NP 1947 - André Gide

André Gide (1869-1951) fick 1947 års Nobelpris i litteratur:

"för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor har framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn"

Ett långt liv, en lång författarbana. Nobelpriset kom sent, efter andra världskriget, när Akademin försökte förnya sig genom att belöna litterära förnyare. Svaret på frågan varför Gide inte kommit i fråga tidigare, blev att hans texters ständiga förnyelse, krävde ett långt perspektiv för att se helheten.  

Nåväl, mitt första möte med André Gide skedde redan på gymnasiet, när vi läste Pastoralsymfonin (1919; La symphonie pastorale) i original. Delar av den fastnade i mitt minne. Den är tacksam för tidiga läsare för sin klara okomplicerade franska, när man är mer eller mindre nybörjare. Men det mest bestående för mig var att prästen, berättaren, tog med den blinda flickan Gertrude på en Beethoven-konsert för att med olika toner ge en analogi till vad som menas med olika färger. Jag fann det lysande.  Vid den tiden hade jag också läst och sett film om den dövstumma Hellen Keller (1880-1969) och hennes kamp för att lära sig språk och att kommunicera med teckenspråk. André Gide nämner i sin bok engelskan Laura Bridgeman (1829-1889), också döv och blind, med en liknande kamp, men alltså 50 år tidigare. 

Jag läste om boken ett par gånger, och varje gång var det jämförelsen färg-ton, mina egna största intressen, som bestod. Men när jag nu läst om den på äldre dar, inser jag att jag förträngt det jobbiga i texten, som innehåller så mycket mer. Gertrudes utveckling är inte det centrala, och den är inte realistisk, utan är en problematiserad gestaltning av Bibelns kärleksbud. Hur ska det tolkas? Människans svårighet med att skilja på romantisk kärlek och själslig entusiasm i största allmänhet.  

Man kan inte bortse från att André Gide föddes i en protestantisk familj, i det övervägande katolska Frankrike. När jag nu läst om flera av hans verk på kort tid, ser jag ett gemensamt tema av religiösa funderingar. Berättaren i Pastoralsymfonin, den protestantiske 'pastorn', församlingens Herde, är ju faktiskt utskriven i själva titeln, början av ordet.   

Beethovens pastoralsymfoni, representerar glädjen inför 'Guds sköna natur', men är också orkestrerad av pastorn, så att den blinda flickan får ta till sig Kristus kärleksbud, men utan Paulus dogmer. Måste man bekämpa sina impulser? Ett tema är att prästen är blindare inför sina känslor, än den blinda flickan inför sina. Vilket väcker obehagligt stråk av pedofili - han måste vara minst 25 år äldre än Gertrude, som var ca 15. Den blinda flickan lär sig snart att känna in folks känslor, men saknar ändå en dimension, vilket gör även henne till offer för fantasier. 

Men som sagt, boken är inte realistisk, att Gertrud på bara ett år går från stum 'idiot' ur omgivningens synvinkel, till ett religiöst filosoferande underbarn, som genomskådar det mesta. Men kärlekstemat är aktuellt än idag, i vår djupt sexualiserade värld. Där livsglädje och entusiasm, skaparlusten, ofta kan förväxlas med sexuella känslor, i synnerhet om man inte kan finna den glädjen i sig själv, utan vill (eller kräver) att få den tillgodosedd via någon annan människa. Och det problematiska i boken är just ett lärare-elev-förhållande, vilket naturligtvis är väldigt riskabelt på många sätt. Det blir aldrig jämställt. Vilket också Gertrud förklarar för prästen i slutet, när hon efter en operation har fått synen tillbaka och inser att den seende mannen fört henne bakom ljuset... ja även sig själv, i sin svaghets blindhet.

Men Pastoralsymfonin skrevs alltså mitt under författarbanan. Debuten redan 1891 var påverkad av symbolismen, en ung mans funderingar, men redan 1895 hade han övergått till att hävda 'formens' betydelse. Och så dog hans mor, och Gide gifte sig med sin kusin Madeleine, 'madonnan'. Ett äktenskap  som aldrig 'fullbordades'. I stället skrev han:

Les Norritures terrestres (1897, De jordiska frukterna) är det de undermedvetna drifterna som fått huvudfokus. De väckte tydligen uppståndelse. De har jag läst, och det är ganska korta, glesa prosalyriska texter och fri verk, som hyllar frihet och livets sensuella aspekter. Lev i nuet och av naturens frukter. Känn, lukta, smaka. Rör på kroppen. De lär ha inspirerat en sorts ungdomsrevolt, men  funkar inte för mig, idag. Det är mer ett klassiskt förkunnande av skönheten från en annan tidsålder, hur än omvälvande de sågs i samtiden.  

André Gide träffade Oscar Wilde vid flera tillfällen på 1890-talet, och är känd för det eftersom han skrev ner sina tryck tätt inpå mötena. Jag har läst både Oscar Wilde : a Biography (bok tr.1910) som består av In Memoriam, 1901, och en senare del 1905. Det är fantastiska minnesbilder, som visar Wildes skiftande livsbana, och och känns rörande äkta och stämmer med känslan man får när man läser Wilde. 

Jag har också läst Den omoraliske (1902) - en idéroman, inspirerad av Gides eget liv och motstridiga känslor. Huvudpersonen Michael är sjuk i lungsot när han nygift far på bröllopsresa, där hustrun tvingas vårda honom i stället. När han i Nordafrika slutligen återfår hälsan, börjar han dyrka ungdom och hälsa, och det blir i stället hans unga hustru som insjuknar och dör av lungsot, medan Michaels egoism blir allt vildsintare. 

Gide utforskar alltså motsatserna i förra sekelskiftets övermänniskotankar. Först genom att ta avstånd från det instängt akademiska, och hylla den fria naturen och den fria människan. Under Afrikas sol väcks hans nyfikenhet av kroppens sinnen, de frigjorda barnen, ungdomarna - så långt från Gides egen religiösa uppväxt. 

Men allt når en gräns, där egoismen tar överhand på bekostnad av omgivningen, då blir gestaltandet obehagligt. Allt väcker tankar kring dessa motsatser - kanske i en förhoppning om att hitta en medelväg. Kan vi hejda oss vid den gyllene medelvägen?

1909 kom La Porte Étroite (den trånga porten) som en pendang till Den omoraliske - en ytterlighet åt andra hållet. När jag sjunker in i Jerômes beskrivning av sin morbrors hus på den normandiska landsbygden, där han tillbringade somrarna, och beskriver köksträdgården och de två promenadvägarna, den 'glada' åt söder längs alla blommor, och den mörka åt norr, skuggad av täta trädkronor, börjar jag genast associera till Marcel Prousts På spaning... och hans två olika promenadvägarna ut genom trädgården, åt Méseglise eller åt Guermantes, den långa vs den kortare. Och jag undrar om Proust läste den här 1909? och inspirerades att väva egna minnen från somrarna i Normandie. Likheterna i övrigt är inte stora, förutom djupdykningen i karaktärernas psyke.  

Apropå Proust, så noterade jag senare i Gides memoar, som alltså också har Normandie som bas, att han nämner ett ortnamn där - Saint-Loup. (!) Så då vet vi var Marcel Proust fick Roberts dubbeltydiga efternamn ifrån. Den heliga vargen. 

Den trånga porten är kort och kan vara snabbläst, men känns tät och tung. Historien tilldrar sig på 1880-talet och rör religiös överspändhet, försakelse för att nå andlig lycka. Kärleksbudskapet förvanskat av religionen. Jerôme och hans kusiner Alissa och Juliette utgär triangeldramat där alla försakar sin egen lycka för varandra, och inte blir de lyckligare för det. Lidandet leder till mer lidande, inte mer kärlek. Jerôme missförstår kvinnorna omkring sig, och även Alissa känner efter åratal av brevväxling att de alltid pratat förbi varandra, att de skrivit till sig sjölva, med varandra som bollblank. 

Med tanke på Gides förkärlek för motsatser, var 'egoismen' i Den omoraliske, lika skadlig som den överdrivna 'försakelse' i Den trånga porten. Gide brottas med idéer, filosoferar, ställer upp allegorier på den vägen. Egentligen menade han inte att han skrev romaner - utom i ett undantagsfall, vilken har blivit min mya favorit! 

Falskmyntarna från 1925. Helt lysande i mina ögon, och inte så konstigt eftersom det är en 'metaroman', alltså en roman om skapandet av en roman. Den har genast hamnat i min hylla för romaner att spara och läsa om. Gides språk är lika klassiskt kristallklart och levande som någonsin. Levande dialoger mellan levande karaktärer. Och samtidigt är allt mångfacetterat och motsägelsefullt, en pågående skapelseprocess. 

Temat 'falskhet', ungdomars lek med falska mynt finns där, men är främst symboliskt, om människors falskhet, hur de falska utnyttjar de som försöker vara ärliga. Ännu ett av problem är människors svårigheter att förstå varandra, att de oftast talar förbi varandra, ofta av rädsla inför att vara ärlig, men lika ofta när man är mer intresserad av sina egna tankar än på att verkligen lyssna på andra. 

Och naturligtvis temat 'roman', vad är en roman? Hur tillkommer den, hur 'ärlig' är en roman, hur konstruerad? Kan en roman komma tätt inpå livet? 

En rolig detalj är att Alfred Jarry, skaparen av Kung Ubu, får vara med som sig själv. Och säkert finns det fler referenser till det nya avantgardet (på 1920-talet) i samma scen, även om jag inte kan bevisa det. 

På 1920-talet sammanställde Gide även memoaren Om inte vetekornet dör (1926), som jag nämnt ovan, som till huvuddelen rör hans barndom och uppväxt, alltså i Normandie. Och då har vi alltså ramlat tillbaka till 1870-80-talen, dubbelmoralens tidsålder. Marcel Proust var bara två år yngre, och där finns både likheter men också stora skillnader. 

André Gide varnar själv för att han inte kan hålla isär kronologin, han tycks främst ha bildminne, och hoppar i tiden mer tematiskt, främst barndom och ungdomstrauman. Tydligen hade han mycket problem med hälsan, ända sedan unga år. Finns mycket intressant om man är intresserad av uppväxthistorier, dock är boken lite väl nyckfull och delvis otillförlitlig. Delar var skrivna redan på 1910-talet.

Mot slutet omnämns några av hans tidiga verk, men främst rör sista tredjedelen resor i Nordafrika och framför allt möten med Oscar Wilde, som uppenbart var viktiga för André Gide. 

Naturligtvis var André Gides skrivarbana mycket mer varierad än det jag läst enligt ovan, och jag har även läst Theseus (1946), en moderniserad allegori över den grekiske hjälten som sägs ha grundlagt Aten och dödade monstret Minotaurus på Kreta. Här är temat materiell makt. Och pjäsen Oidipus (1942) som naturligtvis är dess motsats, då Oidipus för en kamp med det andliga och den obegripliga gudomliga rättvisan, och sticker ut ögonen på sig själv och avsäger sig kronan. För visst är Oidipus livshistoria, odödliggjord inte minst av Freud, en mycket märklig historia.  

Swanns värld : På spaning ... 1 - Marcel Proust (1913)

Det är tredje gången jag läser första delen av På spaning efter den tid som flytt, och den blir bara bättre och bättre. Tredje gången gillt. Antagligen för att jag själv blivit äldre och fått mer 'tålamod'. Jag har förhoppningen att det närmsta året/åren ska kunna ta mig igenom hela serien. Trots mäktigheten i dess djuplodning, som har gjort att jag denna sommar har begränsat mig till cirka tio sidor Proust per dag. Det krävs tid att reflektera för att jag ska kunna njuta av läsningen. 

I våras läste jag både Alain de Bottons och Olof Lagercrantz små böcker om att läsa Proust. Men det gav mig inget, för det går inte att vattna ur några enstaka intrigtrådar ur Proust. Det är inte det boken handlar om. På spaning efter den tid som flytt är en filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet. Jag kände dock igen mig i Lagercrantz kommentar, att han inte visste vilken läsare han vände sig till, utom möjligen de som likt honom själv, vid första läsningen av På spaning ... varit för ung och inte kommit längre än till Del 2. När livet snurrar allt fortare med arbete, hem och barn, då är det ont om den tid för eftertanke som behövs för att läsa Proust. I synnerhet som det även finns många andra intressanta böcker att läsa.

Nåväl, bokens filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet, handlar i mycket om den tid då Proust skrev och verkade, samtida med filosofen Henri Bergson (dessutom gift med Prousts kusin) och Sigmund Freud. Att tränga in i sitt eget omedvetna och själsliga nivåer låg i tiden. Sekelskiftet var också l'art pour l'art, konsten för konstens egen skull, och Proust förenar detta till en allenarådande helighet hos tingen, som en spegling av betraktarens själ. I synnerhet berättaren Marcels själ, men som ett okänt omedvetet, något borttappat att leta efter.

Boken igenom, i synnerhet i första delen, 'Combray', som rör Marcels barndomsminnen från hans mormors landsortsstad, med minnet av ångest och lycka av olika slag, tolkas i stort sett allting via människans fem sinnen: dofter, färger, smak, hudens behov av kramar och godnattkyssar, och hörseln med vårt behov av musik, minsta namn har en klang. Vilket genast får mig att tänka på alla  skrivarböcker med tips för skönlitterärt skapande, som talar om hur referenser till våra fem sinnen och  hur deras intryck kan berika texten man arbetar med, för att få väcka läsaren. Nog måste det tipset vara ett arv från Proust! 

Proust vidareutvecklar dessutom detta till att omfatta alla konstarter, alla han möter beskrivs via konstverk, målningar, statyer, kyrkliga utsmyckningar, för att förhöja känslan och verkligen få oss att associera med såväl den unge Marcel som med konstkännaren Monsieur Swann. Det är ständiga associationer, inte bara till konst, utan även till litteratur, författare, och inte minst musik.  

Proust hör härigenom till den mest tacksamma författaren ifall man vill fördjupa sig i Intermedialitet, alltså sammansmältningen av olika konstarter i ett verk. Proust sammansmälter 'allt' som tänkas kan. Hans ord på boksidan återger förutom alla våra sinnesintryck, också liknelser och metaforer via beskriven arkitektur, målningar, statyer, och inte minst musik. Hela texten kan ses som musikaliska satser och upprepade teman och melodier. 

I andra delen, 'Swann och kärleken', är spelas hela Swanns kärleksvånda upp likt en musikalisk symfoni, alltifrån overtyr, via tema med variationer, via olika satser fram till klimax för att slutligen ebba ut. Inte så att detta uttalas öppet, men det är känslan när man läser om Swanns åratal av svängande mellan förälskelse och svartsjuka. Pendlandet mellan kärlekens höga visa och svartsjukans mörker, ångest och lycka. Swann och Odetta har en musikalisk slinga, ur en fiktiv nära okänd, men lokalt bekant tonsättare, Vinteuil, som 'deras' musikaliska tema, så som många kärlekspar kan ha en låt de dansat till när de förälskade sig. Vinteuils eget livsdrama förekommer redan i första delen, och hans lilla melodi återkommer alltså som ett viktigt tema i denna andra del, som tilldrar sig när Swann var ung, alltså innan Marcel föddes. 

Swanns värld, första delen av På spaning av den värld som flytt, består av tre delar, de två ovan nämnda och avslutas med den 50 sidor korta avdelningen med den märkliga titeln "Ortnamn : namnet". Första gången jag läste boken trodde jag att det var ett informativt efterord. Men nej, det var en pendang som för samman Swann och Marcel på ett djupare plan, genom att han som barn förälskar sig i Swann och Odettes dotter, Gilberte, som han inte får leka med, eftersom Swann 'gift ner sig' med kokotten Odette - enligt samhällsnormen och hans nyktra föräldrars synsätt. Men av en händelse träffas de i Paris några år senare, på Champs-Elysées gräsmatta, lekplats där Paris barnjungfrur 'vallar' sina skyddslingar. Inga namn utbyts. Men för Marcel blir det en daglig källa till möjlig lycka eller besvikelse, om han ska få se och leka med Gilberte eller inte, en ödets nyck. 

Alltså är avdelningen 'Ortnamn : namnet', om Marcels obesvarade kärlek till Gilberte, en parallellhistoria till Swanns oförklarliga kärlek till Odette, pendeln mellan lycka och svartsjuk ångest, den musikaliska temat som upprepas, avslutas med denna tredje musikaliska final-sats, renodlingen av det musikaliska temat. Frågan om 'Varför' man älskar, när kärleken inte besvara, varför man älskar något som inte är värt ens kärlek, som Swanns avslutningsord i avdelning två, konstaterandet: 

"Att tänka sig att jag har slösat bort åratal av mitt liv, att jag har velat dö, att jag har upplevat min största kärlek - för en kvinna som inte tilltalade mig, som inte var min typ!"

Det eviga mysteriet, varför en passion kan gripa en själv, men inte alla andra. Varför ålägger man sig en sådan plåga? Och fantasins betydelse, som får två människor att uppleva all skönhet så helt annorlunda mot varandra. Marcels fantasi 'helgar' allt från dofter till namn, bara för att handlar om Swann och hans dotter, och ger det en exalterad känsla, så exalterad att den kan göra honom sjuk av längtan. Längtan efter något annat, bortom vardagen, bortom detta liv. 

När Marcel gör allt för att få tala om Swanns familj, för att uppamma sin kärlek, 'en okänd dimension', ett själsrus, undviker hans föräldrar detta, och Marcel konstaterar att det är för att de 'saknade det tillfälliga sjätte sinne som kärleken utrustat mig med'. Marcel använder alltså alla sina fem jordiska sinnen, för att uppamma det sjätte själsliga sinnet - kärleken. Kärleken bor i en själv, oavsett om besvarad eller inte. 

Marcel summerar mot slutet: "När en tro försvinner, finns ändå något kvar /.../ ett vidskepligt fasthållande vid det förgångna /.../ som om det vore i det och inte i oss själva som det gudomliga har sin boning, och som om vår nuvarande brist på tro hade en yttre orsak, nämligen gudarnas död."

Och avslutar känslofullt: Minnet av en bild är ingenting annat än saknaden efter ett ögonblick, och husen, vägarna och gatorna flyr undan - ack! - lika snabbt som åren. 

Förvillelser - Hjalmar Söderberg (1895)

Hjalmar Söderberg hör till de som har romaner jag läst om flera gånger. Förutom vissa noveller, i synnerhet romanerna Martin Bircks ungdom och Den allvarsamma leken. Men jag tror inte att jag tidigare läst hans första roman, Förvillelser. Att den ändå känns bekant handlar antagligen om hans stil som är karaktäeristisk redan i denna. 

Ungdomens författare, som han kallats, passar in extra bra på denna, vars tema är borgerskapets ungdom, deras vilsenhet inför livet. Vad är kärlek? Var kommer pengar ifrån? När föräldrar inte har mer pengar att dela ut, fortsätter man att låna kors och tvärs, tills de hamnar i en ockrares garn. Trots bristen på pengar, och oförmågan att skaffa dem själv via arbete, kan huvudpersonen Tomas inte låta tänka sig att ekonomisera, att spara på det han 'tvingas' låna, utan skänker gärna bort och köper presenter. Vilekt visar både på ett sympatiskt drag och oansvarighet på samma gång. 

Jag tänker på Ellen Key som vid denna tid förespråkade vikten av äkta kärlek, och att den var viktigare än vigsel. Tomas är lika tanklös med sina kärlekspartners som med sina pengar, men i grunden ligger behovet att bli älskad, att få känna närhet. Att hitta meningen i livet via kärleksrelationer. Han uppfylls av någon sorts ideal, men de glider honom genom fingarna, precis som pengarna.  

Ungdomarna tycks mig aningslösa, medan de omges av allenarådande dubbelmoral. Som alltid myllrar Söderbergs roman av människor, de tar sig en promenad och tycks känna alla de stöter på. Vill de ha tag på någon bekant kommer de säkerligen att stöta på varann på stan, som om Stockholm vid sekelskiftet, var en småstad, liet i en ankdamm. Suggestivt.

På ett sätt vet alla allt om varann, men det mesta ligger under ytan - dubbelmoralen. Så hur ska ungdomarna undgå att upprepa fädrens synder? Samtidigt känns alla ensamma och isolerade från varann, dolda bakom konventionerna. Paradoxerna.

"Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt." (s.141) "Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting." (s.142)

Utan kärlek och pengar är livet endast grå tristess. Vem känner inte igen säg?

Tomas mor läser den kriste filosofen Tomas a Kempis, matas med tankar om att ett långt liv inte borgar för att en människa ska förbättra sig, utan snarare ökar på skuldbördan. Så Tomas köper en pistol (hur han nu har råd med det, när han inte har pengar att betala av sins kuld?) för att ta livet av sig. Men klarar inte ens det, han siktar så dåligt att han bara får en skråma.

Åt detta suckar Konsul Arvidson, vars namnteckning Tomas förfalskat på skuldsedeln. Han har betalat Tomas skuld utan att blinka, suckar över ungdomens dårskaper. 

Som vanligt är det flickorna som kommer i kläm. Tomas stora kärlek Märta, som försökt på lita på deras kärlek, och likt Ellen Keys lära (även om den inte nämns i romanen) litat på deras kärlek som det högsta, viktigare än vigsel, så är det hon som måste fly när hon 'drabbats' av graviditet. Det är ett problem, som fått kärleken att  rinna av Tomas, och Märta. För dem är leken slut.

Men varför är det bara Märta som måste fly till Norge, gömma sig och sin skam?

Ingen har några svar. Annat än att de behöver en ny livsinställning. Vakna upp. Göra något gott som skänker mening. 

Blodseld och nordisk längtan - Nathan Shachar (2006)

En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.

Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.

Av och till Satie : en brevbiografi - Ornella Volta (1989)

Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.

Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.

Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.

Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:

"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."

Nights at the Circus - Angela Carter (1984)

Angela Carters Nights at the Circus, är mer pikaresk än roman - burlesk pikaresk.

Första delen, 'London', börjar med att huvudpersonen Fevvers, bevingad trapetskonstnär, blir intervjuad av en amerikansk journalist om sitt yrke och sitt liv. 'Is she fact or fiction?' Kan en människa ha både armar och vingar? Är hon ängel, eller människa och fågel? Jag tänker genast på den grekiska myten om hur Zeus förvandlade sig till svan för att förföra Leda, skulle resultatet av det mötet ha varit som Fevvers, en människosvan? Lite senare omtalas också en tavla med Leda-och-svanen-motiv, den sitter på väggen i den bordell där Fevvers växte upp, efter att 'newly hatched' ha lämnats i en korg på deras trappa.

Angela Carters fabuleringsförmåga tycks oändlig. Boken kryllar av sidokaraktärer och återberättade livshistorier. Historien tilldrar sig i slutet av 1899, alldeles i slutet av den viktorianska era, i ett skitigt och depraverat London, på samhällets botten bland prostituerade och 'kvinnliga monster' (dvs med ovanliga missbildningar), där Fevvers en kort tid tvingas visa upp sig, efter att bordellen där hon växt upp som hittebarn - och blev deras bevingade amor-maskot - upplöstes.

När alla de sidohistorierna berättas, riskerar jag nästan att tappa bort mig, innan vi är tillbaka på banan. Då har vi hamnat i St Petersburg, ett minst lika depraverat, och än mer segregerat kejsardöme, med den kommunistiska revolutionen runt höret. Fevvers är här luftakrobat på cirkus, och vi träffar på än fler människoöden på den sociala bottnen, här ryska och internationella cirkus-trashankar. Den amerikanske journalisten Jack Walser följer efter för att lösa Fevver-gåtan, och hoppas på ett 'Scoop'. Han tar jobb som clown på samma cirkus och får alla chanser att 'göra bort sig'. Han är med på den föreställning där Clownen Buffo förlorar förståndet, medan publiken skrattar utan att förstå att det inte är ett skämt.

Fevvers är nära att förföras av en rysk Storhertigs rikedomar, när han skänker henne diamanter, 'a girl's best friends', men inser i sista stund att hon riskerar att hamna i en gyllene bur, att för den mannen är hon bara ett exotiskt samlarföremål, inte en människa. Hon lyckas med nöd och näppe fly, strax efter att han brutit sönder hennes minivärja. Och med den försvann hennes självkänsla, det som gjort henne unik.

Här börjar del 3, 'Sibirien'. Cirkusen åker järnväg över Sibirien, ut i det iskalla snöfyllda vida landskapet, och stöter på förvisade 'brottslingar' och tågrånare, som orsakar en allvarlig tågolycka. Ute på Sibiriens vidder splittras alla passagerare, Walser drabbas av minnesförlust och hamnar som lärling hos en Shaman.

Miljön i första delen gav mig en känsla av 'Steampunk' (begreppet myntades först 1987), den viktorianska industrialismens och ångtågens era, med sin Dickenska smutsiga realism, men den blandades redan från början med magisk realism. Vi får inte tro på 'realismen', allt är allegoriska liknelser, symboler via kända västerländska myter. Transsibiriska järnvägen fanns inte 1899, långa sträckor saknades ännu ett trettiotal år framåt. Men det spelar ingen roll i denna Fantasy-pikaresk.

Hos Angela Carter är tiden verkligen en illusion, allt finns samtidigt, alla myter och litterära förebilder finns överlagrade, sammanvävda. Det är orden, metaforerna, som är grunden vi står på. Angela Carter leker hela tiden med alla myter och tankebilder, vi fått med oss via modersmjölk och skolor och media. Hon lyfter fram dem och bakar om dem till sina egna varianter.

Historien slutar vid tolvslaget Nyårsafton 1899, när det nya århundradet ringer in, 1900-talet, med sina rosenröda förväntningar om en Ny Tid, och en Ny Fri Kvinna. Allmän rösträtt och revolutioner av olika slag är på väg. Världskrig är det ännu ingen som kan ana sig till. Fevvers är den ikoniska förebilden, hon vill oss att Alla Kvinnor kan FLYGA. Hon är inte unik. Hela historien slutar med hennes rungande skratt ut över den sibiriska isvidden. Inte är hon historiens enda flygande kvinna. Alla kvinnor kan flyga - bara de försöker!

Plötsligt har Angela Carters dystopier förbytts i en bubblande optimism. Och detta via Fevvers anomalier, vingarna som inte är en ängels, utan något mycket obekvämt, och på en mycket stor kvinnas kropp, 188 cm i strumplästen, med ett ansikte stort, brett och ovalt som en biffstek. Och en röst som skramlande soptunnelock. Hon tycks helt klart brås på sin far, om det nu var Zeus?

Angela Carters sprudlande språk och metaforer är lysande i Nights at the Circus. Man behöver inte förstå alla referenser till tidigare litteratur, även om det är roligt att upptäcker dem. Men myterna är ändå lättillgängliga genom att vara så invävda i vår västerländska kultur att vi ofta tar dem som självklara. En modern klassiker.

NP 1916 - Verner von Heidenstam

"såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet"

Så motiverade Svenska Akademien att Verner von Heidenstam (1859-1940) tilldelades nobelpriset 1916. Att det blev ännu en svensk pristagare, bara sju år efter Selma Lagerlöf, kan ha berott på att första världskriget pågick för fullt och ledde till navelskådning. Heidenstam var visserligen mycket omhuldad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Redan hans debut, diktsamlingen Vallfart och vandringsår, (1888), gjorde enorm succé. Debutanten blev sin tids omsvärmade pop-idol.

Under min påbörjade, någorlunda kronologiska resa genom nobelpristagarlitteratur, råkade jag ut för en tvärnit redan vid Heidenstam. Vi nosade på hans dikter under gymnasiets litteraturkurs, men i övrigt läses han knappt idag. Vågorna har gått höga för och emot. Vari består motståndet?

Jag rekommenderar Per I Gedins biografi Verner von Heidenstam : ett liv (2006) för att få inblick i Heidenstam, såväl som författare som person. Kapitlet om den komplicerade relationen mellan Strindberg och Heidenstam väcker insikter. Båda vistades ute i Europa under 1880-talet, flydde Sverige av olika skäl. Båda ville bryta de svenska borgerliga normerna, kände sig befryndade och upplevde sina diskussioner som inspirerande. Men litterärt var de ändå motsatser.

Strindberg vars Röda rummet 1879 förnyade svensk litteratur och inledde 1880-talets samhällskritiska våg, följt av 1882 års 'bomb', den än mer kritiska Det Nya Riket, får redan vid Heidenstams debut 1888 uppleva sig förlegad. Den unge debutanten har redan kommit med något helt nytt, en egen Renässans, till såväl form som tematik, som genast förför publiken med sin fria livsglädje, med verser i både fri och bunden form, liksom inslag av prosadikt.

Strindberg och Heidenstam personifierar här för mig de två ytterligheter litteraturen ständigt pendlar mellan - den socialrealistiska synen på människan som ett kollektivt offer för miljö och omständigheter i kampen för överlevnaden vs. den ständiga motrörelse som vill visa på livets skönhet och återinstallera individens fantasi och drömmar. Mellan Strindberg och Heidenstam råder också motsättningen mellan prosa och poesi, vilket jag tror är en spegling av deras skilda sociala ursprung och skolgång.

Trots att deras diskussioner varit berikande, undvek den ännu outgivna unge Heidenstam att visa sina diktalster för vännen Strindberg. Verner måste ha känt på sig att de inte rimmade med Augusts ideal. Inte desto mindre gick Heidenstam sin egen väg, och blev redan vid första försöket utgiven och samstämmigt hyllad. Utom då av Strindberg, mästare på dramatik och prosa, som inte kunde förlika sig med den nya 'idealiserande' stilen inom poesin. I Strindbergs omgivning, tidningarnas liberala skriftställare, var prosan den nya tidens språkrör, de som befriat sig från förkonstlade verser mer upptagna med att räkna stavelser och tvinga fram rim, än att söka upp modiga ämnen. Att kalla verser för barnkammarlek, blev då ett sätt att försvara sig mot de kunskaper i verslära man saknade.

Heidenstam såg sig tvärtom som poet, och vers den litteratur som var värdig en man, medan den 'bildade' samtiden förknippade prosa med populärlitteratur av kvinnliga brödskrivare, läst av kreti och pleti. Hur än ordblind Heidenstam anses ha varit, måste han ha fått sin poetiska taktkänsla via modersmjölken, uppvuxen med aristokratiska vanor och privatlärare, antagligen med höglösning av dikt även till vardags. 

Redan som tonåring fick Heidenstam resa i Sydeuropa och Orienten för att kurera sin tuberkulos. Han gifte sig redan 1880, 21 år ung, mot faderns vilja och kom att bo huvudsakligen i Schweiz, fram till faderns död 1887. Alltså hade han ingen närmare kontakt med svensk 80-talsradikalism. Och på kontinenten var naturalismen redan en genre på nedgång. Verner inspirerades av nyare strömningar.
 
Jag har svårt att ta till mig dessa långa känslosamt måleriska dikter i Heidenstams första diktsamling, Vallfart och vandringsår, som det samtida litterära etablissemanget föll för då. De uppskattade väl både att hans stil återgick till något mer 'litterärt', skilt från vardagens tidningsprosa, parallellt med att formen förnyats, befriats - tillät prosapartier och fri dikt utan rim. Jag faller inte för dessa dikter, för mig är stilen alltför förgången och känns inte allmängiltiga nog för att jag ska kunna relatera till dem. Alltså kan jag sympatisera med Strindberg. Visst känner jag rytmen och farten och fläkten. Men vad säger texten?

Styrbjörn Järnegard lär dock ha skrivit en avhandling 2009 som funnit en röd tråd i diktsamlingen, en pilgrims resa, vilket skapar logik för den initierade. Jag älskar att dansa i takt, men för berättande texter föredrar jag, likt Strindberg, prosa.

1960 samlades en rad noveller av nobelpristagare i en svensk antologi. Då hade Heidenstam ännu en plats där, deltog med novellen Bruksherrn. En nog så romantisk bild av en patriark från flydda dar, "lika stolt över sin ställning som dess plikter." Den går att läsa symboliskt, om adelns uppluckring. Bruksherrn har inga pengar kvar, bara sitt anrika namn, för riket hans har blivit republik och aktiebolag, och patriarken själv en marionett. Hela hans liv hade baserats på en övernaturlig gåta om en kappsäck. Ättemyten, kan tänka. Men som nu visat sig ha rent naturlig förklaring. Det övernaturliga har gått upp i rök. Men han har livsvisdom nog att acceptera läget. Ändå finns det undersåtar av den gamla stammen som inte slutar vörda Bruksherrn ...

Dandy - Jan Guillou (2012)

Nu har jag läst även andra delen av Guillous Det stora århundradet. Även denna del behandlar 1900-talets två första decennier, men nu ur den tredje norske broderns synvinkel, Sverre. Och han har behändig nog hamnat i England och vill heller måla, som konstnär, än fortsätta sin tekniska bana. Behållningen av denna bok är naturligtvis alla kända namn inom Bloomsbury-gruppen, Virginia Woolf, Keynes, m fl, liksom hur svalt England mottog de nya konstriktningarna från Frankrike. Ändå känns det som en alltför smal synvinkel på Västeuropa tidiga nittonhundratal, enbart rikaste överklass, i en paradoxal atmosfär av både gryende sexuell normlöshet parallellt med homofobi.

Denna andra del, understryker än mer än den första, att 1900-talet är en stora tugga att bita i. Bröderna Lauritzsen har vi kommit ganska nära, även om det är svårt att känna att de blivit 20 år äldre under böckernas gång, men i övrigt känns referenserna till samtidens kändisar närmast som en katalogaria byggd på konsthandböcker. Att en stor del av Sverres konst sjunker med Titanic, får mig att associera till Gerhart Hauptmanns roman Atlantis (1912) där en konstnärs hela tavelsamling försvinner i djupet och gör folk misstänksamma om han verkligen var den stora konstnär han påstår.

Vet att Ken Follet också för närvarande sitter och skriver på en Nittonhundratalshistoria. Jag blir mycket nyfiken på hur han tar itu med detta närmast övermäktiga ämne.

Samtidsnoveller av Hjalmar Söderberg & Elin Wägner

Hjalmar Söderberg har jag alltid upplevt som mer eller mindre oemotståndlig, allt sedan jag läste Martin Bircks ungdom i tonåren. En enda mening räckte för att jag skulle 'känna igen mig'. Martin har en dröm om poesi, men vågar inte tro på den utan tar anställning på 'verket', säger att han 'hänger en falsk skylt på dörren'. När omgivningen inte förstår varför man intresserar sig för litteratur, blir en falsk skylt på dörren som ett skydd. Så gjorde även jag. Och liksom Martin Birck fastnade jag i mitt 'verk', mitt vardagliga arbete, kampen för brödfödan ...

Det har sagts att Söderberg är 'ungdomens författare'. Och kanske är det så. Tonåringens osäkerhet. Och det fräscha består, däri ligger nog det oemotståndliga för min egen del.

Nåväl, en sommardag på biblioteket befann jag mig vid hyllan med Söderbergs böcker. Så jag tog en novellsamling i högen. Samtidsnoveller. En nyutgåva från 1978, med en utmärkt inledning av Per Wästberg. Vad jag förstår så sammanställde Söderberg själv urvalet. Just denna del noveller har sin samtid som tema. Söderberg menar att tiden har flytt, men att de berättelser han valt är representativa för just den tid då de skrevs. Det håller jag med om.

Jag har haft boken på mitt sängbord i fem veckor. Jag har läst en novell i taget, som om jag plockat praliner ur en lyxig ask. Jag finner de flesta av Hjalmar Söderbergs noveller förföriska. Lättsmält är inte rätta ordet, men de väcker en stämning att sjunka in i, en närhet till personerna, en trovärdighet i dem, trots att de tillhör en förgången värld. Tidsbilder. Stockholmsbilder. Ofta drar jag på smilbanden när mänskliga svagheter avslöjas. Andra gånger är det rent tragiskt.

De som jag minns tydligast just nu är Främlingar, en relativt lång novell, närmast en katalogaria över tjänstefolk, hur hopplöst det gifta paret funnit det att finna trevliga, arbetsamma och ärliga pigor. De tyckte inte att de kan klara sig med mindre än två sedan de fått barn. Uppenbarligen stod inte den första trevliga pigan heller ut med småbarn i huset. Och efter det gick det bara utför för familjen.

Det är en rent otrevlig uppräkning av hur alla pigor, från landet eller inte, unga eller gamla, alla är lika lösaktiga, oärliga och tjuvaktiga. Och det unga paret är så godtrogna ...
Söderberg spekulerar i det omöjliga att hålla tänstefolk om man har svårt att bestämma över andra. Förmågan att vara en bra chef, skulle jag säga. Mannen i novellen spekulerar över om det handlar om adelskap, att det bara är adeln som har förmågan ... men ändrar sig när han tänker på att allt tjänstefolk som får för lösa tyglar, inte har något emot att genast ta över rodret.

Sens moralen blir i slutänden att tanken på tjänstefolk är en anomali som är på väg bort. Något jag själv skriver under på. Jag anser att var och en ska ta hand om sin egen dynga. Kan man inte det, då är det något fel på arbetslivet.

I vår tid är tjänstefolk på väg tillbaka, i form av RUT-avdrag och andra skattelättnader för den som anlitar hemtjänster av olika slag. Motivationen är nattstånden och tycks röra sig om att enda chansen för kvinnor att orka med ansvarstyngda arbeten, är att någon annan tar hand om markservicen. Och ingen räknar ju med att männen ska ställa upp så som kvinnor gjort historien igenom. 

Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter ... Utom de som ska tjäna piga nu igen då ...

En annan novell som fastnat i minnet heter Blom. Namnet på en f.d. fängelsekund. Novellen inleds med att tre f.d. interner släpps samma dag. Vänner har dom inte blivit. De kommer ur olika samhällsläger, suttit inne för olika brott, fått olika långa straff. Det är endast textilarbetaren Blom som novellen handlar om. De första två är bara med för att illustrera två saker: 1. att är man någorlunda borgerlig och välbeställd då är straffet lindrigt om man bara försökt lura till sig pengar. Misshandel gav inte heller mer än ett par månader, antagligen för att den slagne var lika långt ner på samhällsstegen. Blom däremot fick längsta straffet, för att ha stulit en kavaj, som hängde ute på gatan för rea på rean. Borde alltså ha varit av ringa värde. Men han fick nio månader.

På de nio månaderna har han tjänat ihop 80 kr och ett gott rekommendationsbrev för det arbete han utfört i fängelset. Så långt uppfattar jag det som samhällskritik. Men det stannar inte där. Blom är trots allt glad för summan pengar han lyckats samla ihop, o spinner kring dem en rad drömmar. De ska bli hans grundplåt för ett bättre liv. Men friheten är förförisk. Han vill njuta en stund. Han börjar spendera, låter raka sig, köper ny kravatt och halsduk. Blir så tjusig att han låter fotografera sig. Är sugen på en riktig biff med lök.

Tyvärr så slutar det snöpligt. Han stöter ihop med en kvinna han tidigare umgåtts med på krogen. Och så går det som väntat efter nio månader utan damsällskap. Somnar gör han dessutom och när han vaknar är pengar och rekommendationsbrev borta.

Det slutar alltså med bedrövelse. Vad är det vi ska beskärma oss över? Nackdelen av att befinna sig på samhällets botten? Hans svaghet? Dumhet? Eller trolösa kvinnor...? Aldrig tidigare vid läsning av Söderberg har jag uppmärksammat denna känsla av att det vimlar av 'trolösa kvinnor'. Inte så att männen är särskilt mycket bättre i hans historier.

Men ändå? Sekelskiftets negativa syn på kvinnor ... var den så genomsyrande? Jag menar hos alla manliga författare? Elin Wägner är ju den stora motvikten. Hon debuterade 1907 med novellsamlingen Från det jordiska museet : skisser, som jag nu under sensommaren också läst en novell i taget. Ingen stark debut, snarare trevande. Det är korta noveller, som snap-shots, av personer i korta situationer. De första har svårt att väcka mitt intressen. Men även detta är tidsbilder, det unkna innan den moderna tiden tränger in. Men så kommer det en och annan berättelse som väcker mer känslor i mig.

Lysande motbild är dock Norrtullsligan (1908). Och Pennskaftet (1910). Det är positiva kvinnobilder, trots att de fick kämpa i motvind. Läste ännu en novellsamling av Elin Wägner i somras, Spinnerskan och andra noveller. Där fanns många friska vindar. Inte minst De blå strumporna, den läste jag högt för familjen. Vi skrattade högt hela historien igenom. Härligt frisk! Trots männens negativa bild av kvinnans förmåga, så kämpar de unga flickorna vidare för att få en möjlighet att visa upp att de visst har förmågan att klara av betydligt mycket mer än männen tror.