Den återfunna tiden : På spaning ... , 7 - Marcel Proust (1927)

 Så har jag äntligen läst även den sjunde och sista delen av Marcel Prousts mastodontverk, På spaning efter den tid som flytt, (1913-1927) i svensk översättning av Gunnel Vallquist. Och naturligtvis kom del 7, precis som 5 och 6, ut postumt, eftersom Proust avled 1922. Men tydligen skrev han sitt första utkast till  denna avslutning redan 1916, alltså mitt under första världskriget, tre år efter att första delen gick i tryck. 

Svartsjuka tycks ha varit hans litterära huvudtema hela livet, och 'visionen' till hur den skall förklaras psykologiskt i ett litterärt konstverk, kom tidigt 1900-tal. Men endast första delen hann utges före första världskriget, så jag undrar om, eller hur pass mycket, kriget kom att ändra hans ursprungliga vision? 

Det är först i denna sjunde del som Proust låter världskriget få vara med i boken. Eftersom historien börjar med Marcels barndom, som också sammanföll med det tysk-franska kriget 1870-71, är det en naturlig referenspunkt, med Dreyfus-affären som ett centralt fokus 1894-1906, som senare tippar över mot världskriget, när kapporna vändes efter vinden. Det går från storvulna, beridna officerares napoleonska och preussiska tankar, till alltfler döda fotsoldater. 

Men han måste ha skrivit vidare på texten som här tryckts, efter 1916. Årtalet 1919 finns med i texten på sidan 108. "... 1919, då engelsmännen alltid kallade tyskarna för hunner, och krävde stränga domar mot krigsförbrytare." En hel del rör Monsieur de Charlus tyskvänlighet, eller adelns neutralitet - de har ju släkt över landsgränserna - och hur folk upprepar tidningarnas polemik, hellre än tänker själva. För och emot krigshetsare. Och ännu senare, på sidan 326-327 talas om 'den tyska offensiven' i mars 1918. 

Denna sjunde och sista del är för mig den mest snabblästa, postumt utgiven av en ej avslutad text, där Proust inte hunnit bygga på med ytterligare exempel, gör att meningsbyggnaden blir mindre snårig. Och jag slipper det mesta svartsjuke-tjatet, även om den sociala avundsjukan i stället kommer mer i förgrunden, när Tiden kommer ikapp Marcel, och han inser att allt förändras, även sociala grupperingar i den mondäna societeten. Hur det som glittrat och glimmat i hans barn- och ungdom, försvagas och desillusioneras, tills han inser att han själv åldrats lika mycket. 

Det 'adliga' som var så tilldragande i hans barndom, på 1870-80-talen, har förlorat sin patina, och den utvecklingen har bara gått snabbare och snabbare, fram till våra dagar när kändisar blir alltmer kortlivade, ibland bara 15 minuter i en dokusåpa. Men även om Proust såg hur samhället och människorna förändrades i allt snabbare takt, och började inse att adeln var på utgående, så hade han nog haft svårt att hänga med i dagens samhällsförändringar. 

Att första delen redan utkommit 1913 och kritiserats, märks av att texten också innehåller polemik vad gäller sättet att skriva. Proust kritiserar realismen, och försöker förklara vad han själv vill åstadkomma med sitt 'verk', den psykologiska djupdykningen, att livet är ett 'inre' skeende, där i synnerhet Tiden lagras, och förändrar vårt sätt att se och tänka om oss själva och andra människor.

Att hela serien blev så långrandig har ju med myllret av karaktärer att göra, att allt måste exemplifieras om och om igen. Jag förstår att han ville få ett mer 'statistiskt' säkert material för sina idéer, än att bara skildra några få enskilda människor, som läsaren kan vifta bort som 'extrema galningar'. Proust ville lära läsaren att se in i sig själv. 

Första delen är fortfarande den mest lysande, barndomens mysterier, allt det intermediala - liknelser där konst och musik förhöjer intrycket och förståelsen - även andra delen är njutbar, innan svartsjukan börjar bli för påträngande. För jag kan inte hålla med om allt i Prousts psykologiska idéer, även om jag håller med om att livet är ett inre skeende, som både förändras hela tiden, samtidigt som vissa teman inte gärna släpper taget om oss - som i Prousts fall, svartsjukan. 

Det finns även en Del 8, som bara innehåller 'Resuméer och register' över hela alla sju delar. OM man har spridit ut läsningen över ett antal år, vilket var nödvändigt för mig, på grund av den täta myllrande texten, så kan det vara bra att få friska upp minnet om vad Proust faktiskt pratat om på dessa totalt 3486 sidor. De resuméerna är snabbt genomlästa. 

Därefter kommer ett gediget register över Personnamn (ca 2000 st) och Ortnamn (ca 1000 st), med hänvisningar till sidor i respektive bokdelar. Det har varit guld värt när jag glömt eller blandat ihop karaktärer, inte minst när de ibland nämns med familjenamn, och sedan plötsligt bara med förnamn. 

Det långrandiga ordmyllret handlar ofta om just myllret av karaktärer, att Marcel Proust så gärna vill poängtera och exemplifiera sina 'insikter' med så många fall som möjligt, så att läsaren inte bara viftar bort historien som ett fåtal 'extrema galningar', utan får känslan att detta gäller 'oss alla' - mer eller mindre. Livet, psyket, det undermedvetna. Och framför allt - Tiden med stort T. 

Swanns värld : På spaning ... 1 - Marcel Proust (1913)

Det är tredje gången jag läser första delen av På spaning efter den tid som flytt, och den blir bara bättre och bättre. Tredje gången gillt. Antagligen för att jag själv blivit äldre och fått mer 'tålamod'. Jag har förhoppningen att det närmsta året/åren ska kunna ta mig igenom hela serien. Trots mäktigheten i dess djuplodning, som har gjort att jag denna sommar har begränsat mig till cirka tio sidor Proust per dag. Det krävs tid att reflektera för att jag ska kunna njuta av läsningen. 

I våras läste jag både Alain de Bottons och Olof Lagercrantz små böcker om att läsa Proust. Men det gav mig inget, för det går inte att vattna ur några enstaka intrigtrådar ur Proust. Det är inte det boken handlar om. På spaning efter den tid som flytt är en filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet. Jag kände dock igen mig i Lagercrantz kommentar, att han inte visste vilken läsare han vände sig till, utom möjligen de som likt honom själv, vid första läsningen av På spaning ... varit för ung och inte kommit längre än till Del 2. När livet snurrar allt fortare med arbete, hem och barn, då är det ont om den tid för eftertanke som behövs för att läsa Proust. I synnerhet som det även finns många andra intressanta böcker att läsa.

Nåväl, bokens filosofisk psykologisk djupdykning i det egna självet, handlar i mycket om den tid då Proust skrev och verkade, samtida med filosofen Henri Bergson (dessutom gift med Prousts kusin) och Sigmund Freud. Att tränga in i sitt eget omedvetna och själsliga nivåer låg i tiden. Sekelskiftet var också l'art pour l'art, konsten för konstens egen skull, och Proust förenar detta till en allenarådande helighet hos tingen, som en spegling av betraktarens själ. I synnerhet berättaren Marcels själ, men som ett okänt omedvetet, något borttappat att leta efter.

Boken igenom, i synnerhet i första delen, 'Combray', som rör Marcels barndomsminnen från hans mormors landsortsstad, med minnet av ångest och lycka av olika slag, tolkas i stort sett allting via människans fem sinnen: dofter, färger, smak, hudens behov av kramar och godnattkyssar, och hörseln med vårt behov av musik, minsta namn har en klang. Vilket genast får mig att tänka på alla  skrivarböcker med tips för skönlitterärt skapande, som talar om hur referenser till våra fem sinnen och  hur deras intryck kan berika texten man arbetar med, för att få väcka läsaren. Nog måste det tipset vara ett arv från Proust! 

Proust vidareutvecklar dessutom detta till att omfatta alla konstarter, alla han möter beskrivs via konstverk, målningar, statyer, kyrkliga utsmyckningar, för att förhöja känslan och verkligen få oss att associera med såväl den unge Marcel som med konstkännaren Monsieur Swann. Det är ständiga associationer, inte bara till konst, utan även till litteratur, författare, och inte minst musik.  

Proust hör härigenom till den mest tacksamma författaren ifall man vill fördjupa sig i Intermedialitet, alltså sammansmältningen av olika konstarter i ett verk. Proust sammansmälter 'allt' som tänkas kan. Hans ord på boksidan återger förutom alla våra sinnesintryck, också liknelser och metaforer via beskriven arkitektur, målningar, statyer, och inte minst musik. Hela texten kan ses som musikaliska satser och upprepade teman och melodier. 

I andra delen, 'Swann och kärleken', är spelas hela Swanns kärleksvånda upp likt en musikalisk symfoni, alltifrån overtyr, via tema med variationer, via olika satser fram till klimax för att slutligen ebba ut. Inte så att detta uttalas öppet, men det är känslan när man läser om Swanns åratal av svängande mellan förälskelse och svartsjuka. Pendlandet mellan kärlekens höga visa och svartsjukans mörker, ångest och lycka. Swann och Odetta har en musikalisk slinga, ur en fiktiv nära okänd, men lokalt bekant tonsättare, Vinteuil, som 'deras' musikaliska tema, så som många kärlekspar kan ha en låt de dansat till när de förälskade sig. Vinteuils eget livsdrama förekommer redan i första delen, och hans lilla melodi återkommer alltså som ett viktigt tema i denna andra del, som tilldrar sig när Swann var ung, alltså innan Marcel föddes. 

Swanns värld, första delen av På spaning av den värld som flytt, består av tre delar, de två ovan nämnda och avslutas med den 50 sidor korta avdelningen med den märkliga titeln "Ortnamn : namnet". Första gången jag läste boken trodde jag att det var ett informativt efterord. Men nej, det var en pendang som för samman Swann och Marcel på ett djupare plan, genom att han som barn förälskar sig i Swann och Odettes dotter, Gilberte, som han inte får leka med, eftersom Swann 'gift ner sig' med kokotten Odette - enligt samhällsnormen och hans nyktra föräldrars synsätt. Men av en händelse träffas de i Paris några år senare, på Champs-Elysées gräsmatta, lekplats där Paris barnjungfrur 'vallar' sina skyddslingar. Inga namn utbyts. Men för Marcel blir det en daglig källa till möjlig lycka eller besvikelse, om han ska få se och leka med Gilberte eller inte, en ödets nyck. 

Alltså är avdelningen 'Ortnamn : namnet', om Marcels obesvarade kärlek till Gilberte, en parallellhistoria till Swanns oförklarliga kärlek till Odette, pendeln mellan lycka och svartsjuk ångest, den musikaliska temat som upprepas, avslutas med denna tredje musikaliska final-sats, renodlingen av det musikaliska temat. Frågan om 'Varför' man älskar, när kärleken inte besvara, varför man älskar något som inte är värt ens kärlek, som Swanns avslutningsord i avdelning två, konstaterandet: 

"Att tänka sig att jag har slösat bort åratal av mitt liv, att jag har velat dö, att jag har upplevat min största kärlek - för en kvinna som inte tilltalade mig, som inte var min typ!"

Det eviga mysteriet, varför en passion kan gripa en själv, men inte alla andra. Varför ålägger man sig en sådan plåga? Och fantasins betydelse, som får två människor att uppleva all skönhet så helt annorlunda mot varandra. Marcels fantasi 'helgar' allt från dofter till namn, bara för att handlar om Swann och hans dotter, och ger det en exalterad känsla, så exalterad att den kan göra honom sjuk av längtan. Längtan efter något annat, bortom vardagen, bortom detta liv. 

När Marcel gör allt för att få tala om Swanns familj, för att uppamma sin kärlek, 'en okänd dimension', ett själsrus, undviker hans föräldrar detta, och Marcel konstaterar att det är för att de 'saknade det tillfälliga sjätte sinne som kärleken utrustat mig med'. Marcel använder alltså alla sina fem jordiska sinnen, för att uppamma det sjätte själsliga sinnet - kärleken. Kärleken bor i en själv, oavsett om besvarad eller inte. 

Marcel summerar mot slutet: "När en tro försvinner, finns ändå något kvar /.../ ett vidskepligt fasthållande vid det förgångna /.../ som om det vore i det och inte i oss själva som det gudomliga har sin boning, och som om vår nuvarande brist på tro hade en yttre orsak, nämligen gudarnas död."

Och avslutar känslofullt: Minnet av en bild är ingenting annat än saknaden efter ett ögonblick, och husen, vägarna och gatorna flyr undan - ack! - lika snabbt som åren. 

The Perfectionists - Gail Godwin (1970)

 Gail Godwin (f.1937) fick sin romandebut med The Perfectionists. Jag läste den för 30 år sedan, och den står kvar i bokhyllan fast jag inte längre minns texten. Så nu läste jag om den, och grips genast av samma intresse som måste ha gripit mig första gången jag läste den.

Utgiven 1970 tillhör den en period som intresserar mig mycket. Och så gillar jag hennes klara stil. Den nygifta kvinnan Dane är huvudperson. Dane, hennes make John och dennes treåriga son Robin tillbringar en semestervecka på Mallorca. De har också med sig den unga kvinnan Penelope med förhoppningen att hon ska barnvakta sonen. John är psykoterapeut, i synnerhet specialist på drömmar, och Penelope är en av hans klienter. 

Hela händelseförloppet behandlas ur Danes synvinkel, med hennes motstridiga känslor inför äktenskapet och styvsonen och omgivningen. Varken hon eller övriga karaktärer är alltigenom 'trevliga'. Alla har de sina brister och olika svårigheter att navigera sin livssituation. Temat är psykoterapi, psykoanalys, hur Dane och John går in i sitt äktenskap utifrån en intellektuell tro att de kan mentalt navigera sig in i det perfekta äktenskapet, där allt kan redas ut mentalt. Men det visar sig också att de flesta verkliga känslor undertrycks. Analysen gör Dane till ett studieobjekt åt maken, och hon själv försöker acceptera allt han säger och se sig själv med hans ögon - åtminstone låtsas hon det.

Styvsonen Robin känns som en metafor för det inre barnet, sårbarheten. John har genast förklarat att det är hans eget inre barn, så John utgår ifrån att Dane ska ta hand om hans eget inre barn lika mycket som styvsonen. Medan Robin vägrar tala och känns nästan autistiskt avtrubbad, han tiger och stirrar tillbaka med iskalla blå ögon. Men också Danes oförmåga att ta hand om sin egen inre sårbarhet, sina egna inre behov. Hon anpassar sig till det yttre, men hur än mycket hon klamrar sig fast vid Robin, har hon svårt att få äkta kontakt. Han fortsätter att kissa på sig varje natt. 

Robin vägrar sova hos Penelope, det blir i praktiken Dane som hela tiden tar hans om Robin. Lite lite växer kontakten. Men de små framstegen bryts när John vill 'uppfostra' och 'sätta gränser', utan att ta hänsyn till Robins behov. Alla uppfattar det lilla barnet som en diktator, John vill säga ifrån. 

Det som stör mig med boken är slutet, när Danes tålamod plötsligt spricker och hon också vill kräva och sätta gränser, och när inget hjälper börjar misshandla Robin. När blev barn-aga förbjudet?

Men ska jag fortsätta med min analys med barnet som metafor även för Danes inre sårbarhet, så är scenen när hon nästan kväver Robin, alltså en metafor för att hon kväver sig själv för att stå ut i sitt 'perfekta' äktenskap. Hon ljuger för sig själv, att allt skulle var perfekt. 

Vålnader - Paul Auster (1986)

Andra boken i den s.k. New York-trilogin, är betydligt kortare (90 sidor) och mer rak på sak, än första boken som var mer av en metaroman, som flöt mellan olika berättarsynvinklar.

Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.

Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.

Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.

I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.

Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.

Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.

Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....

Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.

Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."

England Made Me / De skeppsbrutna - Graham Greene (1935)

England Made Me är en tidig roman av Graham Greene, som på svenska fick titeln De skeppsbrutna. Även vissa senare engelska upplagor använder titeln The Shipwrecked.   Och är en liknelse med vilken den spekulerande affärsmannen Krogh beskriver sin livssyn:

"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)

En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932.  I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.

Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.

Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.

Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.    

Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.

PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?

Zenos bekännelser - Italo Svevo (1923)

Italo Svevo är en smart uttänkt författarpseudonym för Ettore Schmitz (1861-1928), född i en judisk familj i Trieste vid Medelhavet. Pseudonymen anspelar både på Italiensk och det sydtyska området Schwaben, som har sitt namn efter de germanska sveberna. Vid Ettores födelse ingick Trieste i kejsardömet Österike-Ungern, och gjorde så fram till 1919, då Italien på första världskrigets segrarsida fick ta över ledningen.

Alltså ett EU-blandat område redan på den tiden. Och med en egen romansk dialekt - Triestinska - som genom århundradena blandats med många grannspråk, slaviska som tyska. Kulturell mångfald med andra ord. Ettores far var av ungersk börd och modern italienska. Eftersom man talade triestinska i hemmet, lärde sig Ettore Italienska som andraspråk. Fadern såg dock flytande tyska som ett måste för karriären och skickade sonen till handelsskola i Tyskland, där han bodde på internat redan från 12 års ålder. Studierna i Tyskland kom dock för Ettores del att inleda ett livslångt intresse för filosofi och litteratur.

Just som Ettore 1880 avslutat sina handelsstudier i Tyskland, gick fadern i konkurs. I stället för att fortsätta till Florens och förkovra sitt italienska skriftspråk, tvingades Ettore återvända till Trieste och försörja sig själv. Han anställdes vid en bank, där han stannade i 18 år. Men han fortsatte att skriva på lediga stunder och gav på 1890-talet ut två romaner, som dock helt förbigicks med tystnad. Så vad ser vi i litteraturhistoriens backspegel? Att Italo Svevo, alltjämnt österrikisk medborgare, influerad av centraleuropeiska traditioner, fokuserad på psykologiska processer, skrev på italienska. Medan Italien vid denna tid var ett mycket ungt rike med starkt nationalistisk agenda. I den kampen ingick att propagera för renhet i språk och tradition, varför italiensk litteratur var dominerad av en estetiserande stil. Kritiken stördes av de 'språkfel' de hittat hos Svevo, en konsekvens av hans  flerspråkighet, och missade att där kunde finnas något nytt och berikande.

Ettore bildade familj och anställdes i sin svärfars internationella företag, fick göra utlandsresor och bodde periodvis i London, alltså ett kosmopolitiskt liv. I tjugo år inriktade han sig främst på det kommersiella, till familjens fromma. Men när han 1907 skaffade sig en lärare i engelska, råkade det bli författaren James Joyce då bosatt i Trieste. De blev vänner för livet. Men så bröt första världskriget ut och isolerade Trieste. Många italienare flydde staden. Ettore och hans hustru blev ensamma kvar av sin släkt för att handha familjens fabrik. Myndigheterna lät dock stänga den, vilket gjorde att Ettore fick all tid han önskade till att läsa och skriva. Bland annat översatte han då ett av Sigmund Freuds kortare verk om drömtydning. Efter fredsslutet ledde detta till en spirande romanidé, som tog Svevo tre år att fullborda på lediga stunder.

Zenos bekännelser (1923), en avantgardistisk romanskapelse, som utger sig för att brottas med psykoanalys som idé, men som snarare bearbetar minnets, självbildens och författandets villkor. I synnerhet fördjupas detta intryck när jag läst Ytterligare bekännelser, en påbörjade fortsättning om Zeno som gammal, som Atlantis förlag lät översätta 1995, och tillfogade till första boken. Ettore dog efter en bilolycka 1928, men hade alltså hunnit skriva fem kapitel, indelade efter olika teman på samma sätt som första boken om Zeno. Trots att den planerade boken är långt ifrån färdig, är kapitlen i sig så väl genomarbetade att det är berikande att läsa dem, en utveckling av Zeno och ökad förståelse inför Italo Svevos utgångspunkter. För hur än intressant första boken var, så är det vid läsningen av denna fortsättning som jag verkligen börjar älska Zeno, gamlingen. Han har nu lämnat den maniskt tvehågsne egoisten bakom sig, och har fått en mer accepterande inställning till livet, utan strid och kamp, med en mjukare framtoning nu när hans pansar fallit, vilket gör hans humor mycket mer berörande. Detta kunde ha blivit ett verkligt mästerverk, som vi dock tyvärr bara fått en liten bit av.

Svenskans Bekännelser får, likt engelskans Confessions, betonar bara en av alla möjliga betydelser hos den italienska glosan i titeln: La coscienza di Zeno. Samvetet som talar ut kring begångna synder, en vinkling som blir smått ironisk, vilket visserligen stämmer med Zeno. Men Coscienza inbegriper så mycket mer än samvete - medvetande, medvetenhet, vetskap, kännedom. Vilket naturligtvis är meningen med titeln. Att författaren för medvetna semantiska val, visar inte minst hans pseudonym, Italo Svevo. Romanen har gått till historien som 'psykoanalytisk' genom inledningen där Zeno förklarar at thans psykonalaytiker bett om förbereda deras samtal genom att skriva ner självbiografiska minnen. Tidigt moderslös och med allt större hälsoproblem sedan faderns död, känner sig tveksam till om han är inbillningssjuk eller inte. Framför allt vill han bli en 'god' människa, vilket god hälsa borde vara ett tecken på. Kan psykoanalys hjälpa? Därmed framträder titelns betydelse av psykologisk medvetenhet, och dess underförstådda tvilling i det undermedvetna, psykets omedvetna innehåll.

Zenos bekännelser är en 428 sidor lång (Atlantis, 1995) Jag-berättelse, en intensiv inre monolog indelad i långa tematiska avsnitt som bryter mot all tänkt kronologi. Den inledande avdelningen behandlar hans rökbegär och lika oupphörliga som fruktlösa försök att sluta röka. Zeno behöver aldrig arbeta, eftersom fadern efterlämnar ett självgående företag med god avkastning. Fadern (curlingförälder) har till och med stipulerat att Zeno inte ens skall tillåtas ta del i arbetet, närapå omyndigförklarat honom. Han ska 'tro' att han är chef, men ändå kunna leva på företagetse avkastning. Zeno får ändå veta hur det ligger till, vilket väcker negativa känslor i honom. Han är välbeställd, men handikappad. I Ytterligare bekännelser uppstår en omvänd, men lika evig motsättning mellan honom själv och hans egen nu vuxne son. Hur än väl fäderna menar, strider sönerna emot. En av alla eviga livsmekanismer, svårigheter, vi alla måste gå igenom - kanske från båda håll.

Zeno är den arketypiske maktlöse anti-hjälten. Han för begränsat, sysslolöst liv och lämnar aldrig Trieste. Han brottas med sina olika begär i förhoppningen om att bli en 'god människa', och känner sig stå över de han anser 'mindre goda' i omgivningen. Samvetet säger honom dock att det synsättet är negativt även för hans egen livsväg, varför han försöker hjälpa och stödja dem han föraktar. Zeno uppfylls alltså ständigt av motstridiga känslor, både inre och yttre. Trots att han har såväl förmögenhet, och bästa tänkbara hustru, trängtar han efter 'något annat', och får sitt liv att framstå som en lång fruktlös kamp mot olika begär. Det här kan låta dystert, men Italo Svevo ironiska humor uppblandat med insiktsfullhet är mycket tilltalande. Zeno betraktar sig själv på håll, tiden ger honom distans och varm humor. Hans monolog är ett försök till självanalys. Svevo låter oss ana att ingen någonsin blir helt klar över sig själv, utan behöver en hel livstid för att nå målet.

Först under första världskriget, i slutet av första boken, lyckas Zeno ta sig ur sin passivitet, vad som verkat vara hans villrådiga normaltillstånd. Kriget hade vänt upp och ner på samhällets alla förutsättningar och Zeno blir ensam kvar i Trieste och gör mycket goda affärer, han vågar riskera och vinna stort. Alltså är det först när hela samhället förändras, som han kan ändra sitt liv. Inte genom psykoanalys, inte genom att låtsas att felet, hans 'sjuka' varit en inbillning inom honom själv. Men med sin vanliga tvetydighet inser han samtidigt, att hans hälsa kommer ur hans övertygelse. Genom att tro sig frisk, är han frisk. Slutsatsen blir att det är verksamhet, kamp, aktivitet som är lösningen.

Denna slutliga gnista får mig att tänka på Pontoppidan, där såväl Lykke-Per som hans f.d. fästmö Jakobe vinner styrka genom kampen i livet. Det känns som en huvudströmning i det tidiga 1900-talets idéliv, vilket ju ledde till första världskriget. Att det var de som satte igång kriget som förlorade på det, men de som bekämpade det som vann på idén, tillhör ju livets eviga paradoxer. Något annat som påminner mig om Pontoppidan är att ingen av alla levande karaktärer som modelleras fram är endimensionella. Han skriver dessutom nästan ordagrant (detta hos den insiktsfullare 'gamlingen') att alla människor har såväl vackar som fula drag. Helt enkelt att ingen är antingen bara ond eller bara god.

Ett annat plötsligt omvändning i slutet av första boken är, att Zeno efter att ha fördjupat sig så grundligt i sina minnen, avfärdar denna psykoanalys, genom att säga att 'självklart' får man inget vettigt av minnen som uttalas på andra språk än modersmålet. Där diskvalificerar han själv hela boken. Zeno var lika tvåspråkig som Italo Svevo. Att han tvingats ägna sig åt psykoanalys på den florentinska dialekten (riksitalienska), är något läkaren borde ha insett, leder till minsta motståndets lag, att man faller tillbaka på lätta fraser, clichéer. Och undviker alla svårare ämnen och sanningar.

När vi återförenas med den åldrade Zeno i Ytterligare bekännelser, då har författaren bara åldrats ca 5 år, men Zeno har blivit 70 år, och med vuxna barn 20-30 år äldre än när föregående bok slutat. Här fördjupas de betraktelsesätt som gör att man kan läsa texten som en sorts metaroman, alla tankar om det omöjliga i att skriva en sannignsenlig självbiografi, ett liv, en människas essens kan omöjligt fångas i ord. 'Det som skrivs ner är bara en av en oändlig mängd möjliga tolkningar. När den åldrade Zeno återfunnit sina 'anteckningar' från sitt försök till psykoanalys, upplever han det som en återfunnen skatt. Allt han glömt kan nu återupplivas, men det är inte den han var som växer fram, utan den bild som skrevs ned. Vi kan aldrig få veta 'sanningen'.

Italo Svevo lät trycka Zenos bekännelser på egen bekostnad, men Italien var fortfarande inte intresserat. Desto lyckligare blev James Joyce över sin väns roman. Han lät översätta den och introducerade den i Frankrike, där den väckte stor uppståndelse, och man började kalla Italo Svevo för en "italiensk Proust".
Det är sant att båda använde sofistikerade tidsperspektiv som bröt mot det vanliga kronologiska berättandet. Dock är det inte något nytt. Snarare är det utnyttjandet av minnes-paradoxer i berättandet som tillhör det modernistiska. Men medan Marcel Proust (1871-1922) upplevde att han verkligen återfunnit den tid som flytt, (hans romansvit 1913-1927), ledde Italo Svevos eget filosoferande till en motsatt insikt. Det som fästs på papper kan aldrig bli mer än fiktion. Vi arrangerar och konstruerar för att göra något begripligt av våra upplevelser, och varje gång är det en ny tolkning, aldrig någon grundläggande sanning om tingens slutgiltiga tillstånd. Allt är i ständig utveckling, livet ut. Svevo ingår alltså i den modernistiska rörelse som alltmer kom att upplösa personligheten som begrepp.

Appropå gamlingen Zeno, i den påbörjade fortsättningen, inser vi att livet efter kriget återgått till det gamla, en passiv åskådare till sina inkomsters förvärvande. Rädslan, tveksamheten, är tillbaka och han förlorar raskt alla vinster han samlat på sig. Roande är det också beskrivningen av hur mönster upprepas i de nya generationerna, livet är ett liknande tröskverk för oss alla på ena eller andra sättet, vilket för mig som läsare leder till inkännandets humor.

Zeno är en fiktiv person, men självklart måste Ettore, likt de flesta författare använda sina egna erfarenheter som bas för sitt filosoferande. Som nämnt fanns det mer allmänna strömningar kring 'kamp' som livets motor, å andra sidan slapp Ettore själv ifrån en stor del av sitt kommersiella arbete under första världkriget, och kunde åter tillåta sig att filosofera. Alltså en helt motsatt effekt än i Zenos liv. Zeno hindrades från att sköta affärer, och befriades genom kriget då han kunde göra sig stora vinster på guld och utnyttjandet av anra människors krigstida armod. Ettore tvingades till ständig kommersialism, ända tills kriget lät honom dra sig tillbaka till sin studerkammare och alltså bli en annan sorts 'onyttig parasit'. I den kommersiella värld han uppfostrades i var möttes litterära böjelser med skepsis.

Det vegeterande filosoferandet betraktas inte som legitimt om man inte kan försörja sig på det, och knappt ens då. Detta begär, som jag har gemensam med honom, blir därför något suspekt som man borde sluta med - vilket dock känns lika omöjligt som rökavvänjning för en inbiten rökare. Och detta trots att Italo Svevo inte använde litteraturen som estetiska etyder, utan som en väg till självkännedom och kunskap om världen, två begrepp som innefattas i det italienska substantivet coscienza.

Apropå Zenos klarsyn i slutet av första Bekännelse-boken, gör han apropå sin livgivnade upplevelse av kamp och aktivitet, menar han också att sjuka blir vi, inte av psykologiska orsaker, utan av maskinerna. Maskinåldern har just inträtt och han ser hur alla maskiner passiviserar. Han profeterar också om att till slut kommer en av de mest sjuka personerna att skapa et sprängämne så starkt att det kan spränga hela jordklotet i bitar, och befria det från alla parasiet. Vilket naturligtvis leder min tanek till atombomber.

Och som sagt, Italo Svevo kom att missta livet i en  bilolycka, blev alltså offer för maskinåldern. Vid den tiden arbetade han också på ett kapitel kring Zenos våghalsige, och inte särskilt kunnige chaufför, som alltid drabbades av fortkörningsböter...

NP 1919 - Carl Spitteler - Imago (1906)

Det första nobelpriset efter första världskriget gick till schweizaren Carl Spitteler (1845-1924) "med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling"(1900-04).

Han är nog en av de mest bortglömda nobelpristagarna och jag har inte läst detta epos, eller något annat diktverk av honom. Spittelers debutdikter 1880 gick helt emot 80-talisternas önskan att "sätta problem under debatt". Tidens mode var realism och naturalism, att nagelfara samhället, medan Spitteler ville återuppliva de grekiska idealen, skriva epos av homerisk bredd. Men hur än humanistisk hans målsättning var, blev det alltför filosofiskt för läsarna.

Men som med de flesta 'moderiktningar' slog pendeln snart över från realism och naturalism till en mer estetiserande symbolism, och då tycks det ha blivit högsäsong för Spittelers diktverk. Efter Olympisk vår kom hans tidigare diktverk ut i nya, ibland omarbetade upplagor, under de idealistiska åren fram till första världskriget. Och bäddade därmed för ett nobelpris i 'idealisk' stil.

Men han skrev även romaner och då i en naturalistisk stil. Jag beslöt att läsa romanen Imago (1906), som väckte intresse bland sekelskiftets psykologer (CG Jung, Freud m fl) och fick betydelse för psykoanalysens utveckling. Googlar man på Imago får man flest träffar på s.k. Imago-terapi, par-terapi. Boken fick jag fram via fjärrlån av en upplaga från 1922. Det finns inte många ex på svenska bibliotek. Vilket är synd. Att köpa finns boken naturligtvis på sitt originalspråk, tyska, men inte i någon aktuell engelsk upplaga, vilket är ovanligt för nobelpristagare. På spanska dök det dock upp en upplaga så sent som 2008. Den svenska upplagan från 1922 känns inte på något sätt gammal eller dammig, men nog är den värd att ges ut på nytt! Romanen är friskt levande och visar både författarens osvikliga psykologiska insikter och gränslöst tillåtande medkänsla med mänskliga svagheter.

Romanen roade mig enormt! Blev hans samtid lika road? Eller är det vår tids krassa syn på idealism som gör att så mycket i historien väcker min skrattlystnad. Nej jag tror inte det. Snarare är det den stora igenkänningsfaktorn i det psykologiska spelet som parat med en medkänslan helt utan sentimentalitet, gör läsningen så angenämt roande. Man kan säga att hela berättelsen försigår inuti huvudpersonen Viktors psyke, som blir som en provkarta på olika motstridiga inre röster (Jfr gärna Voice Dialogue-terapi). Han blir ett rö för stormvindarna i sina känslor. När jag försökte berätta för min dotter om hans hårdnackade försök att projicera ut sina ideal på omgivningen och hur detta slår över i motsatta negativa känslor, tycker hon att han låter galen. Men hela romanen är skriven med så stor medkännande insikt att all galenskap väcker medkänsla i mig som läsare. Och hur än fördömande Viktor är mot sin omgivning, och hur än lätt det är att sympatisera med honom, så köper jag som läsare inte hans negativa bild av omgivningen. Texten är sådan att jag sympatiserar med båda sidor. Och det är en konst! - som för mig är värt sitt nobelpris! ... trots att det inte var det han fick det för.

Det finns inget endimensionellt i romanen. Vi befinner oss inuti Viktor och ser hur hans frustrerade känslor förvanskar omgivning. Hans värld är likt klassicismen och eposet uppbyggt utifrån en 'objektiva' utblick på världen, utifrån Platons idévärld med ideala värden. Så uppfylld blir Viktor ständigt besviken ute i den verkliga världen, besviken på de bleka individer han möter här på jorden, så andefattiga mot hans ideal. Samtidigt blir Viktors inre kamp en mycket subjektiv föreställning och därmed urformen för en realistisk roman. Det var de engelska borgarna som på 1700-talet (Defoe, Richardsson etc) började intressera sig för individen, tvärtemot då rådande klassicistiska stilideal. I Spittelers roman fortgår denna dragkamp, som ett psykes utvecklingshistoria, på djuppsykologisk nivå. Det allegoriskt allmängiltiga kombinerat med individens förvrängda egenheter, väcker hos mig en allmän medkänsla åt alla håll.

Inuti Viktor pågår en allegorisk strid mellan hans Förstånd vs Hjärtat och Fantasin. Oftast förlorar hans Förstånd på kort sigt, utan att läsaren blir duperad. Texten som helhet ger en betydligt mer nyanserad bild. Och i slutänden är det inte ena sidan som vinner utan Viktor är en sammansmältning av alla sina inre egenskaper.

Viktor projicerar ut sina ideal på en skön kvinna, Theuda, som en sorts musa. När hon inte tycks honom hålla måttet inför hans ideal, delas hon i hans inre upp i en inre själslig platonsk idealbild Imago, medan hennes i hans tycke falska yttre är en Pseuda, förutom att hon naturligtvis fortfarande är en mänsklig individ, Theuda, som balanserar i den krassa verkligheten. En intrikat historia som det är mycket förståeligt att psykologer har tagit till sitt hjärta. Allt försigår i en vardaglig småstad, som Viktor reatar sig på. Överallt ser han fiender, men även detta är en förvrängning. Till skillnad från poeten Viktor har småstadens pojkar vuxit upp till realistiska ämbetsmän, som gift sig och bildat familj. Nöjda med detta enkla "träsk" som Viktor ser det.

Småstaden bildar den realistiska romanens vardagsram. Småskuren och enkel. Vilket retar gallfeber på Viktor när han svävar i det blå. Säkert kan en läsare sympatisera med Viktors kamp mot det småborgerliga. Men jag tror inte att det var ett ställningstagande författaren var ute efter. Spitteler var både författare av högstämda epos och gift barnafader som arbetat som lärare. Vilket kan vara värt att minnas när Viktor har mycket mycket svårt att acceptera Theudas far - trots att denne är död! - och ser dennes kamp för allmän folkskola, som en tvångströja att plåga alla barn med.

Den dubbelheten lever vi med än idag. Var skulle vår demokrati vara idag utan allmän skolgång? Samtidigt som många känner sig hämmade av att tvingas in i samma ram under så många år...

Och så en avslutande könsrollskommentar: Även om romanen naturligtvis innehåller ett äldre synsätt vad gäller kvinnor, så kan man tolka det som Viktors inre fantasivärld, vilket också är den ram kvinnorna tvingades leva inom på den tiden. De verkliga kvinnor som träder fram känns lika varmt levande mänskliga, som allt annat i romanen.

PS. Sedan jag skrev denna blogg har det kommit en fransk upplaga 2016. Och på tyska 2017. Varför inte en svensk?

Fru Freud och jag - Anna Lytsy (2009)

Har idag läst ut en roman som fascinerade mig enormt. En alldeles ny bok från förra året. Anna Lytsys Fru Freud och jag : en historia om begär (2009). Jag började i höstas, och har haft den i 'sommartorpet' där jag unnat mig en timmes läsning vid insomnandet de lördagar jag varit ledig. Så det har tagit tid. Men det kändes bra så.

Boken är av vacker tillverkning, med snövita lena pappersark. Formatet är nätt. Omslaget gick i brunt, delvis i mönster, delvis som skinnimitation (naturligtvis plast), men ändå så skön att hålla i. Den känns hållbar och vacker och värd varenda krona. (Från Normal förlag.)

Alltså öppnade jag den med andakt varje gång.

Romanen i sig liknar inte något annat jag läst. Det är en långa monolog av en psykoanalyspatient. Långa meningar, med många insprängda bisatser. Det är som om språket sprutar fram i hennes behov att tolka sig själv och sina känslor, hon 'tänkerkänner', om och om igen. Det är när insikterna kommer. Det är inte meningen att bara tänka sig intellektuellt in i något, det måste kombineras med känslan. Bara känslan hjälper dock inte.

Romanen igenom brottas huvudpersonen med sin psykoanalytikers dualistiska syn på kön. Det är arvet från Freud. Och huvudpersonen känner inte att hon passar in där. Ämnet fascinerar mig enormt, eftersom inte heller jag någonsin känt att jag passar in. Könssynen är en konstruktion utifrån samhällets konservativa ramar. Tänkandet går på slentrian.

Vi får följa den unga kvinnans liv, vi talar 15 års misslyckat äktenskap, och sju års psykoanalys, som leder till att hon blir någorlunda autonom, slipper känna att hon skulle dö om hon inte lever i symbios, hur än negativ. Det är inte en enkel roman att beskriva. Och jag läste den närmast andlöst ända till slutet. Just för att jag kände igen mig i mycket, trots alla olikheter.
Vi är båda i den generation som inte kunde acceptera den allmänna bilden av 'kvinnlighet', svårigheten att se sig som 'kvinna' och min gen övertygelse om att Freud hade fel. Han hör hemma i en annan tid. Och människan utvecklas hela tiden.

Min egen känsla är att psykologin hela tiden hamnar på efterkälken. Människan utvecklas först, och psykologin försöker beskriva oss i ett stadium, som så snart det beskrivs är ett förflutet stadium. För mig ligger psykoanalysens brist, i avsaknaden av andlig nivå. Jag förutsätter en andlig nivå som manar på oss, en utveckling där människospyket hela tiden förändras. Det som beskrivs kommer därför automatiskt på efterkälken. Visst är metoden till hjälp i många fall, men inte alltid. Inte för utveckling framåt.

Så jag blev besviken mot slutet. Jag hade velat se mer nytänkande. Psykoanalytikern får visserligen ge sig. De har nått ett positivt mål tillsammans, trots att de har olika teoretiska bas. Patienten skapar sin bas, tolkar sitt liv, och är stark nog att inte köpa analytikerns världsbild. Men det bli ändå lite för bortschabblat på slutet.

Vi är i samma generation, vi som har mammor som bara fick amma sitt barn var fjärde timme, och övrig tid låg vi babies ensamma i sängen. Men jag tror ändå inte att det är problemet som 'ställt till oss'. Jag har också en maximalt patriarkal far och passiv mor. Det har lett till samma avståndstagande till könsrollerna, sådana de stelnat, men ändå inte till andra likheter.

Men boken är mycket läsvärd, och kan läsas om och funderas kring.
Min dotter visade mig en amerikansk stand-up-komiker, Margaret Cho, som sa något viktigt: "I'm not bi, I'm I." Hon slår ifrån sig beteckningen bisexuell. Jag är Jag, helt enkelt. Det är viktigt för mig att bli omtyckt av alla!, ungefär så sade hon i en intervju på amerikansk TV. Jag vet inte mer än så, hur mycket hon skämtade eller var allvarlig. Tanken är i alla fall viktig.
Vi behöver inte etiketter. Vi är människor med känslor och olika behov.

Harold Bloom och Kanon (kurs 5)

Fredag 13 mars fick vi en föreläsning om Harold Bloom. (Läraren skruvade upp volymen och allt gick bra.) Bloom är en medie-kändis, oerhört beläst och extrem, som är både inspirerade (text-analyserna) och beklämmande (hårdnackade kritik av all kanon-kritik) att läsa. Extremt sin egen.

Bloom älskar skönlitteratur och hatar alla som 'smiter ifrån sitt ansvar' att vårda det arvet. Han är anti-teoretiker. Litteraturen ska inte teoritiseras sönder. Visst låter det förnuftigt?

Blooms bok, Western Canon (1994; sv.öv. 2000) är för tjock att svälja på vecka, men de kapitel vi hoppat över ska jag absolut läsa när jag får tid över, för den är mycket inspirerande.

I Blooms syn på Kanon är Shakespeares geni mycket centralt. I stort sett alla andra författare jämförs med Shakespeare. Kapitlet om Sigmund Freud var mycket roande. Bloom har tydligen upprört de rättrogna psykoanalytikerna genom att hävda att Freud var en utmärkt essäist, men ingen vetenskaps- man. Bloom beskriver ingående Freuds "Hamlets-komplex", som Bloom menar att Oidipus-komplexet borde ha hetat, om Freud vågat avslöja sin källa. Shakespeare var före i allt och Freud ägde och läste oupphörligt hans dramer, på engelska. Men i Hamlet kände Freud igen sig själv och ville därför lösa Hamlets problem, som ett patient-fall, en neurotisk hysteriker. Trots att Hamlet är världshistoriens mest komplexe och intelligente karaktär. Hamlet kommer sig inte för att agera, att lyda sin fader vålnadens order om att mörda styvfadern som hämnd.

Freud menar att om Hamlet varit frisk skulle han inte tvekat att mörda styvfadern. Hu?? DET tycker jag låter sjukt. Freud ville 'avslöja' Shakespeare som en bedragare. En simpel skådespelare kunde inte skriva något så komplext att Freud inte skulle kunna lösa det? Freud ville hellre att Shakespeare var täckmantel för en adelsman. En idé han inte var ensam om och höll fast vid livet ut. T ex earlen av Oxford. Freud gillade dock inte förslaget att det var Francis Bacon, eftersom Bacon var en skarpsynt erkänd vetenskapsman. Honom ville inte Freud tävla med, enligt Harold Bloom.

Med andra ord en osympatisk elitism. Det gillar inte jag, att hävda att en 'simpel' skådespelare inte är förmögen att tänka ut något så klokt? Ha! Han menade att en Earl kunde ha levt dessa tragiska öden i sitt liv, i sin familj, sin släkt. Men inte en olärd skådespelare. Jag vet inte om man kan hålla med Bloom om genier osv, men intelligensnivå handlar inte om man är av enkelt ursprung eller inte!

Som mina teaterlärare sa för 30 år sedan. De bästa pjäsförfattarna är själva skådespelare. En bra skådespelare har en alldeles särskild syn att se på människor, att avläsa deras känslor, och jag tror man kommer väldigt långt med sådana erfarenheter av upplevelser. Av samspel. Det är ju en psykoanalytisk situation. Att testa reaktioner. Shakespeares tidiga dramer är inte lika utarbetade som de senare. Helt naturligt, alla utvecklas med erfarenheter.