare takt, och började inse att adeln var på utgående, så hade han nog haft svårt att hänga med i dagens samhällsförändringar. 

Att första delen redan utkommit 1913 och kritiserats, märks av att texten också innehåller polemik vad gäller sättet att skriva. Proust kritiserar realismen, och försöker förklara vad han själv vill åstadkomma med sitt 'verk', den psykologiska djupdykningen, att livet är ett 'inre' skeende, där i synnerhet Tiden lagras, och förändrar vårt sätt att se och tänka om oss själva och andra människor.

Att hela serien blev så långrandig har ju med myllret av karaktärer att göra, att allt måste exemplifieras om och om igen. Jag förstår att han ville få ett mer 'statistiskt' säkert material för sina idéer, än att bara skildra några få enskilda människor, som läsaren kan vifta bort som 'extrema galningar'. Proust ville lära läsaren att se in i sig själv. 

Första delen är fortfarande den mest lysande, barndomens mysterier, allt det intermediala - liknelser där konst och musik förhöjer intrycket och förståelsen - även andra delen är njutbar, innan svartsjukan börjar bli för påträngande. För jag kan inte hålla med om allt i Prousts psykologiska idéer, även om jag håller med om att livet är ett inre skeende, som både förändras hela tiden, samtidigt som vissa teman inte gärna släpper taget om oss - som i Prousts fall, svartsjukan. 

Det finns även en Del 8, som bara innehåller 'Resuméer och register' över hela alla sju delar. OM man har spridit ut läsningen över ett antal år, vilket var nödvändigt för mig, på grund av den täta myllrande texten, så kan det vara bra att få friska upp minnet om vad Proust faktiskt pratat om på dessa totalt 3486 sidor. De resuméerna är snabbt genomlästa. 

Därefter kommer ett gediget register över Personnamn (ca 2000 st) och Ortnamn (ca 1000 st), med hänvisningar till sidor i respektive bokdelar. Det har varit guld värt när jag glömt eller blandat ihop karaktärer, inte minst när de ibland nämns med familjenamn, och sedan plötsligt bara med förnamn. 

Det långrandiga ordmyllret handlar ofta om just myllret av karaktärer, att Marcel Proust så gärna vill poängtera och exemplifiera sina 'insikter' med så många fall som möjligt, så att läsaren inte bara viftar bort historien som ett fåtal 'extrema galningar', utan får känslan att detta gäller 'oss alla' - mer eller mindre. Livet, psyket, det undermedvetna. Och framför allt - Tiden med stort T. 

NP 1948 - T.S. Eliot

Thomas Sterns Eliot (1988-1965), ännu en av 'förnyarna' som fick nobelpriset efter andra världskriget. Motiveringen löd: "för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi"

Är inte det en 'märklig' motivering? Vore inte 'nyskapande' ett naturligare ordval? I den engelska översättningen står det i alla fall 'outstanding' (framstående). Även i sina essäer om litteratur ville  han omvärdera gamla sanningar. Tror att Eliots tidiga dikter var mitt första möte med modernism i ungdomen. Han känns så 'engelsk' att jag lätt glömmer bort att han faktiskt föddes i Missouri, USA. Men redan 1914, som 25-åring, återvända han till släktens rötter i England och stannade livet ut, med  brittiskt medborgarskap från 1927. 

Hans första uppmärksammade dikt var The Love Song of J. Alfred Prufrock (1915), var också det första jag som ung läste av TS Eliot, vilket grundlade mitt intryck av 'modernism', när den bryter mot alla traditioner vad gäller dikter. Den kom också att ingå i Eliots första diktsamling i bokform, Prufrock and Other Observations (1917), som även innehåller en rad kort dikter, som alla varierar mycket till formen. Samlingen är en modernistisk klassiker. 

Prufrock, de fria verserna, får mig genast att tänka på 'scream of consciousness', medvetandeström, den filmiska bildkavalkad som uttrycker t ex J Alfred Prufrocks psykologiska hämningar, som neurotisk nutidsmänniska, vilket verkar vara TS Eliots favorittema. Denna bildkavalkad är så skickligt utförd att jag nästan missar att dikterna - den fria formen till trots - faktiskt kryllar av rim. De smälter in så skickligt i bakgrunden. Viktigt är också upprepningarna, som vävs in likt musikaliska teman. 

Metaforerna hör till höjdpunkterna, nyskapande - men lär ha irriterat samtiden just genom att de var så okonventionella, som inledningen där kvällen ligger utbredd som en nedsövd patient, "Like a patient ethereised upon a table". Dikten lär ha skrivits redan 1910, alltså flera år före första världskriget, men hela diktsamlingen domineras av intryck som dimma, smog, färgerna är gul, brun, grå, klockslag. Den materiella människan har förlorat sin själ, ja hela meningen med livet. 

Det förvånar mig lite att personerna i text främst är kvinnor ... 

Den poetiska 'imagismen' inom engelsk och amerikansk poesi från 1910-talet, var en reaktion mot samtidens bekymmerslösa romantiska optimism. Ezra Pound definierade imagismen som anti-romantism, koncentrerad och exakt, hård och klar, med nya rytmer och fritt ämnesval. Och där passade TS Eliot helt klart in. Han är mycket rytmisk, texten blir en blandning mellan tankar och musik, som tar om teman och rytmer. Pound fick läsa hans dikter innan han började publicera sig, och de blev genast vänner.  

Diktsamlingen Poems (1920) innehåller tolv dikter, som alla gör lika stort intryck på mig som Prufrock. Tror att jag tidigare bara läst inledningsdikten, 'Gerontion', om den gamle mannen som summerar sitt liv och inser att det varit helt meningslöst. Livet gav varken plats åt andlighet, hjältedåd eller ens politisk idealism, allt smulas sönder till ingenting ju äldre vi blir. Det är tydligt att världskriget krossat alla illusioner, människan har förlorat sin själ, sina ideal, kvar finns bara 'djuret', egoisten, det strikt materiella. Dikterna återger ofta brutal satir, sockrat med litterära referenser, alltifrån antiken.  

Att två av dikterna har namnet 'Sweeney' i titeln (och omnämns i en tredje) är ingen tillfällighet.  Allt sedan 1840-talet hade Sweeney Todd varit en välkänd symbol för känslokall mördare. I dikten 'Sweeney Erect' är han apmänniskan (homo erectus?), vars utveckling snarare går bakåt än framåt, kroppen skall tillfredsställas. En egoistisk bordellkund med avstängt känsloliv. Men i sista dikten "Sweeney Among the Nightingales" (nattens kvinnor) är det dock hans egen tur att råka illa ut på bordellen, när han blir nerslagen och rånad. 

Mycket av satiren inriktar sig på människans lättvindiga sätt att göra sig av med själen och all medkänsla. I dikten 'A Cooking Egg' dagdrömmer diktjaget om en teosofisk himmel där han får välja sitt eget himmelrike, avpolletterar sin hustru och hellre roar sig med Lucretia Borgia, och så vidare.  

'The Hippopotamus' (Flodhästen) är en bedårande jämförelse mellan dess jordiska liv och 'Kyrkan', som religiösa institutionen. Hur än aningslös det stora djuret är, grå och bastant som en sten, men trots allt av 'kött och blod', alltså sårbar, medan kyrkan tycks stå immun, osårbar. Där får flodhästens ande i slutet vingar och evigt liv, medan kyrkan står kvar i den jordiska tåredalens gyttja. Det är fritt att tolka dikten på olika sätt, men jag ser det som satir. Den fredliga flodhästen kommer nog ändå till 'himlen'. 

Flertalet dikter är skrivna i  rimmade fyrradiga strofer. Fyra av dikterna är dessutom skrivna på franska! Två av dem känns mer som lek med franska språkets ljudkvaliteter, experimentell frigörande lek. Men så finns också 'Lune de Miel' (Smekmånad), besviken över äktenskapet. Paret reser från plats till plats, men intim kontakt uppnår de inte. Man kan behöva tänka efter lite, men gör man det stiger dikterna fram som mäktiga tanke-bilder, gestaltningar som helt klart hör hemma på tröskeln till 1920-talet och modernismen.

Bedrövad över förödelsen efter världskriget och de vänner han förlorat, fick TS Eliot ett sammanbrott 1921 och begav sig till ett sanatorium i Schweiz för att vila upp sig. Där skrev han The Waste Land (1922). Det är länge sedan jag fördjupade mig i denna modernistiska milsten, i original. Nu har jag även hittat Bakhålls tvåspråkiga utgåva, full av lärda noter som förklarar alla referenser till äldre litteratur. Trots sin modernism, var TS Eliot klassicist, med Shakespeare och Dante som husgudar, och många andra vars ord han vrider och vänder på.  

Man har kallat det klassicerande modernism, för alla anspelningar på klassisk litteratur. Men blankversen, stilen, ironin, innehållet, allt är yppersta modernitet. Klassiska element blandas med jazz och trivialkultur, tänjer på gränsen mellan det allvarliga och det absurda. Alla dolda klassiska referenser behöver man kanske inte ... Texten väcker känslor ändå. Det är så uppenbart att 'Det öde landet' är världen efter första världskriget, den stora konflikten som upplöste riken och värderingar, och inte minst fick folk att tappa all tro på mänsklig andlighet och moraliska hänsyn till varandra. 

Många olika röster får visa upp sin nya kalla världsbild, där allt bara är Darwinism, och rå sexualitet. Gud ansågs död. Eliot såg kvinnor drabbas värst, om inget annat finns än fortplantning, om livet bara är vägen till gravens mull. När Gud är död återstår bara vidskepelse, och etisk utarmning. TS Eliot är obehaglig när han ironiserar och vägrar se någon lösning på problemen. Men han grubblar vidare. Dikt för dikt. 

Den kristna kyrkan hade förverkat sin trovärdighet. Buddhas 'Fire Sermon' får dock avsluta samlingen. En lång filosofisk dikt, försök att släppa alla passioner, tysta sina sinnen och tankar för att uppnå Nirvana, blev ändå för svårt, leder bara till lidande. 

Så diktsamlingen slutar med de hinduiska etiska reglerna: att ge, hysa medlidande och styra sin båt med glädje. Allt annat var honom omöjligt - just då. De krävde inga gudar, men är en väg ut ur den splittring som rådde tidigt 1920-tal. 

När jag nu läst om The Waste Land, måste jag även läsa om The Hollow Men (1925), som kanske är den mest oförglömliga av TS Eliots dikter. Vem har inte hört de sista raderna citeras?

"This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper."

Dikten, skriven tre år efter The Waste Land, tycks ha samma tema, men mer koncentrerat. Hans samtid är 'hollow', tom, andefattig, människor är stoppade med hö, som fågelskrämmor, utan förmåga att tänka eller känna.

Att TS Eliot blev brittisk medborgare 1927 sammanföll med att han gick med i den anglikanska kyrkan, vilket väckte skandal även i de radikala konstnärskretsar han hittills vistats i. Hans konserativa ideal väcktes och bekändes öppet, då han sa sig vara "classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion".

Jag har ännu inte läst något från denna andra period, som tillkom efter denna vändning, t ex Ash-Wednesday (1927), eller dramer som Murder in the Cathedral (1935) och andra religiösa verk. Inte heller Four Quartets  (1936-1942) som TS lär ha ansett vara sitt mästerverk, och tydligen ansågs vara anledningen till att han fick Nobelpriset. Så jag är nyfiken nog att leta upp de i framtiden. 

Men en favorit till finns, Old Possum's Book of Practical cats (1939; De knepiga katternas bok). En härlig text. Jag älskar den. Det märks att TS Eliot roar sig grundligt. Här har han alla chanser att få rimma och allitterera, hitta på dubbeltydiga namn åt katterna. Rytmen är jätteviktig, så jag förstår hur frestande det var att tonsätta dikterna och göra en musical där dans och rörelse är viktiga för att få fram rytmen i orden, i textraderna. Jag läser dikterna och känner rytmen genomgående, och det är befriande, inte begränsande som så många andra rimmade dikter (av andra författare) kan få mig att känna. 

Och han leker med skilda sätt att tala, ibland beroende på personlighet, ibland på sociolekt, alltså  samhällsklass. Sista dikten är på cockney-dialekt. Näst sista dikten vill uttryckligen förklara

"That Cats are much like you and me / and other people whom we find /possessed of various types of mind." /.../  "A CAT IS NOT A DOG."

Dikterna roar mig, jag njuter av ordval, rim och rytm, men jag funderar också över, är detta människor som typifieras utifrån katter, eller katter som typifieras efter människor? Och kommer fram till - bägge delarna. Jag är själv en 'kattmänniska', och uppskattar att katter har en mer komplicerad personlighet, att man måste närma sig dem försiktigare, till skillnad från mer lättroade hundar. Det uttrycks också i dikterna. Detsamma gäller människor. 

NP 1947 - André Gide

André Gide (1869-1951) fick 1947 års Nobelpris i litteratur:

"för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor har framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn"

Ett långt liv, en lång författarbana. Nobelpriset kom sent, efter andra världskriget, när Akademin försökte förnya sig genom att belöna litterära förnyare. Svaret på frågan varför Gide inte kommit i fråga tidigare, blev att hans texters ständiga förnyelse, krävde ett långt perspektiv för att se helheten.  

Nåväl, mitt första möte med André Gide skedde redan på gymnasiet, när vi läste Pastoralsymfonin (1919; La symphonie pastorale) i original. Delar av den fastnade i mitt minne. Den är tacksam för tidiga läsare för sin klara okomplicerade franska, när man är mer eller mindre nybörjare. Men det mest bestående för mig var att prästen, berättaren, tog med den blinda flickan Gertrude på en Beethoven-konsert för att med olika toner ge en analogi till vad som menas med olika färger. Jag fann det lysande.  Vid den tiden hade jag också läst och sett film om den dövstumma Hellen Keller (1880-1969) och hennes kamp för att lära sig språk och att kommunicera med teckenspråk. André Gide nämner i sin bok engelskan Laura Bridgeman (1829-1889), också döv och blind, med en liknande kamp, men alltså 50 år tidigare. 

Jag läste om boken ett par gånger, och varje gång var det jämförelsen färg-ton, mina egna största intressen, som bestod. Men när jag nu läst om den på äldre dar, inser jag att jag förträngt det jobbiga i texten, som innehåller så mycket mer. Gertrudes utveckling är inte det centrala, och den är inte realistisk, utan är en problematiserad gestaltning av Bibelns kärleksbud. Hur ska det tolkas? Människans svårighet med att skilja på romantisk kärlek och själslig entusiasm i största allmänhet.  

Man kan inte bortse från att André Gide föddes i en protestantisk familj, i det övervägande katolska Frankrike. När jag nu läst om flera av hans verk på kort tid, ser jag ett gemensamt tema av religiösa funderingar. Berättaren i Pastoralsymfonin, den protestantiske 'pastorn', församlingens Herde, är ju faktiskt utskriven i själva titeln, början av ordet.   

Beethovens pastoralsymfoni, representerar glädjen inför 'Guds sköna natur', men är också orkestrerad av pastorn, så att den blinda flickan får ta till sig Kristus kärleksbud, men utan Paulus dogmer. Måste man bekämpa sina impulser? Ett tema är att prästen är blindare inför sina känslor, än den blinda flickan inför sina. Vilket väcker obehagligt stråk av pedofili - han måste vara minst 25 år äldre än Gertrude, som var ca 15. Den blinda flickan lär sig snart att känna in folks känslor, men saknar ändå en dimension, vilket gör även henne till offer för fantasier. 

Men som sagt, boken är inte realistisk, att Gertrud på bara ett år går från stum 'idiot' ur omgivningens synvinkel, till ett religiöst filosoferande underbarn, som genomskådar det mesta. Men kärlekstemat är aktuellt än idag, i vår djupt sexualiserade värld. Där livsglädje och entusiasm, skaparlusten, ofta kan förväxlas med sexuella känslor, i synnerhet om man inte kan finna den glädjen i sig själv, utan vill (eller kräver) att få den tillgodosedd via någon annan människa. Och det problematiska i boken är just ett lärare-elev-förhållande, vilket naturligtvis är väldigt riskabelt på många sätt. Det blir aldrig jämställt. Vilket också Gertrud förklarar för prästen i slutet, när hon efter en operation har fått synen tillbaka och inser att den seende mannen fört henne bakom ljuset... ja även sig själv, i sin svaghets blindhet.

Men Pastoralsymfonin skrevs alltså mitt under författarbanan. Debuten redan 1891 var påverkad av symbolismen, en ung mans funderingar, men redan 1895 hade han övergått till att hävda 'formens' betydelse. Och så dog hans mor, och Gide gifte sig med sin kusin Madeleine, 'madonnan'. Ett äktenskap  som aldrig 'fullbordades'. I stället skrev han:

Les Norritures terrestres (1897, De jordiska frukterna) är det de undermedvetna drifterna som fått huvudfokus. De väckte tydligen uppståndelse. De har jag läst, och det är ganska korta, glesa prosalyriska texter och fri verk, som hyllar frihet och livets sensuella aspekter. Lev i nuet och av naturens frukter. Känn, lukta, smaka. Rör på kroppen. De lär ha inspirerat en sorts ungdomsrevolt, men  funkar inte för mig, idag. Det är mer ett klassiskt förkunnande av skönheten från en annan tidsålder, hur än omvälvande de sågs i samtiden.  

André Gide träffade Oscar Wilde vid flera tillfällen på 1890-talet, och är känd för det eftersom han skrev ner sina tryck tätt inpå mötena. Jag har läst både Oscar Wilde : a Biography (bok tr.1910) som består av In Memoriam, 1901, och en senare del 1905. Det är fantastiska minnesbilder, som visar Wildes skiftande livsbana, och och känns rörande äkta och stämmer med känslan man får när man läser Wilde. 

Jag har också läst Den omoraliske (1902) - en idéroman, inspirerad av Gides eget liv och motstridiga känslor. Huvudpersonen Michael är sjuk i lungsot när han nygift far på bröllopsresa, där hustrun tvingas vårda honom i stället. När han i Nordafrika slutligen återfår hälsan, börjar han dyrka ungdom och hälsa, och det blir i stället hans unga hustru som insjuknar och dör av lungsot, medan Michaels egoism blir allt vildsintare. 

Gide utforskar alltså motsatserna i förra sekelskiftets övermänniskotankar. Först genom att ta avstånd från det instängt akademiska, och hylla den fria naturen och den fria människan. Under Afrikas sol väcks hans nyfikenhet av kroppens sinnen, de frigjorda barnen, ungdomarna - så långt från Gides egen religiösa uppväxt. 

Men allt når en gräns, där egoismen tar överhand på bekostnad av omgivningen, då blir gestaltandet obehagligt. Allt väcker tankar kring dessa motsatser - kanske i en förhoppning om att hitta en medelväg. Kan vi hejda oss vid den gyllene medelvägen?

1909 kom La Porte Étroite (den trånga porten) som en pendang till Den omoraliske - en ytterlighet åt andra hållet. När jag sjunker in i Jerômes beskrivning av sin morbrors hus på den normandiska landsbygden, där han tillbringade somrarna, och beskriver köksträdgården och de två promenadvägarna, den 'glada' åt söder längs alla blommor, och den mörka åt norr, skuggad av täta trädkronor, börjar jag genast associera till Marcel Prousts På spaning... och hans två olika promenadvägarna ut genom trädgården, åt Méseglise eller åt Guermantes, den långa vs den kortare. Och jag undrar om Proust läste den här 1909? och inspirerades att väva egna minnen från somrarna i Normandie. Likheterna i övrigt är inte stora, förutom djupdykningen i karaktärernas psyke.  

Apropå Proust, så noterade jag senare i Gides memoar, som alltså också har Normandie som bas, att han nämner ett ortnamn där - Saint-Loup. (!) Så då vet vi var Marcel Proust fick Roberts dubbeltydiga efternamn ifrån. Den heliga vargen. 

Den trånga porten är kort och kan vara snabbläst, men känns tät och tung. Historien tilldrar sig på 1880-talet och rör religiös överspändhet, försakelse för att nå andlig lycka. Kärleksbudskapet förvanskat av religionen. Jerôme och hans kusiner Alissa och Juliette utgär triangeldramat där alla försakar sin egen lycka för varandra, och inte blir de lyckligare för det. Lidandet leder till mer lidande, inte mer kärlek. Jerôme missförstår kvinnorna omkring sig, och även Alissa känner efter åratal av brevväxling att de alltid pratat förbi varandra, att de skrivit till sig sjölva, med varandra som bollblank. 

Med tanke på Gides förkärlek för motsatser, var 'egoismen' i Den omoraliske, lika skadlig som den överdrivna 'försakelse' i Den trånga porten. Gide brottas med idéer, filosoferar, ställer upp allegorier på den vägen. Egentligen menade han inte att han skrev romaner - utom i ett undantagsfall, vilken har blivit min mya favorit! 

Falskmyntarna från 1925. Helt lysande i mina ögon, och inte så konstigt eftersom det är en 'metaroman', alltså en roman om skapandet av en roman. Den har genast hamnat i min hylla för romaner att spara och läsa om. Gides språk är lika klassiskt kristallklart och levande som någonsin. Levande dialoger mellan levande karaktärer. Och samtidigt är allt mångfacetterat och motsägelsefullt, en pågående skapelseprocess. 

Temat 'falskhet', ungdomars lek med falska mynt finns där, men är främst symboliskt, om människors falskhet, hur de falska utnyttjar de som försöker vara ärliga. Ännu ett av problem är människors svårigheter att förstå varandra, att de oftast talar förbi varandra, ofta av rädsla inför att vara ärlig, men lika ofta när man är mer intresserad av sina egna tankar än på att verkligen lyssna på andra. 

Och naturligtvis temat 'roman', vad är en roman? Hur tillkommer den, hur 'ärlig' är en roman, hur konstruerad? Kan en roman komma tätt inpå livet? 

En rolig detalj är att Alfred Jarry, skaparen av Kung Ubu, får vara med som sig själv. Och säkert finns det fler referenser till det nya avantgardet (på 1920-talet) i samma scen, även om jag inte kan bevisa det. 

På 1920-talet sammanställde Gide även memoaren Om inte vetekornet dör (1926), som jag nämnt ovan, som till huvuddelen rör hans barndom och uppväxt, alltså i Normandie. Och då har vi alltså ramlat tillbaka till 1870-80-talen, dubbelmoralens tidsålder. Marcel Proust var bara två år yngre, och där finns både likheter men också stora skillnader. 

André Gide varnar själv för att han inte kan hålla isär kronologin, han tycks främst ha bildminne, och hoppar i tiden mer tematiskt, främst barndom och ungdomstrauman. Tydligen hade han mycket problem med hälsan, ända sedan unga år. Finns mycket intressant om man är intresserad av uppväxthistorier, dock är boken lite väl nyckfull och delvis otillförlitlig. Delar var skrivna redan på 1910-talet.

Mot slutet omnämns några av hans tidiga verk, men främst rör sista tredjedelen resor i Nordafrika och framför allt möten med Oscar Wilde, som uppenbart var viktiga för André Gide. 

Naturligtvis var André Gides skrivarbana mycket mer varierad än det jag läst enligt ovan, och jag har även läst Theseus (1946), en moderniserad allegori över den grekiske hjälten som sägs ha grundlagt Aten och dödade monstret Minotaurus på Kreta. Här är temat materiell makt. Och pjäsen Oidipus (1942) som naturligtvis är dess motsats, då Oidipus för en kamp med det andliga och den obegripliga gudomliga rättvisan, och sticker ut ögonen på sig själv och avsäger sig kronan. För visst är Oidipus livshistoria, odödliggjord inte minst av Freud, en mycket märklig historia.  

Romanen om Olof - Eyvind Johnson (1934-37)

"för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst"

var motiveringen när Eyvind Johnson tilldelades Nobels litteraturpris 1974. Jag har tidigare läst flera av hans sena mästerverk, så i mina ögon var han värd det. Men jag hade inte väntat mig att detta skulle visa sig redan i denna kvartett böcker från 1930-talet. Det var årtiondet för de autodidakta arbetarförfattarnas självbiografiska uppväxtskildringar. Men de fyra romanerna om Olof är så mycket mer än så. Visst tar  han avstamp i egna erfarenheter, men han nöjer sig inte med realism och arbete, utan Olofs vidgade fantasi, via möten och berättelser, till att omfamna både norrländsk kultur och litterär. 

De fyra romanerna tilldrar sig från 1914 till 1919, och eftersom Olof är född år 1900, är både bokserien och första världskriget parallellt med hans tonårs väg in i vuxenblivandet. Även om Olof har många likheter med Eyvind Johnson, så är detta inte självbiografier, utan romaner - skicklig berättarkonst!

Första delen heter Nu var det 1914 (1934). Olof har sedan hans far dog, levt i fosterhem hos sin barnlösa moster med make. Nu vill han inte längre ligga dem till last, hur än välmenande snälla. Han vill göra rätt för sig, försörja sig själv, bli man. Han vill ta sig ur sin rädslan för mörker och ensamhet. Hans mantra att 'Gud finns inte, men de döda finns' visar hans osäkerhet om det mesta. Den späda pojken har svårt att fylla upp den vuxnes roll han tvingas ikläda sig, först som lärling bland timmerflottare, och senare på ett tegelbruk. Det är ett hårt liv med tungt arbete 10-11 timmar per dag, nästan all vaken tid, resten sover han utmattad bort i arbetarbaracker med andra utslagna män.

Han intalar sig att han 'kan inte stanna', han måste skapa sig liv annorlunda än de andras. Ändå klamrar han sig fast, in i det sista som potatisplockare åt tegelbrukets disponent, ensam i baracken om nätterna, när hösten löser upp arbetslagen. Ännu är pojken osäker om hur han ska ta sig fram genom livet.  Johnsons skildrar 14-åringens närvaro i sitt nu, ett osäkert medvetande, med känslig hud, en kamp för att bli vuxen, en rädsla att vara barn. 

Titeln säger läsaren att första världskriget står för dörren, förändringens mörker, men för Olof, barnet långt upp i Norrland är kriget mycket avlägset, något han bara hör talas om via de äldre arbetarnas prat. Hur många månader pågår krig? Vem vinner? Tyskland, Frankrike, Ryssland? För Olof är 1914 året då han fyller 14 år och känner ett inre tvång att börja försörja sig själv. Även om hans fostermor gärna låter honom stanna hos dem, så stålsätter sig Olof. Han ska ut i livet. 

Undergångsstämningen gestaltas via gamle krokige August, timmerflottaren som tycks leva på övertid, krökt mot marken, ser denne inte längre någon anledning att leva. Sommaren 1914 är härvan av timmer i älven värre än någonsin, en oupplöslig timmerbröt som hindrar flottningen. Symbol för den internationella politikens härva. August vet hur man lägger dynamit bland stockarna när inget annat hjälper. 1914 får han göra det gång på gång, inget tycks hjälpa. Efter krigsutbrottet väljer han medvetet faran och låter sig sprängas i luften med timret. Fickuret, det enda av värde hans livsarbete tjänat ihop, har han lämnat kvar på väggen i baracken. Timmerbröten är symbol för krigets politiska härva, som leder till den gamla världens undergång. 

Varje roman innehåller en Saga, som utgår ur Olof och utvidgad gestaltning av hans verklighet bortom det materiella. I första boken är det 'Sagan om dimman och lungsoten". Den kändes som en feberfantasi, som snirklar sig fram, och nästan ryckte mig ur berättelsen om Olof. Nu när jag läst alla fyra historierna förstår jag bättre helheten. Olofs berättarkreativitet ökar för varje år, med varje roman, Och utvidgar hans norrländska verklighet. I första boken är världskriget så avlägset, i Olofs norrländska verklighet är det lungsoten som är det närliggande hotet, liksom överallt där undernärda hårt arbetande människor riskerar att drabbas. 

Andra delen, Här har du ditt liv! (1935) tilldrar sig andra krigsvintern, alltså 1915-1916, även nu är kriget bortom horisonten. Olof arbetar på ett mindre sågverk, där livet är ett enformigt helvete, slitigt och tungs i ömsom snö och is, ömsom kall väta. Svordomar är arbetsspråket, så frustrationen kan pysa ut ord för ord. Jag älskar att varje ord är genuint, Olofs medvetandeström, allt han hör nedtecknat så att jag hör hur det låter. Och han funderar hela tiden vad det som sägs betyder, t ex varför svordomar är så viktiga, och hur de uppkommit, och skiljer sig mellan olika personer, och olika faser i livet.

Olof är den nästan osynliga pojkvaskern, egentligen för ung och spinkig, men som gett sig tusan på att försörja sig och vara solidarisk. Samtidigt som han hela tiden registrerar allt omkring sig, i synnerhet vad som berättas och hur. Hela romanen är en gestaltning av Olofs växande medvetande, strömmen av intryck, vad som sägs, fantasier, andras och egna. Orden är en parallell verklighet, bortom kroppens slit, där han kan drömma sig bort. 

Olofs medvetande är hela tiden öppet, sväljer allt. Kunskap är makt, så Olof läser allt han kommer över. Autodidakt efter folkskolan, lär han sig till och med språk på egen hand, glosor och grammatik.  Han söker hela tiden mer, ett sammelsurium av spridda kunskaper snurrar i hans huvud under det enahanda arbetet. Allt vad andra berättar stannar i hans medvetande, bygger upp hans fantasivärldar. Inte så att han strävar efter att bli författare, men orala berättelser växer hela tiden fram i hans tankar. 

I romanen blandas sagoelement med Olofs egna varianter. Sagor med tre söner som skall ut på äventyr, blir här skogshuggare, rallare, eller emigrerar till Amerika. I denna del är skillingtryckens melodramatiska visor huvudtemat. 'Visan om Johanna', syster till de tre sönerna som gav sig ut på äventyr. Förförd och övergiven, blir hon tidigt mor. Och får också ge sig av, för att tjäna till brödfödan och barnet, blir kocka och städerska åt rallare. Och fler barn blir det, till olika fäder. 

Kvinnolivet är inget äventyr, det är hårt. Men det är också en kvinnlig styrka som det är skönt att läsa om. Kvinnor saknas ofta i manliga texter, så jag är tacksam att de finns här, realistiska både i styrka och det obarmhärtiga ödet, ty styrkan räcker inte livet ut. Visst kan Johanna-visan kännas lång, men boken handlar inte bara om pojken Olof, utan om hela hans bakgrund och omgivning, Rallarnorrland. Skogsavverkning. Järnvägens offer. 

Tredje romanen, Se dig inte om! (1936) tilldrar sig fortfarande 1916, men nu är det sommar. Livets horisonter vidgas så sakteliga. Fortfarande formar hans medvetandeström orden. Ordens äkthet borrar sig in i mig, den växande ynglingen. Han får sina första vänner, men fortfarande pratar de mer än Olof själv. Han gör också några första försök med flickor, men de samtalen är ännu fåordigare. Han får sitt första fasta arbete, på en biograf, även om en del drängarbete ingår, som att hugga ved. Men han får också mer tid att läsa. Även filmerna vidgar hans horisonter. Han prövar alla sina tankar för att bekanta sig med livet. Rastlöst vandrar han längs tågspåren, glest bebyggd, hjälper en smed när han har 'semester'. Han söker arbete, vill bli delaktig i samhället. Än är allt osäkert, även om möjligt, men det mesta är vagt. Och  ett rastlöst sökande att komma ut i livet. Boken slutar med att Olof börjar läsa Homeros Odysséen.

Den sista, fjärde romanen, Slutspel i ungdomen (1937) är lite längre än de tre första och inleds sommaren 1917, då han sagt upp sig från sitt fasta jobb på biografen, för att vidga sina vyer. Och han hinner säga upp sig åtskilliga gånger fram till slutkapitlet våren 1919, varje gång är det ett sätt att hävda sin egen mänskliga värdighet mot godtyckligt översitteri. Förutom när han försöker sig på strejk, och blir avskedad. Under perioder av arbetslöshet känner sig Olof som en belastning för sin mor, änkan med flera barn att försörja.

Huvuddelen av boken är benämnd 'Mänskans värdighet', och rör outbildade ungdomars bottenläge, den bristande självkänslan, 'värdigheten', parallellt med drömmen om revolutionen, att följa Rysslands exempel, som väckt förhoppningar om att sprida sig och förbättra villkoren i alla länder. Parallellt med detta fortsätter Olof att sluka allt läsbart, 'bildar sig', blir självlärd, av iver, hur än vildvuxet och osorterat. Det är bara när han fått arbete på en elektrisk firma, och försöker läsa en EL-handbok, som det går trögt.  

Sista romanens saga, 'Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Mötet med spanjorskan', infaller i mitten av romanen när Olof av hög feber, troligen Spanska sjukan (som skördade många offer vid den här tiden). Under nära två dygn av feberdrömmar, tar han oss igenom en 45 sidor lång litterär fantasi, genom alla hans läsefrukter av historisk och litterär art, från äventyr på 1800-talet, bakåt via Goethe, Shakespeare, isländska sagor, till Xenofon och Homeros Odysseus, blandat med kungar och drottningar. Alla samtalar med Olof, som själv är med i äventyren, tillsammans med två återkommande personer, Olivia, Olovs sexuella dröm och olyckliga kärlek, och Lunte, en arbetsledare som drunknat i lera vid en arbetsolycka. Dessa tre lever i alla tider och epoker, i rasande fart, gott och ont, ofta med falskhet under ytan, som ger feberyran djupverkan. Det är helt lysande sammanfogat.

Författaren har tillfogat ett efterord, där han förekommer kritikernas, med att förklara att avsnittet "bör inte uppfattas som ett försök att skildra en feberdröm", han ser det "snarare som ett avsiktligt nyckfullt komponerat musikstycke" - vilket jag helt håller med om. De olika instrumentstämmorna är mycket skickligt flätade in i varandra. 

Feberdröm eller inte, inom Olof brottas hormoner, kärlek, död och sjukdom som ofta följer i spåren på de usla arbetsvillkoren. Olof försöker finna logiska sammanhang i livet, men allt blir ett sammelsurium. 

Det är fri flykt i Eyvind Johnsons sätt att uttrycka allt detta, och det är lika berusande att läsa om det.

Fjärde romanen inleddes med att Olof 'tänkt skaffa sig hatt', hösten 1917, som symbol för att han känner sig vuxen och fri, men han avstår. Han har ont om pengar, är arbetslös, och fortfarande osäker. Han vill vidga sina vyer, men det är vinter och kallt, då behövs varmare huvudbonader. Bokomslagets blå hatt skaffar han sig på en av de sista sidorna, våren 1919, på väg till Stockholm, glad och fri, men också med lurande ångest. Första världskriget är äntligen slut! Nu ska det aldrig mer bli krig! Sa man. Men Olof vet att man fortfarande slåss både i Finland och i Ryssland. Så ogripbart komplicerad är världen.

The Beautiful and Damned - F. Scott Fitzgerald (1922)

Min favorit av det jag läst av författaren, hittills. Visst var 'The Great Gatsby' bra, men mest som symbolbild för den amerikanska drömmens baksidor. Den här kändes mer sårbart och själsnära. 

Efter två års äktenskap, bara 25 år gammal, skriver han den här insiktsfulla betraktelse över förälskelse och äktenskapliga drömmar, alkoholism och ekonomiska problem. Och det handlar om hans generation, och tilldrar sig 1913-1921. Paret i romanen gifte sig 1914, författaren inte förrän 1920. Romanen rör alltså 1910-talet, ställer äktenskapet som parallell till kriget. Först mullrar kriget bara i tidningarna, främst drömmar båda sidor om stordåd. Och äktenskapet frodas som en romantisk dröm om ett liv i lyx och resor, att få leva New Yorks lyx som drömmen om den brittiska överklassens lyx och resor till Italien, att få insupa kultur i frihet, leva på räntor utan att behöva arbeta, men i kulissen finns redan alkohol och svartsjuka. 

Men 1917 dras även USA in i kriget, samtidigt har det unga parets problem tilltagit, problemen med alkohol och ekonomi ökar. Hemingway kallade de unga på 1910-talet för 'den förlorade generationen'. Fitzgeralds 'Jazzålder' började alltså redan på 1910-talet, årtiondet före det glada 20-talet, då USA skulle komma att växa till supermakt. Anthonys farfar, som ser fram  mot ett alkoholförbud (infördes juli 1919) chockas inför en spritmättad fest hemma hos sonsonen, och gör honom genast arvlös. Det är möjligt att farfadern påverkats av sin tjänstestab som får ta över de trettio miljonerna i stället för Anthony. Alltså ekonomiska intriger. Deras lyxliv blir omöjligt. I USA måste man vara smart, det räcker inte att kopiera brittiskt adelskap. Den amerikanska drömmen förutsätter smart affärsverksamhet, och det passar inte Anthony och Gloria, de har hittills alltid fått allt serverat. 

Apropå alkohol, Fitzgerald hade själv stora problem med den, men noterar det faktum att 'förbudstiden' inte ledde till mindre alkohol. Tvärtom blev det en statusfråga, att lyckas skaffa den. Hade man fest hemma måste man kunna bjuda på alkohol, det blev det viktigaste, tvärtemot myndigheternas målsättning. Men det finns också karaktärer i romanen, som faktiskt slutar dricka. Som vanligt är människor olika. 

Språket och insikterna drar in mig, jag betraktar gärna hur relationen mellan Anthony och Gloria, och deras vänner, gestaltas. Tanken på 'arbete' tycks dem omöjligt. När farfadern säger åt honom att arbeta, viftar Anthony med en slöja om att 'skriva böcker'. Det här sker alltså vid samma tid som Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt, skriver om sina egna problem att komma igång med skrivande, hur han hellre frotterar sig med societeten (sin tids kändisar). Likheterna är slående.

Och för Gloria som kvinna är möjligheten att föda barn lika motbjudande, som arbete för maken. Hon fruktar att det skulle omintetgöra hennes 'skönhet', hennes figur, det ungdomliga i hennes uppenbarelse. På sid. 148 frågar Anthony Gloria om hon föredrar manliga vänner framför kvinnliga. Hon svarar, 

"Oh, much better. I've got a man's mind". Varpå Anthony intressant nog svarar, "You've got a mind like mine. Not strongly gendered either way."

Romantexten har åtskilliga sådana tänkvärda kommentarer, som gör läsningen så intressant. Analysen. Paret vill sola sig som kändisar i strålkastarljuset. Gloria anser att hennes skönhet är nog för att hon ska bli kändis, och noterar i sin dagbok, (s.162) att äktenskapet inte ska vara ramen/bakgrunden (för arbete och barn) utan "the glamorous performance, and the world shall be the scenery." Drömmen om kändisskap.

Det börjar som förälskelse - men växer till närhet - men nöts med tiden, med alkoholen, med bristen på pengar. Tomheten nöter ner. Ändå förstår de inte behovet av meningsfull sysselsättning. Osäkerheten inför livet, okunskap inför livets realiteter, bristen på ansvarstagande, får allt att urarta och bryter ihop parallellt med världskriget slutår. Hur allt slutar ska jag inte avslöja. Det är värt att läsas. 

Anthony lyckas aldrig skriva något värt att trycka, men han har en vän som blev författare, Dick. Likt Fitzgerld, gjorde denne Dicks debutroman honom mycket berömd, men därefter skriver han mest lättviktiga noveller. Anthony är både avundsjuk och föraktfull inför vännens 'dalande stjärna'. Här roar det mig att Fitzgerald låter dessa två vänner i romanen (s.454) prata om en annan känd bok, This Side of Paradise', alltså Fitzgeralds egen debutroman 1920. Dick är irriterad på att 'alla' pratar om den. Själv tycker han inte om den. "Are our girls really like that? If it's true to life, which I don't believe, the next generation is going to the dogs." 

Här småler jag, eftersom jag själv hör till dem som håller med om att att kvinnobilden var det som stötte mig mest i den romanen. Dick, som är Glorias kusin, kan dock aldrig förlåta Gloria för att hon vägrat läsa hans egen genombrottsroman. Fitzgeralds roman har den här gången inte fastnat i klichéer varken av män eller kvinnor, utan är en intressant samtidsbild för mig. Han är en känslig författare - antagligen just så 'non-gender specific' som han beskriver huvudpersonen Anthony. Och i romanen har han altlså delat upp sitt författarproblem i flera karaktärer, som uttrycker, osäkerhet, olust, skrivkramp, självhävdelse och bristande självkänsla. Det är inte en självbiografi, men tänkvärd samtidsbild, inspirerat av egna erfarenheter. 

NP 1932 - John Galsworthy

 "för den förnäma skildringskonsten, som i The Forsyte Saga uppnått sitt högsta uttryck"

Engelsmannen John Galsworthy (1867-1933) dog relativt tidigt, han var 65 år, bara två månader efter att ha fått 1932 års Nobelpriset i litteratur. Som motiveringen ovan visar, var det främst Forsyte-sagan som priskommittén föll för. Men han skrev också mycket dramatik, liksom noveller och essäer. Den dramatiska ådran är uppenbar i de tre romaner jag just läst, trilogin kallad The Forsyte Saga (1906, 1920, 1921). Dialogerna är som gjorda för teater, och böckerna har filmatiserats för TV två gånger, och jag läste nyligen att man tydligen börjat med en tredje version i år, 2024, trogen originaltexten, men denna gång mer fokuserad på kvinnorna. Det låter mycket intressant.  

Första trilogin om släkten Forsyte, gestaltar framväxten av engelsk medelklass i takt med den viktorianska erans expansion. Bönder som vandrat till London och byggt upp staden i centrum av det brittiska världsimperiet. Förfadern Jolyon 'Dosset' Forsyte, med bonderötter, byggde staden och fick tio barn och rejäl avkastning på sitt arbete. Det är ett myller av människor, som Galsworthy på ett enastående sätt lyckas gestalta, alla med separata personligheter, alla med egna sätt att uttrycka sig och tänka och bete sig. De ser sig själva som en enhet, ett eget släkte, av trygghet och stabilitet. Trots att de helt klart är individer. 

Romanerna är så realistiskt trovärdiga, i all sin mångfald av karaktärer, att jag blir varm i hjärtat av dem alla, lika mycket av deras svagheter och brister, som deras styrkor. Det är lätt att känna igen sig själv och andra, såväl unga som gamla, allt är trovärdigt. Familjenamnet Forsyte betyder 'framsynthet' om det stavats 'forsight'. Det är den viktorianska borgerligheten, fokuserad på att äga - egendom och människor, såväl hustrur och barn inom äktenskapet, som andra folk i brittiska kolonier. Det är kärnan i  John Galsworthys kritik av sin samtid. Ha-begäret. Ofriheten. 

Första boken, The Man of Property (1906) rör 1880-talet, den Viktorianska tidens krön, ges snabba inblickar i hela 1800-talet. Familjeband och ekonomisk trygghet är kittet som hållit dem samman. Men  tidigt i första boken avlider Aunt Anne, född 1799, äldst av Dossets tio barn. Det är den allra första sprickan i fasaden. Insikten att de alla nu är åldringar och inte odödliga. Deras barn och barnbarn har redan tagit över. 'Dosset' Forsytes äldste son, Old Jolyon, är än så länge släktens huvudman. Han blev förmögen på hederlig te-handel, lukrativt, när te-drickandet blev oumbärligt för alla britter. Men Jolyons gren kommer steg för steg att avvika från övriga familjen genom sin humanistiska och tillåtande inställning. 

Den som klamrar sig fast vid ägandet, som trygghet, för sig själva och släkten, det är James och hans son Soames, advokaten och fastighetsägaren Soames, the 'Man of Property', både i betydelsen fastighetsägare och upprätthållare av anständighet, ärbarhet, 'to be proper'. När han lockat till sig den sköna, men fattiga och föräldralösa Irene, med falska premisser, och hon inser att deras äktenskap aldrig kan fungera, blir det en långvarig lidandets väg av motgångar. 

Old Jolyons äldste son, Jolyon jr, kallad Jo, väljer kärleken, trots att han då blir utfryst ur familjen, och måste leva på dåligt betalt kontorsarbete. Jo valde varandet, framför ägandet. En stenlagd väg som trots kampen det innebär, ändå leder fram till ett gott liv, i sin tillåtande inställning till det mesta. 

Förlovningsfesten i första kapitlet är först ett förvirrande myller av människor, att jag tänkte att jag måste rita mig ett släktträd för att hänga med. Men snart blir det onödigt. I fortsättningen får vi lära känna en person i taget, så vi får lära känna deras respektive familjer, egenheter och igenkänningstecken. 

När jag som barn såg TV-serien var det lätt att sympatisera med vackra Irene. Men när jag nu läser texten är det betydligt lättare att sympatisera med 'alla', inklusive Soames, trots hans tjurskalliga oförmåga att se till något annat än sitt eget bästa, sina egna behov. Han har också känslor, hur än förvrängd hans passion blivit, i sin oförmåga till sympati. Hans far, Uncle James upprepar irriterat, "I don't know. Nobody tells me anything!", som ett mantra när världen inte stämmer med hans livsideal. 

Galsworthy skriver med godmodig ironi. Texten flyter lätt i dialoger, men historien flyter också lätt mellan de olika personerna, via deras inre monologer, flyttar från den ena till den andra, deras inre frågor, sanningar vi undrar över, men som inte reds ut förrän mot slutet - eller? Livet har ju inga enkla lösningar. Bara en mängd upplevelser, som det är meningen att man ska dra lärdomar av.

Dessa 'nyrika' Forsytar som kämpat sig fram till rikedom åt sig själva och sina barn, allt som verkar så förnuftigt och ärbart och bestående - men är det verkligen bestående? Många känner sig instängda, Irenes bur är närmast förgylld, men vad hjälper det?  Vi anar hela tiden att moderniteten redan håller på att bryta ner vad de byggt upp.

Även ett antal av Galsworthy noveller handlade om episoder ur familjen Forsytes liv. Indian Summer of a Forsyte (1918) är därför ett kort mellanspel (eller långnovell i fem kapitel), som utgavs tolv år efter första romanen. Vi är nu ca 1896, och får fördjupa oss i den 85-årige Old Jolyons sista år i livet. Han är nu äldst av syskonen Forsyte av vilka sex ännu lever. Det är en meditativ inre dialog när livsviljan flammar upp vid mötet med döden. Livsviljan personifierad av Irene, separerad från Soames. Old Jolyon vill återupprätta hennes livsvillkor. Han har köpt det hus Soames byggt åt sig och Irene, Robin Hill, men dit de aldrig hann flytta. 

Jolyon har också tagit sonen Jo, änkling för andra gången, till sig. Jo har kunnat lämna sitt arbete, och reser omkring och målar akvareller, medan fadern tar hand om sina tre barnbarn. Denne har försonat sig med livet i stort - men inte med döden. Novellen är som en prosalyrisk betraktelse, där Irene speglar såväl hans längtan efter skönhet, som kontakten med den gamle mannens anima och livsvilja. Men i sin skepnad av 'the lady in gray' blir det också Jolyons möte med själen i slutet av livet.  

Liksom sin son, har Jolyon släppt behovet av Egendom och Anständighet, släppt det pragmatiska, han vill Leva, ägna sig åt Skönhet, passion. Även om hans höga ålder gör honom 'löjlig' i andra människors ögon. Old Jolyon är lättast att ta till sig, han har den tunnaste huden över känslorna. Redan i början redan i början representerade 'te-handeln' behovet av det enkla njutningsmedlet.  

In Chancery (1920), andra romanen i trilogin,  kom alltså fjorton år efter första delen, och nu är det sekelskiftet, och Andra Boerkriget 1899-1902 som är bakgrunden, kolonialism och dödskamp, det första verkliga nederlaget - men på ett så stort avstånd att britterna försöker ignorera det. Några unga Forsytes blir dock involverade, och Jo förlorar en son. -- Parallellt har jag läst tredje delen av Marcel Prousts serie På spaning efter den tid som flytt. Också utgiven 1920, och tilldrog sig kring sekelskiftet, då Dreyfus-skandalen delade Frankrike för och emot. Oro och tvister, dubbelmoral och hierarkier. Två nationer, och ändå liknande strömningar i tiden. 

'In Chancery' är såväl en juridisk term, som inbegriper omyndigförklarade personer (som vid den här tiden gäller varje gift kvinna), men är tydligen även en brottningsterm, där den ende brottaren håller fast sin motståndares huvud under sin armhåla. En mycket talande liknelse för att hamna 'i knipa'. Och där befinner sig Soames. Han och Irene lever åtskilda, men Soames har aldrig ansökt om skilsmässa. Problemet är att han vill ha en arvinge för sin förmögenhet. Trots Soames alla brister, oförmågan att förstå sin hustrus känslor, så kan jag sympatiserar jag med Soames. Han har fel, och jag skulle vilja skaka loss honom, från kraven. han får aldrig det han 'vill' ha. Men till slut verkar han trots allt få precis det han mest 'behöver' få. Även om han själv inte förstår det med detsamma. 

Denna andra roman om släkten Forsyte, är än mer fokuserad på kusinerna Soames och Jolyons ömsesidiga avsky, pga sin motsatta syn på livet. Släkten är här vid sekelskiftet, tydligt splittrad mellan  HA-grenen vs att VARA-grenen. Materialism står mot Idealism. Motsättningar. tser som leder till motsättning. Frågan är om de kan lära sig något av varandra?

Boken pågår 1899-1902, förutom Boerkriget i det avlägsna Sydafrika, uppkom upplopp på gatorna i London, vilket skrämmer medelklassen. Och 1901 dog drottning Victoria, vilket väckte än mer känlsla av instabilitet. Skilsmässor, som bryter upp familjer, hör till det mest oanständiga, men den viktorianska tiden är oåterkalleligen över. Nedtystad olycka kan inte pågå hur länge som helst. Ju yngre generation, desto större längtan efter en friare livsstil. 

Som ännu ett mellanspel, kan man läsa novellen Awakening (1920), i vilken vi får träffa Jon, den son som föddes åt Jo år 1901, i hans tredje äktenskap. Nu är det 1909, och han är ensam hemma med barnflicka och guvernant. Han ska snart fylla åtta år, men längtar efter föräldrarna som rest till Irland. Han är ofta mycket ensam, eftersom föräldrarna tycks ägna sig åt upprepade bröllopsresor. Jon är ensam och osäker om världen omkring sig. Han har ett rikt fantasiliv, som främst får näring ur de böcker han får att läsa. Hela novellen ses ur Jons synvinkel, hans vilda lekar i naturen, på deras stora tomt. När föräldrarna äntligen återvänder, vaknar han till insikt om sin mor, som en egen person han vill vara nära, och låter henne personifiera allt han inte förstått, idealen av skönhet och konst som de vuxna talar om, men som han själv har svårt att greppa. Någon sorts freudiansk längtan. 

I tredje romanen To Let (1921) gör Galsworthy ett skutt fram till sin egen samtid, den tilldrar sig 1920, bara ett drygt år efter världskriget. Timothy är nu 104 år, senil, den siste av 'första' generationen Forsyte. Nu är det Soames och Jo's generation tur att vara äldst. Jo är glad att hans son var för ung för att dras in i kriget, och Soames att Forsyter på sin ö, klarat sig bättre än många andra folk. Men moderniteten ligger över dem, 'ungdomen' hotar att gå sin egen väg, vilket oroar de äldre. Titeln antyder att om ungdomen inte längre vill vara bundna av 'egendom', utan vill vara fria att resa och byta bana, då blir hyresmarknaden desto större, friheten större. 

Alla tre romanerna har motton från Shakespeare. Del 1 ur Köpmannen i Venedig, om omöjligheten att betala med sin egen kropp, det slaveri som då uppstår. Del 2 och 3 har motton ur Romeo och Julia, vilket är den uppenbara schismen mellan de två släkterna, som i del 3 intensifierats genom barnen, som inget vet om det förflutna, men som ändå drabbas av det. 

Men som Irene säger till sin son i slutet av serien: 

"Admiration of beauty and longing for possession are not love."

Galworthy kan dra in oss i Shakespeares romantik, där de unga försöker gå emot sina föräldrars vilja. Men alla föräldrar vill sina barns lycka, men endast ett helt liv av erfarenheter kan lära oss något om kärleken. sina  eller inte. Bara erfarenheten av ett helt liv kan lära oss något om kärlek. Galsworthy gestaltar frågeställningarna, men besvarar inte frågorna, annat än med en mångfald exempel. Och det är en skön läsning. 

Det finns fler böcker som jag ännu inte har läst, men gärna vill läsa. Två trilogier till. A modern Comedy (utgiven 1924-1928), som lär ta avstamp i Soames dotter Fleur, men sedan vidgas synfältet till att röra även andra personer längre utanför Forsyte-släktens kärna. Och de sista tre, End of the Chapter i slutet av Galsworthys liv, som toppades av Nobelpriset. Han gör nedslag här och där i sin egen samtid, och det intresserar mig. 

Intressant är också att veta, att han var en av dem som instiftade den Internationella PEN-klubben och var dess första ordförande 1921. 

This Side of Paradise - F. Scott Fitzgerald (1920)

Scott Fitzgeralds debutroman var också hans stora genombrott, då var han 24 år. Han föddes 1896 inom Minnesotas medelklass, vilket får mig att associera till Sinclair Lewis roman Main Street, om spänningen mellan de förnöjda vs de som ville mer och längtade till New York. Scotts familj kom snart att flytta till Buffalo, i just staten New York. Fadern misslyckades ekonomiskt, förlorade jobbet. Men familjen klarade sig genom att Scotts morfar, grosshandlare, plötsligt dog och modern fick ett arv. Scott var kluven, rädd för fattigdom, men också ointresserad av skolarbetet. Men en präst på hans katolska skola, uppmuntrade hans intresse för litteratur, och att söka till Princeton universitet. Även där ägnade han sig främst åt litterära kotterier och att skriva för skoltidningarna. Någon examen tog han aldrig. 

När USA drogs in i första världskriget hoppade Scott av studierna och värvades till armén. Tankar om att kanske inte överleva kriget, gjorde att han 1917 beslöt skriva en roman om sin uppväxt som ett litterärt testamente, innan han skeppades över Atlanten. Han skrev och hamnade i ett träningsläger för officerare, i Alabama. Och mer krig än så blev det inte, för innan utbildningen var klar kom eldupphör november 1918. I stället hade han hunnit träffa Zelda på societetsdanser, i Alabama där hon var en välkänd festande tonåring. Scott blev blixtförälskad och friade. 

Zelda kunde inte gifta sig med en fattig nobody. Scott måste skynda sig att tjäna pengar och bli berömd författare. Men hans manus refuserades, skrevs om, refuserades igen. Zelda övergav honom. Desillusionen gav honom ny inspiration till en större roman, han ville granska sin generation, de som var unga på 1910-talet, med världskrig först vid horisonten och sedan hängande över sig, de som förföll alltmer i alkoholens snaror, längtade efter en hägrande 'frihet', medelklassens flickor som klippte håret och visade alltmer av benen, decimeter för decimeter, började röka och köra bil, kräva allt vad männen hade, medan de fortfarande var omyndiga, saknade rösträtt, och förväntas gifta sig gott, och därför visas upp som viktorianska debutanter, i en aura av oskyldighet. Men de vet betydligt mer än vad deras mödrar visste, och dansar allt tätare och jazzigare. 

Men Obs! Det Glada Tjugotalets Jazzålder hade ännu inte inletts, det här är det desillusionerade 1910-talet. Det var Princeton elitens fäder som redan skapat de förmögenheter, som gjorde att sönerna kunde glassa runt bekymmerslös och svänga sig med mer eller mindre fina anor. Scott ville tillhöra gräddan och skapar för romanens alter ego fina anor och en betydligt rikare mor än hans eget ursprung. Låt vara att alla pengar smälter bort, och fattigdomen hotar, men det tillhör silverkanten för den desillusionerade hjälten som i slutet ändå anar en guldkantad gryning. 

Det nya, mer ambitiösa manuset skickade Scott direkt till den redaktör som redan refuserat honom två gånger. Han pläderar för den, att det är en helt ny roman, även om vissa namn är desamma, så är temat utökat, den granskar hela hans egen generation. Egoisterna, och deras försök att hitta en egen identitet. Han tror till 100% på sin idé, och önskar att den utges snarast möjlig, så han kan fria till sin stora kärlek. Scott gav sig inte; redaktören föll till föga. Men fick envisas även han, med förlagets mer tveksamma ledning. 

Och skandal blev det, med all alkohol och alla unga debutant-flickors tvetydiga manér. Huvudpersonen Amory, vars namn tycks bildat på det latinska ordet för kärlek, upplever en rad misslyckade kärlekar, varje gång övergiven av de vackra flickorna, som önskar sig ett bättre liv än han kan erbjuda. Efter den största kärleken, Rosalind (som inte är kalkerad på Zelda, mer än rent ytligt), kommer ett lysande gestaltat fylleslag som varar i veckor. Lysande för att det innehåller så mycket minnesluckor, att han egentligen inte behöver mer en antyda den allt djupare förnedringen. Och det enda som räddar honom tycks vara den inträdande förbudstiden. Alkoholen försvann från barerna. 

Totalt rusdrycksförbud rådde i USA 17 januari 1920 till 5 december 1933. Antagligen pågick det mycket debatt åren innan, när moralens väktare krävde förbudet, och kanske var det också det som gjorde att formuleringen kom in i romanen, men inte desto mindre, ger det en komisk effekt som passar bra. Romanen kom ut den 26 mars 1920, och en vecka senare gifte sig Scott och Zelda. 

Scott hade pläderat för utgivning redan oktober-november 1919, men mer tid än så krävdes. Men han hade ett påskrivet kontrakt, och vilket gjorde att han kunde skaffa sig en litterär agent, som lyckades sälja en rad noveller som Scott också satte sig att skriva, och dessa gav betydligt högre honorar än romaner, och det blev högre för varje novell, i takt med berömmelsen, som också fick hjälp av skandalen, och så var karusellen i gång. Det Glada Tjugotalets festande inleddes. 

Romanen är inte självbiografisk, men genom att måla en närmast fördömande bild över sin generation, skapar han en bestående myt som lever kvar för eftervärlden. Men det finns en nästan obehagligt profetisk mening - för Scott och Zelda. Det är när Amorys nära vän Alec presenterat honom för sin syster Rosalind, den vackra debutanten. De förälskar sig och  Alec har onda aningar: 

"He believes in his heart that the marriage would make Amory mediocre and Rosalind miserable, but he feels a great sympathy for both of them."

De förälskar sig och sedermera överger Rosalind Amory, så som Alec befarat. Zelda fick psykiska problem och Scott Fitzgerald har kritiserats för att han fastade i ett genre-fack, med samma tema i alla sina romaner. Jag har ännu inte läst alla, så jag vet inte. Men det är väl vanligt att författare har ett urtema de gärna upprepar. Och Scotts liv och författarskap blev inte långt. Han var bara 44 år när han dog av sin tredje hjärtattack. Åren dessförinnan ägnades åt oupphörligt brödskrivande, noveller och filmmanus, för att få ekonomin att gå ihop.

Så vad tycker jag om romanen? Idag blir man inte chockerad av moralen, snarare ser jag Fitzgeralds  klara blick inför den generation som omgav honom. Och hur den lever kvar i bilden av USA. Och hur media alltsedan dess blev avgörande för att hålla liv i myter kring kändisskap, än idag återupprepas dessa historier om kändisars glassiga yta som döljer personliga tragedier.  

Fitzgerald ville visa upp sin litterära förmåga och använder därför alla upptänkliga stilar, från prosa och dikter till teater-dialoger med regianvisningar, och olika genrer, frånuppväxthistoria, pikaresk, romans, komedi, studentikost fylleslag, uppblandat med religiösa och politiska funderingar. Allt i en enda mix, som gör att helheten varken känns hackad eller malen. Många litterära namn stoppas in, för att visa på beläsenhet, men utan några djupare referenser. Idéen var att försöka problematisera den egna tiden, den egna generationen. Svarta moln av krig, fattigdom, sjukdom, andlig förlust. han vill tro på framtiden, men är det möjligt?

Amory betraktar kända namn som president Wilson, Kerensky, Trotskij, Lenin, general Foch, och finner att de alla är "two-minute figures" som alla måste kompromissa om och om igen. Medan folket anstränger sig hårt för att hitta en ledare att tro på. (Detta sagt medan Mussolini och Hitler just påbörjat sin strävan att ta över. Min kommentar i backspegeln.) 

Amory själv tänker mer på hur Pressen (Media) lever på cynism och skandaler, för att sälja tidningar. Hans egen tro på skönheten som ideal, bleknar. Självhävdelse blir den enda möjligheten för överlevnad, för att ta sig ur mindervärdighetskomplex. Han vet att förälskelse och kärlek bara är ett sett att spegla sig i motparten, en möjlighet att se sig själv och sin skröplighet.  

Jo, jag ska läsa mer av Scott Fitzgerald och få mer av tidsandan mig till livs.

I skuggan av unga flickor i blom : På spaning ... 2 - Marcel Proust (1919)

Första gången jag började läsa Prousts På spaning efter den tid som flytt, fastnade jag i denna andra bok i serien. Jag släppte serien, orkade bara skumma igenom den här. Boken I skuggan av unga flickor i blom, har två långa avdelningar, först 'Kring Madame Swann', som för mig är den verkliga stötestenen. Där höll jag på att fastna även denna gång. Men nu tog jag mig tid att läsa allt långsamt.  

Serien fortsätter sin filosofisk psykologiska djupdykning i Marcels dagliga liv, han är nu i tonåren och får lite större vyer. Men allt går mycket långsamt, precis som människors liv, vill Proust inte ha en intrig som snitslad bana att snabbt ta sig fram. I stället beskriver han sina ständigt skiftande tankar och föreställningar, som kan kännas som ett extremt navelskådande, och där varje känsla eller beteende sedan utbroderas med andra exempel på liknande fall. Ibland blir meningarna så långa att jag tappar bort vem det ursprungligen handlade om. 

Det mesta rör föränderligheten, i samhället, i hierarkierna, dubbelmoral av alla slag, överhuvudtaget alla förväntningar som kommer på skam, alla farhågor, missförstådda undermeningar, och mycket annat. Det blir en tidsspegel över samhällets omvandlingar i början på 1900-talet. Jag vet inte exakt vilka år som behandlas. Boken har ju Marcel 'själv' som berättare, Marcel Proust föddes 1871, ändå är boken inte en självbiografi. Första boken gick inte bara tillbaka till Marcels barndom i Combray, utan ändå längre tillbaka, till Swanns ungdom och förälskelse i kokotten Odette. Det kändes som 1880-tal. Så kanske var Marcel barn ca år 1900. I den här boken sägs det att ungdomarna dansar twostep och tango, och vad jag vet kom tangon till Europa 1913. Alltså ligger första världskriget alldeles runt hörnet. Men kanske är Proust inte så intresserad av kronologin. 

Viktig är tidsandan, Dreyfus-affären finns i bakgrunden, fördomar mot judar tas upp, att en jude med pengar ändå inte är fin nog, inte i adelskretsar. Proust hade själv judiskt påbrå, men det nämns inte om Marcel i romanen. Den av Marcel beundrade författaren Bergotte, får mig alltid att tänka på Anatole France, som fick Nobelpriset 1921. Denne Bergotte är bekant med Swann och hans dotter Gilberte, och  blir därför ännu en anledning till att Marcel beundrar även Gilberte.  

Först avdelningen, 'Kring Madame Swann' rör mycket illusionen 'Tid', som ibland tycks lång, ibland kort, hur vi ser saker helt olika när vi ser bakåt till barndomen, eller mot framtiden, jämfört med nuet. I denna del har Marcel lyckats bli presenterad för Mme Swann, och fått insteg i hennes salonger, vilket han drömt om så länge, att få vara nära dottern Gilberte, som 'lekkamrat', på hennes Te-parties, flera gånger i veckan. Och det är här det håller på att ta stopp för mig igen. Dessa dammiga salonger, där folk gnäller på icke närvarande människor, klagar på att de aldrig pratar om annat än kläder, samtidigt som de själva bara pratar om kläder. Och jag tycker att Proust själv är alldeles för upptagen av kläder, ytan - naturligtvis gör han det medvetet. Ämnet är dubbelmoral. Men ändå, jag blir uttråkad. 

Värst är Marcels ältande kring kärleken till Gilberte, och än värre hans oerhört nervpåfrestande ältandet om sin O-lyckliga kärlek till henne, de trånande drömmerierna, och de månads-långa försöken att ta död på kärleken, tar sig ur det med självkänslan i behåll, i hopp om att hon ska sakna honom - och alltså då ändå få tillbaka hennes 'kärlek' (mer än vänskap). Men det är ett sådant fruktansvärt ältande,  hans offer-mentalitet. 

I den första avdelningen saknar jag alla intermediala drag som var så lysande i första boken. Bildspråket. Hur musik och konst dras in i alla beskrivningar. Proust verkar själv ge mig svaret på detta då han på sid.123 talar om "Swanns mani att ständigt söka likheter i målarkonsten..." Swann var huvudrollen i första boken, därav alla liknelser med konstverk och arkitektur. Marcels ältande kring sin olyckliga kärlek är bara ord, ord, ord - och säkert ett sätt på depressionen. Den är färglös och formlös. 

Detta kommer sedan tillbaka i andra avdelningen, med den kryptiska titeln "ORTNAMN: orten". Men det är inte Swanns djupa kunskap i konst, utan Marcels egen känsla för ljus-mörker, färger, dofter ljud. Då vaknar åter mitt intresse, i takt med Marcels egna livsandar. Han är nu i övre tonåren, och får vistas en sommar med sin mormor i badorten Balbec. Det är ortnamnet titeln syftar på. Första bokens sista korta avdelning med titeln "Ortnman: namnet", var då han som barn först hörde talas om Balbec. Nu blir delbeteckningen begriplig. I bok 2 får han verkligen vistas där en hel lång sommar. Först, som alltid, med ångest, men sedan med allt större intresse, när han blir bekant med personer ur adliga släkter. 

Så här kommer snobberiet in igen - det eviga temat - och dubbelmoral och höger och vänster. Hur folk ser på sig själva och varandra, medvetet vs omedvetet. Det är bara att erkänna, bokserien är en Proust-variant på psykoanalys. Den första adliga vännen (med trådar till Guermantes, slottet Marcel var så förälskad i som liten) heter Robert Saint-Loup. Intressant är att om man översätter adelsnamnet från franska betyder det Helgon-Varg. Undrar om Robert kommer att visa upp en dubbel-natur i senare böcker?

Apropå liknelser, älskar jag beskrivningen av restaurang Rivebelle, i en liten stad utanför Balbec, som Marcel besöker med sin adlige vän Saint-Loup, flera kvällar för att äta och dricka. För första gången  struntar han i hälsa och försiktighet, släpper på hämningar, dricker alltmer öl och vin, och får sin första baksmälla. Men innan dess betraktar han restaurangens alla runda bord, och alla servitörer som ständigt cirklar runt dem, och ser dem plötsligt som planeter med sina satelliter, och eftersom servitörerna står upp tycks de befinna sig "i en högre sfär". En fantastisk bild han dessutom kommenterar så här: 

"Jag tyckte en smula synd om alla dessa middagsätare, ty jag kände på mig att de runda borden för dem inte var några planeter och att de inte gjort den klyvning av tingen som befriar dessa från deras vanliga utseende och gör det möjligt att varsebli analogier."

Precis. Marcel är högeligen medveten om att han själv lever i en värld av analogier. Liknelser. Metaforer. Allt detta som är själens eget språk. Själens försök att få kontakt med oss omedvetna stressade egon. 

Så i Balbec har Marcel sluppit ur sin depression, och fått vänner, trots att han hela tiden tror sig föredra ensamheten. Men skriver gör han inte, han som bestämt sig för att bli 'författare'. I stället festar han med Saint-Loup, och så förälskar han sig i Albertine Simonet, och alla hennes väninnor. Fortfarande är allt drömmerier, egots fantasier och rädslor.  Tonårs-Marcel är oerhört nyckfull, blandar logik och psykologi, och i bland rena fördomar, i synnerhet vad gäller flickor/kvinnor. Vilket är ytterst irriterande, men ett typiskt drag från eran.  

Den mogne/vuxne jagberättaren, pratar som om han sitter inne med hela sanningen, och full av insikter är han, men allt köper jag inte. Det är mycket som inte stämmer in på mig. Men så är jag ju kvinna. Och det finns för många blinda fläckar, i synnerhet dubbelmoralen mellan könen. Och Marcel är en oskuldsfull pojke. Och hur än tankfull, ändå helt tanklös. Och helt aningslös inför flickors synvinkel.

Å andra sidan har den mogne Marcel insikter om sin ungdoms självupptagna egoism, liksom den djupa insikten om att hans kärleksföremål, först Gilberte, och nu Albertine, är i stort sett kopior av varandra. Och trots att han flirtar med alla flickor, mest för att göra Albertine svartsjuk, så vet han att för att förälska sig måste föremålet vara både ha likheter så man kommer överens, samt vara ens motsats, för att tända gnistan och ställa till konflikter. Marcel vet att kärlek egentligen inte gäller föremålet, utan är den egna livskänslan, det inre omedvetna. Och han har ännu långt kvar för att nå in till sin inre kvinna (Anima). 

I början anser han alla flickor/kvinnor 'medelmåttiga', och föga utvecklande att umgås med. Mer utvecklande är att få intellektuellt utbyte med andra intelligenta män. Men de är inte heller så många. Och med tiden kommer han till insikt om att Albertine trots allt är mycket intelligent. Men nu i tonåren är det hans begär och längtan som driver honom. När han väl blivit presenterad för Albertine och hennes vänner, överger han genast manliga vänner. Och inser att utflykter med de unga flickorna, med utomhuslekar och Te och smörgåsar, ger honom betydligt mer, själsligt, hur än lite de pratar. 

Viktig i denna andra del är även den 'mästerliga' konstnären Elstir, som arbetat sig upp till stil och förnyelse inom konsten. En gång var han okänd, målade kokotten Odette, och vistades i hennes enkla kretsar. Men nu har han blivit på modet, som den store. Och det är genom honom som Marcel får bli vän med Albertine. Många av Elistirs tavlor beskrivs noga, ljusspel, färgspel, illusioner, impressioner. 

Och plötsligt inser jag hela denna del i romanen kan sägas vara en impressionistisk målning i ord. Alla människors vacklande fram och tillbaka, i intryck och nya intryck, hur allt förändras från dag till dag, från stämning till stämning, just som impressionistiska tavlors motiv kan ändras beroende på hur nära man tittar på dem eller inte. Nu kan jag inte längre reta mig på Marcels nyckfullhet. Det låg i tiden, det var en nyhet att upptäcka. 

Den befriade kärleken - Elin Wägner (1919)

Läste nyss att Elin Wägner skrev Den befriade kärleken före Kvarteret Oron (som jag läste för två veckor sedan), men trots detta utgavs Kvarteret Oron först, kanske för att den är kortare och mer hanterbar, roligare. I Kvarteret Oron är kriget just över, även om världen fortfarande känns upp och ner och oroar i samhället. 

Den befriade kärleken däremot, börjar på sommaren 1914, strax före krigsutbrottet och pågår framåt 1918, när vapenstilleståndet närmar sig. Jag vill därför kalla den Wägners 'krigsroman'. Romanen debatterar, journalisten Wägner refererar sin samtid, och alla motstridiga känslor som uppstår när människor genomlever den kaotiska krigstiden. 

Inledningen med det romantiskt förälskade gifta paret, det symbiotiska beroendeförhållandet, mellan Andrea och Filip beskrivs som i rosa dimma, helt olikt Wägners vanliga stil, det har jag först svårt att ta till mig. Tills jag inser att det tillhör de ämnen som romanen debatterar. Filip som varit en berömd poet, som diktat om sin kärlek till hustrun, hade drabbats av skrivkramp och rest ut i världen för att finna nya intryck i ett par månader, men blev p.g.a kriget fast i Sydafrika i flera år, med reseförbud, vilket först gör honom deprimerad, men sedan börjar han dikta igen, även om boken heter 'Den fångna kärleken'.  Hans symbios har inte släppt, han längtar hem och inser inte vad som hänt hustrun.

Åtskild från sin man finner Andrea i stället en religiös övertygelse om en större allomfattande andlig kärlek, inom en missionerande väckelserörelse. Den kärleken blir befriande för henne, trots att vi läsare får veta att man inte kan lita till de uppenbarelser olika personer säger sig ha haft. Andreas icke-religiösa omgivning ser med betydande misstänksamhet på den rörelsen, som lutar sig på apokalyptiska undergångskänslor.  Men Andrea själv har tappat tron på konsten och litteraturen. Den har inte hindrat kriget, den har inte ens protesterat, hon behöver något mer äkta att luta sig mot, även om 'sekten' hon hamnat i inte är den rätta, så trivs hon med sin missionsuppgift. Hon önskar skilsmässa, säljer deras hem, innan Filip hinner hem, och beger sig till Afrika, där hon älskar barnen i missionsskolan och de älskar henne tillbaka, men drabbas av malaria och förlorar sin hälsa.  

Filips syster har alltid varit en aktiv förkämpe, med en social mission. Hennes verksamhet rör att ta hand om fångars rehabilitering till livet efter fängelsetiden. Och det är ett blandat klientel, där finns både de tacksamma och de som lyckas. och tvärtemot de hämndgiriga, som genast berikar sig på krigstidens svartabörshandel, och aldrig slutar att luras. Romanen innehåller en rad skilda livsöden, för att gestalta alla de motstridiga synsätt som får människor att i krigstid ifrågasätta sina liv, och olika sätt att hantera sin själs mörka natt, och söka helt olika lösningar, när världen drabbats av denna dödsskugga. Hur ska man hitta en mening i galenskapen? Vågar man tro på att världen ska leva upp igen? Eller ska man vända sig ifrån den? Eller ge sig ut och missionera? Eller hjälpa andra människor via socialt och humanistiskt? Hur ska vi förbättra världen?  Inga svar ges. 

Kanske håller inte allt i romanen, men Elin Wägners text griper mig, som alltid, driver mig med sig, jag vill lyssna till alla skilda tankar. Styrka i romanen är det journalistiska driv. Kanske lite för flyhänt, kanske lite för drastiskt. Men det är ingen tillfällighet att Pingströrelsen grundades under första världskriget. Många kände av de apokalyptiska tankegångarna. Författaren Sven Lidman var vän till Elins make och anslöt sig. De kände även andra som följde med i förändringens vindar, som berörde även stadskyrkan, där Elin Wägners släkt var förankrad. 

Huvudpersonerna har efternamnet Humble, engelska för 'ödmjuk', även om romantexten på ett ställe knyter namnet till klängväxten 'humle'. Båda betydelserna var säkert medvetna för Wägner. Syster Mikaela Humble har alltid klarat sig själv via socialt arbete, men får i slutet när hennes verksamhet omintetgjorts av gulasch-baronen Olfeldt (fängelsekunden Olson), i stället stöd i den lika aktiva, men tacksamma fängelsekunden Törnros (också ett talande namn). Människor måste hjälpas åt. Om inte kriget tagit slut när hon förlorat 'arbetet', hade hon varit på väg mot Balkan, anslutit sig med de engelskor som körde ambulans där. 

Man kan säga att Andrea går motsatt väg, från äktenskap till socialt missionsarbete. Underförstått är att kvinnor vill ha egna uppgifter och mening i livet, inte bara vara kärlekens galjonfigurer. 

Romanen består dock av så mycket mer, det är ett nät av frågor och samband, för och emot. Jag ser den som ett intressant experiment, som dock verkar ha kommit i skymundan, för att den inte anses vara en av hennes mest lyckade. 

Ett par viktiga citat: "Han våldtar livet på dess njutning i stället för att sakta smeka fram den."

Mikaela om svägerskan Andrea omvändelse: "Jag tror att hon är fullt uppriktig, men hur man kan komma till visshet om Guds kärlek år 1916, det fattar inte jag [...] året för de armeniska blodbaden."

"Helt naturligt att man ändrar livssyn, när hela världen omkring en förändras." 

Mikaela: "det finns en rättskänsla i samhället, en opinion, som inte tillåter vadsomhelst, ett slags kollektiv moral, och mot den, minns mina ord, förmår Olson ingenting!" 

Markurells i Wadköping - Hjalmar Bergman (1919)

Jag älskar denna roman. Det är storståtlig tragedi, uppvispade med luftig komik. För det småttiga Wadköping, den svenska ankdammen, kan inte betraktas med annat än ironi, den varma känslans ironi. Jag älskar Hjalmar Bergmans förmåga att gestalta sina karaktärer, i det här fallet är det i synnerhet paret Markurell som mejslas fram på djupet, trots att medlen ofta är enkla, sättet att tala, att röra sig. 

"Nej, jag är inte galen alls. Man är väl inte galen, för det man blir klok?" , säger Markurell efter att ha uppdagat en sanning han blundat för i åratal.  Romanen har fullt av meningar jag gärna hade citerat, men läser hellre om boken och återupptäck dem. 

Efter ett årtionde med experimentellt berättande, som inte betalade sig - men som är en guldgruva at läsa och fundera kring än i dag - fick Hjalmar Bergman (som förlorat sin givmilde far några år tidigare) dåligt samvete för att vara en förlustaffär för Bonniers, och beslöt sig för att återvända till ett publikfriande berättande. Och det börjar här, med Markurells i Wadköping, den första romanen med en medvetet fullt utvecklad stad, Wadköping, att befolka som ett lego av motstridiga tendenser i människliga varelser och relationer, både i smått och stort. 

Romanen har en klassisk enhet i tidsram, den tilldrar från morgon till kväll den 6 juni 1913, en dag av studentexaminationer, vem skall få den vita mössan eller inte? (Det roar mig att halvbröderna blir Primus och Ultimus!)

Bergman har också beslutat sig för en mer klassisk berättare, som talar direkt till mig, som om han sluter mig i sin famn och berättar denna både lustiga och skrämmande historia, eller snarare visar upp den för mig bildruta för bildruta. Berättaren som tycks veta allt om Wadköping, är dock inte helt helt 'allvetande'. Han visar på bredden i karaktärernas inre, men avslöjar inte alltid allt. Som när Markurells mot slutet irrar genom staden och flera gånger viker undan för studenternas snitslade tåg genom staden, och berättarens hypotes är att Markurell var förvirrad, "ja, alldeles omtöcknad" ... eller ägde ett "ovanligt dåligt lokalsinne. Oss är det obekant."

Så hur än mycket man kan säga att Hjalmar Bergman gjort avkall på sitt mer svårtydda experimenterande, så har denna pärla till roman, värme och djup, som är ett för mig måste att läsa och läsa om. Full av mänsklig smärta, men också med insikter som kan försona oss. 

Romanens ifrågasätter alla hierarkier, och alla ytliga sätt att betrakta människor. Alla är vi splittrade mellan inlärda vanor och själsliga djup, och våra rädslor och våra drömmar. Markurells kan både betraktas som den råaste busen, den utstötte, men genom sina förmågor också som Wadköpings patriark, avskydd men också som någon sorts armeringsjärn att stödja sig mot. 

Och den mest lättköpta sanningen, att blodsarvet inte är det viktigaste, utan högst av allt är kärleken, den vi arbetar oss igenom dag för dag i våra relationer, trots att den kanske inte alltid är så uppenbar. 

Även om boken ger mest, att få sig varje ord till livs, så finns det även en utmärkt TV-produktion från sent 1960-tal, som säkert går att se på SVT play Arkiv än idag. Edvin Adolphson och Eva Dahlbeck var oslagbara, ja hela skådespelartruppen är fantastisk. Och Ulf Brunnberg i sin tidiga roll som sonen, Johan Markurell. En pärla även det. 

Kvarteret Oron : en Stockholmshistoria - Elin Wägner (1919)

 "Det finns en sten på bottnen av min själ på vilken står skrivet, att äktenskap är förnedring och skräck. Men det syns endast vid exceptionellt lågt vattenstånd"

Säger huvudpersonen mot slutet av boken. Friherrinnan Berit Ribing, änka redan vid 27, efter fem år i ett olyckligt äktenskap med en alkoholiserad friherre. Så det hon främst saknar är Ribingshov, deras ståtliga hem. För efter makens död är hon utfattig, och med en handikappad son, så hur ska hon försörja sig och sonen?

Låter tragiskt, men den den ruinerade friherrinnan är berättare, och har en besk ironisk ton, som roar mig bara jag kommer över det 'bildade uttal' som först stöter mig ifrån sig, men som troligen var mycket autentiskt för tiden. När boken utkom var en 27-åring 'gammal'. De flesta började arbeta som 12-13 åringar men hon själv har inte ens utbildning nog för att få ett arbete. Hon hyr minsta möjlig rum för vanliga kontorsråttor och får där nya vänner. 

Men boken är också som en samtidskrönika över samhällsläget 1919. Efter första världskriget verkar ståndscirkulationen ha tagit fart, och den ryska revolutionen har spridit sig till Tyskland, vilket skrämmer vissa och entusiasmerar andra, nationalistiska motrörelser nämns i såväl Finland och Tyskland. Svenskarna verkar ömsom rädda, skrämda av läget, ömsom blasé, tror inte att något någonsin kommer att förändras här. 

Det råder ransonering på såväl mat som sprit. De som kan, göra sig pengar på att sälja bådadera via svartabörshandel. Alkoholpolitiken tillhör det som sätter mest fart på folks girighet. Medan de flesta drabbas av 'spanska sjukan', en influensa i krigets kölvatten, som kräver fler dödsoffer än till och med det nyss överståndna storkriget. Men en av huvudfrågorna är naturligtvis hur kvinnor ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden, alltfler kvinnor måste stå på egna ben. Och hur ska man då kunna ta hand om sina barn samtidigt? För att inte tala om de är handikappade?

Det är en betydligt bättre bok än jag först insåg, inför 'friherrinnans' lite stela språkbruk. Jag småler en stor del av boken inför turerna kring det motstridiga arvet, det enda som återstår till sonen, 'en källare full av högklassig sprit'. Helst vill hon slänga fanstyget i sjön, men så utfattig kan hon inte göra sin son. Vad ska hon göra nu när staten har monopol på spritförsäljning?

Winesburg, Ohio - Sherwood Anderson (1919)

Sherwood Anderson (1876-1941) debuterade med en roman 1917, men det är hans novellsamling Winesburg, Ohio två år senare som blivit en amerikansk klassiker. Jag har just läst den för första gången och texten gjorde mer och mer intryck på mig för varje novell, och växte till ett mycket starkt helhetsintryck. 

Alla novellerna rör olika karaktärer som lever i och kring den lilla staden Winesburg i Ohio, som före inbördeskriget på 1860-talet bara var en by med ett dussin hus, men kring år 1900 hade den växt till en mer traditionell lantlig småstad, typ äldre 'Vilda Västern' filmer - men  i novellerna nästan utan våld. Den har saloon och lanthandlare, någon läkare och barberare, en bankir, men de flesta är enkelt folk, lantligt folk.

Vi rör oss fram och tillbaka i tiden, men huvuddelen av texterna verkar tilldra sig ca år 1900. Även om varje novell har varsin egen huvudkaraktär, dyker en del upp även i andra noveller, i bakgrunden. Mer konstant är George Willard, den unge reportern, Winesburgs ende reporter - även om han också dyker upp som barn - kanske är han även den gamle författaren på de inledande sidorna, som arbetar på en bok om 'groteska' livsöden. På de sista tre sidorna lämnar George Willard Winesburg, på gränsen till vuxenlivet, för att med sin mani för ord drömma fram sitt liv. Han ville i alla fall skriva mer än bara lokala notiser. 

Vad som först kändes lite för avlägset min vardag, lite dammigt, växte. Det 'groteska' hos karaktärerna visade bara på varje människas ensamhet och inre kamp med sig själv. Inte slagsmål med andra, men tvivel inom sig själv, växtvärk. Ibland en längtan efter kontakt med någon annan, kanske man-kvinna, men lika ofta utvecklad till besvikelse. Så länge man inte hittat sitt inre jag, finner man inte rätt yttre partner. 

Så, totalt sett, ger novellsamlingen oss en karta över såväl mänsklig mångfald som det allmänmänskliga. Som helt klart är läsvärt.

Bliss and Other Stories - Katherine Mansfield (1920)

Katherine Mansfield (1888-1923) skrev bara noveller. Född på Nya Zealand, flyttade hon däremot till England redan som 19-åring, men kom att vistas både i Tyskland och Frankrike innan hon dog av lungblödning redan 34 år ung. 

Bliss and Other Stories är hennes andra novellsamling, utgiven 1920 i London, men hon själv såg den som sitt första mogna verk. När det gäller stilen och förmågan att dra in mig som läsare och inte släppa taget om mig, håller jag med. Texten flyter lätt och många dialoger är lysande. Novellerna är främst stämningsbilder, och Mansfield är skicklig på väva fram den, men samtidigt växer något mer brutalt, smärtsamt fram mellan raderna. Mansfields ironiska udd är mycket skarp, så även om jag tycker om avslöjande ironi, gör detta många texter tuffa att läsa, som när människor framstår som falska egoister.   

Först i samlingen finns dock långnovellen Prelude, som hon skrev redan 1915-16 och publicerades av paret Virginia och Leonard Woolf på deras lilla förlag Hogarth Press, dess första år 1917. Den var på 64 sidor indelade i 12 avsnitt, och skiljer sig avsevärt från övriga texter, genom att tilldra sig på Nya Zeeland, hennes barndoms hemmiljö, som vid den här tiden styrdes av en brittisk guvernör.

En familj som flyttar från trång stadsbostad till ett hus på landsbygden, verkar vara en idyll, men alla verkar ha flera personligheter, en tålmodig yta där alla kommer överens, och en dold fasett, där individerna stångas med någon medmänniska. I förgrunden figurerar barnen, och jag föredrar alltid när Mansfield skriver om barn, då är deras känslor viktigare än ironin. 

Övriga noveller är korta, oftast psykologiska stämningsbilder. Jag föredrar när hon skriver om barn, deras storögda förvåning inför världen, som i allmänhet slutar i besvikelse, men barnets reaktion är så sann. Värre blir det med vuxna karaktärer som möter samma besvikelser och inte vet hur de ska reagera, och främst i sina relationer är offer för bristande kommunikation. Egoister som tolkar allt utifrån sig själva och dömer ut sin partner, antingen drar på sig offerkoftan, om de inte tvärtom växer till fullständiga narcissister. 

Titelhistorien Bliss tillhör mina favoriter, genom sin upprymda, pirrande livskänsla, hos den unga modern, som tycker sig ha funnit en perfekt mysterisk väninna att förälska sig i, men tyvärr vänds även den i en hård slutinsikt, som ställer henne utanför. Det tuffa slutet smärtar. 

Mansfield var ung, men beskriver 30-åringar som 'gamla', vilket kan kännas absurt i dag. Men för hundra år sedan började man förvärvsarbeta tidigt i tonåren, och hade oftast förbrukat halva livet vid 30-35 års ålder. Kanske hängde det även samman med hennes egen obotliga TBC-diagnos. Edith Södergran var fyra år yngre, men dog samma år i samma sjukdom. 

Så många noveller är fylld av besvikelser, kanske alla. Livet är hårt. 

Men jag tror att Sun and Moon, är min absoluta favorit. Ett syskonpar, den lilla flickan Moon, och den lite äldre brodern Sun, barn till rika föräldrar som skall hålla stor fest med många gäster. Barnen får bara titta på allt det underbara innan allt börjar, alla blomdekorationer, och främst den fantastiska glasstårtan i form av ett hus. Sen blir barnen uppklädda för att betittas av gästerna, innan de skickas i säng. Men inte kan de sova, inte med alla ljud från festen. När sedan de troligen alkoholpåverkade föräldrarna hittar barnen vakna på natten när alla gäster gått, skrattar de och låter barnen tvärtemot alla stränga regler, komma ner i bankettsalen för att 'smaka på resterna'. Förödelsen med allt det halvätna skräpiga sönderslagna, får genast pojken att gråta. Bestörtningen över hur någon kan göra detta med allt det underbara, det kan inte fadern förstå. Då vill han inte längre kännas vid sina barn. 

ÅH, vad jag känner med barnen, deras förundran inför verklighetens obegripligheter. Och trots att det känns hårt för barnen att upptäcka det, är det ändå lättare att läsa, än om de okänsliga allt annat än kommunikativa vuxna egoisterna. Men det är alltid än upplevelse att läsa Mansfields elegant flytande prosa. 

The Voyage Out - Virginia Woolf (1915)

Virginia Woolf (1882-1941) debuterade med romanen The Voyage Out. Han hade inlett arbetet 1905 och kom att skriva om den gång på gång fram till 1912, året då hon gifte sig med Leonard Woolf. Att boken inte utgavs förrän 1915, hade både med Virginias hälsoproblem att göra, men också världskrigets utbrott 1914. Men ut kom den, trots att hon förtvivlat åtskilliga gånger.  

Hon ville förnya romangenren, men vägen dit var inte enkel. Debutromanen har kallats konventionell, men jag håller inte med om det. Vid läsningen känner jag att Woolf inspirerats av Jane Austen, likt henne föser Woolf samman några familjer med en rad utmärkande olika personligheter, och låter dem stötas och blötas, för att ställa frågor om livet. En viktig ingrediens hos både Austen och Woolf är ironin i granskandet av människors svagheter och dubbelheten mellan vad vi är medvetna resp omedvetna om hos oss själva. Att kapten Willoughby Vinrace, Rachels far, bär samma förnamn som den charmiga egoisten i Austens Förnuft och känsla. känner jag som en medveten blinkning från Woolf till föregångaren. 

Inför de första 80 sidorna var jag entusiastisk, inte minst för att Mrs Dalloway gör ett kort gästspel - en sorts karikatyr långt innan hon fick sin egen roman. Tyvärr kändes bokens mittenparti som alltför långdragen, sega longörer gjorde mig så ofokuserad, att jag la ifrån mig boken, det tog tid för mig att nå fram till slutet. Men de sista 80 sidorna tyckte jag lika mycket om som de första, men av andra skäl. även om en text mår bra av ombearbetningar, så tror jag att  den sju år långa tillkomsten blev för utdragen. Men en viktig läroprocess fram till hennes senare mästerskap.  

En annan tråd till Austen är Mariannes febersjukdom i Förnuft och känsla. Colonel Brandon, som älskar Marianne i tysthet, mår så dåligt av sin hjälplöshet inför sjukdomen, inaktiviteten i att bara vänta och hoppas, att han ber om en aktivitet, något som kan hjälpa. Han får rida iväg och hämta hennes mor. En lysande detalj hos Austen, som gestaltar Brandons personlighet, förmågan att agera och lösa problem. Hos Woolf splittras dock denna kärna, när Rachel ligger lika allvarliga febersjuk, genom att hennes fästman (sedan bara 4 veckor) Terrence Hewett, är mer huvudlöst orolig, och stannar hemma i trappan, medan det blir hans vän St. John Hirst som får rida iväg och leta upp en kunnigare läkare. Vilket dock inte hjälper. 

Virginias familj var hårt drabbade vad gäller sjukdom och död. Virginias föräldrar hade redan förlorat sina äkta hälfter, och hade barn med sig i äktenskapet med varandra. Och fick sedan även fyra barn ihop. Virginias var 13 när även hennes mor dog, och ett par år senare fick fadern cancer, vilket blev några för alla plågsamma år fram till hans död. Även en äldre halvsyster som fått 'ersätta' modern dog, så syskonen fick klara sig själva. Och då kom det sista hårda slaget, Virginias mest beundrade äldre bror, Thoby, dog i Tyfus. Det är uppenbart att Woolf ville bearbeta hjälplösheten och frågorna inför sjukdom och död. Och det är dessa frågor som ger The Voyage Out dess pregnanta sista fjärdedel. 

Vad gäller ironin, så ironiserar Woolf inte enbart över individerna i romanen, utan över hela den engelska medelklassen, de som har råd att ta långa semestrar på avlägsna koloniala platser, där de kan känna sig överlägsna, men samtidgit styrs av hämningar, och aldrig vågar lita på omgivningen, känner sig annorlunda, och aldrig kan ta seden dit de kommer. 

Woolf är lysande när det gäller dialog. Det märks att hon levt i en stor skara syskon och senare i en grupp vänner, som hela tiden håller igång konversationen, som i romanen är den krydda som hela tiden håller texten levande, och dessutom förmedlar ironin i situationerna. Det som brister i den här romanen är för mig longörerna däremellan, mer eller mindre ofokuserade beskrivningar. Och kärlekshistorien mellan Rachel och Terrence är 'tyst', och jag får svårt att ta den till mig. Lika mycket som den naiva Rachel själv, som är ung och okunnig om livet. Woolfs mål var säkert att få fram just Rachels osäkerhet, och det gör hon bra. Men att övertyga mig om deras själsliga kontakt, det är mer intellektuellt än övertygande för mig. 

Ett par notiser i texten som anknyter till händelser 1909-1910, visar att romanen tilldrar sig i Woolfs samtid. alltså årtiondet före första världskriget. Viktigt är hur romanen rör sig mellan de olika kvinnorna på hotellet i Santa Marina, alla med olika syn på livet, och med olika livserfarenheter, vilket kan åskådliggöra den tröskel den moderna kvinnan stod inför, att hon måste ut ur den viktorianska naiviteten och ta del av livet. Frågor uppstår: Vad är livet? Vad är känslor? Vad har betydelse? Finns själen? Vad betyder kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Hur mycket är inlärt? Hur mycket utgår ur individers personlighet? Och så vidare...

Allt blir både intressant och ogripbart. Virginia Woolf kommer inte med några svar. Olika människor ser olika på problemen och har olika lösningar. Eller bara hankar sig fram ...

Men i slutet övergår hon till att helt bearbeta liv och död, troligen utifrån egna upplevelser. För rAchel tycks drabbad av samma tyfoidfeber, som dödade Virginias käre bror Thoby. Även syster Vanessa drabbades, men hon överlevde. De föräldralösa ungdomarna var på en gemensam resa till Grekland, och sjukdomen hindrade dem från att fortsätta till Turkiet. Efter allt detta blev frågor kring döden ett brännande ämne, hur handfallna vi står, hur obegripligt allt kan synas. 

Så Virginia Woolf hade mycket att bearbeta. Och i boken finns en skala av skiftande tankar om själen finns eller inte. Kan man tro på den själsliga närvaro man tycker sig känna med en avliden person, eller är det bara inbillning?

En döds memoarer - Hjalmar Bergman (1918)

 När jag läste En döds memoarer första gången var jag för ung för att relatera. Jag hade förälskat mig i Markurells i Wadköping, redan som skolläsning, humor och allvar. En döds memoarer var inte vad jag hade väntat mig. Språket och skaparförmågan var lika imponerande, men temat var så mörkt. Alienation och rotlöshet. Allt prat om döden. Jag förstod inte ens titeln. 

Romanen är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet fram till 1913, alltså före första världskriget, Men jag upplever stämningen påverkad av det pågående långdragna kriget.  Huvudperson är berättaren Jan Arnberg, som känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död, eftersom han upplevde att han befann sig i helvetet. 

När jag nu efter många år läst om boken, upplever jag boken som det mästerverk den är. Jag kan relatera till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks vilja hindra vår egen kreativitet från att förverkligas. Den som inte kan styra sitt eget liv är dömd att vara levande död, därav titeln En döds memoarer. 

Det är inte mörkret som skiljer En döds memoarer från Bergmans övriga romaner, utan mer  att den i mina ögon tycks helt sakna 'comic relief'. Romanen är full av egenartade karaktärer, men de beskrivs inte för att roa, de är inte 'krumelurer' som i Hans nåds testamente och andra romaner. Bergman filosoferar med mycket väl genomförda metaforiska scheman, där allt upprepas och korsrelateras. Och romanen börjar och slutar med samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och i slutet dras Jan Arnberg in i intriger på en annan maskerad, där man vill iscensätta just mordet på Gustav III, för att reta den dekadenta publikens nerver. Historien hotar att upprepa sig. 

Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop  Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?

Jag sjunker så lätt in i Bergmans berättelse, i synnerhet när Jan övergår från släktsägner, till sina egna minnen från barndomen, barnets upplevelser inför släktingar.  Som alla barn anpassar han sig till familjens allt djupare misär utan att ifrågasätta. Redan som barn är vi predestinerade till viljeförlamning. Enligt Hjalmar Bergmans livssyn styrs vi av en yttre vilja, vår egen är försumbar. Annat än som fixa idéer, vilket håller liv i oss. Jans far, Johan Arnberg är ett exempel på detta, och så lärde han sonen att förhärda sitt hjärta. 

"Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." (s.73) 

 Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och med åren Jans stora kärlek. Vill man fortsätta liknelsen med Bibeln, är denna fas Jesu kärleksbudskap och Jans skolår. Kärleken lyser upp Jans liv, sedan han förlorat sin far, en ren och oskuldsfull kärlek. Jan hade bara knappt kommit in i tonåren när hans far dog, varför han fick prosten Rygelius, Léonies far, som 'välgörare', dvs förmyndare att leda Jans utbildning. Trots Jans ständiga foglighet, uppfattar Rygelius denna sin uppgift som ren 'kamp', trots att Jan är en moralisk ängel i jämförelse med jämnåriga pojkar. Som fattig trycks han ner. 

Jan, som haft en dragning till sjöfart sedan han som barn fick ett leksaksskepp, följer lydigt planen att kunna bli präst. I kulissen finns skolkamraten Mikael Arnfeldt, yngst i grevesläkten, som gör vad han kan för att först lura av Jan båten, och förföra honom till moraliskt förkastliga handlingar, och försöka få honom att rymma till Hamburg. Mikael kommer med tiden även att gifta sig med Léonie. 

Del II, 'Arvet och Löftet'. Utfattig, avlurad sina sista pengar, överger Jan Sverige, blir sjöman ett par år, och hamnar till slut i Hamburg. Utfattig klamrar han sig fast, likt sin far, vid en affärsidé, som är mer dröm än möjlig att fullfölja, så liknar han sin far. Värst är insikten att Léonie gift sig med Mikael, och att Mikael dessutom bedrar henne. Som ett rö för vinden går han ner sig i Hamburgs dekadenta kretsar,  runt Hotel Montsousonge, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. 

Där har Jan anställts och utför diverse ljusskygga tjänster åt hotellet, vars namn kan översättas från franska till 'Berget-under-drömmen', vilket jag tolkar antingen som en plats för undermedvetna begär, eller som symbol för Dantes skärseldsberg, eller är det helvetet på jorden? En mardröm. 

På hotellet håller mrs Feurfield salong, tar emot och slussar vidare. Namnet poängterar 'elden', på franska (feu/feure) och tyska (feuer), elden som brinner i Jans frustrerade inre. Mrs Feurfields dotter, som går under namnet Maurette de Montsousonge, som agerar bete i spindelnätet, så skön men så falsk. Jan tjänar henne, och sedan han förlorat Léonie, dras han till Maurette, men får till slut efter en rad intriger, en intuitiv uppenbarelse, han 'ser' den falskhet som omger honom, inser att han hamnat i ett förbrytarnäste. Då minns han den kärlek och han och Léonie delat, inser att hon inte ger upp hur än svårt hennes äktenskap är. Föredömet i den kärleken, får Jan att återuppstår från 'de levande döda'.

Jan som först trott att hans uppgift var att döda Mikael, för att hämnas att han övergett Léonie, men inser att hon hellre vill ha sin make i livet, alltså vill han inte såra henne. Han behöver inte agera redskap, Mikael kommer ändå att förbränna sig själv. Och när en mördare flyr, ser Jan denne i en pose med en arm och ett ben utsträckt, "som om han hängt i trådar". Hjalmar Bergmans marionett-tema. En mördare handlar inte utifrån en egen fri vilja, det är en dödsgärning, inte en livsgärning.  

Vid hotellet i Hamburg, där Jan arbetar med diverse tjänster, finns en 'portvakt', Johannes, som blir en sorts själslig ställföreträdare för Jans döda far, och blir ett stöd för Jan genom denna skärseld,  och kan därför tolkas som symbol för Johannes uppenbarelser i slutet av Nya Testamentet.

Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte. Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'

Jan Arnberg är ingen Hamlet, han är en betydligt vekare antihjälte, men i slutet lämnar han dock scenen i sällskap med sin faders vålnad. Då har Jan slutligen lösgjort sig från 'ödet' och skulden, brutit släktens förbannelse, med hjälp av orden 'Far, jag vill inte...' Han vägrar låta sig styras av Arvet, för att kunna följa Kärlekens bud. Han har vänt släktens dödsgärning till en livsgärning. 

Romanen igenom finns en känsla av mysterium som håller intresset uppe från första till sista sidan. Den är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här.