Vålnader - Paul Auster (1986)

Andra boken i den s.k. New York-trilogin, är betydligt kortare (90 sidor) och mer rak på sak, än första boken som var mer av en metaroman, som flöt mellan olika berättarsynvinklar.

Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.

Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.

Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.

I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.

Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.

Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.

Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....

Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.

Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."