Doktor Glas - Hjalmar Söderberg (1905)

Helt kort kan man säga att Doktor Glas är meditation över livets paradoxer. Som alltid hos Söderberg, rör sig karaktärerna runt i Stockholm, i sina egna spår och försöker förstå livet.

Å andra sidan skulle man också kunna gräva ner sig i mängder av detaljer, och synvinklar, och tolkningsmöjligehter. Och den har mängder med möjliga värdiga citat.

"Liv, jag förstår dig inte!" Alla vill vi förstå - men känslorna styr oss, och allra mest de känslor vi undertrycker. Boken må handla om ett mord, men rör främst psykologi. Och kan med lätthet ses ur olika symboliska vinklar. 

"Ingenting drar ner en människa så, som medvetandet att icke vara älskad."

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."

"Moralen det är andra åsikter om det rätta."  Doktor Glas förespråkar dödshjälp, inte mord, men dödshjälp för den som önskar undgå ohälsans hårda öde. Han ser detta som en självklarhet för framtiden. Dit har vi dock ännu inte kommit. Läkareden gäller fortfarande som det högsta. Och det gör det även för doktor Glas. Han vägrar hårdnackat att befatta sig med fosterfördrivning. Han ser samhällets dubbelmoral som det verkliga problemet.   

Doktor Glas är romantiker, men har aldrig varit köttsligt nära en kvinna. Han ogillar dubbelmoral och det fula i det köttsliga, all sorts prostitution. Som ung led han i tanken att han var ful. Han förälskar sig i förälskade kvinnor, vill stödja dem, men anser inte sig själv god nog åt dem. Så han vill hjälpa den olyckligt-lyckligt-förälskade Helga Gregorius, som har en kärleksaffär med unge vackre Klas Recke. Doktor Glas sublimerar sin svartsjuka, och projicerar den som hat mot prästen Gregorius, Helgas make. Detta är djuppsykologi. Klas Recke ser han som estetiskt vacker, och därför värdig Helga. Det vill han stödja. 

Dr Glas är en oerhört ensam romantiker. "Jag har burit min ensamhet med mig i människovimlet som snigeln sitt hus." Han drömmer hellre om kärlek än tar den till sig, rädd att den ska bli kantstött. Och så går livet honom förbi. "Mitt liv blir mer och mer dröm. Och det har kanske aldrig varit annat."

Martin Birck, Hjalmar Söderbergs ungdoms alter ego, finns med på ett hörn, oftast tillsammans med journalisten Merkel. Dr. Glas anser Martin Birck alltför tungsint för att orka träffa honom på tu man hand. Merkel talar gärna lättsinnigt om livets mening och sanningar, uttalar cynismer för att lätta upp livet och mänsklig psykologi. Oavsett om Martin Birck ännu ligger Söderberg närmast om hjärtat eller inte, så är det inte Doktor glas som är Söderbergs odelade röst. 

En kväll på krogen talar några av männen om sin idealkvinna. En man vill att hon ska vara ung och mager. Merkel vill ha en mullig kvinna. Men Martin Birck vill "att hon håller av mig". Alltid lika  känslosam, önskan att få vara älskad, något som låg Söderberg närmast hjärtat och försvårade livet. Martin Birck, är den del av honom som ville bli författare, men har svårt att ta steget fullt ut. 

På ett sätt kan man se alla skilda röster, som vårt paradoxala inre psyke, med alla sina motstridiga önskningar. Men också en bild av samhällets mångfaldiga motstridighet. Moral blir som sagt "de andras åsikt om det rätta". Doktor Glas beklagar falskheten. Det som skiljer Helga från alla andra människor han möter är att hon 'visade upp sitt rätta jag', erkände sina innersta känslor, så som ingen annan vågar. Hans hemliga önskan är att kunna göra det, men vågar ändå inte. Inte ens för Helga. 

Alla vill ha någon att vara fullt ärlig inför. Det är kärlek. Men all falskhet och dubbelmoral tycks göra det omöljigt. En enda gång i sitt liv försökte Dr Glas gå till handling, försökte tänka ut 'det rätta' att handla efter. Vilket leder till Gregorius död, men fick ändå inte önskat resultat. Klas Recke var trots allt inte värdig Helga. Även hans väg gick till ett äktenskap baserat på pengar - alltså med en annan kvinna.  

Texten rör sig kring psykologiska teman och det undermedvetna, tankar betydligt äldre än Freud. På sidan 67 nämner Dr Glas HC Andersens saga 'Skuggan', en psykologisk metafor. Andersens Skugga kunde frigöra sig, smita ifrån människan och göra allt som skuggans mänskliga 'ägare' önskat men inte vågat göra själv. Doktor Glas tänker "det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa". Så om Andersens Skugga är vårt omedvetna psykologiska djup, det undertryckt undermedvetna, så tycks Söderberg vända på tanken, som om Doktor Glas har glidit så långt ner i sitt vansliga  undermedvetna, att han önskar att han kunde få komma upp i ljuset igen och slippa sina begär och släppa tanken på prästen (och kanske hatet mot prästen). Men när skuggan väl sluppit fri, vill den inte längre komma tillbaka och kuvas.

Jag minns att jag skrev en litteraturuppsats om HC Andersens 'Skuggan' för tio år sedan ungefär. Det var mycket intressant att väva undermeningar ur den. Jag läste också på den tiden Ohlsons bok Gregorius, som ser händelseförloppet ur prästens synvinkel. Det boken fann jag däremot påfrestande ordrik. Söderberg är ju så lätt och luftig, och därför möjlig att filosofera ikring. Gregorius hade en så överväldigande obruten inre svada, att den stötte mig ifrån sig. 

Däremot minns jag nu att Kerstin Ekman skrev en bok på Dr Glas tema, Mordets praktik, den måste jag leta upp, nu när jag har Doktor Glas i friskt minne.  

Herr Arnes penningar - Selma Lagerlöf (1904)

 Det första jag tänker på varje gång jag hör titeln Herr Arnes penningar, är att man gjorde stumfilm av den redan 1919. Letar jag mer info ser jag att den bearbetats till skådespel i Tyskland redan 1917 av 1912 års nobelpristagare Gerhart Hauptmann och regissören Max Reinhardt. En annan lustighet är att Lagerlöf ändrat slutet i den tyska upplagan jämfört med den svenska. I den svenska kommer kvinnor från Marstrand och hemtar hem Elsalills döda kropp, medan hon i den tyska hämtas hem av sina döda anförvanter. Det är väl en smaksak vad man föredrar, den tyska trycker alltså mer på det övernaturliga och spöklika i historien. 

När Herr Arnes penningar dykt upp i brev av Lagerlöf som jag läst, skriver hon att den var mycket lätt att skriva, fantasin flödade lätt, men Sophie Elkan och kritikerna var inte lika roade. Men uppenbarligen blev den populär hos läsare och filmpublik. En klassiker. En spökhistoria? I alla händelser en thriller, kanske den första på svenska? Återigen är Lagerlöf förnyare.

Antar att Herr Arnes penningar har tolkats på många olika sätt, så som det blir med klassiker. För mig är temat djupt psykologiskt, som alltid är Lagerlöf psykolog. Det är en mordhistoria, med fiskhandlaren Torarin och den föräldralösa Elsalill som huvudpersoner. Båda två får intuitiv kontakt med de döda, som vill tala om vilka som är förövare och alltså förväntar sig att dessa straffas, medan Torarin och Elsalill i det längsta blundar inför sin intution, det som kommer från hjärtat, och i stället försöker lyssna till egot, hjärnans kohandlande. Torarin känner sig för svag för att anklaga soldater med macho image, och Elsalill förförs av kärleksfraser och tanken på att kanske få lämna sillrenserskornas liv och återkomma till ett mer privilegierat liv hon en gång föddes in i, innan hennes föräldrar dog. 

Att våga lita på sin intution, hellre än på vad andra säger åt oss, är en allmänmänsklig fråga, något alla måste lära sig. Vägen till vår egen livsväg. En svag självkänsla låter sig utnyttjas. 

Viktigt vad gäller Lagerlöfs utförande av intrigen, är hur hon använder vädrets makter. Iskylan och frånvaron av normalt vårväder, blir som en huvudkaraktär, en gudskraft. För nr människorna inte lyssnar till sin intution hårdnar kylan och håller fast de skyldiga tills sanningen börjar gå upp för det motvilliga psyket. Vårstormen ligger på lur och börjar bryta isen när insikterna växer hos Elsalill, men stoppas åter när hon ångrar sig. Först när kaptenen i det infrusna flyktskeppet, inser att det år brottslingar som han skall forsla, och då inte tvekar utan agerar kraftfullt enligt sin känsla - då först frigörs mer normalt vårväder, som gör att livet kan återgå till det normala med normala vårtidsväxlingar. 

Innan hon träffade mig - Julian Barnes (1982)

Julian Barnes, det rena klara språkets mästare, i ett av sina tidigaste verk, Innan hon träffade mig.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.

Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med  närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.

Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.

Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.

Graham blir så manisk att han börjar använda  hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk  'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.

Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.

Det låsta rummet - Paul Auster (1986)

Det låsta rummet är tredje och sista delen av New York-trilogin, som syr ihop hela historien. Först i tredje delen inser jag att det inte är tre olika historier, utan att allt hänger ihop - om än osäkert hur. Det är som ett spektrum av samma historia. Samma historia berättas om och om igen, under en svärm av skilda detaljer.

Insikten kommer när olika namn börjar återkomma. Men ur andra synvinklar. Liksom i Vålnader, där Blue och Black sitter och övervakar varandra från olika sidor av samma gata, och tycks vara varandras spegelbilder, blir tredje delen en motsatsbild, eller spegelbild av första delen.

Men det är ett skevt spektrum. Ibland har en viss karaktär inte samma namn i de olika böckerna. Ibland återanvänds ett namn på olika karaktärer. Och jag frågar mig om det över huvudtaget är värt besväret att läsa om böckerna för att nysta i dessa detaljer.

Jag kan nöja mig med att ha läst trilogin en gång, låta den sjunka in som ett exempel på absurdism.

Eller fortsätta att ge böckerna en meta-fiktiv tematik. Författarens oändliga möjligheter att berätta samma historia ur ett spektrum av olika synvinklar.

Eller naturligtvis, se alltihop psykologiskt, där människor fylls av olika motsägelsefulla inre röster.

Del tre har en betydligt pratigare jag-berättare än de första två böckerna, vilket gör att den känns lösare i konturerna, och först tappar i pregnans. Jag-berättaren har betydligt lättare att erkänna sina 'kvinnliga' sidor, han säger sig 'tillhöra' sin fru och son - tvärtemot övriga män i historien, som lämnar sina  fruar/fästmör, för att leva sitt macho-liv.

Först alldeles i slutet kan jag räkna ut att denna jag-berättare, är Paul Auster, inte nödvändigtvis sanningen av författaren själv, utan den karaktär eller aspekt av honom, som dök upp helt kort i Stad av glas. Paul Auster har en trasslig relation till en barndomsvän, Fanshawe, hans hjälte och förebild, en annan aspekt av Quinn, författaren han beundrat. Austen gjorde Fanshawe till författare, genom att utge hans verk för att försörja fru och barn, något Fanshawe aldrig kan förlåta. Precis som Austen i första boken skrev om den fiktive Quinn, som förlorat fru och barn och tappat lust att skriva seriöst - vilket stämmer in på Fanshawe i tredje boken, Det låsta rummet.

Rent psykologiskt är Fanshawe, Austers inre författare, hans inre kamp under åratal av strävanden att bli författare, drömmen som han vill förverkliga, men som käns enormt motig. Eller åtminstonde en fiktiv berättelse - eller snarare många fiktiva berättelser - på detta tema.

När Austen reser till Frankrike, för att söka efter Fanshawe - och misslyckas - är det författardrömmen som han förgäves brottas med. Och när han känner sig helt utmattad börjar han läsa detektivromaner som ett försök till avkoppling, men det lyckas inte. Han är ingen författare av populärlitterära deckare, hur än mycket han försöker. Han kommer aldrig ifrån sin tendens att skriva filosofiskt, mångbottnat.

Summa sumarum - en historia kan berättas hur många gånger som helst, utan att någonsin bli varken sann eller falsk, bara en ny vinkling i det totala prismat.

"Fanshawe var exakt där jag var och där hade han varit ända från början", inser jag-berättaren (Austen). Han hade tagit på sig att skriva Fanshawes biografi, men insett att han inte kunde. "Men min fantasi hade aldrig lyckats frammana annat än ett tomrum [,,,] dörren till ett låst rum. Det var allt: Fanshawe ensam i det rummet, dömd till en mytisk ensamhet [...] Jag insåg nu att detta rum var beläget inne i mitt eget huvud."

Alltså Austens egen bild av sig själv som den mytiske 'store' författaren, konstnären ensam och lidande. Medan han själv vill leva vardagsliv med fru och barn. Men att utplåna Fanshawe är lika svårt det. Han både vill och inte vill. Och har svårt att leva både och. Många konstnärers konflikt. Eller åtminstonde myten om konstnsärsskapet.

I slutet river Jag-berättaren/Austen sönder sida efter sida i Fanshaws 'röda anteckningsbok', fullskriven, med vad?  Var det detektiven Quinns detaljer, i jakten på Peter Stillman? Alltså en platt detaljhistoria?

Först när han vet 'slutet' kan han skriva Det låsta rummet. "Samma sak gäller de två böcker som föregår den, Stad av glas och Vålnader", konstaterar jagberättaren i slutet av tredje boken. "Dessa tre berättelser är egentligen  samma berättelse, men var och en av dem står för olika stadier i min medvetenhet om vad det handlar om. Jag gör inte anspråk på att ha löst några problem..."

Ett vanligt tema hos Austen är den frånvarande fadern, vilket finns i hela trilogin på olika plan, i olika varianter, som en sorts underliggande sprängsten. Kanske är det det problemet som han sakta fingrar på, men inte gör anspråk på att ha löst.

Men först och främst är det ett fiktivt dramatiskt gestaltande av den skapande människans kamp, slitningen mellan det ego-uppfyllande konstnärslivet, versus vardagens plikter. Kampen mellan brödfödan versus de stora idéerna. Kropp vs Idé.

Vålnader - Paul Auster (1986)

Andra boken i den s.k. New York-trilogin, är betydligt kortare (90 sidor) och mer rak på sak, än första boken som var mer av en metaroman, som flöt mellan olika berättarsynvinklar.

Andra boken har förflyttat sig till 1947-48, noir-deckarens storhetstid. Huvudpersonen Blue har tagit över en detektivrörelse, och lever i en tid då han ser på sig själv som man, den som ska vara aktiv och stark, klara sig utan känslor. När jobbet kräver det överger han sin fästmö, med ett kort 'nu går jag under jorden ett tag'. Men det tar betydligt längre tid än han väntat sig.

Karaktärerna i boken är nästan enbart män, och är som en färgpalett av 'vålnader'. Blue, Brown, White, Black, Gray, Green, Gold och mycket kort också en kvinna, Violet. Fästmön, 'blivande Fru Blue' finns knappt med.

Romanen är för mig en psykoanalytisk gestaltning av mannen som förtränger sin inre kvinna. Den manliga karriär han valt, blir bara en skugga av ett liv, ett innehållslöst isolerat liv. Dessutom är större delen av Blues psykiska liv förträngt som en 'Skugga', i jungiansk psykologi en mycket viktig del av psyket. Allt det vi inte vill veta om oss själv. Men under Individuationen kräver denna Skugga att bli erkänd.

I romanen kommer Black, som jag ser som det förträngda psyket, Skuggan, förklädd som White, vilket skulle kunna representera en 'läkarrock', och som ber Blue skugga Black. Detta inleder hans individuation - att övervka och skugga sin egen skugga, blir ett sätt att försöka få kontakt med sitt inre psyke. I övrigt händer inte så mycket. Han kommer aldrig fram till så mycket mer än att hans liv är innehållslöst, men han får i alla fall syn på sig själv till slut.

Blue, det medvetna jaget, är inte särskilt intresserad av att läsa eller skriva. Hans rapporter om vad han iakttar av Blacks liv är korta fakta listor. Inget mer. Black däremot sitter ofta och läser Walden av Thoreau, utgiven 1854. Thoreau berättar hur han begav sig ut i skogen och levde där i två år helt självförsörjande. Han sökte sig ut i naturen för att finna sitt inre. Black sitter dock i en liten lägenhet i New York. Blue försöker ta efter Black och läsa samma bok, men finner den alldeles för omständlig och tråkig.

Black är den belästa personen, filosofen, den som ägnar hela sin tid åt att skriva en bok,. Även om han vid ett tillfälle påstår att han är detektiv, som satts att bevaka Blue, men finner det precis lika själsdödande menignslöst som Blue gjort. Blue anstränger sig och försöker läsa om Walden, han börjar ana att det finns en djupare betydelse bakom texten. Han blir dock oerhört frustrerad när han inser att det är Black som satt upp hela denna charad. Han verkar inte förstå hur starkt Black längar efter att bli erkänd och accepterad. Till slut hotar han med att döda både Blue och sig själv. Vilket slutar med att Blue misshandlar Black och stjäl med sig den bok Black skrivit på i flera år.

Så vad betyder slutet? Blue går hem och läser hela boken och inser att det är inget nytt. Han kunde redan texten. Det är ju hans eget inre - även om han inte säger der rakt ut. Däremot hoppas han på att Black överlevde och gav sig iväg, kanske på en båt till Kina. Och fick sig ett nytt liv....

Även om jag redan från första sidan börjar tänka i psykologiska termer, kring 'skuggan', så hittar jag mot slutet av boken en liknande analys, vare sig den nu är Blues egen, eller snarare bokens osynlige berättare? Det finns någon typ av berättare som sällan träder fram, ett sorts 'överjag' - antagligen.

Jag citerar: "Efter att ha trängt in i Blacks rum och stått där ensam, efter att så att säga ha vistats i Blacks ensamehts helgedom, hittar han inget sätt att reagera påd et mörker som et ögonblicket ingöt i honom annat än att ersätta det med en egen ensamhet. Att gå in i Black blev således samma sak som att gå in i sig själv, och när han väl trätt in i sitt eget inre kan han inte längre tänka sig at var anågon annanstans. Men det är just där som Black också finns, även om Blue inte vet det."

The Curious Incident of the dog in the Night-time - Mark Haddon (2003)

Januari fylls varje år av bokslutsarbete, men i år har jag dessutom ägnat mina kvällar åt Iris Johanssons mäktiga självbiografi, om sin autistiska uppväxt, En annorlunda barndom (2007). Det är en mycket ingående redogörelse, som tycks börja om flera gånger. Hon breddar hela läsarens insikter och förståelse, genom att lägga till det ena perspektivet efter det andra för att beskriva skeendet. Fascinerande. Rekommenderas.

Så denna vecka har jag kopplat av med en bedårande historia av Mark Haddon, om en pojke med Aspergers syndrom - The Curious Incident of the Dog in the Night-time (2003), redan en modern klassiker. Mark Haddon började sin bana som serietecknare, och lyckas även integrerar bildmediet i denna historia, skriven i jag-form, ur pojken Christophers synvinkel. Någon har dödat grannens hund, och när Christopher hittar den, beslutar han att likt sin idol Sherlock Holmes, utreda saken och skriva en deckare om sina efterforskningar.

Vissa saker förklarar han lättast med schematiska bilder, precis som han ritar upp saker i sitt inre för att förstå och känna sig tryggare. Eftersom hans handikapp bland annat består i en bristande förmåga att avskräma sig från informationsöverflödet - han ser och tar in allt, genialiskt beskrivet av Haddon - blir svåra mattematiska uträkningar, en metod för honom att lugna sitt sinne, och koncentrera sig på bara en sak. Ibland åskådliggörs detta med bilder, annars med ekvationer.

Humor uppstår genom att Christopher hela tiden talar utifrån ett strikt 'sanningsperspektiv', helt utan dold agenda. Kulturella konventioner och språkliga tvetydigheter ligger utanför det begripliga för Christopher, vilket gör att kommunikationsproblem uppstår mellan honom och omgivningen. Iris Johanssons bok talar ingående kring kommunikationshandikapp. Och liksom Iris hamnar Christopher i en rad situationer som blir extremt utmanande för honom. Men han tar sig ur det och avslöjar dolda sanningar om sin familj.

Vi invaggas inte i något falskt lyckligt slut. Livet är alltför komplicerat för det.
Läs den och du glömmer den aldrig!

Pukehornet - Kerstin Ekman (1967)

En gammal favorit. Måste bara säga - Läs den först! - tror inte jag kan skriva om denna bok utan att förstöra förstahandsintrycket för den som ännu inte läst denna psykologiska thriller. En bok som inte liknar något annat jag läst. Om förra boken, Dödsklockan (1963), var ett steg bort från deckaren mot psykologiska temat, så är steget här taget ful ut. Och på ett sätt är det en helt bakvänd historia.

Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.

Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?

Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.

Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.

Mycket tankeväckande!

Försvunnen - Joy Fielding (2003)

Sökte semesterläsning och fann en ganska nytryck pocket av den kanadensiska författarinnan Joy Fielding. En psykologisk thriller utan större litterära ambitioner, men med mycket levande karaktärsteckningar. I synnerhet den extroverta huvudpersonen Cindy, vars vuxna dotter försvinner mystiskt. Hur än lugnt hennes liv skulle ha kunnat vara, blir allt mycket hektiskt med fullmatad omgivning.

Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.

Dödsklockan - Kerstin Ekman (1963)

Dödsklockan (1963) är Kerstin Ekmans första mästerverk. Hon har tagit steget fullt ut bort från den vanliga deckargenren och satsat på psykologiskt utmejslade karaktärer - med andra ord en roman. Och en oförglömlig psykologisk thriller, väl värd att läsas om - mer än en gång. Behandlingen av språket och den stegrade spänningen inför den svårlösta konflikt som uppstått, är helt underbar i sin suveränt enkla konstfullhet. Jag vill inte släppa boken utan önskar bara veta mer.

Ekman rör sig åter längre norrut, osäkert var, men i skogstrakter med gott om älg. Om inte Norrland, så åtminstonde Mellansverige en bit upp. Hela boken är dessutom mycket övertygande vad gäller älgjakt och jakthundar, känns fullständigt autentisk.

Jag vill inte avslöja något om intrigen, ifall ni ännu inte läst boken eller sett filmen från 1999. Man behöver inte vara intresserad av jakt för att uppskatta denna spännignsroman. Det är mängden utmejslade karaktärer och relationer som växer fram via subtil intrig och växande komplikation, som gör läsningen upplivande. Mänskliga skröpligheter och insikten att vem som helst kan hamna i bryderier och ljusskygga zoner. Och hur lätt det då är att lurar sig själv i förhoppningen att bevara sin respektabla yta ...

Kommissariens löfte - Friedrich Dürrenmatt (1958)

Ännu en brottshistoria av Dürrenmatts som är helt klart mer 'psykologisk' än 'lösning'. Kommissarie Matthäi blir helt fixerad vid att fånga mördaren, åsidosätter hela sin karriär och blir väl galen på kuppen. Var det verkligen för att han 'tvingats' lova det döda barnets mor att fånga den skyldige? Eller något annat snedvridet enkelspårigt inom honom själv?

Han finner aldrig den skyldige. Ett huvudtema tycks vara att verklighet och fiktion är två oförenliga storheter. Modernismen brottas verkligen emot den mänskliga lusten att få höra eller berätta 'en god historia'. Kampen mot det tillrättalagda, ända tills det blir obegripligt varför man vill berätta historien.

I synnerhet i detta fall när det mot slutet visar sig att under alla år som kommissarien jagar brottslingens skugga, och till slut blivit galen av sin bristande förmåga, så var mördaren redan död - dödad i en trafikolycka. Kan inte det trots allt tolkas som ett moraliskt ställningstagnade, att låta 'Gud straffa' den skyldige den snabba vägen?

Denna historia ger en mycket märkliga eftersmak...

Domaren och hans bödel - Friedrich Dürrenmatt (1950)

Schweizaren Dürrenmatt var inte vad man kallar kriminalförfattare, men använde ibland genren i en sorts psykologiska deckare eller thrillers. I kortromanen Domaren och hans bödel (1950) tilldrar sig handlingen 1948 och så snart efter andra världskriget tycks allt bada i osäkerhet och misstänksamhet, all moral och etik tycks befinna sig på lösan sand.

Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan?  Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.

Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.

Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.

Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.

Kvinnan som mötte en hund - Elsie Johansson (1984)

Elsie Johansson är berömd för sina böcker om Tåpelles Nancy, från 1990-talet, men debuterade redan 1978 med diktsamlingen ‘Brorsan hade en vevgrammofon’. Jag älskar den titeln, redan där börjar det rytmiskt träffsäkra. Elsie är poet ända ut i fingerspetsarna. Hennes språk är rent och klart, rensat från allt onödigt. Med få ord skapar hon klara tydliga karaktärer.

Även hennes första roman, Kvinnan som mötte en hund, 1984, har ett poetiskt ansat språk. Inte lika sprudlande och somrig läsning som om Nancy, men som psykologisk thriller en regnig dag, kan den rekommenderas. Huvudpersonen Vera blir sjukskriven pga en arbetsskada i axeln. Hon skall vila och gå på sjukgymnastik.

Jag undrar om det verkligen var så enkelt att bli sjukskriven kring 1980? Litteratur har naturligtvis ingen skyldighet att vara sanningsenlig, men förmedlar ofta en tidsanda. Boken luktar ensamhet och isolering, och sjukskrivning som något lättvindigt. Tvärtom idag, när sjukskrivningar sitter riktigt långt inne, hur än dålig man är. Kanske var man då alltför frikostig, liksom idag alltför ogin.

Ett citat: ”Hon tog fram den bruna burken med insomningstabletter. Den hade funnits i skåpet gu’vet hur länge, förmodligen från tiden efter moderns död. Nu tömde hon ut innehållet på bordet. Räknade. Det fanns sextifyra. November, december. Det skulle räcka fram till jul och långt innan dess borde hon vara frisk. Ja, för längesedan! Ha börjat arbeta igen. Då skulle allting bli bra. Då var det ingen fara.
Inte ett ögonblick föll det henne in att hon kunde svepa i sig burkens innehåll på en enda gång. O nej, inte så. Hon var inställd på kamp och att ta sig igenom utan insyn utifrån. Hon skulle ta en varje kväll så länge det behövdes.”

Ja, Vera är inställd på kamp, men isolerad. Ännu fanns inte Internet som möjlighet för likasinnade att knyta kontakt. Hon känner skam, uppfostrad kring 'vad ska grannarna tycka’, känner sig iakttagen, börjar ljuga, tills hon själv tror på lögnerna, och verklighetsuppfattningen alldeles går om intet …

Skammen finns naturligtvis kvar än idag, även om det nu är myndigheter och politiker, inte grannar, som betraktar sjuka människor som lata smitare.

Det är en spännande bok på sitt lågmälda sätt. Rekommenderas.

Djävulens fjäder - Minette Walters (2005)

Den första deckare jag läst av Minette Walters - lite oturligt. Såväl min far som min sambo tyckte att den var olidlig att läsa. Tjatig. Och jag kan hålla med.

Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.

Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.

Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.