A House Unlocked - Penelope Lively (2001)

En annorlunda bok, som vann flera priser. En sorts memoar, som utvecklas till en kultur- och socialhistoria. Penelope Lively utgår från sin mormors Edvardianska 'Country house' Golsoncott i Somerset. Där samlades familjen om somrarna, i början som familjens mötesplats, omgiven av den sköna naturen. Huset var i familjens ägo från 1923 fram till 1990-talet, senast ägt av en moster.

Penelope själv föddes 1933 i Egypten, och kom att stanna där under andra världskriget som utbröt när hon var sju år, vilket som hon själv skriver, gav henne en annorlunda synvinkel på kriget. Men via de minnen som huset bevarat av olika tider, kan hon relatera den brittiska utvecklingen från mormoderns ungdom sent 1800-tal, via första världskriget, då bl a en rysk mor och hennes två barn vistades hos dem, sedan de flytt ryska revolutionen och fadern avrättats. Där fick hennes barn 'äta upp sig', efter att ha blivit helt utmärglade under kriget.

Under andra världskriget fick huset ta emot många krigsbarn från London, men även en flyktig pojke från Wien. Och här avslöjas hur utmärglade även den engelska underklassen var, och hur omedvetna överklassen var om dessa förhållanden. Och här går trådar ihop om förändringarna i det brittiska klassamhället, hur detta krig gjorde att tjänstefolken försvann från marknaden, och överklassen tvingades ändra livsstil, samtidigt som Penelopes egen generation tillhör den nya mellangenerationen, som måste lära sig kombinera arbete och familj och hur hennes egna döttrar sett detta som en självklarhet med egen karriär.

Men från allt detta som kanske är det mest intressanta, så mediterar hon över tid och rum, minne och historia och betydelsen av ett hem, trädgård och natur- med trådar alltifrån 1600-talet fram till sekelskiftet 2000 - och dessutom ut i världen, som Sovjet strax före glasnost på 1980-talet. Hon hoppar hela tiden i 'tiden', och följer i stället olika teman, 'talar fritt' utifrån sina egna erfarenheter, när hon är nära 70 år. Och detta på ett förhållandevis kort textutrymme, och tycks ändå skapa en hel kulturhistoria, som är mycket lätt att ta till sig. Texten är klok och omdömesgill.

Dag - Björn Runeborg (2007)

På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv. 

Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad. 

Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet. 

Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år. 

På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.

Penelopiaden : Myten om Penelope och Odyssevs - Margaret Atwood (2005)

Den här har jag läst tidigare, min första reaktion finns här, september 2008. Jag minns den som en ren  pärla. Ville läsa om den nu när jag just läst Odysséen och har hela den myt-världen i färskt minne. Lysande! Drabbades genast av hur intrikat Atwoods text är, lekande lätt och med humor. (Och fantastiskt översatt av Peter Samuelsson.)

Boken var en av de första i det världsomspännande projektet att låta kända författare omtolka gamla myter. Så här har vi den väntande Penelopes synvinkel på de 20 år som Odysseus var frånvarande, och hon hade fullt upp att hålla unga lycksökande friare ifrån sig. 'Penelopiad' är ett ord bildat med samma ändelse om 'Olympiad', och i början får vi veta hur Odysseus 'vann' sin hustru genom en löpartävling - och att detta tydligen varit sed i Sparta, där Penelope föddes som dotter till Spartas kung. 

Att friarna 20 år senare återigen tävlar, handlar mest om att visa upp sin rikedom. Men Penelopes får idén, vilket står i Odysséen, att låta friarna spänna Odysseus stora båge, och skjuta prick genom öglorna på i tolv dubbelyxor uppställda på rad, alltså alla tolv med ett skott. Atwood menar att Penelope genast känt igen sin make, naturligtvis, och vet att 'tiggaren' är hennes make utklädd. Och att hon vet att ingen kan slå honom, ingen annan kan spänna den bågen, alltså kan han vinna henne i en 'sportslig' tävling, en andra gång. 

De första sidorna blev lite chockartat modern i språkstil, direkt efter min läsning av Odysséen. Men Atwood vann genast över mig, med den fantastiskt genomförda kvinnliga synvinkeln på i stort sett allting, inte bara från eposet, men även alla andra fakta och myter, kring dessa mytologiskt kända personer. Penelope befinner sig i Hades, i andevärlden, och väljer att fortsätta att vänta, alltså att inte återfödas, men nu är det 2000-talet, och hon har hållit uppsikt över världens utveckling dessa 3000 år, andligen. . 

Det finns en hel del humor, inte minst hennes förhållande till den 'sköna Helena', hennes kusin, sexsymbolen, coola-tjejen, som hela tiden småretas med sin hemmasittande kusin. Det är ju Helena som är orsaken till allt elände som drabbade Penelope, genom att rymma från sin äldre make, med vackre prins Paris, och därmed sätta igång hela Trojanska kriget, som höll Penelopes make bort i 20 år. Allt har lite cynisk udd. 

Betydligt allvarligare är Atwoods protest mot att Odyssevs låter mörda Penelopes 12 tjänande tärnor, lika lättvindigt som alla friare slaktades. De unga pigorna som friarna förlustade sig med under åren av väntan. Våldtäkter var 'standard', men precis som med maten, är det värden som ska bjuda ut pigorna, inte något gästerna ska ta för sig på egen hand. Det är en skymf.

Vad gäller det mytologiska innehållet, har Atwood infogat ett intressant kapitel som hon kallar 'antropologisk föreläsning'. Det första jag reagerade på i Odysséen, är att allt tycks räknas i dussin och halvdussin, alltså 12 eller 6. Odyssevs har tolv skepp, med tolv män i varje, eller multiplicerat. Vid äventyret hos Kyklopen har han med sig 12 kamrater, men Kyklopen hinne räta upp sex av dem innan han klarar dem därifrån. Och så där räknas det i stort sett hela eposet igenom. Ända tills de 12 tärnorna avrättas. 

Och jag vet att mänskligheten sedan gammalt ofta räknar med sex som bas, därför har vi alltid haft 360 dagar, vi har 360 grader, Och annat som rester av detta tänkesätt. Extra tydligt i fransk räknelära, dussin och tjog. Flera språk räknar till 12, (och därefter kommer -ton/-teen osv).  Men man kan också tänka på tolv månader, tolv apostlar, kung Arthurs tolv riddare osv. Detta tar Atwood upp, med intressanta vinklar på myterna, att det fanns redan före denna manliga bronsålderskult, och tillhörde en gudinnekult, med en jungfru för varje månvarv, symboliserat av dubbelyxornas halvmånar, och hur de hängdes, när de nya bronsåldersherrarna, tog över ledningen från tidigare matriarkat. 

Läs gärna! Det är mycket intressant. 

Tiden det tar - Hanne Örstavik (2000)

 Norsk författare, så efternamnet borde haft ett norskt ö, alltså snedtreck över ett O. Det här är andra boken jag läser av henne. Tidigare i höst läste jag Kärlek (1997), som jag tror var hennes debut? En udda historia om en ung ensam mor och hennes son som ska fylla 9 år dagen efter. Boken rör deras parallella liv en kväll-natt i Nordnorsk vinter. Den har ständiga hastiga kameraklipp mellan deras upplevelser/tankar, måste vara allert för att inte blanda ihop dem. 

Hela den historien skildrar kontaktlösheten. Båda längtar efte rnärhet och kärlek men den unga kvinnan söker en man, fantiserar om varje ögonkast hon får. Medan pojken itne når fram till sin mor. Han är en rar unge, full av pojk-fantasier om våld, tortyr, krig, önskan att vara hjälte, orädd. Hans mor har lärt honom att 'alla är snälla innerst inne'. Som läsare oroar jag mig när de båda är ute hela natten på olika håll. Tyvärr är det tung läsning, hopplöshet - och jag kan inte relatera till kvinnans brist på omvårdnad om sitt barn. 

Tre år senare skrev hon alltså Tiden det tar som jag just avslutat. Även denna gång rör det tystnad. Även om det nu rör en familj, Signe och hennes bror och föräldrar, där fadern försöker tvinga fram en kontakt som inte tycks finnas. Vid varje problem ska de hålla familjeråd, och skriva protokoll. Men det hjälper inte. Det finns ett tvång, som bygger murar mellan dem, hur än mycket fadern vill riva ner dem. 

I ramhistorien är Signe 30 år med 5-årig dotter och partner. Hon har börjat ett 'nytt liv', flyttat till landsorten i Nordnorge, men är sjukskriven, utmattad, orkar inte längre hålla skenet uppe. Hon vill skapa sina egna positiva jultraditioner. Hon vägrar - antagligen för första gången - att fira någon av juldagarna med sina föräldrar. Vi vet redan här att föräldrarna numera är skilda, men fortsätter at tumgås, och firar Jul med mera ihop. Modern känns dominant, Signe känner 'kraven' hon avvisar. Fadern beskrivs som mer medgörlig. Denna början - och slutsidorna - är direkt jag-berättad. 

Men större delen av boken berättas i tredje person, om Sign när hon var 13 år, det är veckan före julafton och det ligger något mörkt och kvavt, som ett hot över hela familjen, i det kolsvarta Nordnorge, nära gränsen till såväl Finland som Sovjet. Parallellt invävt är Signes minnen av familjens vandring på fjället sommaren innan. den som inte blev så avslappnad och glad som sommaren brukar vara. Signe är den 'duktiga' flickan, som vill vara glad och tjänstvillig, för att hålla föräldrarna på gott humör, få dem att inte bråka - men hon är maktlös. HOn försöker förstå och förklara hur allt hänger ihop, försöker leva normalt, men här är fadern dominant och krävande, ibland våldsam, medan modern är deprimerad in i ordlös tystnad. Mår hon dåligt av polarnatten? Något Signe inte lider av. För Signe är det de nergrävda känslorna som är värst. Fadern är mentalvårdare, kontroversiell, som verkar populärare bland patienterna, än bland kollegor, än hos sin egen familj, som tycks komma i andra hand. 

Jag finner den här texten i tredje person obehaglig. I grunden är det Signes upplevelse, men det är som om hon tagit ett steg åt sidan, avskärmar sig, för här talas inte om mamma, pappa, bror - de är hela tiden namnlösa, men omtalas i bestämdform - Pappan, Mamman, Signes bror. Jag vet inte om det är meningen, eller om det handlar om översättningen. För jag vet att på norska säger man t ex 'moren min', och då är mamman i bestämd form, följd av pronomenet 'min'. För mig som svensk låter detta som ett avstånd med 'mamman' etc, i bestämd form, som att granska händelsen genom en kikare, och att det kunde ha varit någon annans föräldrar. 

Nåväl, det behövs alltså bara så små medel för att väcka mitt obehag, en minimal språklig avvikelse, oavsett om den känns i det norska originalet eller inte. Jag börjar ifrågasätta texten. Jag saknar information, i synnerhet i början när Signe själv är mor, tar det lång tid innan jag får ngt grepp om hu gammal hennes dotter är i berättande stund. Först tänker jag spädbarn, när hon sover i hörnet av sängen, sedan skolbarn, för att hon frågar varför modern 'ritar så det liknar'. Den repliken tror jag inte på från en 5-åring. Det skaver. 

Men visst kan jag relatera till den 13-åriga flickan som mår dåligt av föräldrarnas gräl, och vill vara medlare, hon vill finnas som skyddande vaddering. Samtidigt som hon fasar för att fadern ska döda modern, på samma sätt som hon fasar för krigshot från Sovjet. (Är detta 1970-tal? 1980?). Hon har samiska vänner, i detta nordnorska sameland. Men inte Signe, eller? Fadern visar ibland förakt för samer? Ändå bygger han själv en kåta, där de kan njuta av sommaren. Inget hänger helt ihop, allt är motsägelsefullt. Och alldeles i slutet, en oväntad info om modern - hon är 'halvt finsk', kan tala finska med ett finskt affärsbiträde. 

Nej det är inte nödvändig infor för historien i sig, även om vagheten i allt som berättas hade kunnat vara mindre oklart. Om berättaren som ser Signe i tredje person, hade haft mer att förmedla om personerna, tydliggöra, så att jag kan fästa mer tilltro till dem. Att jag fått infon tidigare, för att göra mig en bild av dem. Nu är det bara oro och vaghet. Även om det är just det författaren ville föra fram. 

När vi på de sista sidorna är tillbaka hos den vuxna Signe, som fått sina lugna juldagar med dotter och partner, då verkar både hon och modern må bättre - på var sitt håll. Det är i alla fall en text som inte försvinner för att man slagit igen boken. Den finns i mig och gnaver. Vad ville hon berätta? Om det motsägelsefulla livet? Om livets pendlande rörelser? Om ombytta roller?

The PowerBook -- Jeanette Winterson (2000)

Ett potpurri av små texter, sammanbakade, men blir till slut varken hackat eller malet. Trots ramberättelsen som ska knyta ihop mixturen. Med tanke på hur datorerna exploderade ut till allmänheten under 1990-talet, får jag väl räkna det här till ett experiment över den nya tiden, interaktiv cyberspace, då något nytt - idag vår vardag. Lite meta-text är det, förflackad interaktivt skapande?

Det är en gles snabbläst text, som inte ger mig något. Tyvärr, för jag har uppskattat alla tidigare böcker jag läst av Winterson. Den här kommer jag att glömma, inget jag kan grunna över, bara ytliga självklarheter, eller saker som inte stämmer i min världsbild. Undrar lite om hon hade bråttom att få ut en text och därför malde ner alla möjliga idéer som legat och skräpat, fast det mesta känns som återanvänd inspiration från olika håll. Inklusive Orlando, som jag tyckte mig känna av betydligt starkare och meningsfullare i den förra boken jag läste av Winterson, 'Written on the body'. Läs hellre den.

Pojkflickan - Nina Bouraoui (2000)

Ett sammanträffande som känns mycket meningsfullt, att jag nu läst Pojkflickan, så nära in på Kallifatides En lång dag i Athen. Nina Bouraouis roman är ännu en 'självbiografisk' text, kring kluven identitet, hon har en fransk mor och en algerisk far, uppvuxen i Algeriet 1967-1981, strax efter det krig som ledde till Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med allt vad det innebar av politiska, sociala och rasistiska motsättningar. 

Självbiografisk poetisk-filosofisk text, om barnets kluvna identitet. På vilken sida ska Nina själv ställa sig? Barnets själ längtar till bästa vännen i Algeriet, Amine, inte bara när hon tillbringar somrarna hos morföräldrarna i norra Frankrike. Även i Algeriet skiljs de alltmer åt ju äldre de blir. Temat kompliceras även av att vara flicka i den patriarkala muslimska världen, männens värld, där de obeslöjade franska kvinnorna hatas mer än andra. Nina klipper av sig håret, vill vara pojke, en naiv flickas kamp att få bli inkluderad, genom att vara pojke, att få röra sig på gatorna, spela fotboll, bada halvnaken, dyka modigt från klipporna. Men hon går i fransk skola och talar och skriver bara franska.

Somrarna hos mormor och morfar i Bretagne, anas såriga minnen från Andra världskriget, men de har sjunkit undan. Lugnet har återställt, men samtidigt växer hatet mot algerier, araber. Så hon känner inte att hon kan berätta om sina egna såriga minnen från våldet i Algeriet. Vad som skulle kunna vara beröringspunkter, förtigs. På stränderna i Bretagne är Ninas hud 'för mörk', hon känner sig avvikande. Där finns också minnena av hur Ninas mor mobbats pga sin kärlek till den algeriske studenten, som blev Ninas far. Alltså flyttade de till Alger, och möttes där av motsatta fördomar. Överallt till synes oöverstiglig dualitet. 

Hela texten består av mycket korta meningar. Orden är som flyktiga bilder, ord som minnen hon försöker gripa, nästan griper, men förlorar igen. Minnen, tankar, både vilja minnas och glömma. Glömma smärta, orättvisor, det kvävda hatet, men minnas för att få provocera och kräva hämnd. Varje sommar i Bretagne måste Nina och systern genomgå läkarundersökningar, underförsått att Algeriet kan inte vara hälsosamt, det måste leda till brister och sjukdom. Vilket ökar på Ninas utanförskap, synen på självet som bristfälligt.   

Ninas liv blir ett rotlöst dubbelliv, där allt osagt blir till svek åt ena eller andra hållet. Hon tänker inom sig på sid 124: "Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?"

Förvandlingen kommer i slutet, när hon som tonåring i stället får vara i Rom en sommar. Där frågar ingen om hon är fransk eller algerisk. Där får hon känna sig vacker bland jämnåriga italienska pojkar.  Livslusten återvänder, när hon kan kliva ur den omöjliga dualiteten, och får uppleva en mer ohämmad gemenskap.  

Men samtidigt förlorar hon sin barndomsvän, Amine, han kan inte acceptera hennes förändring, att hon vuxit upp till ung kvinna. Delar av texten vänder sig till ett Du, hon talar till Amine. Kanske skrevs hela boken till Amine, Nina vill förklara vad hon känner. Kanske ska man läsa texten enbart så. Men jag upplever att Amine lika gärna kan vara en inre aspekt, en spegling av Ninas eget inre, den fria algeriska pojkflickan, som växte upp i naturen, bland klippor och hav. Det inre barnet hon brottas med, men växer ifrån i tonåren. 

"Alla söker vi Amine. Hela livet. Av anspänning. Alla söker vi detta ansikte. Detta paradis. Alla söker vi denna blick. Detta vansinne. Att känna igen sig själv. Att betrakta sig själv. Att bli till två. Amine är drömmen om den förlorade bindningen. OM oskulden. Om lyckan. I Algeriet. Amine är den del som saknas. Amine är sorgen som avslutar sommaren. Amine är mitt sanna livs namn." (s.126) 

Carola Hansson om familjen Tolstoj

Författaren Carola Hansson, doktor i slaviska språk, har bland annat intresserat sig för Lev Tolstojs barn. Han fick 13 barn med hustrun Sofia, varav fem dog som småbarn. Jag hade samlat på mig tre av hennes böcker, vilka jag nu läst inom några månader.  

Först läste jag Andrej (1994), med en av Lev Tolstojs söner som huvudperson. Boken hade vunnit fyra litterära priser och jag hade stora förhoppningar. Men boken var lång och jag uppdagande inte dess intention och 'storhet' förrän alldeles i slutet. Och i dagsläget känns det inte som om jag någonsin skulle frestas att läsa om den. Jag störde mig på den allmänna vagheten, motiverad av att Andrej ägnar en stor del av boken till att återuppleva minnen, först på en lång tågresa genom Ryssland till Manchuriet (vid rysk-japanska kriget 1905), och ideligen undrar och ställer frågor till sig själv, med många gånger upp till tio frågetecken per sida. Några svar får vi aldrig. Vilket inte är så underligt då Andrej tillhör dem som lämnat minst spår efter sig. Men eftersom boken berättas i tredje person, upplever jag ett enormt avstånd till karaktärerna, jag får alla känslor återberättade som genom ett filter, som svartvit stumfilm. Hur än mycket hat och aggressioner Andrej gång på gång fylls av, så griper det mig inte. Antar att detta är vådan av att fiktionalisera historiska personer - utan att våga påstå att det man skriver är 'sant'. 

Att författaren valde sonen Andrej, som 'inte skrev dagbok', som huvudperson gör honom till den uppenbart svarta motpolen till sin fars moraliska status. En fader-son konflikt som förstoras av faderns närmast mytiska 'litterära maktposition'. Så när jag väl nått slutet av romanen har jag fått en bild av det oroliga Ryssland årtiondena före revolutionen, Andrej som bortskämd son inom den godsägande överklassen. Han saknar motivation och intressen i livet, och blir allt oroligare för de växande revolutionära stämningarna, och hakar på de lättköpta antisemitiska syndabocksstämningarna. 

Vid det laget har jag även insett hur bärande Tolstojs drama 'Det levande liket' är för romanen. I den fejkar Fedja ett självmord (ett religiöst oförlåtligt brott) för att ge sin hustru möjlighet att gifta om sig till ett bättre liv med en bättre rustad make utan hans egna brister. Men när sanningen uppdagas, uppstår paradoxen att han verkligen måste ta livet av sig, så ex-hustrun inte ska drabbas av långt straff för tve-gifte. Då inser jag också att Andrej identifierar sig med faderns karaktär i dramat och aldrig slutat att grubbla över självmord som enda lösning. Andrej var själv skild.

Bärande tema blir 'döden', som enligt en Tolstoj-antologi jag läste i somras, tolkade som ett viktigt tema i Leo Tolstojs liv och författarskap. Hanssons bok berättar om mängder av dödfödda barn. Om det stämmer så var Tolstojs gods Jasnaja Poljana verkligen en farlig miljö för gravida kvinnor och foster. Allt blir för dystert och intellektuellt för mig, och kan mest förklaras med tidsandan, bristen på livsmotivation. Tidsbilder har alltid intresserat mig, men texten gestaltar inte motivationen så jag kan sympatisera med Andrej, vilket väl i och för sig inte var meningen. Men jag vill helt enkelt inte gräva ner mig i romanens intellektuella tankebana. 

Å andra sidan handlar den även om 'ordets makt', över oss själva och andra, hur orden skapar vårt liv och andras. Man ska vara försiktig med vad man tror på och önskar sig. Hansson fascineras av den store författarens förmåga att betvinga sin familj, sina barn, och hur deras ständiga liv på gränsen till det fiktiva. 

Nästa roman, Masja (2015), om en av Andrejs systrar, skrevs alltså drygt 20 år senare. Denna djupdykning i Lev Tolstojs dotters (en av dem) liv har 'allt' jag saknade i boken om brodern. Kanske för att Hansson mogna, men ämnet har utvecklats på ett fruktbart sätt. Vi rör oss i samma familj Tolstoj, men i Masja får Carola Hansson själv vara med, några flikar här och där från hennes resor i familjen Tolstojs fotspår. Säkert är att texten utgår tätt från källorna, dagböcker och brev. Hansson säger rakt på sak, att ibland lånar Masja Carolas tankar/drömmar. Och naturligtvis tvärtom. Allt är mycket innerligt och trovärdigt. Och bitvis jobbigt att läsa. Efter åratal av kam med föräldrarna om hon ska få gifta sig med den hon förälskar sig i eller inte, och själv tar sig en make - åter igen en man föräldrarna tycker om, men ändå inte vill att hon ska gifta sig med - då startar ett äktenskap med oupphörliga missfall och dödfödda barn. Efter åtta ofullgångna graviditeter dör hon, barnlös, endast 35 år gammal, 4 år före sin far, 10 år före Andrej. Vilket liv! 

Men liksom i första boken, är även denna full av dödfödda barn, inte bara Masjas. Dessutom tänker jag att det naturligtvis inte är upplyftande att få veta något om en 'stor författares' småaktiga privatliv, och inte eller om ålderdom och sjukdom, oavsett vem man är. Men jag förstår Hanssons fascination, och sjunker lätt in i romanen Masja. 

Tredje boken jag läst, Med ett namn som mitt (2009), utkom tidigare än Masja, också skrevs antagligen ännu tidigare, men jag sköt på läsningen för att handlingen här rör en senare generation, Andrejs son och även hans sonson finns med på ett hörn. Vi rör oss främst på 1920-, 30- och 40-talen, och är en av de mest oväntade läsupplevelser jag haft på länge. 

Något år efter att ha avslutat Andrej fick Hansson ett brev från Moskva, Andrejs sonson Alexander Iljits, med information om Andrejs son Ilja Andrejevitj som flyttat till USA 1924. Brevet väckte Hanssons nyfikenhet, och gjorde att hon kom att forska i hans liv och följa i hans fotspår under slutet av 1990-talet. 

Med ett namn som mitt kallas roman, men är snarare dokumentär. Här är det Carola Hansson och hennes resor och efterforskningar som är ramberättelsens huvudperson. Andrejs son, Ilja Andrejevitj Tolstoj (1903-1970) tycktes ha levt ett äventyrligt liv i öster och väster. När Hanssons nyfikenhet väl väckts, spelar en rad osannolika synkroniciteter in och bildar en mosaik i såväl Hanssons eget liv, som får henne att följa i Iljas fotspår, men även i bilden av Iljas liv. Temat är livet i exil, och liksom i tidigare böcker, gränsen mellan fakta och fiktion. Ilja var skicklig ryttare och alltid djurintresserad. Redan i tonåren under svältåren efter ryska revolutionen, red han och föste vildhästar över ryska slätten mot bebodda trakter, tre år i rad. När han flyttat till USA i 20-årsåldern redan han efter vildren i Kanada, i ett stumfilmsprojekt, med målsättning att avbilda ojibwa, ursprungsbefolkning i Kanada, som motbild till filmindustrins indianstereotyper. Han var dessutom med om att bygga ett havsakvarium för delfiner, och forskade i fåglar och fiskar på olika håll i världen. 

Men det kanske mest fantastiska äventyret måste vara när Ilja under andra världskriget, 1942-43, red från Indienupp till Tibet, och lyckades få audiens hos Dalai Lama, som president Roosevelts sändebud, den första officiella kontakt USA hade med Tibet, och lyckades utverka tillstånd att färdas vidare genom Tibet till Kina. Den Dalai Lama han mötte var alltså den nuvarande Dalai Lama XIV, som levt i exil sedan 1956, men som 1942 var endast sju år och fortfarande satt på tronen i Pokala. Vilket liv!

Carola Hanssons tema gäller, liksom i tidigare böcker om Leo Tolstojs barn, om gränslandet mellan fakta och fiktion. Vilket i Iljas liv i exilen blir så mycket mer uppenbart, hur han tvingas skapa sitt liv på helt nya villkor jämfört emd de han föddes in i. Romanen talar om dubbelheten i exilen, bilden av jaget,  fakta vs önskvärd målsättning. En annan dubbelhet är hur lätt Hansson kan kontrollera fakta, och hur den förvrängts genom järnridåns prisma. 

En tidig målsättning var att fylla på fakta att sända till Iljas son Alexander i Moskva. Denne hinner dock avlida innan Hansson avslutat sina resor. Men hon kans också se det som en förklädd välsignelse, att slippa trampa in och säga 'ni har fel', så var det inte. Att slippas avslöja livslögner och bristande överensstämmelser. För vad spelar det egentligen för roll? När våra liv ändå befinner sig på gränsen till fiktionen. Kanske var det därför det tog rygt tio år innan denna bok, 'roman', utgavs. Så kunde fiktionen sjunka mer i bakgrunden. kanske också låta några fler personer somna in i god tro? Inte så att Iljas öde var något att skämmas över, men för att slippa skriva folk på näsan att de trott fel hela livet. 

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán (2003)

Kan man hitta en mer perfekt 'postmodern' roman? Att blanda biografi och filosofi och fiktion. I ett sökande efter identitet, och ett försök att gripa den ogripbara verkligheten.

Rodrigo Fresán, född 1963 i Argentina, men är sedan 1999 bosatt i Spanien. Han skrev för tjugo år sedan en för mig närmast perfekt bok. Jag köpte den när jag hittade den på engelska för femton år sedan. Men har inte läst den förrän nu, efter att slutligen ha läst JM Barries originaltext "Peter and Wendy" (1911). Disneys film Peter Pan läste jag som serie redan som barn, men förväntade mig inte att den skulle följa originalet så nära som den gör. Jag visste inte att Barrie var en mycket populär pjäsförfattare under årtionden, ja större delen av sitt liv. Jag visste egentligen ingenting om Barrie, för Peter Pan är den som blivit levande myt, viktig för hela det ungdomsdyrkande 1900-talet. Vill man veta allt om J M Barrie och ursprunget till  myten ska man läsa Kensington Gardens av Rodrigo Fresán.

En närmast perfekt bok för mig, att den både utforskar barndomslandskapet i sig, liksom filosofiska och psykologiska landskap såväl kring sekelskiftet 1900, som 1960-talet, men även dess arvtagare idag. Men jag kan förstå om alla inte 'orkar' ta emot denna glödande passionerade lavaström av ord, ordbilder, som återskapar i stort sett hela 1900-talets populärkultur, böcker och pop/rock som strålade ut från London på 1960-talet.

Författaren lyckas helt fantastiskt smälta samman tidsåldrarna - alltså JM Barries Peter Pan i slutet av den Victorianska eran och det psykedeliska sena 1960-talet - och kanske är det som han själv skriver i sina förklarande slutord, är det vi som var barn på 1960-talet som uppfyllts mest, fascinerats mest av den tiden, det färgglada, kortkorta, nyvakande vägran att 'bli vuxen'. 

Fresán studerade mängder av material JM Barrie och London, såväl då som senare, främst 1960-talet, så att jag själv 'känner igen mig' om så bara genom alla uppräkningar av musiker och författare och böcker. Det var världen jag växte upp i, och tvärtemot författaren har jag varit i Kensington Gardens, tillbringade sommaren 1988 i dess närhet, och allt stiger levande inför mitt inre, genom Fresáns förmåga att återskapa, gestalta. Och inte minst då hur beläst han är på Peter Pans författare JM Barrie. Jag kan inte låta bli att le åt utbrottet i romanen, när berättaren Peter Hook kritiserar filmen 'Finding Neverland', för att inte hålla sig till sanningen utan alltför mycket Hollywood-aktigt stuvar om och klipper bort och låter stjärnskådisar förvanska verkligheten för publiken.

Läs hellre den här boken om ni vill veta något om Barrie och Peter Pan. Texten är oerhört beläst, och är därför mer biografi än roman, men med ett modern flytande lätt språk, och spänningsfaktorer. Men på postmodernt vis befinner den sig i det litterära landskapet, med fiktivt pusslande av jämförelser, som skapar aha-känsla. Fiktion och fakta flyter samman i ett perfekt pussel.

Och så kom jag att tänka på Michael Jackson och hans Neverland Ranch, uppkallade efter Peter Pans Neverland. Fresán började skriva boken 2001, om jag förstår det rätt utgavs den 2003 på spanska, och översattes till engelska 2005, samma år som Michael Jackson beslöt att aldrig återvända till sitt Neverland. 2006 stängdes den som privat nöjespark. Det står inget om detta i romanen. Inget om de likheter som går att hitta även här, med Peter Pan och Neverland som levande legend som står fram i människors medvetande, vårt kollektiva omedvetna medvetande?

Hur mycket identifierade sig Michael Jackson med JM Barrie? Den lille mannen som gick miste om sin barndom, och slutade växa i sitt beslut att aldrig bli vuxen. Peter hette tredje sonen i familjen Llewelyn Davies, spädbarnet som gav Barrie idén till Peter Pan som flög bort. Men fjärde sonen hette Michael, och blev den främsta förebilden för Peter Pans utveckling till pjäs och bok, och också den som levde med mardrömmar livet ut (han drunknade redan vid 20 års ålder). 

Kollektiva myter kan vara oerhört inflytelserika, i synnerhet om omedvetna...

Skulptrisen - MInette Walters (1993)

 Nu har jag läst fyra av Minette Walters deckare, varav de tre första. Jag har förstått att hon senare avvikit alltmer från deckar-genren. Jag minns i alla fall att hon redan från början omtalades som skicklig på området. Hon ville aldrig fastna i en serie med samma utredande poliser. Det är inte heller poliserna som är huvudpersonerna i de jag böcker jag läst. Allt är betydligt mer omväxlande än så. Och med ett lättläst flyt som ger en 'realistisk' känsla, trots att historierna trots allt är lite väl vridna och tillskruvade. 

Debuten 1992, Iskällaren, kändes som en ordinär deckare, men lyfte med några helvändningar i slutet av historien. Poliserna är inga intelligenta giganter, och offren visar sig ofta vara lika mycket förövare i någon mån. Det gäller även Skulptrisen (1993), som nog är den bästa av dem jag läst. Men även Blomsterkronan (1994). 

Jag ser en gemensamt tråd i sammanblandning av offer och förövare, och viljan att slå hål på schabloner. Ändå blir alla historier i slutet ändå lite väl sjuka i min smak, för mycket incest, och manligt våld. Även om bilden nyanseras med även kvinnliga förövare. 

Trodde att dessa var de enda jag läst, men upptäckte då att jag redan för tio år sedan läst den tio år senare utgivna Djävulens fjäder (2005), och antecknat att jag upplevt den som alltför rörig. Den fokuserade på våldsoffer, men inleddes med i mitt tycke alltför många tillbakablickar, men växte till sig mot slutet, till en mångbottnad historia, betydligt allvarligare menad än hennes tre första deckare som jag alltså läst först nu.

Ett UFO gör entré - Jonas Gardell (2001)

 Läste nyligen En komikers uppväxt (1992) om Juha och hans klasskamrater i slutet av mellanstadiet. Juha som klassens mobbade clown, men inte lika mobbad som hans grannar - Jenny och Thomas. När det hunnit gå några år efter läsning, har jag en tendens att blanda ihop denna med Ett UFO gör entré (2001) som kom att bli andra delen av en triologi, alla om Juhas uppväxt i det fiktiva Sävbyholm, villaförort i norra Storstockholm. Temat är hela tiden det samma, mobbning, och kampen att skapa sig en persona för att överleva grupptryck. 

I Ett UFO gör entré har klassen nått årskurs nio, på väg att splittras inför gymnasiet. Juha är 'överlevaren', men till priset att försvinna i bakgrunden, att bli den de andra kan utnyttja och hunsa. Så det är mycket depression, innan han föder sitt nya jag, omskapar sig, för att få näsan över ytan. För att hitta vänner med samma intressen, måste han våga vara sig själv, även om även det är en lögn. Som Juha själv uppfattar världen: "Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.

Det blev en tredje bok, Jenny (2006), grannflickan som haft Juha som enda vän, men som Juha ofta överger, så fort han vill umgås med hennes mobbare. Juha har ständigt dåligt samvete, för hur han hanterat deras vänskap. Här får hon slutligen huvudrollen. Men den kommer jag nog inte att läsa om, det gör så ont att läsa den boken. 

Men alla tre böckerna är egentligen en helhet, som värkt fram under sexton års tid. I alla tre finns den vuxne Juha med, hans tankar i mellanavsnitt, funderingar kring vad han minns från mellanstadiet, vad som stämmer eller inte. Och i högstadiet vägen till att finna sitt eget jag och lösgöra sig ur grupptrycket. Och slutligen att försöka förstå det dåliga samvetet kring Jennys problem. 

Även Ett UFO gör entré ger mig en oslagbart stark igenkänningen av skollivet, Gul-och-blå-jeans, Klippoteket och diskoteken, och häxblandningen av stulna blandade spritslattar - allt så fullständigt att jag återupplever mina egna uppväxtminnen. Och trots att jag hela tiden rörde mig från Södermalm och söderut, förvånar jag mig över alla likheter, vi har också en Stockholmsväg, och gator med fågelnamn (många), och trång skolbyggnad, som fick baracker på skolgården för alla klasser som inte fick plats i den överbefolkade huvudbyggnaden. Och David Bowies musik och låttexters betydelse för alla som kände sig utanför pånågot sätt. 

1970-tal. Så allt var alltså likadant överallt?

Mordets praktik - Kerstin Ekman (2009)

Denna Kerstin Ekmans sena lilla roman är inspirerad av Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas (1905). Hon noterade också HC Andersens "livsgiriga skuggan på väggen som tar mannens liv och börjar leva på egen hand. Ett ont liv."  Deckarförfattaren i Ekman spinner alltså vidare på just brottet, hon finner en läkare som får svara på Söderbergs fråga om 'gift' som kan döda. Vilket alltså väcker en mörkrets skugga i läkaren, som därefter börjar leva ut fantasin i Doktor Glas. 

Som alltid hos Kerstin Ekman finns där många trådar, som det är möjligt att nysta i. För det här är i första hand inte en 'deckare', även om brottets psykologi dominerar. Det är också en metaroman, en roman om att skriva, och hur läsare och författare påverkar varandra fram och tillbaka. Ja, hur människan själv skapar historierna i sitt liv, och inspireras av andras historier.  Texten gästas ett par gånger helt kort av Hjalmar Söderberg själv, på Ekmans eget trovärdiga sätt.

Titeln Mordet praktik är dubbeltydig. Praktik i betydelsen läkarmottagning är central i både Doktor Glas liv och än mer för huvudpersonen Pontus Revinge i Ekmans text. Men det är också praktik i betydelsen hur det utförs. Och att människors liv tas just i denna fysiska lokal. Men det går att dra trådarna ännu längre. Att så kallad 'läkarvård' kan dölja missbruk, mer än hälsovård. Inte bara att läkaren kan dölja sina brott, för att folk litar på honom. Utan också på att sjukvården i sig, omtalas som i första hand ett utdelande av smärtstillande och lugnande medel, ett kroniskt tillstånd, som inte leder till hälsa. Där finns alltså en kritisk underström som gäller än idag, över hundra år senare. 

Kerstin Ekman som alltid är glasklar och detaljrik i sina texter, har i denna lilla volym även inspirerats av Hjalmar Söderbergs lätta luftiga stil, korta munsbitar. Men lägger in sin egen känsla för realism. Hon återgestaltar Söderbergs tid, men har inte gett den hans mjuka ram, livet som en drömfiktion. Ekman plockar fram sin egen känsla för realism. Hon har inte suddat bort lort och odörer. Hennes läkare tror inte på Doktor Glas' lättsamma praktik. Revinge har inte råd med egen praktik, hans långa arbetsdagar fylls av könssjukdomar och illegala aborter, kroppars vätskor och förfall.  

Doktor Revinge vill hålla sig lika moraliskt ren som Doktor Glas, han levde i en tid av kvinnoförakt, där de flesta kvinnor sågs som horor, och några få unga jungfrur sattes på piedestal som madonna. Men den nya tiden bryter in, kvinnor befinner sig på gränsen till genombrott, det dyker upp en kvinnlig läkare som hans vikarie, en misstänksam rökande deckarläsande, hon som riskerar att avslöja Revinges dåliga samvete. Även hans styvdotter, som är hans madonna, vill bli sjuksköterska, och lyckas med tiden få sin vilja igenom, att studera till Sophiasyster. Ett hårt arbete, i tider av syfilis och den i slutet av boken inbrytande 'Spanska sjukan-influensan'. Den unga flickan åldras, Revinge skyller det på arbetet, att hon med tiden förlorar sin madonnalika fräschör. 

Som alltid, Kerstin Ekmans texter är som gjorda för djupläsning, det spelar ingen roll att det är bara 200 luftiga sidor. Ju mer man letar, desto fler möjliga trådar finns för att öppna Pandoras ask. Man kan alltid med nöje läsa om hennes texter och hitta nya ingångar. Säkert kommer jag att läsa denna bok igen. 

Europeana : kortfattad historia om 1900-talet - Patrik Ourednik (2001)

Ytligt sett, kanske någon tror att detta är en historiebok, men det är ett icke-kronologiskt hopkok av 'fakta', s.k. faktoider, saker vi hört så många gånger att vi till sist tror att de är sanna. De upprepas i olika variationer, nöter mot varann, från en helt känslobefriad naivt tanklös berättarröst. Det som berättas liknar det vi hört om världen omkring oss, och tolkas motstridigt av olika forskares olika åsikter och synvinklar. 

Ibland kan jag inte göra annat än le åt galenskapen, ofta väcks obehagliga känslor, slutomdömet är att texten åskådliggör det absurda i det mänskliga egots nittonhundratal.

Patrik Ouredník, född 1957 i Prag, flyttade dock tidigt till Frankrike, där han bland annat översatt en rad franska författare till tjeckiska. Och när man ser vilka författare han översatt, märks ett tydligt absurt tema: Rabelais, Jarry, Queneau, Vian m fl.

Detta är inte en bok för historieälskare och vänner av 'ordning'. Det är en bok för den som vill fundera över livets absurditeter, och faran av att vara alltför lättlurad, auktoritetstroende. 

Kitchen Sink

 Här brukar jag främst skriva om de böcker jag uppskattat att läsa. Onödigt att fördjupa sig i det negativa. Men nu har jag lärt mig något nytt, pga av en bok jag verkligen fått kämpa mig igenom - hela tiden undrande - varför läser jag det här? Vad går det ut på?

Magikerna av Lev Grossman. Första delen av en trilogi, kom 2009. Den är helt klart inspirerad av alla möjliga Fantasyvärldar, inte minst Narnia, men även en lång rad andra referenser görs till Fantasy, och annan populärkultur. Ett av problemen är dock att allt är så deppigt att jag upplever hela historien som satir av fantasy-genren. Någon betecknade boken som en 'Harry Potter för vuxna', men ingen Harry Potter-fan kan gilla detta. 

Beteckningen 'för vuxna' skulle väl vara att huvudpersonerna är 'college'-studenter, och röker och super som sådana, och deppar, livets hopplöshet osv. Kan det vara annat än satir?

Så kom min dotter med lösningen. det jag läser är genren "Fantasy Kitchen Sink". Där grundreceptet är just att blanda olika Fantasy-världar. Och enligt receptet skulle urfröet till genren vara CS Lewis och hans 'Narnia'-böcker. Han kritiserades av andra just för sitt 'orealistiska' blandande.  

Jag kan förstå idén som sådan. Tänker på den animerade filmen Shreck, där alla möjliga olika sagofigurer blandas. Det gjordes på ett lysande sätt. Och tydligen finns Magikerna även som TV-serie, och den anses av en del vara bättre än boken. Behållningen är ju humorn när man skrattar igenkännande, man får en ny vinkel på det gamla kända figurer. Kanske funkar detta bäst i bild-formatet? När jag läser känns det mer som satir, jag saknar något eget från författaren .... Men Shreck hade dock även en skicklig bärande egen intrig, som bara fick extra krydda av alla andra figurer.

Men när jag hörde benämningen Kitchen Sink associerade jag naturligtvis genast till det sena 1950-talets Diskbänksrealism. Det fattiga, melankoliska, oromantiska, som började i England med de Arga Unga männen, och fortsatte på sina håll hela 1960-70-talen med sin samhällskritik.

Kan det vara så att Lev Grossman - medvetet eller omedvetet? - blandat in detta i Fantasy-genren? Eller satiriserar? I alla fall är hela boken mycket deppig. Och har därför svårt att intressera mig.

Blodseld och nordisk längtan - Nathan Shachar (2006)

En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.

Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.

Dekadensens kön - Ebba Witt-Brattström (2007)

Apropå tidsatmosfär, så har jag läst ännu en faktabok från förra sekelskiftet. Dekadensens kön är en akademisk text, med allt vad det innebär av snårighet, på grund av att Ebba Witt-Brattströms (EWB) idéanalys är mycket djupgående och detaljrik. Det blir mycket mäktigt i längden, därför valde jag att läsa den en munsbit i taget utspritt under en stor del av förra året.

Och det var värt sin anstränging, för boken ger mig nya intressanta pusselbitar från de vändningar som litteratur och idévärld tog under 1890-talet. Analysen utgår från författarparet Ola Hansson och Laura Marholm. han skånsk skald och hon balttysk dramatiker och översättare av skandinavisk litteratur. De träffades 1888 och gifte sig 1889, och blev sin tids litterära banditer.

Boken är alldeles för rik för mig att sammanfatta, men jag vill ta upp några minnesvärda punkter.
Jag har tidigare läst en bok om Stella Kleve, som tog till sig den franska dekadensen, från Baudelaire och Huysmans kultbok Mot strömmen. Hon och Ola Hansson blev bekanta och båda introducerade dekadensen i Sverige. Jag har läst några texter av Ola Hansson, men inte kunnat ta till mig dem.

Som litterär estetik var dekadensen en reaktion mot industrialismens framstegstro och masskultur. Mannen i Ola Hanssons texter är försvagad och skyr sexualiteten. EWB tar avstamp i syfilis som det grundläggande  skräckscenario man levde under. Det ledde till demonisering av kvinnan till den Medusa, skräckbilden med ormar till hår, som förstenar/smittar mannen, alltså flyr han. Syfilis är det onämnbara som 'anständiga' kvinnor inte skulle ha kännedom om, men det hindrade dem inte att drabbas av den. Den ledde till kvinnorörelsens krav på avhållsamhet.

Laura Marholm översatte Ola Hanssons texter till tyska, där hans psykologiseringar av den dekadente mannen och kvinnan, och hur könen parasiterade på varann, blev mycket uppmärksammade. EWB menar att Sigmund Freud måste ha läst Ola Hanssons texter och inspirerats till sin fallocentriska psykoanalys och penisavund. Hennes argument är mycket trovärdiga.

Laura Marholm i sin tur skrev uppmärksammade texter om en motsvarande 'Ny kvinna', hur hon skilde sig från mannen, det var menat som en ny positiv motbild, ett nyt tkärleksideal. I början blev hon inflytelserik feministisk förgrundsgestalt, men det slutade med demonisering. I sitt arbete att sprida svensk litteratuar översatte hon även August strindberg, som fick en nytändning i sin karriär som hade gått i stå. Men Larholm blev utnyttjad till det yttersta, med gratis översättningsarbete, och snart demoniseras hon även av den Strindberg hon gjort reklam för. 

De lyckliga banditförfattarna förblev inte lyckliga så länge. Förälskelsens förståelse, där Ola kunde dra nytta av sin hustrus energi och skaparkraft, övergick i bitterhet, inte minst Ola Hansson blev allt känsligare och drog sig undan världen, vilket gjorde även Laura isolerad, hon som mått bäst i diskussionernas hetluft i kulturella centra. Hon hamnade i bakvattnet, och blev alltmer bortglömd.

Ebba Witt-Brattström visar alltså upp Hansson-Marholm som nyckelpersoner i den tidens dekadens och litterära omsvängningar under 1890-talet.  Den tid som inledde den 'Särartsfeminism' som är illa sedd än idag.  En smutskastning som tjänade sitt syfte, men som vi idag borde vara vidsynta nog att se bortom, för att se vad den egenligen försökte göra i den rådande situationen. 

Timmen mellan hund och varg - Silke Scheuermann (2007)

En ganska kort tysk roman från 2000-talet, 176 sidor. Snabbläst. Men vad har jag läst? Jag är inte så nöjd, jag kan inte relatera till historien. Informationen är så knapphändig, så det korta formatet får mig att uppleva boken mer som ett första utkast.

Ändå kan jag inte släppa texten efter att ha lagt boken ifrån mig. Är detta något en oerfaren författare har kastat ur sig utan närmare eftertanke - eller är det en medveten stil, medveten bristfällighet?
Tydligen debuterade Silke Scheuermann (född 1973) som poet några år före denna roman, och däremellan utgav hon även en novellsamling. Dikter är ju pregnanta just genom att utelämna allt onödigt. Något som vanligen gäller även noveller. Men romanen tycks utelämna även nödvändig info. Ser man på hennes verklista i dagsläget är hon främst poet, alltså är denna roman ett sorts formexperiment.

Och så undrar jag ifall titeln, Timmen mellan hund och varg, är någon typ av tyskt idiom, alltså har en för tyskar självklar betydelse - lite som 'blå timmen', det särskilda ljusfenomenet när dagen går mot kväll - eller om författaren skapat en egen bild, och låter läsaren spinna vidare själv. Hund och Varg erbjuder ju betydligt mer av huggtänder än en vanlig skymning.

En mening som kan ge en nyckel till romanen, finns på sidan 89:
"Hon sa att det intressanta med skräckfilmer är att de utan omvägar tar upp nutidsmänniskans problem, de tvingar henne att överhuvudtaget känna något och det i en värld där alla är helt avtrubbade. De behöver alla möjliga droger."

Romanen är kritisk mot konsumtionssamhället. Människan är alienerad, rotlös, beroende av alkohol och andra droger. Historiens jag-berättare ger oss aldrig sitt namn, hon undviker överhuvudtaget att tala om känslor, eller avslöja särskilt mycket om sitt liv. Allt är skissartat. Jag-berättaren återförenas med sin några år äldre syster Ines, en nyckfull konstnär som helt uppslukats av sitt alkoholberoende.

'Hon' som talar i citatet på sidan 89, heter Rebecca och doktorerar om skräckfilm, och tycks inte ha annat än ilska att uttrycka. Det dyker också upp en namne till henne, en mycket gammal kvinna tjänar pengar på att 'spela' judinnan Rebecca, i en annonskampanj som vill påminnan - ingen får glömma! Egentligen är kvinnan änka efter en av nazitidens officerer. Allt är ett komplicerat - knapphändigt - nät av pusselbitar att lägga ihop. Tysklands skuld? Ifrågasättande, vad är svart eller vitt, rätt eller fel?

Rotlösheten, alienationen, allt speglas genom människors bristande kontakt, alla separerar, skiljer sig, flyttar isär, utan att veta vart de är på väg. Allt är konsumtion, även kärlek. Författarinnan sitter inte inne med några svar. Så hennes text är knapphändig. Kritik av

Det finns dock två snabba scener med barn, som är som ljusglimtar. Ett: Richards son Leonard (döpt efter ett pralinmärke) har klar och vaken blick - till skillnad från jag-berättarens övertrötthet. Två: På allra sista sidan, där jag-berättaren lämnat av sin syster Ines vid en alkoholavvänjningsklinik, men sedan blir sittande kvar i sin bil i timmar, då hon förväntar sig att systern ska komma utspringande, vill hon fly därifrån ska hon ta systern emd sig. I stället kommer en annan förgråten kvinna ut med sin lilla dotter. Dottern är lycklig, för hon har antagligen fått träffa sin far, som antagligen är en av de intagna.

Eller ska jag inte se barnen som ljusglimtar? Ska jag känna ångest över deras oskuld? Men jag kan inte relatera till romanens mörksyn, idag. I min värld finns kärlek och värme. Men hur var mitt liv 2007? Jo, jag höll på och reparera mig efter att ha gått in i väggen några år tidigare. Var det så det var första årtiondet efter millennieskiftet?

Herr Lehmann - Sven Regener (2001)

När mitt läsande nu är på väg att kliva ur 1980-talet och in i 1990-talet, gör jag det med en bok skriven 2001, men som tilldrar sig hösten 1989, i Västberlin, precis innan kalla krigets mur mellan öst och väst oväntat öppnades upp.

Tyvärr har jag själv aldrig varit i Berlin. Med tanke på alla namn på gator, kvarter, ölbarer med mera, antar jag att boken ger större behållning åt den som kan känna igen sig. Romanen utnämndes i alla fall till 'kult'.

Själva muren nämns knappt, den är en blind fläck för invånarna. Allt är vardagsslentrian, ett sorts håglöst arbete och öldrickande. Västberlin är en liten enklav inom Östtyskland, vilket gör det tvetydigt, om det är öst eller väst som är fri respektive inlåst. När huvudpersonen Frank får besök av sina föräldrar, beskärmar sig hans mor över muren. De vill hem igen till Bremen, i norra Västtyskland, och överlåter åt Frank att åka till Östberlin och överlämna en födelsedagsslant från mormodern till en släkting där. Han lyckas inte, utan slängs ut omgående, anklagad för att smuggla västvaluta (kuvertet med födelsedagspengarna), som dessutom konfiskeras.

Detta sker mot slutet av berättelsen, ett par dagar innan Franks födelsedag, som infaller samma dag som muren öppnas, 11 november. Frank kallas på skämt Herr Lemann, för att han just ska fylla 30 år, bli 'vuxen'. Han är en antihjälte, i en antihistoria som dalar ner mot ett antiklimax. det som börjar lite humoristiskt, blir alltmer Kafka-absurd och deprimerande. Människorna är alienerade från varann, oförstående, avstängda. De möjliga romantiska gnistorna rinner ut i sanden.

Murens öppnande på sista sidorna blir ett antiklimax, östtyskar vandrar långsamt in i den lilla vässtyska enklaven. Det är som om tyskland är för utmattat för att se murens fall lika euforiskt som resten av världen. Det var början till en ny värld, som förhoppningsvis inte längre skall vara dualistiskt uppdelad. För tyskland innebär det naturligtvis ett stort omställningsarbete.

Trots att hela stämningen är grå och dammig, utmattad, har Frank ett absurt sätt att hela tiden se allt i svart eller vitt, närmast omedvetet, säger han i ena stunden att han älskar något, men den känslan kan lika snabbt vändas i att han hatar samma sak, ja kanske alltid hatat det. Det är som om han inte har någon verklig kontakt med verkligheten. Detta trots att han är tillräckligt sympatisk som person på alla vis. Till och med skönt avslappnad, utan den yuppie-stress som rått 1980-talet igenom i väst.

25 innevånare i vintersagornas land - Göran Palm (2007)

Det här är En Bok för Allas urval av Göran Palms storverk, Sverige En vintersaga, vilket är något så ovanligt som en versberättelse med ca 50.000 versrader, utgiven i fyra delar - åren 1984, 1989, 1997, 2005. Och den är skriven på blankvers! Alltså den typ av orimmad vers som bland annat Shakespeare använder i sina pjäser - varje versrad består av tio stavelser, varannan obetonad, varannan betonad (ibland med en elfte obetonad stavelse).

Shakespeare får versmåttet att flyta som naturligt tal, samtidigt som det är mycket uttrycksfullt, inte minst poetiskt. När jag nu läser Göran Palm i detta urval kan jag inte göra annat än beundra hans mästerliga förmåga på detta område. Trots att urvalet i denna lilla pocket gör detta stora verk hanterbart, är det så bra att jag funderar på att leta upp övriga delar.

Jag själv blev uppmärksam på Göran Palm i början av 1990-talet,  när jag snubblade över hans projekt 'Liv i Sverige', där 'vanliga' människor fick chansen att dela med sig av sina unika livserfarenheter. Förutom dikter och litteraturkritik har han varit en flitig debattör, med nära kontakt med gräsrötterna. Vilket speglas tydligt i hans vintersaga.

Diktsamlingen blir som en kulturresa genom Sverige, klart utmejslad just genom sin blankvers. En reseskildring, eller debattbok på prosa, skulle snart ha gulnat och försvunnit ur annalerna. Men dessa dikter, som även belyser kulturpersoner som Elin Wäger, John Bauer, Alfred Nobel, Ingvar Kamprad med flera, får texten att lyfta från papperet. Innehållet är omsorgsfullt valt, och det vi trodde oss veta från stiger fram ur nya ovanliga synvinklar, och vill bli lästa om och om igen.

Dikterna återger Palms möten med såväl nu levande svenskar, byar, djur och växter, som äldre kulturbärare som inte längre finns här på jorden, men som dikterna gör pregnant levande. Det blir som en rad noveller på blankvers. Ja, mer än så. Hans blankversdikter innehåller såväl reportage, som kåseri, lärodikt, tendensskrift och satir.

Som Palm själv sagt: "Jag ville iaktta, berätta, kåsera, resonera, gräla, skämta, som skalder gjrot i alla tider.". Och han lyckas, på ett helt magiskt genomlyst sätt. Verkligheten här och nu genomlyses.

Hav - Jan Morris (1985 + 2006)

Last Letters from Hav (1985) och Hav of the Myrmidons (2006) är något så ovanligt som fiktiva reseberättelser. Och då menar jag inte romaner om resor, för det finns det väl hur många som helst.

Författaren Jan Morris (född 1926) har ägnat större delen av sitt liv åt resor runt om i världen och skrivit böcker om detta, men protesterade mot beteckningen 'reseböcker'. Hon har sagt att hon skrivit om platser och  människor. Och 1985 uppfann hon platsen Hav, och beskrev den så levande att många läsare och resenärer undrade hur de kunnat undgå att träffa på den.

Jan Morris beskriver ett sex månader långt besök i Hav, en halvö någonstans i östra Medelhavet, där alla upptänkliga kulturer möts, och skapar därmed en allegori över det 1985 rådande globala läget, med sig själv i rollen som besökande resenär och alla sina 'möten' med människorna där. Det hela blir både smart och bedårande charmigt, italienare, greker, turkar, ryssar, assyrier, engelsmän med flera, alla snuddar de vid varandra, samexisterar mer eller mindre sedan århundraden tillbaka. Historien är ständigt närvarande, som mytologisk bakgrund, alltifrån antikens Troja, över medeltida korståg, till den komplicerade nutiden. Till och  med kineserna har en egen lugn vik i öster.

1985 träffar Jan till och med en svensk skådespelerska, Solveig (vilket får mig att tänka på Ternström) där på semester på halvön. Allt har ett lite vagt skimmer över sig, men molnen hopar sig, samtida hot, världen tycks hänga på gränsen till sammanbrott och Jan Morris tvingas fly - hem till Wales. Och även om hon inte säger vad, så vet vi med facit i hand att det inte är långt till Östeuropas sönderfall, krigen på Balkan, en rad revolter i muslimska mellanöstern.

2006 återkom Jan Morris med ett veckobesök, inbjuden av myndigheterna i Hav, som tydligen vill visa upp sitt nya ansikte, och bli rentvådd. Hav of the Myrmidons,  är en moderniserad, återuppbyggd värld, som förlorat mycket av mystiken, ingen åker längre tåg, flygplatsen är ny, men stor nog att planera även för framtida rymdfärder. Kineserna håller sig inte längre i skymundan i kinesiska bukten, utan har flyttat ut till djuphavskusten, där deras stora fartyg ankarar för en allt större export.

Hela boken är alltså egentligen introspektiv, en resa i mänsklighetens myller av vaga relationer.
2006 är betydligt mer blankpolerad, man ägnar sig åt snobbigare konferenser, i övrigt har engelsmän och fransmän och italienare nästan helt dragit sig tillbaka, medan araberna har blivit den nya intellektuella gräddan, om än oroliga för att uttrycka några åsikter helt öppet. Nytt är DNA-forskning som visar på nya släktskaper människor emellan, vilka både kan styrka och hjälpa gamla åsikter om ursprung. Inte minst nära släktskap mellan folk som länge betraktat sig som religiölsa och territoriella rivaler.

Monsanto dominerar med genmodifierad mat, vita hallon har blivit Havs egen specialitet. Ideologien rör numera ekologi och miljö, i övrigt spelar man dum, för att inte stöta sig med religiösa eller ekonomiska intressen. Allt är en kulturell labyrint, där gott och ont smälter samman, politik är ideologi och etnicitet, ambassadörerna har blivit kulturattachéer, medan ekonomin lever sitt eget liv, är en egen parallell makt, utanför den politiska.

De en gång egenartat snirklande, leriga smågatorna, har blivit raka och rena, men därmed också monotona. Visst trivs människorna i moderniteten, men det personliga har försvunnit. Gatorna är numera uppdelade i starkt trafikerade motorvägar, versus många gågator. Och förutom de krig och revolter som skrämde bort Jan från Hav 1985, ligger chocken från 9/11 så sent som 2001, som gjort terroristhotet akut.

När Jan Morris flydde i augusti 1985, skapade Myrmidonernas republik i Hav, med namn efter en mytologisk krigarstam söm följde Akilles under trojanska kriget, mäktiga krigare, som ideologerna år 2006 alltså säger sig ha funnit DNA-bevis för släktskap med, närmare än med senare kulturer på platsen. Myrmidonernas mål var odödlighet.  Många ekonomiska krafter kämpar efter att göra Hav till värdland för de Olympiska sommarspelen 2012. (!)

Ett känt kulturmärke i Hav är ett högt torn med ett "M" på toppen. Jan Morris funderar över om det står för Myrmidon (trots att det fanns redan innen republiken), eller snarare står för Mammon, eller Mohammed, eller Manikeismen, eller MacDonalds, eller Monsanto, eller Microsoft, eller Minoisk? - "Or could it possibly be M for Me?

Ja, det är en enorm mängd kulturella fenomen som börjar med M. Jan Morris kände att hon behövde försöka fånga den alltmer ogripbara världen, och försökte sig alltså på det genom en allegori.

Jan Morris har använt den stil som var hennes invanda, vanliga, men skapade något helt nytt.
Den här boken är så genial! Så läsvärd! Så tänkvärd!

Hon slutar med att citera Novalis (1772-1801):
"Novels arise out of the shortcomings of history."

Den sjunde dagen - Stefan Einhorn (2003)

Stefan Einhorn skrev 1998 den religionsfilosofiska boken En dold Gud, och därefter några till mer essä-artade böcker kring sammanhängande teman som medmänsklighet och andlig visdom - alltså inte religiösa böcker i sig, utan mer om vägen till fredlig mänsklig samexistens.

Ska man bara läsa en bok av Stefan Einhorn så rekommenderar jag Den sjunde dagen (2003). Det är för mig en pärla, en utmärkt sammanfattning av många tankarna i hans följande böcker (Konsten att vara snäll, 2005, Medmänniskor, 2007, Vägar till visdom, 2009).

Jag hann läsa ut hela Den sjunde dagen, innan jag i efterordet fick förklarat att hela texten var fiktiv, så övertygande var det självutlämnande upplägget kring dessa etiska samtal mellan fadern och sonen,  i slutet av faderns liv, att jag snarast tagit den till mig som självbiografisk. Kanske inte så konstigt med tanke på hans egen medicinska bakgrund, och naturligtvis böckerna nämnda ovan, som han skrev senare, men jag läst tidigare. Sedan 2011 har han tydligen helt övergått till skönlitteratur, men de böckerna vet jag inget om.

Den sjunde dagen filosoferar i alla fall kring mänskliga egenskaper som är nödvändiga för en fredlig samexistens, ja för mänsklighetens överlevnadsförmåga. Ödmjukhet, etik, visdom, sanning, kärlek. Människan uppgift i jordelivet. Och det är skrivet på ett så insiktfullt sätt, som en tidigt frö inför det mänskliga uppvaknande som är i full gång just nu, femton år senare.

Att vi måste förverkliga vår gudomliga potential, för att överleva som ras och ta hand om Gaia på bästa sätt. Och för detta krävs en inre visdom, ödmjukhet och öppenhet.

 "Det är människans uppgift att fullborda skapelsen." För allas skull, som en medmänsklig drift.