Det låsta rummet - Paul Auster (1986)

Det låsta rummet är tredje och sista delen av New York-trilogin, som syr ihop hela historien. Först i tredje delen inser jag att det inte är tre olika historier, utan att allt hänger ihop - om än osäkert hur. Det är som ett spektrum av samma historia. Samma historia berättas om och om igen, under en svärm av skilda detaljer.

Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.

Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.

Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.

Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.

Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.

Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina  fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.

Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.

Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.

När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.

Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.

"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."

Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.

I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad?  Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?

Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen  samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."

Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.

Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.