NP 1947 - André Gide

André Gide (1869-1951) fick 1947 års Nobelpris i litteratur:

"för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor har framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn"

Ett långt liv, en lång författarbana. Nobelpriset kom sent, efter andra världskriget, när Akademin försökte förnya sig genom att belöna litterära förnyare. Svaret på frågan varför Gide inte kommit i fråga tidigare, blev att hans texters ständiga förnyelse, krävde ett långt perspektiv för att se helheten.  

Nåväl, mitt första möte med André Gide skedde redan på gymnasiet, när vi läste Pastoralsymfonin (1919; La symphonie pastorale) i original. Delar av den fastnade i mitt minne. Den är tacksam för tidiga läsare för sin klara okomplicerade franska, när man är mer eller mindre nybörjare. Men det mest bestående för mig var att prästen, berättaren, tog med den blinda flickan Gertrude på en Beethoven-konsert för att med olika toner ge en analogi till vad som menas med olika färger. Jag fann det lysande.  Vid den tiden hade jag också läst och sett film om den dövstumma Hellen Keller (1880-1969) och hennes kamp för att lära sig språk och att kommunicera med teckenspråk. André Gide nämner i sin bok engelskan Laura Bridgeman (1829-1889), också döv och blind, med en liknande kamp, men alltså 50 år tidigare. 

Jag läste om boken ett par gånger, och varje gång var det jämförelsen färg-ton, mina egna största intressen, som bestod. Men när jag nu läst om den på äldre dar, inser jag att jag förträngt det jobbiga i texten, som innehåller så mycket mer. Gertrudes utveckling är inte det centrala, och den är inte realistisk, utan är en problematiserad gestaltning av Bibelns kärleksbud. Hur ska det tolkas? Människans svårighet med att skilja på romantisk kärlek och själslig entusiasm i största allmänhet.  

Man kan inte bortse från att André Gide föddes i en protestantisk familj, i det övervägande katolska Frankrike. När jag nu läst om flera av hans verk på kort tid, ser jag ett gemensamt tema av religiösa funderingar. Berättaren i Pastoralsymfonin, den protestantiske 'pastorn', församlingens Herde, är ju faktiskt utskriven i själva titeln, början av ordet.   

Beethovens pastoralsymfoni, representerar glädjen inför 'Guds sköna natur', men är också orkestrerad av pastorn, så att den blinda flickan får ta till sig Kristus kärleksbud, men utan Paulus dogmer. Måste man bekämpa sina impulser? Ett tema är att prästen är blindare inför sina känslor, än den blinda flickan inför sina. Vilket väcker obehagligt stråk av pedofili - han måste vara minst 25 år äldre än Gertrude, som var ca 15. Den blinda flickan lär sig snart att känna in folks känslor, men saknar ändå en dimension, vilket gör även henne till offer för fantasier. 

Men som sagt, boken är inte realistisk, att Gertrud på bara ett år går från stum 'idiot' ur omgivningens synvinkel, till ett religiöst filosoferande underbarn, som genomskådar det mesta. Men kärlekstemat är aktuellt än idag, i vår djupt sexualiserade värld. Där livsglädje och entusiasm, skaparlusten, ofta kan förväxlas med sexuella känslor, i synnerhet om man inte kan finna den glädjen i sig själv, utan vill (eller kräver) att få den tillgodosedd via någon annan människa. Och det problematiska i boken är just ett lärare-elev-förhållande, vilket naturligtvis är väldigt riskabelt på många sätt. Det blir aldrig jämställt. Vilket också Gertrud förklarar för prästen i slutet, när hon efter en operation har fått synen tillbaka och inser att den seende mannen fört henne bakom ljuset... ja även sig själv, i sin svaghets blindhet.

Men Pastoralsymfonin skrevs alltså mitt under författarbanan. Debuten redan 1891 var påverkad av symbolismen, en ung mans funderingar, men redan 1895 hade han övergått till att hävda 'formens' betydelse. Och så dog hans mor, och Gide gifte sig med sin kusin Madeleine, 'madonnan'. Ett äktenskap  som aldrig 'fullbordades'. I stället skrev han:

Les Norritures terrestres (1897, De jordiska frukterna) är det de undermedvetna drifterna som fått huvudfokus. De väckte tydligen uppståndelse. De har jag läst, och det är ganska korta, glesa prosalyriska texter och fri verk, som hyllar frihet och livets sensuella aspekter. Lev i nuet och av naturens frukter. Känn, lukta, smaka. Rör på kroppen. De lär ha inspirerat en sorts ungdomsrevolt, men  funkar inte för mig, idag. Det är mer ett klassiskt förkunnande av skönheten från en annan tidsålder, hur än omvälvande de sågs i samtiden.  

André Gide träffade Oscar Wilde vid flera tillfällen på 1890-talet, och är känd för det eftersom han skrev ner sina tryck tätt inpå mötena. Jag har läst både Oscar Wilde : a Biography (bok tr.1910) som består av In Memoriam, 1901, och en senare del 1905. Det är fantastiska minnesbilder, som visar Wildes skiftande livsbana, och och känns rörande äkta och stämmer med känslan man får när man läser Wilde. 

Jag har också läst Den omoraliske (1902) - en idéroman, inspirerad av Gides eget liv och motstridiga känslor. Huvudpersonen Michael är sjuk i lungsot när han nygift far på bröllopsresa, där hustrun tvingas vårda honom i stället. När han i Nordafrika slutligen återfår hälsan, börjar han dyrka ungdom och hälsa, och det blir i stället hans unga hustru som insjuknar och dör av lungsot, medan Michaels egoism blir allt vildsintare. 

Gide utforskar alltså motsatserna i förra sekelskiftets övermänniskotankar. Först genom att ta avstånd från det instängt akademiska, och hylla den fria naturen och den fria människan. Under Afrikas sol väcks hans nyfikenhet av kroppens sinnen, de frigjorda barnen, ungdomarna - så långt från Gides egen religiösa uppväxt. 

Men allt når en gräns, där egoismen tar överhand på bekostnad av omgivningen, då blir gestaltandet obehagligt. Allt väcker tankar kring dessa motsatser - kanske i en förhoppning om att hitta en medelväg. Kan vi hejda oss vid den gyllene medelvägen?

1909 kom La Porte Étroite (den trånga porten) som en pendang till Den omoraliske - en ytterlighet åt andra hållet. När jag sjunker in i Jerômes beskrivning av sin morbrors hus på den normandiska landsbygden, där han tillbringade somrarna, och beskriver köksträdgården och de två promenadvägarna, den 'glada' åt söder längs alla blommor, och den mörka åt norr, skuggad av täta trädkronor, börjar jag genast associera till Marcel Prousts På spaning... och hans två olika promenadvägarna ut genom trädgården, åt Méseglise eller åt Guermantes, den långa vs den kortare. Och jag undrar om Proust läste den här 1909? och inspirerades att väva egna minnen från somrarna i Normandie. Likheterna i övrigt är inte stora, förutom djupdykningen i karaktärernas psyke.  

Apropå Proust, så noterade jag senare i Gides memoar, som alltså också har Normandie som bas, att han nämner ett ortnamn där - Saint-Loup. (!) Så då vet vi var Marcel Proust fick Roberts dubbeltydiga efternamn ifrån. Den heliga vargen. 

Den trånga porten är kort och kan vara snabbläst, men känns tät och tung. Historien tilldrar sig på 1880-talet och rör religiös överspändhet, försakelse för att nå andlig lycka. Kärleksbudskapet förvanskat av religionen. Jerôme och hans kusiner Alissa och Juliette utgär triangeldramat där alla försakar sin egen lycka för varandra, och inte blir de lyckligare för det. Lidandet leder till mer lidande, inte mer kärlek. Jerôme missförstår kvinnorna omkring sig, och även Alissa känner efter åratal av brevväxling att de alltid pratat förbi varandra, att de skrivit till sig sjölva, med varandra som bollblank. 

Med tanke på Gides förkärlek för motsatser, var 'egoismen' i Den omoraliske, lika skadlig som den överdrivna 'försakelse' i Den trånga porten. Gide brottas med idéer, filosoferar, ställer upp allegorier på den vägen. Egentligen menade han inte att han skrev romaner - utom i ett undantagsfall, vilken har blivit min mya favorit! 

Falskmyntarna från 1925. Helt lysande i mina ögon, och inte så konstigt eftersom det är en 'metaroman', alltså en roman om skapandet av en roman. Den har genast hamnat i min hylla för romaner att spara och läsa om. Gides språk är lika klassiskt kristallklart och levande som någonsin. Levande dialoger mellan levande karaktärer. Och samtidigt är allt mångfacetterat och motsägelsefullt, en pågående skapelseprocess. 

Temat 'falskhet', ungdomars lek med falska mynt finns där, men är främst symboliskt, om människors falskhet, hur de falska utnyttjar de som försöker vara ärliga. Ännu ett av problem är människors svårigheter att förstå varandra, att de oftast talar förbi varandra, ofta av rädsla inför att vara ärlig, men lika ofta när man är mer intresserad av sina egna tankar än på att verkligen lyssna på andra. 

Och naturligtvis temat 'roman', vad är en roman? Hur tillkommer den, hur 'ärlig' är en roman, hur konstruerad? Kan en roman komma tätt inpå livet? 

En rolig detalj är att Alfred Jarry, skaparen av Kung Ubu, får vara med som sig själv. Och säkert finns det fler referenser till det nya avantgardet (på 1920-talet) i samma scen, även om jag inte kan bevisa det. 

På 1920-talet sammanställde Gide även memoaren Om inte vetekornet dör (1926), som jag nämnt ovan, som till huvuddelen rör hans barndom och uppväxt, alltså i Normandie. Och då har vi alltså ramlat tillbaka till 1870-80-talen, dubbelmoralens tidsålder. Marcel Proust var bara två år yngre, och där finns både likheter men också stora skillnader. 

André Gide varnar själv för att han inte kan hålla isär kronologin, han tycks främst ha bildminne, och hoppar i tiden mer tematiskt, främst barndom och ungdomstrauman. Tydligen hade han mycket problem med hälsan, ända sedan unga år. Finns mycket intressant om man är intresserad av uppväxthistorier, dock är boken lite väl nyckfull och delvis otillförlitlig. Delar var skrivna redan på 1910-talet.

Mot slutet omnämns några av hans tidiga verk, men främst rör sista tredjedelen resor i Nordafrika och framför allt möten med Oscar Wilde, som uppenbart var viktiga för André Gide. 

Naturligtvis var André Gides skrivarbana mycket mer varierad än det jag läst enligt ovan, och jag har även läst Theseus (1946), en moderniserad allegori över den grekiske hjälten som sägs ha grundlagt Aten och dödade monstret Minotaurus på Kreta. Här är temat materiell makt. Och pjäsen Oidipus (1942) som naturligtvis är dess motsats, då Oidipus för en kamp med det andliga och den obegripliga gudomliga rättvisan, och sticker ut ögonen på sig själv och avsäger sig kronan. För visst är Oidipus livshistoria, odödliggjord inte minst av Freud, en mycket märklig historia.